Om lycka

http://m.expressen.se/kronikorer/mia-skaringer-lyckofasaden-tar-dod-pa-oss/

Läste ovanstående krönika av Mia Skäringer som vi alla vet att jag avgudar. Och det gör jag fortfarande och ännu mer efter denna krönika. Jag förstår precis vad hon menar och vilken poäng hon vill belysa men samtidigt vill jag nu ta mig friheten att filosofera vidare på detta med lycka.

Jag menar är det inte så att vi blandar ihop saker lite nu... Lycka eller att vara lycklig betyder väl inte att man asgarvar stup i kvarten, är glad hela tiden och orkar flina med tänderna för nån idiotisk fotograf. Mia säger att hon inte vill odla någon bild av sig själv som så jävla glad och det behöver hon ju för allt i världen inte göra heller. Huvudsaken är väl precis som hon säger att hon ler och flinar just precis så mycket som hon har belägg för. Absolut.

Själv tycker jag att jag har ganska mycket att le åt. Jag har ganska ofta belägg för att le med tänderna och asgarva men det betyder inte per automatik att jag "odlar" nån bild av mig själv som så jävla glad. Jag är bara ganska glad ofta och tycker mer om att vara glad än ledsen. Och försöker därför odla i livets trädgård på ett sånt sätt att det hela tiden finns saker att glädjas för. Hela tiden orkar man ju inte eller förmår man ju inte vara euforisk och asflabbig men jag tycker att om man har belägg för att vara euforisk och asflabbig så ska man väl få vara det då.

Jag är nämligen själv inte intresserad av att odla varken en olycklig eller en lycklig bild av mig själv. Jag odlar helst en sann bild av mig själv. Och det känns ganska sant för mig nu att säga att jag är lycklig. Jag är absolut mer lycklig än olycklig. Och den lyckan försvinner inte även om jag har 32 humörsvängningar per dag, gråter fyrtio gånger i veckan, blir förbannad 125 gånger i månaden. Inget av det där handlar om olycklighet. Det handlar om mänsklighet och livet. Klart man blir arg, ledsen och irriterad och klart man känner sig ful, tjock och deppig stundvis men inte gör det mig olycklig. Jag är fortfarande lycklig i långa loppet, för det mesta. Jag är generellt nöjd och lycklig med mig själv, mitt hem, mitt jobb, min familj även om det stundvis suger. Och att jag inte orkar le och skratta alla dagar har inget med olycka att göra. Jag är lycklig men jag orkar inte visa det jämt.

Ibland får jag känslan av att det är betydligt mer okej att vara olycklig och ångestfylld, det är mer okej att komplex och känna avund. Man ska inte tycka om sin deg-mage men man vill ändå att alla andra ska tycka om den. Jag gillar den här trenden att man ska vara missnöjd, olycklig och osäker. Jag vill inte vara det. Jag tänker inte vara det. Folk blir oerhört provocerade av att man gillar sig själv och är stolt över sig själv och det man gör. Man framstår som en icke-ödmjuk, skrytigt och självgod person med narcissistiska drag. Man blir absolut mer omtyckt verkar det som ifall man inte är så jävla lycklig hela tiden. "Och måste du vara så jävla glad jämt."

Hur som helst så kommer vi fram till samma sak med Mia: Kan vi vara oss själva en stund innan vi dör? Håller med. Mia får just precis så lycklig eller olycklig som hon vill. Och jag med.

Men varför känns det ändå som att det inte är okej att vara lycklig?
Varför antar folk att jag är missnöjd?

Mer om det i nästa inlägg.