Upplevde ett skräckscenario i tisdags. Det var sen kväll och jag skulle på toaletten. Sömndrucken öppnade jag toadörren och tände lampan och framför mig rusade en svart husspindel i ren panik över golvet. Den stannade som dom gör, gömde sig lite. Jag blev paralyserad. Ropade till och sa mamma hjälp. Blev lika blickstilla. Både jag och spindeln stod stilla och var paralyserade. Jag var i kramp och vågade inte röra på mig om min skugga skulle få den att röra på sig. När det händer slår det alltid ut hela mitt system. All logik, förnuft eller skärpa är som bortblåst och jag fungerar ungefär likadant som jag kunde föreställa mig att man gör om nån plötsligt står och hotar en med kniv. Spindeln motsvarar en mördare eller motsvarande inkräktare.
Känslan är kramp i hela kroppen och någon som kniper tag i hela ryggraden. Alla djuriska instinkter är på helspänn och vore jag en katt skulle min rygga böjas i båge, vore jag en kanin skulle öronen spännas bakåt, eftersom jag är människa så står alla hår på hela kroppen rakt upp. Jag slutar nästan andas. Till slut släpper paralyseringen och jag börjar gråta. Hysteriskt gråt, ful-gråt med ljud och snor. Jag rör mig sakta bort från spindeln och ställer mig på tryggt avstånd men ändå så att jag klan övervaka djuret eller åtminstone dens möjliga flyktväg. Sen krampgråter jag dubbelvikt, denna gång i tamburen, så att tårarna sprutar på springskorna och på hallmattan. Jag håller armarna i kors över bröstet och tryck-bölar ut ångest i 20-25 minuter. Sen när det värsta är över så samlar jag mig och samlar med tur ihop mod och adrenalin nog att ta mig an spindeljäveln. Jag står som Carolina Cluft i tamburen och slår mig själv på benen och axlarna och kinderna. Andas och pumpar och laddar, svär och mantrar Kom igen nu då!, Skärpning! Sen går jag till badrummet eller var spindeljävlen nu råkar befinna sig och oftast bryter jag ihop en gång till sen och får böla ut ytterligare lite ångest och sen då igen börja om min adrenalin-pumpning. Vid det här laget så har oftast spindeln hunnit fly för länge sen. Så även denna gång.
När jag äntligen fick fram dammsugaren och skulle upp till kamp så var den borta. Detta ledde till en svettig natt. Lakanen genomsura av kallsvett och jag sov hundsömn och vaknade fyra-fem gånger i full panik, slängde av mig täcket och kurade ihop mig uppe i ena hörnet av sängen, helt övertygad om att hela huset var överfullt av spindlar. Taget om ryggraden släppte inte och instinkterna var på sin vakt hela tiden. Hela tiden redo för faran och för attack. Väldigt skönt utgångsläge för en god natts sömn...
Följande morgon var det kaos. Sovit ingenting och fortfarande fullproppad med adrenalin och chock. Faktum är att chocken och skräcken släppte först 14 timmar senare när jag redan befann mig i Vasa. Ännu i bilen satt jag och våndades över upplevelsen. Såhär går det till. Det är på den nivån denna araknofobin är.
Således detta måste åtgärdas.
Jag återkommer med min plan.
Känslan är kramp i hela kroppen och någon som kniper tag i hela ryggraden. Alla djuriska instinkter är på helspänn och vore jag en katt skulle min rygga böjas i båge, vore jag en kanin skulle öronen spännas bakåt, eftersom jag är människa så står alla hår på hela kroppen rakt upp. Jag slutar nästan andas. Till slut släpper paralyseringen och jag börjar gråta. Hysteriskt gråt, ful-gråt med ljud och snor. Jag rör mig sakta bort från spindeln och ställer mig på tryggt avstånd men ändå så att jag klan övervaka djuret eller åtminstone dens möjliga flyktväg. Sen krampgråter jag dubbelvikt, denna gång i tamburen, så att tårarna sprutar på springskorna och på hallmattan. Jag håller armarna i kors över bröstet och tryck-bölar ut ångest i 20-25 minuter. Sen när det värsta är över så samlar jag mig och samlar med tur ihop mod och adrenalin nog att ta mig an spindeljäveln. Jag står som Carolina Cluft i tamburen och slår mig själv på benen och axlarna och kinderna. Andas och pumpar och laddar, svär och mantrar Kom igen nu då!, Skärpning! Sen går jag till badrummet eller var spindeljävlen nu råkar befinna sig och oftast bryter jag ihop en gång till sen och får böla ut ytterligare lite ångest och sen då igen börja om min adrenalin-pumpning. Vid det här laget så har oftast spindeln hunnit fly för länge sen. Så även denna gång.
När jag äntligen fick fram dammsugaren och skulle upp till kamp så var den borta. Detta ledde till en svettig natt. Lakanen genomsura av kallsvett och jag sov hundsömn och vaknade fyra-fem gånger i full panik, slängde av mig täcket och kurade ihop mig uppe i ena hörnet av sängen, helt övertygad om att hela huset var överfullt av spindlar. Taget om ryggraden släppte inte och instinkterna var på sin vakt hela tiden. Hela tiden redo för faran och för attack. Väldigt skönt utgångsläge för en god natts sömn...
Följande morgon var det kaos. Sovit ingenting och fortfarande fullproppad med adrenalin och chock. Faktum är att chocken och skräcken släppte först 14 timmar senare när jag redan befann mig i Vasa. Ännu i bilen satt jag och våndades över upplevelsen. Såhär går det till. Det är på den nivån denna araknofobin är.
Således detta måste åtgärdas.
Jag återkommer med min plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar