En av de många saker jag verkligen har undrat över på sistone är vad som är okej och vad som inte är okej på en arbetsplats. Hur man separerar jargong och skämt från förolämpningar och trakasserier? Hur man undviker att hamna i situationer där man känner sig obekväm och hur man säger ifrån när och om man befinner sig i den? Framförallt undrar jag över vad det är man utstrålar som gör att man jämt hamnar i otrevliga situationer och hur det kommer sig att det inte är en självklarhet att bete sig sakligt och respektfullt mot människor oberoende vad de utstrålar?
I skolan lärde jag mig ganska snabbt att vad jag än blev irriterad på eller illa till mods av så var det alltid mitt eget fel. Det var i mitt huvud som problemet låg och istället för att störa mig på alla andra så skulle jag se mej själv i spegeln istället och fråga mig varför jag blir så irriterad och upprörd. Jag håller delvis med. Det här med att saker projiceras (som de hette) är säkert till en viss mån sant men inte alltid. T.ex. om jag blev störd på att folk var försenade till lektionen hela tiden så hette det att jag skulle fråga mig själv varför jag blev så sur på det. Kanske var det så att jag var avundsjuk på deras lättsamma livshållning och att själv skulle ha vilja bli hemma och sova och inte vara så jävla seriös hela tiden? Kanske var jag avundsjuk på de där försenade paren som hade så jävla bra morgonsex så att dom inte orka bry sig om klockan? Kanske jag också skulle vilja ha haft en partner att ha så jävla bra morgonsex med så att man sket i allt?
Fundera på det, Daniela.
I arbetslivet de senaste två åren har jag lärt mig att om nån behandlar mig illa (d.v.s. så att jag upplever det som stötande eller felbehandling) så är det mitt fel att jag upplever det så. Det är jag som har fel i huvudet om jag känner obehag över att någon skämtar om sex med mig i olika positioner eller om nån tar mig på brösten. Igen en gång, min vana trogen, som jag lärde mig i skolan, vände jag på steken och tänkte att men varför blir du så upprörd, Daniela, han menar ju inget illa. Och det gjorde han säkert inte, han tänkte nu inte bara efter och tog för givet att hans jargong och uppfattning om humor skulle falla alla i smaken. På det här finns det tusen och åter tusen exempel på. Inte enbart när det kommer till sexuella närmanden eller sexskämt men det finns tusen exempel på hur folk, utan att tänka efter eller ens en halv sekund känna efter i situationen, häver ur sig saker och beter sig på ett visst sätt. I mitt arbetsliv alltså. Det är för att på teatern är allt okej. Där ska man vara öppen för allt, redo för allt, direkt på två sekunder. Där ska man skämta om sex, tafsa och kladda på varann hejdlöst från dag ett, för på teatern är vi ju så frisläppta och ogenerade. Och på teatern är de sociala reglerna luddiga.
Jag är fortfarande inte bekväm med detta.
Jag tror att jag aldrig kommer att bli bekväm med att en kollega på repetitionsdag 3 sätter sig gränsle över mig och börja jucka sitt kön mot mitt, stöna och flåsa och simulera sex. Inför regissören, kollegorna och teknikerna. Oberoende om det är på en repetition, en paus, en fest eller hemma hos personen i fråga. Inte ens efter fem års arbete tillsammans kommer jag att tycka att det är okej. Jag kommer aldrig att bli bekväm med det oberoende om det är en kollega, en gammal vän, en man eller en kvinna. Ingen. Jag vill verkligen inte att nån ska lägga sig på mig när jag ligger och vilar på golvet och börja simulera sex. Jag tycker inte att det är kul. Jag känner mig obekväm när jag ser andra människor göra det också. Även om personen i fråga som blir utsatt inte synbart ser ut att lida av det (en del gillar ju sånthär gorillbeteende) så vet jag ändå att många visst lider av det men vågar inte säga ifrån. Av ena eller andra orsaken. Och därför har jag svårt att se en kvinna bli behandlad på det viset. Eller en man för den delen.
Det är jättejobbigt att säga ifrån när man känner sig felbehandlad. Det är aldrig särskilt pop i konstsammanhang att visa sig pryd eller känslig. Men det förvånar mig faktiskt inte att folk som behandlar folk fel konstant, alltid har jobb. För ingen vågar nånsin säga ifrån. Obeorende om det är arbetsledaren eller en kollega som beter sig illa. Jag tycker alltid att det är lika jobbigt att säga ifrån. I en stor grupp är det lättare för där finns det alltid nån man kan vara med sen när alla andra har vänt en ryggen för att "man är besvärlig", "utan humor" och "tråkig" och "överkänslig". I en liten grupp är det nästan omöjligt att säga ifrån för den dåliga stämningen blir så otroligt påtaglig när man är få. Alltså väljer jag för den allmänna husfridens skull att hålla käft. Jag låter helt enkelt folk simulera sex på mig eller på andra när den andan faller på. Jag placerar mig själv utanför min kropp för en stund medan jag låter den andra skämta och underhålla alla andra med sin sexsimulering. Sen när personern är klar så låter jag själen krypa in i skalet igen. Och sen skrattar alla. Jag också.
Och sådär får de hålla på de där gorillorna. Intill tidens ände. Och även om jag påpekar att det känns helt konstigt att bli påjuckad eller att se nån annan bli påjuckad i ett socialt sammanhang så hänvisar de alltid till ens tråkighet och den där förbannade projektionsteorin om att jag istället ska fundera på varför jag tycker det är obehagligt och kanske ta itu med det istället för att hacka på gorillan. Jag ser i deras ögon, allas ögon, hur jag måste skärpa mig. Verkligen skärpa mig och inte vara så jävla känslig. Och hela tiden vet man att de där människorna tror att jag har blivit sexuellt utnyttjad som barn eller våldtagen sjuttitvå gånger eller annars bara är helt värdelöst tråkig i sängen. Och att det är DÄRFÖR jag tar så illa vid. Men nu undrar jag verkligen att är jag nu sen då så himla konstig då som tycker att det är lite obekvämt när någon torrknullar i soffan efter en trevlig middag? Alltså på skoj såklart, men alltså, är det verkligen så skojigt? Är jag tråkig? Är jag överkänslig? Tycker alla andra verkligen att det här är kul??
Plus att även om jag inte hör till dem så finns det ju en massa människor som faktiskt HAR upplevt en massa otäckt som man inte vet om. Våldtäkter och incester och gud vet vad. Hur kan man vara så säker på att alla kan hantera sånadär "skämt"? Även om man har bearbetat sina hemska upplevelser så kanske man ändå inte tycker det är så kul att folk tar en på brösten i kulisserna eller gnider sitt kön mot en "på skämt" eller flåsar Jag vill knulla i ens öra "på skämt". Det som förvånar mig mest är att hur kan man vara så otroligt upptagen av sig själv och sin egen humor eller vad det nu är, så att man inte alls tänker på hur det KAN upplevas eller kännas för andra? Och helt på riktigt, tycker ALLA ANDRA att det här är kul? Tycker ni alla som skrattar och håller med helt på riktigt att det här är roligt? Är det jag som har fel i huvudet? Är det jag som borde ta itu med nånting och gå i terapi och behandla nånting som inte jag begriper vad som är? Är jag tråkig? Och vad är det jag utstrålar? Vilka kläder borde jag ha för att ni inte ska säga att jag uppmuntrar till ert beteende? På vilket sätt ska jag vara för att ni inte ska säga att jag beter mig som att jag vill att ni gör såhär mot mig? Att jag vill att ni torrknullar mig inför andra människor på jobbet eller på festen? I nån paus eller under föreställningen?
Bara säg hur jag ska vara för att ni ska låta mig slippa se och uppleva såntdär.
Och framförallt, är det här humor? Är jag tråkig? Tycker alla andra om det här?
Borde jag söka hjälp?
torsdag 29 mars 2012
måndag 26 mars 2012
Om Sysselsättning
Alldeles tydligt måste jag hitta mig ett intresse. Nånting som får mig på andra tankar. Min ömma moder lockar med handarbete och jag stretar envist emot. Någonstans har det gått snett i genkombinationen för handarbete, matlagning och trädgårdsskötsel tycker jag är tråkigt. Alltså verkligen pisstråkigt. Anledningen till att jag tycker det är tråkigt är naturligtvis att jag är dålig på det. Samt att jag inte tycks bli bättre på det. Jag är liksom inte tillräckligt intresserad av att lyckas med det. Plus att det är tråkigt. Astråkigt bara och helt meningslöst. Naturen är en annan väldigt överskattad sak. Jag blir otroligt uttråkad av att gå i skogen och se på träd och lyssna till fåglar. Inte ens plocka blommor är särskilt kul. Vilda blommor är finast där dom är och ska inte tvingas in i en vas i köket. Nå, gullvivor tycker jag om att plocka då. Och vitsippor. Havet blir jag lugn av och att glo på horisonten kan jag göra hur länge som helst. Och simma. Vatten-naturen tycker jag om. Men i övrigt är natur ganska tråkigt. Eller väldigt tråkigt. Liksom krukväxter, nya recept och sömnad.
Roliga saker är städning, organisering, färgkodning av grejer, böcker, kläder, lådor. Rota i dammiga vindar och förråd är kul och inspirerande. Man är tvungen att ta beslut och ansvar. Det kan man inte göra ute i naturen annat än: Ska jag ta den här stigen eller den där stigen, dom ser både likadana ut och i slutändan kommer jag till samma ställe. Och för övrigt förändrar mitt val av stig ingenting överhuvudtaget i världen. Det spelar faktiskt igen roll. Och i min värld måste saker spela roll för att jag ska ha nån lust att befatta mig med det.
Andra roliga grejer är måla, skrapa, hamra, ordna, kånka, bära, rouda, inreda, flytta, böka och organisera. Slipa, sopa, putsa, skruva, borra är en meningsfull aktivitet tycker jag. Då blir det ju nånting. Torka damm, dammsuga, moppa, ordna prydnader, planera och justera så att det ryms mer än man trodde. Det är härligt huvudbry! Det är avslappning för en överhettad hjärna. Ute i tysta naturen eller i inne i sällskap av en stickning gör att hjärnan till slut exploderar. Yoga och meditation är också ett beprövat fenomen som gör mig helt galen! Jag helt blir fullständigt tokig på att vara tyst och stilla. Och mina tankar försvinner ingenstans, helt på riktigt, ingenstans!! Men i en överfull garderob, i ett fullsmockat förråd får jag nånting konkret att fundera på som gör att alla existentiella frågor, problem, funderingar om livet, döden och meningen plötsligt inte får plats i huvudet. För nu måste jag sätta all min energi för att styra upp de här förråden. Det finns inget utrymme för mingel eller filosoferande när man städar och röjer. När jag städar och röjer och bygger så städar jag i mest av allt i mitt eget huvud och i min själ. Det är den bästa hypnosen!
Sen tycker jag om att läsa. Men just nu är jag för ofokuserad och störd för att kunna läsa. Därför skulle jag vilja läsa högt för nån annan, så att jag är tvungen att koncentrera mig. Jag tycker också om att dansa. Men jag tycker inte om att dansa i femhundra timmar på stadens nattliga köttdiskar bland trängsel och fylla i rädsla för att halka på glassplitter och snaps. I rädsla för att få ett stop i skallen eller en bufflig karl på halsen. Nej, jag behöver utrymme, mjukisbyxor och bekväma skor.
Hej men fan! Jag kan sjunga!
Kanske jag kan sjunga nånting för nån!
Ja, sjunga vill jag. Måste spåna.
Roliga saker är städning, organisering, färgkodning av grejer, böcker, kläder, lådor. Rota i dammiga vindar och förråd är kul och inspirerande. Man är tvungen att ta beslut och ansvar. Det kan man inte göra ute i naturen annat än: Ska jag ta den här stigen eller den där stigen, dom ser både likadana ut och i slutändan kommer jag till samma ställe. Och för övrigt förändrar mitt val av stig ingenting överhuvudtaget i världen. Det spelar faktiskt igen roll. Och i min värld måste saker spela roll för att jag ska ha nån lust att befatta mig med det.
Andra roliga grejer är måla, skrapa, hamra, ordna, kånka, bära, rouda, inreda, flytta, böka och organisera. Slipa, sopa, putsa, skruva, borra är en meningsfull aktivitet tycker jag. Då blir det ju nånting. Torka damm, dammsuga, moppa, ordna prydnader, planera och justera så att det ryms mer än man trodde. Det är härligt huvudbry! Det är avslappning för en överhettad hjärna. Ute i tysta naturen eller i inne i sällskap av en stickning gör att hjärnan till slut exploderar. Yoga och meditation är också ett beprövat fenomen som gör mig helt galen! Jag helt blir fullständigt tokig på att vara tyst och stilla. Och mina tankar försvinner ingenstans, helt på riktigt, ingenstans!! Men i en överfull garderob, i ett fullsmockat förråd får jag nånting konkret att fundera på som gör att alla existentiella frågor, problem, funderingar om livet, döden och meningen plötsligt inte får plats i huvudet. För nu måste jag sätta all min energi för att styra upp de här förråden. Det finns inget utrymme för mingel eller filosoferande när man städar och röjer. När jag städar och röjer och bygger så städar jag i mest av allt i mitt eget huvud och i min själ. Det är den bästa hypnosen!
Sen tycker jag om att läsa. Men just nu är jag för ofokuserad och störd för att kunna läsa. Därför skulle jag vilja läsa högt för nån annan, så att jag är tvungen att koncentrera mig. Jag tycker också om att dansa. Men jag tycker inte om att dansa i femhundra timmar på stadens nattliga köttdiskar bland trängsel och fylla i rädsla för att halka på glassplitter och snaps. I rädsla för att få ett stop i skallen eller en bufflig karl på halsen. Nej, jag behöver utrymme, mjukisbyxor och bekväma skor.
Hej men fan! Jag kan sjunga!
Kanske jag kan sjunga nånting för nån!
Ja, sjunga vill jag. Måste spåna.
Om Misslyckade Mars
Mars blev samma sak som Misslyckande. Mars är inte slut än men det går sakta men säkert utförs. Spritmässigt och cigarettmässigt är jag fortfarande ren, även om det faktiskt hade smakat med både och på sistone. Terass-säsongen är inledd och dofterna av söt cider, cigaretter, läderrockar, sol och dammiga gator påminner mig om en hänsynslös, obetänksamhet innan allt gick åt helvete. Ungefär. Just nu minns jag dock bara den där fantastiska berg- och dalbanan, ljuva möte, hejdlösa fester och friheten i att inte ha nåt förnuft. Jag minns inte helvetet efteråt. Eller kanske minns jag men jag tänker mest att vem bryr sig, jag överlevde ju. Det löste ju sig, så inte var det nu så farligt. Just nu känner jag mig otroligt tråkig och uttråkad. Jag är trött på mina tankar, på min överhettade hjärna som styr och ställer och hejdar. Hjärnan avråder mig från en massa kul, stoppar mig innan nånting hinner hända och därför händer det således ingenting.
Det enda som händer är att jag hyvlar. Hyvlar med kortet. Det dumma var att köpa böcker och byxor i Helsingfors. Då öppnades en port till helvetet och hyvlandet har varit mer eller mindre obehärskat. Det har blivit örhängen, underkläder och skor. Ja, shoppinglöftet har gått åt helvete hundra gånger. Men jag har ätit mindre choklad...inte för att det nu är nån tröst. Är det inte det ena så är det det andra. Perkele. Vad lär vi oss av detta? Tja... Jag lär mig att är jag hemma i Åbo med mina rutiner så är det inga problem. Är jag i Vasa och har tråkigt och hemlängtan så borde jag mer eller mindre låsas in. Jag har inte ens nån ångest. Jag har blivit så glad av dom där örhängena och skorna! Det har jag verkligen! Till våren hör glada örhängen och glada skor!
Jag har också så in i helvete tråkigt, jag har inte tillräckligt med utmaning rent arbetsmässigt och jag sätter igång en massa projekt men de får inget gensvar nånstans ifrån. Allt styr jag inte själv över nämligen. Jag känner mig deprimerad då Teaterboulages garderober är färdigstädade, jag känner mig helt meningslös och onödig. Jag vill måla om! Hemma eller var som helst. Jag vill att sommaren kommer för då kan man bo på stranden och leva på kaffe, vatten och solstrålar och är nöjd med det.
Men just nu känns det illa. Ett misslyckande är ett misslyckande och det finns ingen ursäkt. Det har löpt så bra fram tills nu och även om jag varit förberedd så var jag inte förberedd på att vårens ankomst med sin glädje och frihet och sol skulle bli så tuff. Det är ju helt bakvänt liksom...
Nu skulle jag vilja höra att nu börjar du på nytt och glömmer det här. Lär av dina misstag och börja om. Jag vill inte höra, det är lugnt, du måste ju unna dig. Jag vill inte höra jamen skit i det nu, du har ju för fan varit osupen i snart tre månader. Och jag vill inte höra "jaha nu var hela året förstört nu kan du lika gärna ge upp allt för det har ju ändå gått åt helvete". Just den här raden ekar väldigt högt i mitt huvud. Perfektionisten i mig säger att vad är det för idé med ett ett shoppingfritt år om du shoppade i mars. Det är ju en lögn, ett misslyckande och inget att fira alls när året väl är slut. Så who cares. Här nånstans är jag nu och svamlar... I dom tankegångarna. Och då blir det plötsligt intressant att dricka Fresita, ta en cigg, vimsa ut på nattklubb och vara destruktiv och utmanande, för who cares. Det gick ju ändå åt helvete.
Enkelt skulle det vara att ljuga. Ja, ljuga. Här. Låtsas som ingenting. Och visst har jag dragit mig för att skriva om det här. Vem fan vill medge ett misslyckande? Men det är lika bra att medge det... Så långt har jag åtminstone kommit i min reningsprocess. Att inse att det är lönlöst att ljuga. Det är ju bra... väl. Bravo. Kan jag få en medalj då?
Fy fan va dåligt alltså. Fy fan.
Men jag är så in i helvete rastlös och meningslös och uttråkad.
Och då är ett par örhängen jävligt kul! I en halv sekund i alla fall.
En halv sekunds kul för sju och nitti. Seriöst?? Hur sjuk i huvudet är jag?
Finns det ingen som vill ha sitt sovrum målat, ingen som har en vind som behöver tömmas, några hyllor som behöver torkas, några skåp som behöver städas, några förråd som behöver rensas? Va? Finns det ingen som har en mommo som behöver hjälp med att handla, föra tidningar till insamling, torka damm eller dammsuga? Finns det ingen tantklubb som vill höra när jag läser Där vi en gång gått, högt för dem? Finns det inget dagis som vill ha en sagotant en timme varannan vecka? Finns det inget högstadie eller gymnasie som vill ha pjäsläsning och analys som valbar kurs för sina elever?
Jag är så satans trött på mig själv, mina tankar, min överhettade hjärna. På att höra min egen röst, på att planera min egen agenda. Trött på att städa min egen garderob och läsa böcker för mig själv. Jag är trött på att läsa pjäser, se filmer och läsa böcker när jag bara hör min egen analys i mitt huvud. Kan jag få diskutera det här med någon? Kan jag få hjälpa någon med en tanke? Jag är trött på min egen självhjälp. Kan jag få läsa högt för nån som är blind eller trött på att läsa själv eller som inte kan läsa? Kan jag få lära någon nånting? Jag är så trött på att jobba med mig själv. Jag behöver göra nånting praktiskt! Måla ett rum, färgkoda kläder, slänga grejer, styra upp en vind, diska ett diskberg i nån annans hem! Göra nånting för nån annan!! Jag är så trött på mig själv!! Kan jag få fokusera på någon annan nu? Snälla.
Det enda som händer är att jag hyvlar. Hyvlar med kortet. Det dumma var att köpa böcker och byxor i Helsingfors. Då öppnades en port till helvetet och hyvlandet har varit mer eller mindre obehärskat. Det har blivit örhängen, underkläder och skor. Ja, shoppinglöftet har gått åt helvete hundra gånger. Men jag har ätit mindre choklad...inte för att det nu är nån tröst. Är det inte det ena så är det det andra. Perkele. Vad lär vi oss av detta? Tja... Jag lär mig att är jag hemma i Åbo med mina rutiner så är det inga problem. Är jag i Vasa och har tråkigt och hemlängtan så borde jag mer eller mindre låsas in. Jag har inte ens nån ångest. Jag har blivit så glad av dom där örhängena och skorna! Det har jag verkligen! Till våren hör glada örhängen och glada skor!
Jag har också så in i helvete tråkigt, jag har inte tillräckligt med utmaning rent arbetsmässigt och jag sätter igång en massa projekt men de får inget gensvar nånstans ifrån. Allt styr jag inte själv över nämligen. Jag känner mig deprimerad då Teaterboulages garderober är färdigstädade, jag känner mig helt meningslös och onödig. Jag vill måla om! Hemma eller var som helst. Jag vill att sommaren kommer för då kan man bo på stranden och leva på kaffe, vatten och solstrålar och är nöjd med det.
Men just nu känns det illa. Ett misslyckande är ett misslyckande och det finns ingen ursäkt. Det har löpt så bra fram tills nu och även om jag varit förberedd så var jag inte förberedd på att vårens ankomst med sin glädje och frihet och sol skulle bli så tuff. Det är ju helt bakvänt liksom...
Nu skulle jag vilja höra att nu börjar du på nytt och glömmer det här. Lär av dina misstag och börja om. Jag vill inte höra, det är lugnt, du måste ju unna dig. Jag vill inte höra jamen skit i det nu, du har ju för fan varit osupen i snart tre månader. Och jag vill inte höra "jaha nu var hela året förstört nu kan du lika gärna ge upp allt för det har ju ändå gått åt helvete". Just den här raden ekar väldigt högt i mitt huvud. Perfektionisten i mig säger att vad är det för idé med ett ett shoppingfritt år om du shoppade i mars. Det är ju en lögn, ett misslyckande och inget att fira alls när året väl är slut. Så who cares. Här nånstans är jag nu och svamlar... I dom tankegångarna. Och då blir det plötsligt intressant att dricka Fresita, ta en cigg, vimsa ut på nattklubb och vara destruktiv och utmanande, för who cares. Det gick ju ändå åt helvete.
Enkelt skulle det vara att ljuga. Ja, ljuga. Här. Låtsas som ingenting. Och visst har jag dragit mig för att skriva om det här. Vem fan vill medge ett misslyckande? Men det är lika bra att medge det... Så långt har jag åtminstone kommit i min reningsprocess. Att inse att det är lönlöst att ljuga. Det är ju bra... väl. Bravo. Kan jag få en medalj då?
Fy fan va dåligt alltså. Fy fan.
Men jag är så in i helvete rastlös och meningslös och uttråkad.
Och då är ett par örhängen jävligt kul! I en halv sekund i alla fall.
En halv sekunds kul för sju och nitti. Seriöst?? Hur sjuk i huvudet är jag?
Finns det ingen som vill ha sitt sovrum målat, ingen som har en vind som behöver tömmas, några hyllor som behöver torkas, några skåp som behöver städas, några förråd som behöver rensas? Va? Finns det ingen som har en mommo som behöver hjälp med att handla, föra tidningar till insamling, torka damm eller dammsuga? Finns det ingen tantklubb som vill höra när jag läser Där vi en gång gått, högt för dem? Finns det inget dagis som vill ha en sagotant en timme varannan vecka? Finns det inget högstadie eller gymnasie som vill ha pjäsläsning och analys som valbar kurs för sina elever?
Jag är så satans trött på mig själv, mina tankar, min överhettade hjärna. På att höra min egen röst, på att planera min egen agenda. Trött på att städa min egen garderob och läsa böcker för mig själv. Jag är trött på att läsa pjäser, se filmer och läsa böcker när jag bara hör min egen analys i mitt huvud. Kan jag få diskutera det här med någon? Kan jag få hjälpa någon med en tanke? Jag är trött på min egen självhjälp. Kan jag få läsa högt för nån som är blind eller trött på att läsa själv eller som inte kan läsa? Kan jag få lära någon nånting? Jag är så trött på att jobba med mig själv. Jag behöver göra nånting praktiskt! Måla ett rum, färgkoda kläder, slänga grejer, styra upp en vind, diska ett diskberg i nån annans hem! Göra nånting för nån annan!! Jag är så trött på mig själv!! Kan jag få fokusera på någon annan nu? Snälla.
söndag 18 mars 2012
Om Kristina
Utan att snöa in på detaljer alltför mycket ska jag försöka ha en åsikt om Kristina från Duvemåla som utlovat. Vanligtvis ids jag inte recensera pjäser så noga men påkostade pompa-och ståt-musikaler som utmanar resten av den finlandssvenska teaterbranschen måste tåla lite kritik tycker jag.
Kristina från Duvemåla var en väldigt snygg föreställning. Dom sjöng väldigt snyggt, dom var väldigt snygga, det var snyggt ljus och snyggt ljud och fantastiskt snygga bilder. Hur mycket av det här som är Rudolfsson och hur mycket som är Björn&Benny-konceptet kan inte jag avgöra. Jag har aldrig sett föreställningen förut men jag har lyssnat en del på musiken. Dom stod där dom skulle och dom gjorde som dom blivit tillsagda och det var snyggt koreograferat, bildkompositionerna var utmärkta, i balans, perfekt komponerade bilder susade förbi i en perfekt komponerade musikalisk helhet. Perfekt.
Och det här var kanske mitt största problem i en för övrigt, för ögat och örat, fantastisk föreställning. För jag begriper inte hur man har lyckats förvandla Mobergs Utvandrarna till en snygg, slipad, ren och organiserad scenföreställning. Om jag har tolkat historien rätt så borde den handla om fullständigt kaos, misär, elände, fattigdom, svält, nöd, för bövelen NÖD. Och den lilla bagatellen,saknade jag. Musikalformen kanske har en tendens att försköna historier till viss mån, men finns det verkligen en sån regel? Står det i musikal-lagen att smuts, svett, vånda, tårar, skit och oreda är förbjudet? Och varför i så fall? Om det står det då borde man ju verkligen göra musikal av solskenshistorier för jag tycker det är en skymf mot Moberg att förmildra hans berättelse på det här viset. Av denna orsaken kände jag heller ingenting. Jag grät när Robert rev av Guldet blev till sand för jag tyckte den sångprestationen var femtitusen gånger bättre än Jöbacks. Men jag grät inte för hans öde utan för att skådespelare sjöng så in i helvete bra. Och det är skillnad. Jag vill beröras av historien om jag går på teater. Går jag på konsert, vill jag beröras av sången och hur den sången förmedlas. Men på teatern vill jag känna historien.
Sen älskade jag förstås alla transportmedel och hur dom byggdes upp. Båten, tåget och den där flodbåten. Jag gillade när havren börja växa även om jag tyckte att den växte lite väl organiserat och "tekniskt". Dansarna var utan tvivel dom som jag genomgående var mest imponerade av. Deras ljudlösa kroppar i utrymmet beskrev allt. Dom var en frisk och tyst vind i den mättande helheten.
Jag stördes inte av språket eller språken snarare. Men det är klart att det blir knepigt med Duvemålasvenskan som i den här versionen var rikssvenska, finlandssvenska och svenska med finsk brytning och det blir om möjligt ännu knepigare när dom åker till Amerika och Amerikaengelskan plötsligt blir engelska med brytning av allt det där förra. Och när dom finsktalande skådisarna pratar engelska och låter likadant som när Robert i pjäsen övar sig på att lära sig engelska, då blir jag förvirrad och trött.
Tyckte att Robert och Karl Oskar var för lika varandra, likaså Kristina och Ulrika. Kristina hade en eländig peruk. Hade önskat mera karl av Karl Oskar och mindre valp av Robert. Kristina hade till och från ett poppigt sound som inte passade sig i den här jordnära historien, tyckte jag och Ulrika hade gärna fått sjunga mer från reven... Men det här är små petitesser som ett miljöförstört kritiskt öga bara ser. Jag skulle absolut inte vilja ha den osedd och jag skulle gärna se den en gång till från parkett, för vackert var det, på alla sätt och vis. Synd bara att jag mest går igång på riktigt elände, svett och tårar. Som i Morbror Vanja t.ex.. ;)
Kristina från Duvemåla var en väldigt snygg föreställning. Dom sjöng väldigt snyggt, dom var väldigt snygga, det var snyggt ljus och snyggt ljud och fantastiskt snygga bilder. Hur mycket av det här som är Rudolfsson och hur mycket som är Björn&Benny-konceptet kan inte jag avgöra. Jag har aldrig sett föreställningen förut men jag har lyssnat en del på musiken. Dom stod där dom skulle och dom gjorde som dom blivit tillsagda och det var snyggt koreograferat, bildkompositionerna var utmärkta, i balans, perfekt komponerade bilder susade förbi i en perfekt komponerade musikalisk helhet. Perfekt.
Och det här var kanske mitt största problem i en för övrigt, för ögat och örat, fantastisk föreställning. För jag begriper inte hur man har lyckats förvandla Mobergs Utvandrarna till en snygg, slipad, ren och organiserad scenföreställning. Om jag har tolkat historien rätt så borde den handla om fullständigt kaos, misär, elände, fattigdom, svält, nöd, för bövelen NÖD. Och den lilla bagatellen,saknade jag. Musikalformen kanske har en tendens att försköna historier till viss mån, men finns det verkligen en sån regel? Står det i musikal-lagen att smuts, svett, vånda, tårar, skit och oreda är förbjudet? Och varför i så fall? Om det står det då borde man ju verkligen göra musikal av solskenshistorier för jag tycker det är en skymf mot Moberg att förmildra hans berättelse på det här viset. Av denna orsaken kände jag heller ingenting. Jag grät när Robert rev av Guldet blev till sand för jag tyckte den sångprestationen var femtitusen gånger bättre än Jöbacks. Men jag grät inte för hans öde utan för att skådespelare sjöng så in i helvete bra. Och det är skillnad. Jag vill beröras av historien om jag går på teater. Går jag på konsert, vill jag beröras av sången och hur den sången förmedlas. Men på teatern vill jag känna historien.
Sen älskade jag förstås alla transportmedel och hur dom byggdes upp. Båten, tåget och den där flodbåten. Jag gillade när havren börja växa även om jag tyckte att den växte lite väl organiserat och "tekniskt". Dansarna var utan tvivel dom som jag genomgående var mest imponerade av. Deras ljudlösa kroppar i utrymmet beskrev allt. Dom var en frisk och tyst vind i den mättande helheten.
Jag stördes inte av språket eller språken snarare. Men det är klart att det blir knepigt med Duvemålasvenskan som i den här versionen var rikssvenska, finlandssvenska och svenska med finsk brytning och det blir om möjligt ännu knepigare när dom åker till Amerika och Amerikaengelskan plötsligt blir engelska med brytning av allt det där förra. Och när dom finsktalande skådisarna pratar engelska och låter likadant som när Robert i pjäsen övar sig på att lära sig engelska, då blir jag förvirrad och trött.
Tyckte att Robert och Karl Oskar var för lika varandra, likaså Kristina och Ulrika. Kristina hade en eländig peruk. Hade önskat mera karl av Karl Oskar och mindre valp av Robert. Kristina hade till och från ett poppigt sound som inte passade sig i den här jordnära historien, tyckte jag och Ulrika hade gärna fått sjunga mer från reven... Men det här är små petitesser som ett miljöförstört kritiskt öga bara ser. Jag skulle absolut inte vilja ha den osedd och jag skulle gärna se den en gång till från parkett, för vackert var det, på alla sätt och vis. Synd bara att jag mest går igång på riktigt elände, svett och tårar. Som i Morbror Vanja t.ex.. ;)
Om Att inte veta vad som är bäst
Det är nog bäst att jag går nu. Men hur kan jag veta det när jag aldrig har vågat stanna.
Om Dunderinsikt
För en vecka sedan stod jag i Boulagets förråd och grävde i lådor med kläder och grejer från urminnestider. När man står ensam i ett förråd som stinker gamla anor och tider som flytt så blir man onekligen (trött!) lite nostalgisk. Och nu hände det sig så att några gamla underskjortor i psykedeliskt bruna och blåa toner från jag vet inte när fick mej att tänka på en person. En person från nittitalet. (Evigheter sen!) På den tiden när jag gick i högstadiet hade jag inga pengar att köpa kläder för samtidigt som man under inga omständigheter kunde tänka sig att nöja sig enbart med det som morsan köpte och ansåg vara lämpligt, vettigt, nödvändigt och ekonomiskt/ekologiskt/vädermässigt passligt. Således plundrades vindarna. Alla tänkbara vindar man kunde komma åt. Vi var några tjejer (inte alla men åtminstone vi med rötter från Kårkkis, haha) som alla gick omkring i moffors och faffors underskjortor och herrbyxor och västar. Minns speciellt en knallblå-frotté t-skjorta från sjuttitalet. Kortärmad, det var innan jag fick komplex för mina armar. Innan jag fattade att man ens kunde ha och borde ha komplex faktiskt. Den där el-blåa t-skjortan och blekt vitt puder, ljusrosa rouge på kinderna och mörkt hår gav mig en febrig snövit-look sa Tessi minns jag. Hon tyckte det var snyggt och då tyckte jag också det.
Nå, i alla fall, när jag stod där i förrådet så började jag plötsligt tänka på en person som fick ta del av den här feberlooken. Ja, han var nog hela anledningen till att jag ansträngde mig ytterst för att ha feberlooken och kolsvarta ögonfransar varje dag i några år. Nu tror alla att det här handlar om den omtalade granngossen som jag var så oerhört förtjust i i så herrans många år och som slutade tragiskt i att han gick och blev ihop med en väninna istället. Ja, det skulle man kunna tro. Den här guldgossen som jag har tusen dagböcker om och fina fantasier om och dialoger och teaterpjäser om i mina lådor. Men som jag aldrig pratade med. Aldrig gick hem med. Och aldrig ens fick riktigt lära känna. I min fantasi var dock allting på klart som korvspad... Nej, honom handlar det inte om. Det här handlar om en annan pojke. Den pojken som gick hem med mej varje kväll från stan. Ledde sin moppe bredvid sig för att jag vägra åka bak på. Vi köpte 10-pennis godisar tillsammans, vi satte ihop våra besparingar och sen fick man välja turvist i vår gemensamma påse. Sen "somna" jag på nån skruttig soffa i ungdomsgården, lite sådär i misstag på hans axel. Ja, det var rent och skärt skådespel från min sida. Men vi var så herrans blyga och tafatta. Och dessutom så var ju jag kär i den där andra pojken. I han som jag aldrig ens vågade eller fick prata med...
Och varje kväll gick vi hem, snöbollskrig i backen tills hans mamma ropade ihjäl sig att klockan var mycket. Snöänglar i trädgården och diskreta äppelgåvor i september. Jag var typ 14 och han var typ 17. Olika skolor och olika liv och olika gäng, men mellan 18 och 22 varje vardagkväll hade vi ett gemensamt system.
Sen blev jag femton och han blev myndig. Jag gick i högstadiet och han skaffa bil. Jag fortsatte hänga i ungdomsgården men han var ju vuxen och det passa sig inte. Men han och hans kompisar kunde inte hålla sig borta, de stod parkerade med sina bilar lite avsides och när klockan slog tio fick jag skjuts hem. Varje kväll. Wunderbaum och demonstrering av nyinförskaffade högtalarsystem.
Sen började festandet och allt med det. Först kom jag inte in på krogar, men sen gjorde jag det också. Ibland var det nyår och ibland var det forneld. Vid tolvslaget eller när grannprinsen inte den här gången heller friade så spydde jag och från ingenstans dök han upp och höll i håret. Jag grät obehärskat och spydde på skorna bakom Café Roma. Och han tröstade. Jag snyftade loss mina lösögonfransar och han sparade dem i sin ficka. Men vi var inte ihop. Våra gäng var helt olika. Nog för att vi flirta och kanske hångla vi nångång också. Men undermedvetet jobbade vi hårt på att inte beblanda oss med varandra för mycket. Tills den dagen då vi båda insåg att nu måste det hända nånting. Tusen gånger hade han slängt av mig hemma och impulsen var att "nånting skulle hända". Men inget hände. Det hängde i luften och hade hängt i luften i tre år. Men vi var ju bara kompisar...liksom vadå... Till slut fick jag nog. Ovissheten och lufthänget gjorde mig frustrerad och det störde vår vänskap. Det kändes som att det måste gå åt något håll. Vi blir ihop eller så är vi bara vänner och det alternativet kändes helt osannolikt i den vibrerande luften. Jag tog tjuren vid hornen och sa att jag inte vill nånting mer. I rent och skärt icke-tålamod krossade jag hans hjärta och slet det i stycken, har jag fått berättat för mig i efterhand... Det tog slut. Allt tog slut. Och jag kände att det kändes helt rätt och befriande. Over and out. Nu kunde luften få vibrera med nån annan istället, med nån som inte var så jävla viktig och med nån som det inte vibrerade så jävla hårt med. Med nån som det inte var så betydelsefullt med.
Nå, femton år senare står jag i en garderob och undrar vad fan hände egentligen? Varför har jag konstant lämnat folk som det har börjat vibrera ordentligt med? Så fort det har börjat kännas ordentligt så har jag velat bort. (Flykt!) Rädd väl. Feg. Osäker. Och det slår mig att när man är rädd och osäker så vill man ju helst fly. Det är en obehaglig känsla och man tar till nästan vilka medel som helst bara känslan försvinner. Och jag tror att jag kände just det. Ett obehag, en otrevlig, oviss känsla. Och det enklaste sättet var att bara avsluta det så finns känslan inte mer. (Snabba lösningar, utan att se bakåt!) Jag inser att jag avslutade även det kapitlet, inte för att jag inte skulle ha varit kär i honom utan just för att jag var det. Och att det kändes så himmelens stort och otäckt och svårt. Jag vågade helt enkelt inte "take it to the next level". Och han ville men vågade inte heller.
I garderoben tänkte jag att gode gud hoppas jag träffar den här människan snart så att jag får berätta det här åt honom. Jag behöver liksom säga att jag femton år senare har begripit (begripit men inte kanske anammat...) allt, sent omsider. Haha. Och så fick jag det igår. Otippat nog, amentack, råkades vi och efter fem minuters onödigt luftfyllande "hejvadgördunuförtiden" och jargong och skämt och skoj, så var vi inne på livet och diskussioner som inte hör hemma på en nattklubb.
Och herregud. Han var ju full förstås, och jag var nykter. Men det var ju en total tidsåkning tillbaka till nittitalet och högstadiet förutom att vi var femton år klokare (möjligen bittrare...eller var vi ens klokare...) och bättre på att kommunicera. Han berättade för mig vilka framtidsvisioner jag hade då (som jag själv hade glömt förstås, men som jag ändå hade uppfyllt...) och jag berättade vilka drömmar och mål han hade då (som han fortfarande ville göra och vilka han hade gett upp). Han var avundsjuk på mitt liv i karriären och jag var avundsjuk på hans hus och fru.
Det var en skjuts tillbaka till en tid innan komplex och bitterhet, innan allt gick åt helvete. Tillbaka till naiviteten, barndomen, osäkerheten och oerfarenheten. Jävligt hårt att inse hur gammal man har blivit på några stackars år. Hur rubbad och förstörd och på något vis komplicerad. En skjuts tillbaka till enkelheten där största problemet var att faktiskt förmå sig vakna på morgonen för i den åldern är man ju så in i satans trött på morgonen eftersom det i kroppen pågår nånslags revolution utav helvetes dårhus och pina. Förr var det himmelens enkla rutiner och allt var bra. Stiga upp, gå till skolan, stå ut i skolan, kanske pinna från skolan, gå hem från skolan, skita i läxorna fullständigt, kanske äta en halv smörgås om man hitta nån, gå till ungdomsgården, hänga där, flirta, busa, bråka, gå hem, försöka sova, inte kunna sova, äntligen somna och sen helvetesuppväckning och så samma sak på nytt. Och det var bra!! Jag längtade aldrig bort. Inte på det viset att jag skulle ha drömt om resor och andra ställen. Det fanns inga möjligheter då. Man bodde var man bodde och man gick i skola där man gick och det var det...
Nu görs det listor, kalendern är fullproppad (jag hade ingen kalender på den tiden), det ska presteras, det ska resas,det ska träffas folk, bekantskapskretsen är enorm och man ska hinna med alla lika mycket. Jag har ett hem men jag längtar bort, när jag är borta längtrar jag hem. Jag är trött och vill sova men när jag får sova vill jag vara vaken. det finns ingen dygnsrytm ingen matrytm (skalman skulle få dåndimpen!), inga mål, inga naiva visioner, inga drömmar. Bara ett konstant missnöje om hur man hade trott att det skulle bli men det aldrig blev. Det blev en massa annat fint men det ser man inte. Istället vill man ha nåt annat.
Och ingen vet vad som skulle ha hänt om nån skulle ha våga ta steget åt något håll. Eller åt det andra hållet än åt det som rädslan skuffade stövlarna. Men en sak är säker, nu är det i alla fall för sent. Och när man ser på varandra klockan fyra på morgonen på en gata i en hemstad där varje millimeter har ett minne och inser det, att det är för sent, och ínte ens då (femton satans kloka år senare) vågar ta steget mot det som i kroppen känns som det enda rätta hållet, men i förståndet känns som helvetesgapet självt. Då undrar jag: vad fan har jag egentligen lärt mig överhuvudtaget om livet på femton år? När jag fortfarande inte är rädd för att vara ensam, jag är snarare rädd för att vara två. Varför är att älska och bli älskad det svåraste? Var gick det fel? Och nu är det för sent.
Nå, i alla fall, när jag stod där i förrådet så började jag plötsligt tänka på en person som fick ta del av den här feberlooken. Ja, han var nog hela anledningen till att jag ansträngde mig ytterst för att ha feberlooken och kolsvarta ögonfransar varje dag i några år. Nu tror alla att det här handlar om den omtalade granngossen som jag var så oerhört förtjust i i så herrans många år och som slutade tragiskt i att han gick och blev ihop med en väninna istället. Ja, det skulle man kunna tro. Den här guldgossen som jag har tusen dagböcker om och fina fantasier om och dialoger och teaterpjäser om i mina lådor. Men som jag aldrig pratade med. Aldrig gick hem med. Och aldrig ens fick riktigt lära känna. I min fantasi var dock allting på klart som korvspad... Nej, honom handlar det inte om. Det här handlar om en annan pojke. Den pojken som gick hem med mej varje kväll från stan. Ledde sin moppe bredvid sig för att jag vägra åka bak på. Vi köpte 10-pennis godisar tillsammans, vi satte ihop våra besparingar och sen fick man välja turvist i vår gemensamma påse. Sen "somna" jag på nån skruttig soffa i ungdomsgården, lite sådär i misstag på hans axel. Ja, det var rent och skärt skådespel från min sida. Men vi var så herrans blyga och tafatta. Och dessutom så var ju jag kär i den där andra pojken. I han som jag aldrig ens vågade eller fick prata med...
Och varje kväll gick vi hem, snöbollskrig i backen tills hans mamma ropade ihjäl sig att klockan var mycket. Snöänglar i trädgården och diskreta äppelgåvor i september. Jag var typ 14 och han var typ 17. Olika skolor och olika liv och olika gäng, men mellan 18 och 22 varje vardagkväll hade vi ett gemensamt system.
Sen blev jag femton och han blev myndig. Jag gick i högstadiet och han skaffa bil. Jag fortsatte hänga i ungdomsgården men han var ju vuxen och det passa sig inte. Men han och hans kompisar kunde inte hålla sig borta, de stod parkerade med sina bilar lite avsides och när klockan slog tio fick jag skjuts hem. Varje kväll. Wunderbaum och demonstrering av nyinförskaffade högtalarsystem.
Sen började festandet och allt med det. Först kom jag inte in på krogar, men sen gjorde jag det också. Ibland var det nyår och ibland var det forneld. Vid tolvslaget eller när grannprinsen inte den här gången heller friade så spydde jag och från ingenstans dök han upp och höll i håret. Jag grät obehärskat och spydde på skorna bakom Café Roma. Och han tröstade. Jag snyftade loss mina lösögonfransar och han sparade dem i sin ficka. Men vi var inte ihop. Våra gäng var helt olika. Nog för att vi flirta och kanske hångla vi nångång också. Men undermedvetet jobbade vi hårt på att inte beblanda oss med varandra för mycket. Tills den dagen då vi båda insåg att nu måste det hända nånting. Tusen gånger hade han slängt av mig hemma och impulsen var att "nånting skulle hända". Men inget hände. Det hängde i luften och hade hängt i luften i tre år. Men vi var ju bara kompisar...liksom vadå... Till slut fick jag nog. Ovissheten och lufthänget gjorde mig frustrerad och det störde vår vänskap. Det kändes som att det måste gå åt något håll. Vi blir ihop eller så är vi bara vänner och det alternativet kändes helt osannolikt i den vibrerande luften. Jag tog tjuren vid hornen och sa att jag inte vill nånting mer. I rent och skärt icke-tålamod krossade jag hans hjärta och slet det i stycken, har jag fått berättat för mig i efterhand... Det tog slut. Allt tog slut. Och jag kände att det kändes helt rätt och befriande. Over and out. Nu kunde luften få vibrera med nån annan istället, med nån som inte var så jävla viktig och med nån som det inte vibrerade så jävla hårt med. Med nån som det inte var så betydelsefullt med.
Nå, femton år senare står jag i en garderob och undrar vad fan hände egentligen? Varför har jag konstant lämnat folk som det har börjat vibrera ordentligt med? Så fort det har börjat kännas ordentligt så har jag velat bort. (Flykt!) Rädd väl. Feg. Osäker. Och det slår mig att när man är rädd och osäker så vill man ju helst fly. Det är en obehaglig känsla och man tar till nästan vilka medel som helst bara känslan försvinner. Och jag tror att jag kände just det. Ett obehag, en otrevlig, oviss känsla. Och det enklaste sättet var att bara avsluta det så finns känslan inte mer. (Snabba lösningar, utan att se bakåt!) Jag inser att jag avslutade även det kapitlet, inte för att jag inte skulle ha varit kär i honom utan just för att jag var det. Och att det kändes så himmelens stort och otäckt och svårt. Jag vågade helt enkelt inte "take it to the next level". Och han ville men vågade inte heller.
I garderoben tänkte jag att gode gud hoppas jag träffar den här människan snart så att jag får berätta det här åt honom. Jag behöver liksom säga att jag femton år senare har begripit (begripit men inte kanske anammat...) allt, sent omsider. Haha. Och så fick jag det igår. Otippat nog, amentack, råkades vi och efter fem minuters onödigt luftfyllande "hejvadgördunuförtiden" och jargong och skämt och skoj, så var vi inne på livet och diskussioner som inte hör hemma på en nattklubb.
Och herregud. Han var ju full förstås, och jag var nykter. Men det var ju en total tidsåkning tillbaka till nittitalet och högstadiet förutom att vi var femton år klokare (möjligen bittrare...eller var vi ens klokare...) och bättre på att kommunicera. Han berättade för mig vilka framtidsvisioner jag hade då (som jag själv hade glömt förstås, men som jag ändå hade uppfyllt...) och jag berättade vilka drömmar och mål han hade då (som han fortfarande ville göra och vilka han hade gett upp). Han var avundsjuk på mitt liv i karriären och jag var avundsjuk på hans hus och fru.
Det var en skjuts tillbaka till en tid innan komplex och bitterhet, innan allt gick åt helvete. Tillbaka till naiviteten, barndomen, osäkerheten och oerfarenheten. Jävligt hårt att inse hur gammal man har blivit på några stackars år. Hur rubbad och förstörd och på något vis komplicerad. En skjuts tillbaka till enkelheten där största problemet var att faktiskt förmå sig vakna på morgonen för i den åldern är man ju så in i satans trött på morgonen eftersom det i kroppen pågår nånslags revolution utav helvetes dårhus och pina. Förr var det himmelens enkla rutiner och allt var bra. Stiga upp, gå till skolan, stå ut i skolan, kanske pinna från skolan, gå hem från skolan, skita i läxorna fullständigt, kanske äta en halv smörgås om man hitta nån, gå till ungdomsgården, hänga där, flirta, busa, bråka, gå hem, försöka sova, inte kunna sova, äntligen somna och sen helvetesuppväckning och så samma sak på nytt. Och det var bra!! Jag längtade aldrig bort. Inte på det viset att jag skulle ha drömt om resor och andra ställen. Det fanns inga möjligheter då. Man bodde var man bodde och man gick i skola där man gick och det var det...
Nu görs det listor, kalendern är fullproppad (jag hade ingen kalender på den tiden), det ska presteras, det ska resas,det ska träffas folk, bekantskapskretsen är enorm och man ska hinna med alla lika mycket. Jag har ett hem men jag längtar bort, när jag är borta längtrar jag hem. Jag är trött och vill sova men när jag får sova vill jag vara vaken. det finns ingen dygnsrytm ingen matrytm (skalman skulle få dåndimpen!), inga mål, inga naiva visioner, inga drömmar. Bara ett konstant missnöje om hur man hade trott att det skulle bli men det aldrig blev. Det blev en massa annat fint men det ser man inte. Istället vill man ha nåt annat.
Och ingen vet vad som skulle ha hänt om nån skulle ha våga ta steget åt något håll. Eller åt det andra hållet än åt det som rädslan skuffade stövlarna. Men en sak är säker, nu är det i alla fall för sent. Och när man ser på varandra klockan fyra på morgonen på en gata i en hemstad där varje millimeter har ett minne och inser det, att det är för sent, och ínte ens då (femton satans kloka år senare) vågar ta steget mot det som i kroppen känns som det enda rätta hållet, men i förståndet känns som helvetesgapet självt. Då undrar jag: vad fan har jag egentligen lärt mig överhuvudtaget om livet på femton år? När jag fortfarande inte är rädd för att vara ensam, jag är snarare rädd för att vara två. Varför är att älska och bli älskad det svåraste? Var gick det fel? Och nu är det för sent.
Om Med-och Motgångar
Ja. Nu har jag handlat böcker och byxor. Böcker för att jag ville och byxor för att alla de jag hade var fulla med hål. Jag vet inte vad jag tycker om det här. Det känns helt okej eftersom det var medvetna val i vaket, nyktert tillstånd då jag faktiskt hade pengar på kontot och jag faktiskt "behövde" grejerna. Det var inget såntdär hafsköp i stundens hetta för att stilla något obegripligt behov som jag inte kunde hantera.
Detta här shoppande verkar vara helt omöjligt att få bukt på för övrigt. Min analys på detta är att spåren i hjärnan aldrig riktigt får läka eftersom jag i min vardag hela tiden vistas i butiker och använder mitt bankkort. Det är som att hjärnan inte vet när den handlar bra saker och när den handlar förbjudna saker. Den känner bara igen fenomenet "trycka in bankkortet i apparaten och trycka pinkod" och den känner att den tycker om känslan av att få saker till sig med hjälp av fyrk. Oberoende om det är bröd och mjölk eller ett klädesplagg.
På samma sätt sitter jag nu och har en vedervärdig baksmälla och ångest och ledsenhet. Grät just floder ner i ostpaketet medan jag lagade frukost till mig över ett möte med en gammal vän igår. Så många insikter ploppade upp och bägarn rann över. Igår var det alltså utgång enligt samma modell som alltid i hemstaden. Förfest, Krog, Nattklubb, Kebab. Skillnaden var att jag skulle vara nykter. Jag var vid gott mod ty alla fester hittills har gått utmärkt utan sprit och jag har haft skitkul så jag begrep inte riktigt att vara försiktig. Det var en kul kväll men inget extra. (eller jo, mötet med gammal vän var ganska extra faktiskt) Det jag kunde konstatera var att den här fest-modellen är så ingrodd och överraskningarna är så få så jag begriper varför man måste dricka shots klockan 03.00 för att nånting överhuvudtaget ska hända. Kicksen uteblir annars helt.
Jag hölls alltså nykter, jag drack sodavatten (i början drack jag i drinkglas med lime och sugrör för att det skulle se ut som sprit) och bortsett från några störande förklarings-moment så klarade jag mig med "äran i behåll". En mycket bra insikt var, och det gäller nog säkert alla fester och det är herrans bra att inse det, är att det blir inte roligare för att man är full. Helt på riktigt. Det är en myt. En stor fet myt!! Jag hade exakt lika roligt eller inte roligt som senast. Och som gången före det och som gången för det. Ena dera är det på riktigt roligt och då är det det även utan sprit eller så är det egentligen inte alls roligt och då hjälper inte spriten heller, även om man tror det. Och poängen är väl att gå på vilka fester som helst men helt enkelt klara av att inse att den här festen blir nu så rolig som den blir och att det bara är att gilla läget och/eller försöka ändra på det om man orkar och vill det. Men att det är simpelt och korkat att försöka rädda en fest med att bli dyngrak, för det kommer inte att hjälpa, och den uppoffringen behöver inte jag göra. Det är inte min enskilda uppgift att styra upp stämningar och hålla folk på gott humör genom att vara som dom vill att jag ska vara. Inte som privatperson i alla fall. På jobbet är en annan sak. Men där får jag betalt för det.
Nå idag är jag hursomhelst bakfull. Huvudvärk och yrsel. I halsen känns det som att jag har rökt ett paket cigaretter och skrikit i femhundra år. Ångest, ledsenhet och överkänslighet. Hur fan är det möjligt?
Är det nu igen så att hjärnan är så korkad att den inte fattar när den får sprit och när den inte får det? Är det miljön och tiden på dygnet och sällskapet och modellen som gör att hjärnan per automatik (den lata och o-observanta jäveln) slår på bakfylle-mode?? I så fall är ju hjärnan en synnerligen opålitlig och fördomsfull kamrat att släpa omkring på. Den verkar ju inte ha nån som helst tillit till mig och mina försök då den helt oeftertänksamt gör som den alltid brukar göra när den tvingats vara vaken på Frendi till klockan 5.
Är den verkligen så dum och så lat att den inte orkar se skillnad på när jag verkligen dricker och när jag inte? Och är den verkligen så enspårig så att den fattar att mjölk och bröd inte handlar om beroendespåret medan sjuhundra färgers underkläder (som ingen ser och jag aldrig använder för jag hatar underkläder) däremot nog handlar om beroende. Och hur fan ska jag lära upp den att se skillnad om den inte klarar det själv? Det känns som att han en korkad lite hundvalp i huvudet som ska tränas upp, eller ännu värre ett gammalt fisande hundskrälle, envis och sinnesrubbad.
Kort och gott: I två och halv månad har jag inbillat mig att det bara handlar om att låta bli. Undvik, stäng ögonen och utsätt inte dig själv för frestelser. Tacka nej till fester och bröllop som dom uppmanar alkoholisten! Men det går inte att leva så? Eller det gör det ju, men jag vill inte det. Nu inser jag att frestelser kommer alltid att finnas överallt och min valpiga hjärna blir jätteförvirrad när den inte förstår vad jag håller på med, när den inte begriper att jag undviker saker som hittills har varit ok, tillåtet och jättehejsan. Den blir helt tokig! Den fattar inte att den där nya soffan får man plötsligt inte riva och klösa i, fast man fick det med den gamla. Vad är det för skillnad tänker den? Så har vi ju alltid gjort. Således. Min valpskalle måste tränas om. Det går inte att bara undvika att gå in i vardagsrummet där nya soffan står resten av sitt liv. Det är för simpelt. Valpskallen måste tränas upp så att den klarar av att vara i samma rum som den splitternya soffan och ändå ta avstånd. Helst ska valpskallen blir så vettig så att det blir en självklarhet att inte frestas av den. Men det lär ju ta ungefär 30 år till...lika länge länge som det nuvarande levnadssättet tagit att bygga upp.
Detta här shoppande verkar vara helt omöjligt att få bukt på för övrigt. Min analys på detta är att spåren i hjärnan aldrig riktigt får läka eftersom jag i min vardag hela tiden vistas i butiker och använder mitt bankkort. Det är som att hjärnan inte vet när den handlar bra saker och när den handlar förbjudna saker. Den känner bara igen fenomenet "trycka in bankkortet i apparaten och trycka pinkod" och den känner att den tycker om känslan av att få saker till sig med hjälp av fyrk. Oberoende om det är bröd och mjölk eller ett klädesplagg.
På samma sätt sitter jag nu och har en vedervärdig baksmälla och ångest och ledsenhet. Grät just floder ner i ostpaketet medan jag lagade frukost till mig över ett möte med en gammal vän igår. Så många insikter ploppade upp och bägarn rann över. Igår var det alltså utgång enligt samma modell som alltid i hemstaden. Förfest, Krog, Nattklubb, Kebab. Skillnaden var att jag skulle vara nykter. Jag var vid gott mod ty alla fester hittills har gått utmärkt utan sprit och jag har haft skitkul så jag begrep inte riktigt att vara försiktig. Det var en kul kväll men inget extra. (eller jo, mötet med gammal vän var ganska extra faktiskt) Det jag kunde konstatera var att den här fest-modellen är så ingrodd och överraskningarna är så få så jag begriper varför man måste dricka shots klockan 03.00 för att nånting överhuvudtaget ska hända. Kicksen uteblir annars helt.
Jag hölls alltså nykter, jag drack sodavatten (i början drack jag i drinkglas med lime och sugrör för att det skulle se ut som sprit) och bortsett från några störande förklarings-moment så klarade jag mig med "äran i behåll". En mycket bra insikt var, och det gäller nog säkert alla fester och det är herrans bra att inse det, är att det blir inte roligare för att man är full. Helt på riktigt. Det är en myt. En stor fet myt!! Jag hade exakt lika roligt eller inte roligt som senast. Och som gången före det och som gången för det. Ena dera är det på riktigt roligt och då är det det även utan sprit eller så är det egentligen inte alls roligt och då hjälper inte spriten heller, även om man tror det. Och poängen är väl att gå på vilka fester som helst men helt enkelt klara av att inse att den här festen blir nu så rolig som den blir och att det bara är att gilla läget och/eller försöka ändra på det om man orkar och vill det. Men att det är simpelt och korkat att försöka rädda en fest med att bli dyngrak, för det kommer inte att hjälpa, och den uppoffringen behöver inte jag göra. Det är inte min enskilda uppgift att styra upp stämningar och hålla folk på gott humör genom att vara som dom vill att jag ska vara. Inte som privatperson i alla fall. På jobbet är en annan sak. Men där får jag betalt för det.
Nå idag är jag hursomhelst bakfull. Huvudvärk och yrsel. I halsen känns det som att jag har rökt ett paket cigaretter och skrikit i femhundra år. Ångest, ledsenhet och överkänslighet. Hur fan är det möjligt?
Är det nu igen så att hjärnan är så korkad att den inte fattar när den får sprit och när den inte får det? Är det miljön och tiden på dygnet och sällskapet och modellen som gör att hjärnan per automatik (den lata och o-observanta jäveln) slår på bakfylle-mode?? I så fall är ju hjärnan en synnerligen opålitlig och fördomsfull kamrat att släpa omkring på. Den verkar ju inte ha nån som helst tillit till mig och mina försök då den helt oeftertänksamt gör som den alltid brukar göra när den tvingats vara vaken på Frendi till klockan 5.
Är den verkligen så dum och så lat att den inte orkar se skillnad på när jag verkligen dricker och när jag inte? Och är den verkligen så enspårig så att den fattar att mjölk och bröd inte handlar om beroendespåret medan sjuhundra färgers underkläder (som ingen ser och jag aldrig använder för jag hatar underkläder) däremot nog handlar om beroende. Och hur fan ska jag lära upp den att se skillnad om den inte klarar det själv? Det känns som att han en korkad lite hundvalp i huvudet som ska tränas upp, eller ännu värre ett gammalt fisande hundskrälle, envis och sinnesrubbad.
Kort och gott: I två och halv månad har jag inbillat mig att det bara handlar om att låta bli. Undvik, stäng ögonen och utsätt inte dig själv för frestelser. Tacka nej till fester och bröllop som dom uppmanar alkoholisten! Men det går inte att leva så? Eller det gör det ju, men jag vill inte det. Nu inser jag att frestelser kommer alltid att finnas överallt och min valpiga hjärna blir jätteförvirrad när den inte förstår vad jag håller på med, när den inte begriper att jag undviker saker som hittills har varit ok, tillåtet och jättehejsan. Den blir helt tokig! Den fattar inte att den där nya soffan får man plötsligt inte riva och klösa i, fast man fick det med den gamla. Vad är det för skillnad tänker den? Så har vi ju alltid gjort. Således. Min valpskalle måste tränas om. Det går inte att bara undvika att gå in i vardagsrummet där nya soffan står resten av sitt liv. Det är för simpelt. Valpskallen måste tränas upp så att den klarar av att vara i samma rum som den splitternya soffan och ändå ta avstånd. Helst ska valpskallen blir så vettig så att det blir en självklarhet att inte frestas av den. Men det lär ju ta ungefär 30 år till...lika länge länge som det nuvarande levnadssättet tagit att bygga upp.
torsdag 8 mars 2012
Om Rusmedlens effekter
Har tittat på Kakola-tv-serien. Ett gäng unga jäntor som har hamnat snett av ena eller andra orsaken och som nu får chansen att hitta tillbaka till livet igen. Flickorna har haft olika grad av taskig barndom, kommer från varierande hemformer och samtliga har ett gäng anmärkningar på sitt konto. Misshandel, fylleri, droger, skärsår, snatteri, stöld, rattfyllerist, köra underårig ja you name it. Dom har dessutom vistats på diverse vårdhem, studierna är på hälft, röker, super och knarkar mer eller mindre regelbundet och rör sig i skumma områden med skumma människor.
Dom här skitungarna är kaxiga, uppkäftiga, störande tonårsidioter och vid första anblicken vill man helst stänga av, skita i programmet, vem fan vill sitta och lyssna på en svettig, provokativ, svärande unge på sin fritid när man kan ha torsdagsmys och chips&dipp och Såskadetfuckinglåta. Nej, det bergiper jag. Men jag plågar mig igenom serien och den ger mig fysiskt illamående. Dels för att jag har varit en av dem. Rört mig bland skumma typer, aldrig knarkat dock, ej heller misshandlat nån, men varit förbannat bångstyrig och provokativ. Aggressiv och trött på livet. Jag bland ett gäng likasinnade. Ja, men det löste sig och det är jag tacksam för. Jag hade en stenhård mor som tog sig an den otacksamma uppgiften som tonårsmorsa och detta på stort allvar. Jag hittade också en mening med att spela teater. Ja, men det var ju kul för mig då att det gick så bra. Nu kan jag återgå till min chipsskål här och titta på Idol och skratta åt hur fula och dåliga och misslyckade dom är i tv.
Nej. Skoja bara. Det kan jag liksom inte.
För jag blir illamående av att jag vet precis vad som rör sig i dom där ungarna huvud och jag vet precis varför dom sprättar upp handlederna, röker och krökar, provocerar och är aggressiva. Jag vet precis varför dom låter vem som helst utnyttja dem och våldföra sig på dem och jag vet precis varför dom är så likgiltiga när dom kommer till Kakola i början serien. För att dom har gett upp.
Och dom här ungarna dom lever på snabba kickar, snabba lösningar.
Sprit och droger för att dämpa den ångesten dom får när verkligheten och vakenheten gör sig påmind.
När allt det som dom har varit med om INNAN dom börja kröka och spela fan kommer till ytan.
För det vi så himla lätt glömmer är att dom här ungarna har varit gulliga små spädbarn och oskuldsfulla schyssta vanliga barn i början. Sen hände nåt och efter det blev inget som vanligt. Och det är DÄRFÖR dom tar till spriten och drogerna.
Resten, våld, stöld etc. är i nio av tio fall gjorda på fyllan eller under påverkan av nånslags rusmedel och det är det som gör mig allra mest illamående och ledsen. Människan är ganska feg sådär normalt. Människan vågar sällan mopsa upp sig, slå till nån, döda nån eller sig själv nykter. Det är vi för fega för tror jag. Jag vet inte om jag nånsin har sett ett nyktert slagsmål (annat än i hockey, men då e man väl hög på adrenalin istället), eller om jag har hört om nån som tagit livet av sig själv eller någon annan nykter. Jag vet faktiskt inte det. Och när jag tänker efter, alla riktigt dumma och pinsamma saker jag har gjort så har jag gjort på fyllan. Verkligen. Saker som har fått ganska allvarliga följder faktiskt. Och också alla hemska saker som jag har varit om, nästan i alla fall, ord som har blivit sagda, händelser som har hänt, där jag har fallit offer, så har jag varit på fyllan, eller så har förövaren varit på fyllan eller så har båda varit på fyllan. Alkoholen har på ett eller annat sätt inverkat på händelseförloppet. När jag tänker efter; alla dumma sms, alla brutna ben, alla orimliga hångel, alla utmanande och helt vansinniga provokationer som har lett till eller skulle ha kunnat leda till riktigt farliga situationer, har varit på fyllan.
Mår man dåligt och dricker sprit, går det alltid, på ett eller annat sätt åt helvete.
Mår man till synes bra och dricker sprit, så finns den en risk att den kemiska reaktionen leder till att man plötsligt inte heller mår så bra och då gör man saker man aldrig annars skulle göra. Och nu hör jag till dom som inte borde dricka sprit. Dom är för övrigt väldigt många, men det fattar dom ju inte. Anledningen till att jag inte borde dricka sprit är inte den sedvanliga orsaken att jag är alkoholmissbrukare så till den milda grad att jag måste dricka alla dagar och att jag ljuger om det på jobbet eller för min familj. Den risken upplever jag inte att finns. Däremot så slår det slint i hjärnan nästan alla gånger jag dricker. Jag blir utmanande, falsk, elak och jag har efter tre lonkeron inget omdöme längre. Och då gör jag och säger jag saker som jag inte står för följande dag. Och det är det jag vill undvika.
Det jag däremot vill klara av är att gå på fest, dansa loss, slappna av, vara utamnande och provokativ, hitta på hyss, hångla, vara knäpp och oeftertänksam, och samtidigt nykter. Om jag ska ha ångest, misshandla någon eller sprätta upp mina handleder så vill jag göra det nykter. Seriöst! För det är så in i helvete fegt att göra det på fyllan! Det finns liksom inget fegare än att på fyllan vilja tala om problem, ragga, göra självmord, strida, knulla, dansa på bordet, bjuda upp, fria, hålla tal, slå nån på käften och säga vad man tycker.
Det är fegt och osexigt.
Amen.
Hejdå.
Dom här skitungarna är kaxiga, uppkäftiga, störande tonårsidioter och vid första anblicken vill man helst stänga av, skita i programmet, vem fan vill sitta och lyssna på en svettig, provokativ, svärande unge på sin fritid när man kan ha torsdagsmys och chips&dipp och Såskadetfuckinglåta. Nej, det bergiper jag. Men jag plågar mig igenom serien och den ger mig fysiskt illamående. Dels för att jag har varit en av dem. Rört mig bland skumma typer, aldrig knarkat dock, ej heller misshandlat nån, men varit förbannat bångstyrig och provokativ. Aggressiv och trött på livet. Jag bland ett gäng likasinnade. Ja, men det löste sig och det är jag tacksam för. Jag hade en stenhård mor som tog sig an den otacksamma uppgiften som tonårsmorsa och detta på stort allvar. Jag hittade också en mening med att spela teater. Ja, men det var ju kul för mig då att det gick så bra. Nu kan jag återgå till min chipsskål här och titta på Idol och skratta åt hur fula och dåliga och misslyckade dom är i tv.
Nej. Skoja bara. Det kan jag liksom inte.
För jag blir illamående av att jag vet precis vad som rör sig i dom där ungarna huvud och jag vet precis varför dom sprättar upp handlederna, röker och krökar, provocerar och är aggressiva. Jag vet precis varför dom låter vem som helst utnyttja dem och våldföra sig på dem och jag vet precis varför dom är så likgiltiga när dom kommer till Kakola i början serien. För att dom har gett upp.
Och dom här ungarna dom lever på snabba kickar, snabba lösningar.
Sprit och droger för att dämpa den ångesten dom får när verkligheten och vakenheten gör sig påmind.
När allt det som dom har varit med om INNAN dom börja kröka och spela fan kommer till ytan.
För det vi så himla lätt glömmer är att dom här ungarna har varit gulliga små spädbarn och oskuldsfulla schyssta vanliga barn i början. Sen hände nåt och efter det blev inget som vanligt. Och det är DÄRFÖR dom tar till spriten och drogerna.
Resten, våld, stöld etc. är i nio av tio fall gjorda på fyllan eller under påverkan av nånslags rusmedel och det är det som gör mig allra mest illamående och ledsen. Människan är ganska feg sådär normalt. Människan vågar sällan mopsa upp sig, slå till nån, döda nån eller sig själv nykter. Det är vi för fega för tror jag. Jag vet inte om jag nånsin har sett ett nyktert slagsmål (annat än i hockey, men då e man väl hög på adrenalin istället), eller om jag har hört om nån som tagit livet av sig själv eller någon annan nykter. Jag vet faktiskt inte det. Och när jag tänker efter, alla riktigt dumma och pinsamma saker jag har gjort så har jag gjort på fyllan. Verkligen. Saker som har fått ganska allvarliga följder faktiskt. Och också alla hemska saker som jag har varit om, nästan i alla fall, ord som har blivit sagda, händelser som har hänt, där jag har fallit offer, så har jag varit på fyllan, eller så har förövaren varit på fyllan eller så har båda varit på fyllan. Alkoholen har på ett eller annat sätt inverkat på händelseförloppet. När jag tänker efter; alla dumma sms, alla brutna ben, alla orimliga hångel, alla utmanande och helt vansinniga provokationer som har lett till eller skulle ha kunnat leda till riktigt farliga situationer, har varit på fyllan.
Mår man dåligt och dricker sprit, går det alltid, på ett eller annat sätt åt helvete.
Mår man till synes bra och dricker sprit, så finns den en risk att den kemiska reaktionen leder till att man plötsligt inte heller mår så bra och då gör man saker man aldrig annars skulle göra. Och nu hör jag till dom som inte borde dricka sprit. Dom är för övrigt väldigt många, men det fattar dom ju inte. Anledningen till att jag inte borde dricka sprit är inte den sedvanliga orsaken att jag är alkoholmissbrukare så till den milda grad att jag måste dricka alla dagar och att jag ljuger om det på jobbet eller för min familj. Den risken upplever jag inte att finns. Däremot så slår det slint i hjärnan nästan alla gånger jag dricker. Jag blir utmanande, falsk, elak och jag har efter tre lonkeron inget omdöme längre. Och då gör jag och säger jag saker som jag inte står för följande dag. Och det är det jag vill undvika.
Det jag däremot vill klara av är att gå på fest, dansa loss, slappna av, vara utamnande och provokativ, hitta på hyss, hångla, vara knäpp och oeftertänksam, och samtidigt nykter. Om jag ska ha ångest, misshandla någon eller sprätta upp mina handleder så vill jag göra det nykter. Seriöst! För det är så in i helvete fegt att göra det på fyllan! Det finns liksom inget fegare än att på fyllan vilja tala om problem, ragga, göra självmord, strida, knulla, dansa på bordet, bjuda upp, fria, hålla tal, slå nån på käften och säga vad man tycker.
Det är fegt och osexigt.
Amen.
Hejdå.
Om Varför
Jag är så eländigt trött på att behöva förklara varför. Eller egentligen inte på att förklara utan på känslan som uppstår när jag förklarar. Känslan av att höra sina ord och tycka att man överdriver. Den tveksamheten jag ser i motpartens ögon och de höjda ögonbrynen när min förklaring inte var bättre än så, projiceras rakt in i mig och jag vill sluta, ge upp och skärpa mig. Slappna av lite och unna mig.
Alltså varför: Nå, för att jag skulle vilja ha ett sunt, moget, vettigt förhållande till alkohol och shopping. Jag skulle vilja satsa på långsiktiga lösningar på ångest och feghet istället för lätta snabba lösningar i korta kickar som dels ruinerar mig, dels skapar ohälsa och mer ångest, dels tvingar mig till lögner och bortförklaringar, dels sätter mitt liv, min familj, mina vänner, min vardag och mig själv på spel.
Men det här orkar man ju inte förklara till alla som frågar. Utan jag svara typ, äh jag skulle vilja få nån ordning på mig själv som konsument. Tycker att jag gör saker bara för att man ska göra och inte för att jag vill. Tycker att jag dricker och shoppar och äter och röker av fel orsaker bara helt enkelt.
Alltså alla begriper det här med rökning. Alla tycker det är klokt. Det är kokt att sluta röka för det är dyrt och ohälsosamt och helt onödigt. Likaså Hesburger. Det är helt vettigt att sluta äta hamburgare. Det är dyrt och ohälsosamt och helt onödigt. Alla begriper det. Ingen ifrågasätter. Det är klokt. Bravo.
Men alkohol och shopping verkar allmänheten tycka att är billigt, hälsosamt och väldigt nödvändigt. För det är väldigt, väldigt svårt för folk att förstå varför jag inte kan tumma på reglerna. Varför jag inte kan se mellan fingrarna och varför jag överhuvudtaget "utsätter mig för det här" när jag ju inte ens har riktiga alkoholproblem, inte ens har förlorat jobbet, inte ens har ruinerat mig, inte ens har förlorat familj och barn, inte ens har lungcancer och möglig lever. "Varför utsätter du dig för det här? Du har väl inga problem? " ser jag i ögonen på folk. "Varför måste du vara nykter på festen nu när alla andra är fulla? Varför ska du alltid vara så jävla speciell?" "Vad gnäller du för? Ta en chokladbit och var tyst! Det är ingen som tvingar dig att plåga dig själv!"
Nä. Sant. Äh, va fan. Jag skiter i det här. Vem tror jag att jag är egentligen.
DEN känslan är jag jävligt trött på. Den att jag lägger mig.
Känslan av att JAG får dåligt samvete för att jag väljer att leva som jag vill leva.
Känslan av att jag förväntas ändra på mig för att stilla någon annans dåliga samvete,
och att jag accepterar det. Jag godkänner det.
Städning är ett bra exempel. Jag gillar att städa. Jag gillar att ha det städigt.
Jag städar inte för att få poäng eller medalj utan för att jag tycker om ordning och reda
och blir knäpp av att inte veta var saker finns och av stök.
Jag vet att alla inte tycker om att städa. Jag har aldrig krävt att nån ska städa mina grejer eller för den delen sina grejer. Inte på en enda arbetsplats, produktion, hem eller vad det nu kan vara har jag krävt det.
Jag städar gärna själv. Det betyder att jag städar ganska mycket. Speciellt i jämförelse med dom som inte städar. Då får dom som inte städar dåligt samvete för att dom är som dom är, vilket jag alltså accepterar, och vill att jag ska sluta städa. Sitta ner och ta det lugnt. "Stressa inte ihjäl dig nu", "Ta en tobak nu", "Ska du inte ta matpaus nu?" De här förslag är inte välvilliga förslag på det viset att dom är oroliga för min hälsa, orolig för att jag är hungrig och glömmer bort att äta, eller oroliga för att jag inte har använt mina lagstadgade pauser. Det skiter dom i och det ska dom faktiskt skita i också. Den enda poängen med dessa förslag och uttalanden är att det stillar deras eget ostädade samvete om dom får se mig sitta stilla en stund och inte städa.
Och jag accepterar.
Ja, för att det ska kännas bättre för er, så går jag nu och tar en paus.
För att stilla ert dåliga samvete så tar jag lunch nu.
För att stilla ert dåliga samvete så lämnar jag med långa tänder smulorna på bordet även om hela min kropp skriker att den vill torka upp smuljävlarna. Och hela mitt system faller ihop av att lämna en fläck på ett golv.
Jag låter hela mitt system falla ihop för att ert system ska hållas ihop.
Jag blir så in i helvete trött på det.
Trött på att lägga mig hela, hela, hela, hela tiden.
Jag dricker för att det ska kännas bättre för dig att vara full.
Jag ska shoppa för att du lättare ska glömma hur mycket du har shoppat.
Jag ska ligga med dig för att du vill ligga med mig.
Jag ska göra det här jobbet för att det ser bra ut på pappret.
Jag ska få den här lönen för det är vad du anser att jag är värd.
Alltså ibland har snällheten verkligen inga gränser.
Alltså: Varför?
För jag vill inte.
Jag mår inte bra av det.
Jag förtjänar bättre.
Sen får du göra som du vill.
Alltså varför: Nå, för att jag skulle vilja ha ett sunt, moget, vettigt förhållande till alkohol och shopping. Jag skulle vilja satsa på långsiktiga lösningar på ångest och feghet istället för lätta snabba lösningar i korta kickar som dels ruinerar mig, dels skapar ohälsa och mer ångest, dels tvingar mig till lögner och bortförklaringar, dels sätter mitt liv, min familj, mina vänner, min vardag och mig själv på spel.
Men det här orkar man ju inte förklara till alla som frågar. Utan jag svara typ, äh jag skulle vilja få nån ordning på mig själv som konsument. Tycker att jag gör saker bara för att man ska göra och inte för att jag vill. Tycker att jag dricker och shoppar och äter och röker av fel orsaker bara helt enkelt.
Alltså alla begriper det här med rökning. Alla tycker det är klokt. Det är kokt att sluta röka för det är dyrt och ohälsosamt och helt onödigt. Likaså Hesburger. Det är helt vettigt att sluta äta hamburgare. Det är dyrt och ohälsosamt och helt onödigt. Alla begriper det. Ingen ifrågasätter. Det är klokt. Bravo.
Men alkohol och shopping verkar allmänheten tycka att är billigt, hälsosamt och väldigt nödvändigt. För det är väldigt, väldigt svårt för folk att förstå varför jag inte kan tumma på reglerna. Varför jag inte kan se mellan fingrarna och varför jag överhuvudtaget "utsätter mig för det här" när jag ju inte ens har riktiga alkoholproblem, inte ens har förlorat jobbet, inte ens har ruinerat mig, inte ens har förlorat familj och barn, inte ens har lungcancer och möglig lever. "Varför utsätter du dig för det här? Du har väl inga problem? " ser jag i ögonen på folk. "Varför måste du vara nykter på festen nu när alla andra är fulla? Varför ska du alltid vara så jävla speciell?" "Vad gnäller du för? Ta en chokladbit och var tyst! Det är ingen som tvingar dig att plåga dig själv!"
Nä. Sant. Äh, va fan. Jag skiter i det här. Vem tror jag att jag är egentligen.
DEN känslan är jag jävligt trött på. Den att jag lägger mig.
Känslan av att JAG får dåligt samvete för att jag väljer att leva som jag vill leva.
Känslan av att jag förväntas ändra på mig för att stilla någon annans dåliga samvete,
och att jag accepterar det. Jag godkänner det.
Städning är ett bra exempel. Jag gillar att städa. Jag gillar att ha det städigt.
Jag städar inte för att få poäng eller medalj utan för att jag tycker om ordning och reda
och blir knäpp av att inte veta var saker finns och av stök.
Jag vet att alla inte tycker om att städa. Jag har aldrig krävt att nån ska städa mina grejer eller för den delen sina grejer. Inte på en enda arbetsplats, produktion, hem eller vad det nu kan vara har jag krävt det.
Jag städar gärna själv. Det betyder att jag städar ganska mycket. Speciellt i jämförelse med dom som inte städar. Då får dom som inte städar dåligt samvete för att dom är som dom är, vilket jag alltså accepterar, och vill att jag ska sluta städa. Sitta ner och ta det lugnt. "Stressa inte ihjäl dig nu", "Ta en tobak nu", "Ska du inte ta matpaus nu?" De här förslag är inte välvilliga förslag på det viset att dom är oroliga för min hälsa, orolig för att jag är hungrig och glömmer bort att äta, eller oroliga för att jag inte har använt mina lagstadgade pauser. Det skiter dom i och det ska dom faktiskt skita i också. Den enda poängen med dessa förslag och uttalanden är att det stillar deras eget ostädade samvete om dom får se mig sitta stilla en stund och inte städa.
Och jag accepterar.
Ja, för att det ska kännas bättre för er, så går jag nu och tar en paus.
För att stilla ert dåliga samvete så tar jag lunch nu.
För att stilla ert dåliga samvete så lämnar jag med långa tänder smulorna på bordet även om hela min kropp skriker att den vill torka upp smuljävlarna. Och hela mitt system faller ihop av att lämna en fläck på ett golv.
Jag låter hela mitt system falla ihop för att ert system ska hållas ihop.
Jag blir så in i helvete trött på det.
Trött på att lägga mig hela, hela, hela, hela tiden.
Jag dricker för att det ska kännas bättre för dig att vara full.
Jag ska shoppa för att du lättare ska glömma hur mycket du har shoppat.
Jag ska ligga med dig för att du vill ligga med mig.
Jag ska göra det här jobbet för att det ser bra ut på pappret.
Jag ska få den här lönen för det är vad du anser att jag är värd.
Alltså ibland har snällheten verkligen inga gränser.
Alltså: Varför?
För jag vill inte.
Jag mår inte bra av det.
Jag förtjänar bättre.
Sen får du göra som du vill.
fredag 2 mars 2012
Om Mars
Försöker desperat hitta nån mening med nånting just nu. Det får inte bli för stort och övermäktigt men samtidigt behöver jag nånting att fokusera på eftersom jag känner att nu kommer det att bli svårt.
Pluggade planeten Mars, månaden mars. Googlade mina symptom och krämpor och trasslade in på nån chakramätare som hävdade att nu gäller det att fokusera på orange, rött och gult, samt dricka mycket vatten. Ramlade in på Mahatma Ghandis sida och där stod det "Be the change you want to see in the world" och det var ju förstås uppmuntrande men likväl ganska angstigt. Hur som helst verkar det som att allt verkar handla om vätskor och vatten, oberoende vad man googlar så dyker bara vattnet upp hela tiden. Jag tar det som ett solklart tecken och tolkar det som att jag dels dricker för lite vatten, dels borde röra mig mera i vatten och dels söka mig ut till vatten. Vid närmare eftertanke är det länge sen jag har sett havet. Det bör åtgärdas så fort som möjligt. Ska börja med att åka till Stockholm, en stad som ju mer eller mindre badar i olika vattendrag. Kanske kan det vara nåt?
Nu gäller det dessutom att sätta hårt mot hårt. Tredje månaden kommer att bli besvärlig och det gäller att dra åt svångremmen på alla plan. Inte fuska, under inga omständigheter fuska! Drömmer var och varannan natt att jag fuskar, att jag tänker att äh, det här går nog bra, det här har jag koll på och sen visar det sig att jag inte har någon koll och ångest som kommer då är helt obeskrivbar! Nu går jag dessutom omkring och tycker att mina kläder luktar cigarettrök hela tiden. Jag tycker att jag hela tiden är bakfull och "risig" fast jag inte har nån som helst orsak att vara det. Faktum är att den här meningslösheten och ångesten jag har haft sen februaris sista dag kan liknas vid den man vanligen har på söndagar efter en hård helg... Jag tycker hela tiden att jag köper nånting. Att jag liksom glömmer, men sen visar det sig att jag inte har glömt. Jag får hela tiden för mig att jag har varit till Hesburger fast jag inte har varit. Det är en underlig Fantom-känsla att per automatik få dåligt samvete över man faktiskt inte har gjort... Och synnerligen orättvist framförallt. Jag tror att jag är ovan vid att inte ha morkkis helt enkelt... Ovan vid att må bra, göra rätt, tänka klart och det är det som är så oerhört skrämmande och stundvis ångestladdande. Det är obehagligt att vara fri och ren och att andas. Jag tror att i maj ungefär kommer jag att faktiskt kunna njuta av den känslan, just nu, när det är nytt blir jag bara rädd ochj vilsen och vill gömma mig en garderob för säkerhets skull.
Men när det blir knepigt får masn tänka kemi. Det är en kemisk reaktion, eller kanske snarare icke-reaktion. Det är en kick som uteblir och därav meningslösheten. Jag måste hitta kickarna nån annanstans. Spåren i hjärnan håller på att täppas till med sunt tänkande och därför känns min hjärnan obekant och förvirrad. Det är också därför jag är trött och handlingsförlamad och disträ. Min hjärna fokuserar faktiskt hundra procent mest på att bli av med ett eländigt ingrott beroende just nu och har därför svårt att ta in så mycket mer än det. Det är tungt att täppa till diken och fylla hål, när man gör det för hand och med ordentligt material. Det är inte så konstigt att man blir trött.
Pluggade planeten Mars, månaden mars. Googlade mina symptom och krämpor och trasslade in på nån chakramätare som hävdade att nu gäller det att fokusera på orange, rött och gult, samt dricka mycket vatten. Ramlade in på Mahatma Ghandis sida och där stod det "Be the change you want to see in the world" och det var ju förstås uppmuntrande men likväl ganska angstigt. Hur som helst verkar det som att allt verkar handla om vätskor och vatten, oberoende vad man googlar så dyker bara vattnet upp hela tiden. Jag tar det som ett solklart tecken och tolkar det som att jag dels dricker för lite vatten, dels borde röra mig mera i vatten och dels söka mig ut till vatten. Vid närmare eftertanke är det länge sen jag har sett havet. Det bör åtgärdas så fort som möjligt. Ska börja med att åka till Stockholm, en stad som ju mer eller mindre badar i olika vattendrag. Kanske kan det vara nåt?
Nu gäller det dessutom att sätta hårt mot hårt. Tredje månaden kommer att bli besvärlig och det gäller att dra åt svångremmen på alla plan. Inte fuska, under inga omständigheter fuska! Drömmer var och varannan natt att jag fuskar, att jag tänker att äh, det här går nog bra, det här har jag koll på och sen visar det sig att jag inte har någon koll och ångest som kommer då är helt obeskrivbar! Nu går jag dessutom omkring och tycker att mina kläder luktar cigarettrök hela tiden. Jag tycker att jag hela tiden är bakfull och "risig" fast jag inte har nån som helst orsak att vara det. Faktum är att den här meningslösheten och ångesten jag har haft sen februaris sista dag kan liknas vid den man vanligen har på söndagar efter en hård helg... Jag tycker hela tiden att jag köper nånting. Att jag liksom glömmer, men sen visar det sig att jag inte har glömt. Jag får hela tiden för mig att jag har varit till Hesburger fast jag inte har varit. Det är en underlig Fantom-känsla att per automatik få dåligt samvete över man faktiskt inte har gjort... Och synnerligen orättvist framförallt. Jag tror att jag är ovan vid att inte ha morkkis helt enkelt... Ovan vid att må bra, göra rätt, tänka klart och det är det som är så oerhört skrämmande och stundvis ångestladdande. Det är obehagligt att vara fri och ren och att andas. Jag tror att i maj ungefär kommer jag att faktiskt kunna njuta av den känslan, just nu, när det är nytt blir jag bara rädd ochj vilsen och vill gömma mig en garderob för säkerhets skull.
Men när det blir knepigt får masn tänka kemi. Det är en kemisk reaktion, eller kanske snarare icke-reaktion. Det är en kick som uteblir och därav meningslösheten. Jag måste hitta kickarna nån annanstans. Spåren i hjärnan håller på att täppas till med sunt tänkande och därför känns min hjärnan obekant och förvirrad. Det är också därför jag är trött och handlingsförlamad och disträ. Min hjärna fokuserar faktiskt hundra procent mest på att bli av med ett eländigt ingrott beroende just nu och har därför svårt att ta in så mycket mer än det. Det är tungt att täppa till diken och fylla hål, när man gör det för hand och med ordentligt material. Det är inte så konstigt att man blir trött.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)