Om Dunderinsikt

För en vecka sedan stod jag i Boulagets förråd och grävde i lådor med kläder och grejer från urminnestider. När man står ensam i ett förråd som stinker gamla anor och tider som flytt så blir man onekligen (trött!) lite nostalgisk. Och nu hände det sig så att några gamla underskjortor i psykedeliskt bruna och blåa toner från jag vet inte när fick mej att tänka på en person. En person från nittitalet. (Evigheter sen!) På den tiden när jag gick i högstadiet hade jag inga pengar att köpa kläder för samtidigt som man under inga omständigheter kunde tänka sig att nöja sig enbart med det som morsan köpte och ansåg vara lämpligt, vettigt, nödvändigt och ekonomiskt/ekologiskt/vädermässigt passligt. Således plundrades vindarna. Alla tänkbara vindar man kunde komma åt. Vi var några tjejer (inte alla men åtminstone vi med rötter från Kårkkis, haha) som alla gick omkring i moffors och faffors underskjortor och herrbyxor och västar. Minns speciellt en knallblå-frotté t-skjorta från sjuttitalet. Kortärmad, det var innan jag fick komplex för mina armar. Innan jag fattade att man ens kunde ha och borde ha komplex faktiskt. Den där el-blåa  t-skjortan och blekt vitt puder, ljusrosa rouge på kinderna och mörkt hår gav mig en febrig snövit-look sa Tessi minns jag. Hon tyckte det var snyggt och då tyckte jag också det.

Nå, i alla fall, när jag stod där i förrådet så började jag plötsligt tänka på en person som fick ta del av den här feberlooken. Ja, han var nog hela anledningen till att jag ansträngde mig ytterst för att ha feberlooken och kolsvarta ögonfransar varje dag i några år. Nu tror alla att det här handlar om den omtalade granngossen som jag var så oerhört förtjust i i så herrans många år och som slutade tragiskt i att han gick och blev ihop med en väninna istället. Ja, det skulle man kunna tro. Den här guldgossen som jag har tusen dagböcker om och fina fantasier om och dialoger och teaterpjäser om i mina lådor. Men som jag aldrig pratade med. Aldrig gick hem med. Och aldrig ens fick riktigt lära känna. I min fantasi var dock allting på klart som korvspad... Nej, honom handlar det inte om. Det här handlar om en annan pojke. Den pojken som gick hem med mej varje kväll från stan. Ledde sin moppe bredvid sig för att jag vägra åka bak på. Vi köpte 10-pennis godisar tillsammans, vi satte ihop våra besparingar och sen fick man välja turvist i vår gemensamma påse. Sen "somna" jag på nån skruttig soffa i ungdomsgården, lite sådär i misstag på hans axel. Ja, det var rent och skärt skådespel från min sida. Men vi var så herrans blyga och tafatta. Och dessutom så var ju jag kär i den där andra pojken. I han som jag aldrig ens vågade eller fick prata med...

Och varje kväll gick vi hem, snöbollskrig i backen tills hans mamma ropade ihjäl sig att klockan var mycket. Snöänglar i trädgården och diskreta äppelgåvor i september. Jag var typ 14 och han var typ 17. Olika skolor och olika liv och olika gäng, men mellan 18 och 22 varje vardagkväll hade vi ett gemensamt system.
Sen blev jag femton och han blev myndig. Jag gick i högstadiet och han skaffa bil. Jag fortsatte hänga i ungdomsgården men han var ju vuxen och det passa sig inte. Men han och hans kompisar kunde inte hålla sig borta, de stod parkerade med sina bilar lite avsides och när klockan slog tio fick jag skjuts hem. Varje kväll. Wunderbaum och demonstrering av nyinförskaffade högtalarsystem.

Sen började festandet och allt med det. Först kom jag inte in på krogar, men sen gjorde jag det också. Ibland var det nyår och ibland var det forneld. Vid tolvslaget eller när grannprinsen inte den här gången heller friade så spydde jag och från ingenstans dök han upp och höll i håret. Jag grät obehärskat och spydde på skorna bakom Café Roma. Och han tröstade. Jag snyftade loss mina lösögonfransar och han sparade dem i sin ficka. Men vi var inte ihop. Våra gäng var helt olika. Nog för att vi flirta och kanske hångla vi nångång också. Men undermedvetet jobbade vi hårt på att inte beblanda oss med varandra för mycket. Tills den dagen då vi båda insåg att nu måste det hända nånting. Tusen gånger hade han slängt av mig hemma och impulsen var att "nånting skulle hända". Men inget hände. Det hängde i luften och hade hängt i luften i tre år. Men vi var ju bara kompisar...liksom vadå...  Till slut fick jag nog. Ovissheten och lufthänget gjorde mig frustrerad och det störde vår vänskap. Det kändes som att det måste gå åt något håll. Vi blir ihop eller så är vi bara vänner och det alternativet kändes helt osannolikt i den vibrerande luften. Jag tog tjuren vid hornen och sa att jag inte vill nånting mer. I rent och skärt icke-tålamod krossade jag hans hjärta och slet det i stycken, har jag fått berättat för mig i efterhand... Det tog slut. Allt tog slut. Och jag kände att det kändes helt rätt och befriande. Over and out. Nu kunde luften få vibrera med nån annan istället, med nån som inte var så jävla viktig och med nån som det inte vibrerade så jävla hårt med. Med nån som det inte var så betydelsefullt med.

Nå, femton år senare står jag i en garderob och undrar vad fan hände egentligen? Varför har jag konstant lämnat folk som det har börjat vibrera ordentligt med? Så fort det har börjat kännas ordentligt så har jag velat bort. (Flykt!) Rädd väl. Feg. Osäker. Och det slår mig att när man är rädd och osäker så vill man ju helst fly. Det är en obehaglig känsla och man tar till nästan vilka medel som helst bara känslan försvinner. Och jag tror att jag kände just det. Ett obehag, en otrevlig, oviss känsla. Och det enklaste sättet var att bara avsluta det så finns känslan inte mer. (Snabba lösningar, utan att se bakåt!) Jag inser att jag avslutade även det kapitlet, inte för att jag inte skulle ha varit kär i honom utan just för att jag var det. Och att det kändes så himmelens stort och otäckt och svårt. Jag vågade helt enkelt inte "take it to the next level". Och han ville men vågade inte heller.

I garderoben tänkte jag att gode gud hoppas jag träffar den här människan snart så att jag får berätta det här åt honom. Jag behöver liksom säga att jag femton år senare har begripit (begripit men inte kanske anammat...) allt, sent omsider. Haha. Och så fick jag det igår. Otippat nog, amentack, råkades vi och efter fem minuters onödigt luftfyllande "hejvadgördunuförtiden" och jargong och skämt och skoj, så var vi inne på livet och diskussioner som inte hör hemma på en nattklubb.

Och herregud. Han var ju full förstås, och jag var nykter. Men det var ju en total tidsåkning tillbaka till nittitalet och högstadiet förutom att vi var femton år klokare (möjligen bittrare...eller var vi ens klokare...) och bättre på att kommunicera. Han berättade för mig vilka framtidsvisioner jag hade då (som jag själv hade glömt förstås, men som jag ändå hade uppfyllt...) och jag berättade vilka drömmar och mål han hade då (som han fortfarande ville göra och vilka han hade gett upp). Han var avundsjuk på mitt liv i karriären och jag var avundsjuk på hans hus och fru.

Det var en skjuts tillbaka till en tid innan komplex och bitterhet, innan allt gick åt helvete. Tillbaka till naiviteten, barndomen, osäkerheten och oerfarenheten. Jävligt hårt att inse hur gammal man har blivit på några stackars år. Hur rubbad och förstörd och på något vis komplicerad. En skjuts tillbaka till enkelheten där största problemet var att faktiskt förmå sig vakna på morgonen för i den åldern är man ju så in i satans trött på morgonen eftersom det i kroppen pågår nånslags revolution utav helvetes dårhus och pina. Förr var det himmelens enkla rutiner och allt var bra. Stiga upp, gå till skolan, stå ut i skolan, kanske pinna från skolan, gå hem från skolan, skita i läxorna fullständigt, kanske äta en halv smörgås om man hitta nån, gå till ungdomsgården, hänga där, flirta, busa, bråka, gå hem, försöka sova, inte kunna sova, äntligen somna och sen helvetesuppväckning och så samma sak på nytt. Och det var bra!! Jag längtade aldrig bort. Inte på det viset att jag skulle ha drömt om resor och andra ställen. Det fanns inga möjligheter då. Man bodde var man bodde och man gick i skola där man gick och det var det...

Nu görs det listor, kalendern är fullproppad (jag hade ingen kalender på den tiden), det ska presteras, det ska resas,det ska träffas folk, bekantskapskretsen är enorm och man ska hinna med alla lika mycket. Jag har ett hem men jag längtar bort, när jag är borta längtrar jag hem. Jag är trött och vill sova men när jag får sova vill jag vara vaken. det finns ingen dygnsrytm ingen matrytm (skalman skulle få dåndimpen!), inga mål, inga naiva visioner, inga drömmar. Bara ett konstant missnöje om hur man hade trott att det skulle bli men det aldrig blev. Det blev en massa annat fint men det ser man inte. Istället vill man ha nåt annat.

Och ingen vet vad som skulle ha hänt om nån skulle ha våga ta steget åt något håll. Eller åt det andra hållet än åt det som rädslan skuffade stövlarna. Men en sak är säker, nu är det i alla fall för sent. Och när man ser på varandra klockan fyra på morgonen på en gata i en hemstad där varje millimeter har ett minne och inser det, att det är för sent, och ínte ens då (femton satans kloka år senare) vågar ta steget mot det som i kroppen känns som det enda rätta hållet, men i förståndet känns som helvetesgapet självt. Då undrar jag: vad fan har jag egentligen lärt mig överhuvudtaget om livet på femton år? När jag fortfarande inte är rädd för att vara ensam, jag är snarare rädd för att vara två. Varför är att älska och bli älskad det svåraste? Var gick det fel? Och nu är det för sent.