Om Misslyckade Mars

Mars blev samma sak som Misslyckande. Mars är inte slut än men det går sakta men säkert utförs. Spritmässigt och cigarettmässigt är jag fortfarande ren, även om det faktiskt hade smakat med både och på sistone. Terass-säsongen är inledd och dofterna av söt cider, cigaretter, läderrockar, sol och dammiga gator påminner mig om en hänsynslös, obetänksamhet innan allt gick åt helvete. Ungefär. Just nu minns jag dock bara den där fantastiska berg- och dalbanan, ljuva möte, hejdlösa fester och friheten i att inte ha nåt förnuft. Jag minns inte helvetet efteråt. Eller kanske minns jag men jag tänker mest att vem bryr sig, jag överlevde ju. Det löste ju sig, så inte var det nu så farligt. Just nu känner jag mig otroligt tråkig och uttråkad. Jag är trött på mina tankar, på min överhettade hjärna som styr och ställer och hejdar. Hjärnan avråder mig från en massa kul, stoppar mig innan nånting hinner hända och därför händer det således ingenting.

Det enda som händer är att jag hyvlar. Hyvlar med kortet. Det dumma var att köpa böcker och byxor i Helsingfors. Då öppnades en port till helvetet och hyvlandet har varit mer eller mindre obehärskat. Det har blivit örhängen, underkläder och skor. Ja, shoppinglöftet har gått åt helvete hundra gånger. Men jag har ätit mindre choklad...inte för att det nu är nån tröst. Är det inte det ena så är det det andra. Perkele. Vad lär vi oss av detta? Tja... Jag lär mig att är jag hemma i Åbo med mina rutiner så är det inga problem. Är jag i Vasa och har tråkigt och hemlängtan så borde jag mer eller mindre låsas in. Jag har inte ens nån ångest. Jag har blivit så glad av dom där örhängena och skorna! Det har jag verkligen! Till våren hör glada örhängen och glada skor!

Jag har också så in i helvete tråkigt, jag har inte tillräckligt med utmaning rent arbetsmässigt och jag sätter igång en massa projekt men de får inget gensvar nånstans ifrån. Allt styr jag inte själv över nämligen. Jag känner mig deprimerad då Teaterboulages garderober är färdigstädade, jag känner mig helt meningslös och onödig. Jag vill måla om! Hemma eller var som helst. Jag vill att sommaren kommer för då kan man bo på stranden och leva på kaffe, vatten och solstrålar och är nöjd med det.

Men just nu känns det illa. Ett misslyckande är ett misslyckande och det finns ingen ursäkt. Det har löpt så bra fram tills nu och även om jag varit förberedd så var jag inte förberedd på att vårens ankomst med sin glädje och frihet och sol skulle bli så tuff. Det är ju helt bakvänt liksom...

Nu skulle jag vilja höra att nu börjar du på nytt och glömmer det här. Lär av dina misstag och börja om. Jag vill inte höra, det är lugnt, du måste ju unna dig. Jag vill inte höra jamen skit i det nu, du har ju för fan varit osupen i snart tre månader. Och jag vill inte höra "jaha nu var hela året förstört nu kan du lika gärna ge upp allt för det har ju ändå gått åt helvete". Just den här raden ekar väldigt högt i mitt huvud. Perfektionisten i mig säger att vad är det för idé med ett ett shoppingfritt år om du shoppade i mars. Det är ju en lögn, ett misslyckande och inget att fira alls när året väl är slut. Så who cares. Här nånstans är jag nu och svamlar... I dom tankegångarna. Och då blir det plötsligt intressant att dricka Fresita, ta en cigg, vimsa ut på nattklubb och vara destruktiv och utmanande, för who cares. Det gick ju ändå åt helvete.

Enkelt skulle det vara att ljuga. Ja, ljuga. Här. Låtsas som ingenting. Och visst har jag dragit mig för att skriva om det här. Vem fan vill medge ett misslyckande? Men det är lika bra att medge det... Så långt har jag åtminstone kommit i min reningsprocess. Att inse att det är lönlöst att ljuga. Det är ju bra... väl. Bravo. Kan jag få en medalj då?

Fy fan va dåligt alltså. Fy fan.
Men jag är så in i helvete rastlös och meningslös och uttråkad.
Och då är ett par örhängen jävligt kul! I en halv sekund i alla fall.
En halv sekunds kul för sju och nitti. Seriöst?? Hur sjuk i huvudet är jag?

Finns det ingen som vill ha sitt sovrum målat, ingen som har en vind som behöver tömmas, några hyllor som behöver torkas, några skåp som behöver städas, några förråd som behöver rensas? Va? Finns det ingen som har en mommo som behöver hjälp med att handla, föra tidningar till insamling, torka damm eller dammsuga? Finns det ingen tantklubb som vill höra när jag läser Där vi en gång gått, högt för dem? Finns det inget dagis som vill ha en sagotant en timme varannan vecka? Finns det inget högstadie eller gymnasie som vill ha pjäsläsning och analys som valbar kurs för sina elever?

Jag är så satans trött på mig själv, mina tankar, min överhettade hjärna. På att höra min egen röst, på att planera min egen agenda. Trött på att städa min egen garderob och läsa böcker för mig själv. Jag är trött på att läsa pjäser, se filmer och läsa böcker när jag bara hör min egen analys i mitt huvud. Kan jag få diskutera det här med någon? Kan jag få hjälpa någon med en tanke? Jag är trött på min egen självhjälp. Kan jag få läsa högt för nån som är blind eller trött på att läsa själv eller som inte kan läsa? Kan jag få lära någon nånting? Jag är så trött på att jobba med mig själv. Jag behöver göra nånting praktiskt! Måla ett rum, färgkoda kläder, slänga grejer, styra upp en vind, diska ett diskberg i nån annans hem! Göra nånting för nån annan!! Jag är så trött på mig själv!! Kan jag få fokusera på någon annan nu? Snälla.