Ja. Nu har jag handlat böcker och byxor. Böcker för att jag ville och byxor för att alla de jag hade var fulla med hål. Jag vet inte vad jag tycker om det här. Det känns helt okej eftersom det var medvetna val i vaket, nyktert tillstånd då jag faktiskt hade pengar på kontot och jag faktiskt "behövde" grejerna. Det var inget såntdär hafsköp i stundens hetta för att stilla något obegripligt behov som jag inte kunde hantera.
Detta här shoppande verkar vara helt omöjligt att få bukt på för övrigt. Min analys på detta är att spåren i hjärnan aldrig riktigt får läka eftersom jag i min vardag hela tiden vistas i butiker och använder mitt bankkort. Det är som att hjärnan inte vet när den handlar bra saker och när den handlar förbjudna saker. Den känner bara igen fenomenet "trycka in bankkortet i apparaten och trycka pinkod" och den känner att den tycker om känslan av att få saker till sig med hjälp av fyrk. Oberoende om det är bröd och mjölk eller ett klädesplagg.
På samma sätt sitter jag nu och har en vedervärdig baksmälla och ångest och ledsenhet. Grät just floder ner i ostpaketet medan jag lagade frukost till mig över ett möte med en gammal vän igår. Så många insikter ploppade upp och bägarn rann över. Igår var det alltså utgång enligt samma modell som alltid i hemstaden. Förfest, Krog, Nattklubb, Kebab. Skillnaden var att jag skulle vara nykter. Jag var vid gott mod ty alla fester hittills har gått utmärkt utan sprit och jag har haft skitkul så jag begrep inte riktigt att vara försiktig. Det var en kul kväll men inget extra. (eller jo, mötet med gammal vän var ganska extra faktiskt) Det jag kunde konstatera var att den här fest-modellen är så ingrodd och överraskningarna är så få så jag begriper varför man måste dricka shots klockan 03.00 för att nånting överhuvudtaget ska hända. Kicksen uteblir annars helt.
Jag hölls alltså nykter, jag drack sodavatten (i början drack jag i drinkglas med lime och sugrör för att det skulle se ut som sprit) och bortsett från några störande förklarings-moment så klarade jag mig med "äran i behåll". En mycket bra insikt var, och det gäller nog säkert alla fester och det är herrans bra att inse det, är att det blir inte roligare för att man är full. Helt på riktigt. Det är en myt. En stor fet myt!! Jag hade exakt lika roligt eller inte roligt som senast. Och som gången före det och som gången för det. Ena dera är det på riktigt roligt och då är det det även utan sprit eller så är det egentligen inte alls roligt och då hjälper inte spriten heller, även om man tror det. Och poängen är väl att gå på vilka fester som helst men helt enkelt klara av att inse att den här festen blir nu så rolig som den blir och att det bara är att gilla läget och/eller försöka ändra på det om man orkar och vill det. Men att det är simpelt och korkat att försöka rädda en fest med att bli dyngrak, för det kommer inte att hjälpa, och den uppoffringen behöver inte jag göra. Det är inte min enskilda uppgift att styra upp stämningar och hålla folk på gott humör genom att vara som dom vill att jag ska vara. Inte som privatperson i alla fall. På jobbet är en annan sak. Men där får jag betalt för det.
Nå idag är jag hursomhelst bakfull. Huvudvärk och yrsel. I halsen känns det som att jag har rökt ett paket cigaretter och skrikit i femhundra år. Ångest, ledsenhet och överkänslighet. Hur fan är det möjligt?
Är det nu igen så att hjärnan är så korkad att den inte fattar när den får sprit och när den inte får det? Är det miljön och tiden på dygnet och sällskapet och modellen som gör att hjärnan per automatik (den lata och o-observanta jäveln) slår på bakfylle-mode?? I så fall är ju hjärnan en synnerligen opålitlig och fördomsfull kamrat att släpa omkring på. Den verkar ju inte ha nån som helst tillit till mig och mina försök då den helt oeftertänksamt gör som den alltid brukar göra när den tvingats vara vaken på Frendi till klockan 5.
Är den verkligen så dum och så lat att den inte orkar se skillnad på när jag verkligen dricker och när jag inte? Och är den verkligen så enspårig så att den fattar att mjölk och bröd inte handlar om beroendespåret medan sjuhundra färgers underkläder (som ingen ser och jag aldrig använder för jag hatar underkläder) däremot nog handlar om beroende. Och hur fan ska jag lära upp den att se skillnad om den inte klarar det själv? Det känns som att han en korkad lite hundvalp i huvudet som ska tränas upp, eller ännu värre ett gammalt fisande hundskrälle, envis och sinnesrubbad.
Kort och gott: I två och halv månad har jag inbillat mig att det bara handlar om att låta bli. Undvik, stäng ögonen och utsätt inte dig själv för frestelser. Tacka nej till fester och bröllop som dom uppmanar alkoholisten! Men det går inte att leva så? Eller det gör det ju, men jag vill inte det. Nu inser jag att frestelser kommer alltid att finnas överallt och min valpiga hjärna blir jätteförvirrad när den inte förstår vad jag håller på med, när den inte begriper att jag undviker saker som hittills har varit ok, tillåtet och jättehejsan. Den blir helt tokig! Den fattar inte att den där nya soffan får man plötsligt inte riva och klösa i, fast man fick det med den gamla. Vad är det för skillnad tänker den? Så har vi ju alltid gjort. Således. Min valpskalle måste tränas om. Det går inte att bara undvika att gå in i vardagsrummet där nya soffan står resten av sitt liv. Det är för simpelt. Valpskallen måste tränas upp så att den klarar av att vara i samma rum som den splitternya soffan och ändå ta avstånd. Helst ska valpskallen blir så vettig så att det blir en självklarhet att inte frestas av den. Men det lär ju ta ungefär 30 år till...lika länge länge som det nuvarande levnadssättet tagit att bygga upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar