Om Humor

En av de många saker jag verkligen har undrat över på sistone är vad som är okej och vad som inte är okej på en arbetsplats. Hur man separerar jargong och skämt från förolämpningar och trakasserier? Hur man undviker att hamna i situationer där man känner sig obekväm och hur man säger ifrån när och om man befinner sig i den? Framförallt undrar jag över vad det är man utstrålar som gör att man jämt hamnar i otrevliga situationer och hur det kommer sig att det inte är en självklarhet att bete sig sakligt och respektfullt mot människor oberoende vad de utstrålar?

I skolan lärde jag mig ganska snabbt att vad jag än blev irriterad på eller illa till mods av så var det alltid mitt eget fel. Det var i mitt huvud som problemet låg och istället för att störa mig på alla andra så skulle jag se mej själv i spegeln istället och fråga mig varför jag blir så irriterad och upprörd. Jag håller delvis med. Det här med att saker projiceras (som de hette) är säkert till en viss mån sant men inte alltid. T.ex. om jag blev störd på att folk var försenade till lektionen hela tiden så hette det att jag skulle fråga mig själv varför jag blev så sur på det. Kanske var det så att jag var avundsjuk på deras lättsamma livshållning och att själv skulle ha vilja bli hemma och sova och inte vara så jävla seriös hela tiden? Kanske var jag avundsjuk på de där försenade paren som hade så jävla bra morgonsex så att dom inte orka bry sig om klockan? Kanske jag också skulle vilja ha haft en partner att ha så jävla bra morgonsex med så att man sket i allt?
Fundera på det, Daniela.

I arbetslivet de senaste två åren har jag lärt mig att om nån behandlar mig illa (d.v.s. så att jag upplever det som stötande eller felbehandling) så är det mitt fel att jag upplever det så. Det är jag som har fel i huvudet om jag känner obehag över att någon skämtar om sex med mig i olika positioner eller om nån tar mig på brösten. Igen en gång, min vana trogen, som jag lärde mig i skolan, vände jag på steken och tänkte att men varför blir du så upprörd, Daniela, han menar ju inget illa. Och det gjorde han säkert inte, han tänkte nu inte bara efter och tog för givet att hans jargong och uppfattning om humor skulle falla alla i smaken. På det här finns det tusen och åter tusen exempel på. Inte enbart när det kommer till sexuella närmanden eller sexskämt men det finns tusen exempel på hur folk, utan att tänka efter eller ens en halv sekund känna efter i situationen, häver ur sig saker och beter sig på ett visst sätt. I mitt arbetsliv alltså. Det är för att på teatern är allt okej. Där ska man vara öppen för allt, redo för allt, direkt på två sekunder. Där ska man skämta om sex, tafsa och kladda på varann hejdlöst från dag ett, för på teatern är vi ju så frisläppta och ogenerade. Och på teatern är de sociala reglerna luddiga.

Jag är fortfarande inte bekväm med detta.

Jag tror att jag aldrig kommer att bli bekväm med att en kollega på repetitionsdag 3 sätter sig gränsle över mig och börja jucka sitt kön mot mitt, stöna och flåsa och simulera sex. Inför regissören, kollegorna och teknikerna. Oberoende om det är på en repetition, en paus, en fest eller hemma hos personen i fråga. Inte ens efter fem års arbete tillsammans kommer jag att tycka att det är okej. Jag kommer aldrig att bli bekväm med det oberoende om det är en kollega, en gammal vän, en man eller en kvinna. Ingen. Jag vill verkligen inte att nån ska lägga sig på mig när jag ligger och vilar på golvet och börja simulera sex. Jag tycker inte att det är kul. Jag känner mig obekväm när jag ser andra människor göra det också. Även om personen i fråga som blir utsatt inte synbart ser ut att lida av det (en del gillar ju sånthär gorillbeteende) så vet jag ändå att många visst lider av det men vågar inte säga ifrån. Av ena eller andra orsaken. Och därför har jag svårt att se en kvinna bli behandlad på det viset. Eller en man för den delen.

Det är jättejobbigt att säga ifrån när man känner sig felbehandlad. Det är aldrig särskilt pop i konstsammanhang att visa sig pryd eller känslig. Men det förvånar mig faktiskt inte att folk som behandlar folk fel konstant, alltid har jobb. För ingen vågar nånsin säga ifrån. Obeorende om det är arbetsledaren eller en kollega som beter sig illa. Jag tycker alltid att det är lika jobbigt att säga ifrån. I en stor grupp är det lättare för där finns det alltid nån man kan vara med sen när alla andra har vänt en ryggen för att "man är besvärlig", "utan humor" och "tråkig" och "överkänslig". I en liten grupp är det nästan omöjligt att säga ifrån för den dåliga stämningen blir så otroligt påtaglig när man är få. Alltså väljer jag för den allmänna husfridens skull att hålla käft. Jag låter helt enkelt folk simulera sex på mig eller på andra när den andan faller på. Jag placerar mig själv utanför min kropp för en stund medan jag låter den andra skämta och underhålla alla andra med sin sexsimulering. Sen när personern är klar så låter jag själen krypa in i skalet igen. Och sen skrattar alla. Jag också.

Och sådär får de hålla på de där gorillorna. Intill tidens ände. Och även om jag påpekar att det känns helt konstigt att bli påjuckad eller att se nån annan bli påjuckad i ett socialt sammanhang så hänvisar de alltid till ens tråkighet och den där förbannade projektionsteorin om att jag istället ska fundera på varför jag tycker det är obehagligt och kanske ta itu med det istället för att hacka på gorillan. Jag ser i deras ögon, allas ögon, hur jag måste skärpa mig. Verkligen skärpa mig och inte vara så jävla känslig. Och hela tiden vet man att de där människorna tror att jag har blivit sexuellt utnyttjad som barn eller våldtagen sjuttitvå gånger eller annars bara är helt värdelöst tråkig i sängen. Och att det är DÄRFÖR jag tar så illa vid. Men nu undrar jag verkligen att är jag nu sen då så himla konstig då som tycker att det är lite obekvämt när någon torrknullar i soffan efter en trevlig middag? Alltså på skoj såklart, men alltså, är det verkligen så skojigt? Är jag tråkig? Är jag överkänslig? Tycker alla andra verkligen att det här är kul??

Plus att även om jag inte hör till dem så finns det ju en massa människor som faktiskt HAR upplevt en massa otäckt som man inte vet om. Våldtäkter och incester och gud vet vad. Hur kan man vara så säker på att alla kan hantera sånadär "skämt"? Även om man har bearbetat sina hemska upplevelser så kanske man ändå inte tycker det är så kul att folk tar en på brösten i kulisserna eller gnider sitt kön mot en "på skämt" eller flåsar Jag vill knulla i ens öra "på skämt". Det som förvånar mig mest är att hur kan man vara så otroligt upptagen av sig själv och sin egen humor eller vad det nu är, så att man inte alls tänker på hur det KAN upplevas eller kännas för andra? Och helt på riktigt, tycker ALLA ANDRA att det här är kul? Tycker ni alla som skrattar och håller med helt på riktigt att det här är roligt? Är det jag som har fel i huvudet? Är det jag som borde ta itu med nånting och gå i terapi och behandla nånting som inte jag begriper vad som är? Är jag tråkig? Och vad är det jag utstrålar? Vilka kläder borde jag ha för att ni inte ska säga att jag uppmuntrar till ert beteende? På vilket sätt ska jag vara för att ni inte ska säga att jag beter mig som att jag vill att ni gör såhär mot mig? Att jag vill att ni torrknullar mig inför andra människor på jobbet eller på festen? I nån paus eller under föreställningen?

Bara säg hur jag ska vara för att ni ska låta mig slippa se och uppleva såntdär.
Och framförallt, är det här humor? Är jag tråkig? Tycker alla andra om det här?
Borde jag söka hjälp?