Om Kristina

Utan att snöa in på detaljer alltför mycket ska jag försöka ha en åsikt om Kristina från Duvemåla som utlovat. Vanligtvis ids jag inte recensera pjäser så noga men påkostade pompa-och ståt-musikaler som utmanar resten av den finlandssvenska teaterbranschen måste tåla lite kritik tycker jag.

Kristina från Duvemåla var en väldigt snygg föreställning. Dom sjöng väldigt snyggt, dom var väldigt snygga, det var snyggt ljus och snyggt ljud och fantastiskt snygga bilder. Hur mycket av det här som är Rudolfsson och hur mycket som är Björn&Benny-konceptet kan inte jag avgöra. Jag har aldrig sett föreställningen förut men jag har lyssnat en del på musiken. Dom stod där dom skulle och dom gjorde som dom blivit tillsagda och det var snyggt koreograferat, bildkompositionerna var utmärkta, i balans, perfekt komponerade bilder susade förbi i en perfekt komponerade musikalisk helhet. Perfekt.

Och det här var kanske mitt största problem i en för övrigt, för ögat och örat, fantastisk föreställning. För jag begriper inte hur man har lyckats förvandla Mobergs Utvandrarna till en snygg, slipad, ren och organiserad scenföreställning. Om jag har tolkat historien rätt så borde den handla om fullständigt kaos, misär, elände, fattigdom, svält, nöd, för bövelen NÖD. Och den lilla bagatellen,saknade jag. Musikalformen kanske har en tendens att försköna historier till viss mån, men finns det verkligen en sån regel? Står det i musikal-lagen att smuts, svett, vånda, tårar, skit och oreda är förbjudet? Och varför i så fall? Om det står det då borde man ju verkligen göra musikal av solskenshistorier för jag tycker det är en skymf mot Moberg att förmildra hans berättelse på det här viset. Av denna orsaken kände jag heller ingenting. Jag grät när Robert rev av Guldet blev till sand för jag tyckte den sångprestationen var femtitusen gånger bättre än Jöbacks. Men jag grät inte för hans öde utan för att skådespelare sjöng så in i helvete bra. Och det är skillnad. Jag vill beröras av historien om jag går på teater. Går jag på konsert, vill jag beröras av sången och hur den sången förmedlas. Men på teatern vill jag känna historien.

Sen älskade jag förstås alla transportmedel och hur dom byggdes upp. Båten, tåget och den där flodbåten. Jag gillade när havren börja växa även om jag tyckte att den växte lite väl organiserat och "tekniskt". Dansarna var utan tvivel dom som jag genomgående var mest imponerade av. Deras ljudlösa kroppar i utrymmet beskrev allt. Dom var en frisk och tyst vind i den mättande helheten.

Jag stördes inte av språket eller språken snarare. Men det är klart att det blir knepigt med Duvemålasvenskan som i den här versionen var rikssvenska, finlandssvenska och svenska med finsk brytning och det blir om möjligt ännu knepigare när dom åker till Amerika och Amerikaengelskan plötsligt blir engelska med brytning av allt det där förra. Och när dom finsktalande skådisarna pratar engelska och låter likadant som när Robert i pjäsen övar sig på att lära sig engelska, då blir jag förvirrad och trött.

Tyckte att Robert och Karl Oskar var för lika varandra, likaså Kristina och Ulrika. Kristina hade en eländig peruk. Hade önskat mera karl av Karl Oskar och mindre valp av Robert. Kristina hade till och från ett poppigt sound som inte passade sig i den här jordnära historien, tyckte jag och Ulrika hade gärna fått sjunga mer från reven... Men det här är små petitesser som ett miljöförstört kritiskt öga bara ser. Jag skulle absolut inte vilja ha den osedd och jag skulle gärna se den en gång till från parkett, för vackert var det, på alla sätt och vis. Synd bara att jag mest går igång på riktigt elände, svett och tårar. Som i Morbror Vanja t.ex.. ;)