Om Varför

Jag är så eländigt trött på att behöva förklara varför. Eller egentligen inte på att förklara utan på känslan som uppstår när jag förklarar. Känslan av att höra sina ord och tycka att man överdriver. Den tveksamheten jag ser i motpartens ögon och de höjda ögonbrynen när min förklaring inte var bättre än så, projiceras rakt in i mig och jag vill sluta, ge upp och skärpa mig. Slappna av lite och unna mig.

Alltså varför: Nå, för att jag skulle vilja ha ett sunt, moget, vettigt förhållande till alkohol och shopping. Jag skulle vilja satsa på långsiktiga lösningar på ångest och feghet istället för lätta snabba lösningar i korta kickar som dels ruinerar mig, dels skapar ohälsa och mer ångest, dels tvingar mig till lögner och bortförklaringar, dels sätter mitt liv, min familj, mina vänner, min vardag och mig själv på spel.

Men det här orkar man ju inte förklara till alla som frågar. Utan jag svara typ, äh jag skulle vilja få nån ordning på mig själv som konsument. Tycker att jag gör saker bara för att man ska göra och inte för att jag vill. Tycker att jag dricker och shoppar och äter och röker av fel orsaker bara helt enkelt.

Alltså alla begriper det här med rökning. Alla tycker det är klokt. Det är kokt att sluta röka för det är dyrt och ohälsosamt och helt onödigt. Likaså Hesburger. Det är helt vettigt att sluta äta hamburgare. Det är dyrt och ohälsosamt och helt onödigt. Alla begriper det. Ingen ifrågasätter. Det är klokt. Bravo.

Men alkohol och shopping verkar allmänheten tycka att är billigt, hälsosamt och väldigt nödvändigt. För det är väldigt, väldigt svårt för folk att förstå varför jag inte kan tumma på reglerna. Varför jag inte kan se mellan fingrarna och varför jag överhuvudtaget "utsätter mig för det här" när jag ju inte ens har riktiga alkoholproblem, inte ens har förlorat jobbet, inte ens har ruinerat mig, inte ens har förlorat familj och barn, inte ens har lungcancer och möglig lever. "Varför utsätter du dig för det här? Du har väl inga problem? " ser jag i ögonen på folk. "Varför måste du vara nykter på festen nu när alla andra är fulla? Varför ska du alltid vara så jävla speciell?" "Vad gnäller du för? Ta en chokladbit och var tyst! Det är ingen som tvingar dig att plåga dig själv!"

Nä. Sant. Äh, va fan. Jag skiter i det här. Vem tror jag att jag är egentligen.
DEN känslan är jag jävligt trött på. Den att jag lägger mig.
Känslan av att JAG får dåligt samvete för att jag väljer att leva som jag vill leva.
Känslan av att jag förväntas ändra på mig för att stilla någon annans dåliga samvete,
och att jag accepterar det. Jag godkänner det.

Städning är ett bra exempel. Jag gillar att städa. Jag gillar att ha det städigt.
Jag städar inte för att få poäng eller medalj utan för att jag tycker om ordning och reda
och blir knäpp av att inte veta var saker finns och av stök.
Jag vet att alla inte tycker om att städa. Jag har aldrig krävt att nån ska städa mina grejer eller för den delen sina grejer. Inte på en enda arbetsplats, produktion, hem eller vad det nu kan vara har jag krävt det.
Jag städar gärna själv. Det betyder att jag städar ganska mycket. Speciellt i jämförelse med dom som inte städar. Då får dom som inte städar dåligt samvete för att dom är som dom är, vilket jag alltså accepterar, och vill att jag ska sluta städa. Sitta ner och ta det lugnt. "Stressa inte ihjäl dig nu", "Ta en tobak nu", "Ska du inte ta matpaus nu?" De här förslag är inte välvilliga förslag på det viset att dom är oroliga för min hälsa, orolig för att jag är hungrig och glömmer bort att äta, eller oroliga för att jag inte har använt mina lagstadgade pauser. Det skiter dom i och det ska dom faktiskt skita i också. Den enda poängen med dessa förslag och uttalanden är att det stillar deras eget ostädade samvete om dom får se mig sitta stilla en stund och inte städa.

Och jag accepterar.
Ja, för att det ska kännas bättre för er, så går jag nu och tar en paus.
För att stilla ert dåliga samvete så tar jag lunch nu.
För att stilla ert dåliga samvete så lämnar jag med långa tänder smulorna på bordet även om hela min kropp skriker att den vill torka upp smuljävlarna. Och hela mitt system faller ihop av att lämna en fläck på ett golv.
Jag låter hela mitt system falla ihop för att ert system ska hållas ihop.
Jag blir så in i helvete trött på det.
Trött på att lägga mig hela, hela, hela, hela tiden.
Jag dricker för att det ska kännas bättre för dig att vara full.
Jag ska shoppa för att du lättare ska glömma hur mycket du har shoppat.
Jag ska ligga med dig för att du vill ligga med mig.
Jag ska göra det här jobbet för att det ser bra ut på pappret.
Jag ska få den här lönen för det är vad du anser att jag är värd.
Alltså ibland har snällheten verkligen inga gränser.

Alltså: Varför?
För jag vill inte.
Jag mår inte bra av det.
Jag förtjänar bättre.
Sen får du göra som du vill.