Om Döden

Jag upplever dödsångest. Jag undrar om det är vanligt när man fyller trettio snart eller om det snarare handlar om att jag är för lycklig och för nöjd med tillvaron. Det är mycket som är väldigt bra just nu och jag vill absolut inte dö ännu. Jag är verkligen inte redo. Själva döendet är jag inte rädd för, jag tror att i själva dödsögonblicket är det ganska skönt ganska snabbt. Och inte skulle det vara så farligt att dö just nu heller om jag kunde få en bekräftelse på reinkarnation, d.v.s. att man föds till nästa liv igen med nya möjligheter och nya människor och ny familj. Fast nog skulle jag ju ändå helst vara en stund till i detta liv med de vänner och familj som jag har. Just i den här situationen skulle jag gärna befinna mig ett tag till faktiskt. Helst skulle jag vilja bli jättegammal. Jag är inte alls rädd för att bli gammal, tvärtom tycker jag det är riktigt trevligt att bli äldre och skulle man inte bli äldre så skulle man ju dö och det vill jag absolut inte. Jag stör mig på att jag tänker så mycket på det här. Speciellt på kvällarna. Jag vill absolut inte ge döden mer fokus men nu stjäl den min uppmärksamhet så fort jag känner mig riktigt levande och lycklig och det gör jag ganska ofta just nu. Om man bortser från lite rädsla och några humörsvängningar och motstånd som hör livet till så lever jag generellt i nånslags eurfori som inte grundar sig på materiella ting, kärleken till en annan person eller uppnådda mål. Jag är helt enkelt bara full av liv och tycker att mycket som har varit så totalt åt skogen har blivit så bra nu och att saker och ting äntligen börjar att reda upp sig och kan höra till det förflutna utan att det ligger och gnaver. Det känns som full fart framåt och vidare in i livet men samtidigt så vaktar jag varje steg jag tag mer och mer. Flygresor skrämmer mig, resa ensam skrämmer mig, tsunamin skrämmer mig, sjukdomar skrämmer mig, eldsvådor och kan gå och tro att jag ska bli knivhuggen på gatan plötsligt. Otroligt irriterande och energikrävande. Jag vill ju leva, leva, leva, genom sorg och smärta, genom lycka och eufori och allt annat som livet har att erbjuda. Jag vill absolut inte dö.

Nu undrar jag bara att är det här en fas eller kommer den här dödsångesten att pågå nu tills jag på riktigt dör för jag tror jag dör snabbare eftersom jag tänker på döden så in i hålans mycket. Känner nån annan igen sig? Är det vanligt med dödsångest och finns det nånting man kan göra åt det här som dämpar min eufori och som gör att jag inte kan njuta fullt av denna oerhörda lycka över att få finnas till just nu?

Om 2012

Nu är det tre dagar kvar av året, det magiska året, och egentligen ska man väl inte ropa hej innan man är över bäcken och flyr än illa bäddar MEN den sista december kommer jag att fira nyår med en enorm mango-smoothie och skitlånga sprakastickor på beachen i Thailand så tror inte jag har ro att blogga nånting där.

Ja. Vad ska jag säga? Att vara nykter och rökfri ett helt år efter att man sen man var femton år varit full 2 gånger i medeltal samt rökt i medeltal kanske två askar cigaretter i veckan, är ju helt fantastiskt egentligen! Visst, det finns människor som rökt och druckit mer än jag gjort och som också har ett mer komplext och mer besvärligt förhållande till dessa "njutningsvaror" men jag tycker att det är värt en liten applåd till mig själv. Ändå visste jag ju från början att det här inte kommer att bli lika besvärligt som Hesburgern och shoppingen. Och jag hade rätt. Hesburger har jag handlat på in alles elva gånger detta år. Den Hesburger- konsumtionen hade jag i mitt förra liv lätt kunna spräcka på tre veckor eller t.o.m. mindre. Så även om det inte var en total nolla så klappar mig själv lite på axeln i alla fall. Nu är dessutom situationen den att jag inte vill ha Hesburger längre. De fem senaste gångerna jag har gått till Hesburger så har jag inte velat gå men p.g.a. hungersnöd har jag gjort det i alla fall och mått illa i flera dagar efteråt. Jag har insett, sent omsider, att Hesburger nog inte är hälsokost i alla fall... Shoppingmässigt gick det inte helt åt skogen men lite åt skogen. Det kunde jag också förutspå lite grann. Men medvetenheten har oberoende blivit lite större och numera kan jag gå i butiker utan att köpa hem en massa, jag kan också lämna tillbaka grejer och kläder jag ångrat att jag köpt. Jag kan om inte annat se och medge att jag har ett problem som kommer att kräva fokus varje dag, hela livet. Jag har absolut shoppat ca 85% mindre än tidigare så det är ju alltid nåt. Jag har också sparat, inte för att pengar är nåt jag orkar tänka på, ca 4000 euro under året. Visserligen har jag inte ett öre kvar för jag har satt sprätt dom pengarna på diverse resor och behandlingar och utflykter. Jag är med andra ord precis lika pank nu som jag var i början av året. På den punkten är allt som vanligt. Det känns bara som att det jag fått för pengarna i år har haft mer värde än tidigare. Jag har upplevt och gjort mer, på riktigt, istället för att hänga på samma barer och krogar, med samma människor, i samma destruktiva miljö varje helg. Det känns bra i alla fall.

Så...jag har inga nya löften för 2013 annat än att Keep up the good spirit och fortsätta leva rent och medvetet och meningsfullt och ärligt så länge det känns som det enda rätta. Jag ska försöka utvidga mitt medvetna tänk till andra områden; i köket, i mataffären, på jobbet, i sophanteringen, i kosmetiken och i mötet med människor. Man kan alltid bättre på saker. Och jag behöver bli bättre på att äta rätt, äta lugnt, äta lite. Jag behöver bli bättre på att konfrontera människor sakligare, lugnare och mer konstruktivt, inte låta mitt temperament ta över utan försöker ha is i magen och se större sammanhang och helheter. Jag behöver bli bättre på att inte fokusera på detaljer och på att följa min intuition. Jag behöver också medvetandegöra exakt vad det är jag handlar och varför samt vad det är jag äter och varför. De här två områden är fortfarande lite olösta känner jag. Det finns saker att ta itu med där. Så det ska jag göra i stilla ro.

Så tack för i år, tack till alla som följt med och uppmuntrat och hejat! Det har varit skönt med back-up! :)  Jag kan inte begripa hur snabbt det har gått! Jag trodde det skulle ta mycket längre att leva såhär "tråkigt" som en del upplever att jag gör. Men det har gått skitfort och det har varit skitkul och nu är jag bara väldigt, väldigt lycklig. Så lycklig att jag får dödsångest, men det är en annan historia...

Om Den nya tiden

Vanligtvis brukar jag smälla upp en massa sanslösa nyårslöften om det ena hopplösa efter det andra. löften som börjar exakt den första januari och slutar den sista december, före och efter har ingen betydelse. Så gjorde jag ju även första januari 2012 och har insett att de löften man verkligen tar på allvar i ett helt år, dom består faktiskt längre än bara ETT år. De löften man däremot inte tar på allvar och bryter, vanligen kring trettondag, eller senast kring midsommar, eller allra senast i oktober, dom löftena förstår man att är större problem att lösa och behöver längre tid, troligtvis en livstid...

Detta har jag förstått. Så nu kommer jag istället inte att skriva om 2013 utan snarare om den nya tiden. De snabba lösningarnas tid är förbi och ett år är ingenting om man vill förändras i grunden. Oberoende om det gäller missbruk, beroenden, relationer, föräldraskap eller vad som helst. Tiden, så som vi känner det, är i upplösningstillstånd och vi måste vänja oss vid att vi inte kan styra den saken. Vi kan inte bestämma att den sista december 2012 har vi förstått allt. Perfektion uppnår vi aldrig och är inte heller särskilt eftersträvansvärt eller ens intressant. Huvudsaken är att vi håller i hatten, har is i magen och med stadiga steg går igenom vilken storm den än är vi utsetts för och litar på att det här kommer vi att ro i land genom att vara öppna, vakna, lugna och medvetna varelser. Det gäller att hitta ljuset och följa det, så kommer vi nog ur mörkret förr eller senare. Vilsna- Ja! Rädda- Ja! Förvirrade- Ja! Men stundvis också fria, vackra, skärpta, kristallklara och sanna.

Det är viktigt att förstå att vi måste skala bort allt som kan smutsa ner och förgöra det där kristallklara och sanna som varje människa har vid födelsen. Ledsamma händelser i livet, orättvisor, avundsjuka, svartsjuka, ilska, maktmissbruk, skvaller, trender, statusuppfattningar av människan skapade, ideal är allt sånt som vi möter dagligen och som vi påverkas av och som gör oss till olyckliga människor om vi tillåter det. Men det vi måste begripa är att vi har möjligheten att själva välja lyckan och därmed välja bort den sortens energi som inte är konstruktiv eller upplyftande för någon. Vi behöver inte överhuvudtaget beblanda oss med det. Vi måste flyga vidare till följande nivå, följande dimension och bemöta allt det här som gör oss olyckliga på det sättet och inte få med i det destruktiva, det sårande, det kränkande, det värdsliga av människan påhittade systemet att leva. Med den tanken tänker jag försöka gå in i den nya tiden. Det är ju inte lätt, jag kommer på mig själv 32tusen gånger per dag ungefär att jag ramla in i gamla spår. Hänger mig åt skvaller, cynism, misstänksamhet och avundsjuka. Jag tror att livet skulle vara bättre och att jag skulle vara lyckligare om jag vann en miljon på lotto eller hade en stuga ute i havet. Och det är helt okej att man hamnar där i det träsket nu och då, det är mänskligt, det gör vi alla. Men vi får inte stanna där i träsket, det gör oss bittra och olyckliga. Det är viktigt att förstå hur mycket man har att vara tacksam över som inte har att göra med pengar, status eller ideal. Och att förstå att den riktiga lyckan kommer när man känner att man är ett med universum och världsalltet, oberoende om man är pank eller snygg eller gift. Lyckan ska man hitta inuti sig själv, varje dag, det är det som är det stora arbetet här i livet. Och lyckas man med det, då kommer nog allt annat att lösa sig också. När det ska.

Så, angående den nya tiden och framtiden så har jag försökt fundera vad jag vill göra i framtiden. Och jag har insett att enda fram till 2012 så har mina mål handlat ganska mycket om framgång, status, ideal. Jag har haft högt flygande planer om projekt jag vill göra och milstolpar jag vill nå. Och nu märker jag plötsligt att jag är helt ointresserad av dom planerna. Jag kanske är en dålig konstnär med inga ambitioner men jag har ingen specifik scen jag vill stå på eller ett specifikt verk jag vill göra. Jag vet vad jag är intresserad av och vad jag tycker skulle vara roligt att göra men jag har ingen sån drivkraft att använda mig av för att det ska ske. Jag utgår ifrån att det som ska ske, sker. Och att det som sker är perfekt. Det låter lite lamt och icke-ambitiöst men jag har på nåt vis insett att man kan göra magi av vilka grönsaker som helst och på vilken scen som helst och i vilket land som helst. Jag ser det hellre som min uppgifta att bli tilldelad uppgifter och sedan göra magi av det. Istället för att leta efter magi och sen göra min uppgift. Jag känner mig hursomhelst mer meningsfull som människa och konstnär om jag får en ensam man ute på en ö att le, ett litet barn att glo med förundran eller en stressad dam att fälla en tår och det tror jag är helt omöjligt om man inte själv tillåter sig att le, glo med förundran eller fälla en tår. När andan faller på.

Det jag önskar av den nya tiden är förutom kärlek, ljus och god hälsa är just meningsfulla uppgifter på alla plan. Det kan vara inom jobbet, inom familjen, inom välgörenhet, inom inredning, inom teatervärlden, inom hantverk. Jag vill utveckla mitt mask-hantverk, jag vill utveckla min andlighet, jag vill resa och jag vill syssla med välgörenhet och med nån form av upplysning/undervisning. I framtiden alltså. Inte NU, men i framtiden. Jag vill väldigt gärna fokusera på solen, stjärnorna, andlighet, naturen, långsamhet, nuet, närvaro, det skrivna ordet, uppmuntran och utveckling genom ord, god och bra mat, vatten, lugn, harmoni, intuition, reflektion, drömmar, energier, alternativ medicin, vägledning, bilder, meditation, fria viljan, alternativa sanningar och klarspråk d.v.s. direkt kommunikation

Jag tänker absolut inte sysselsätta mig med och/eller acceptera av människan påhittade och störande system, administration, teknik, elektricitet, tidtabeller, applikationer, våld, nyheter, media, skvaller, nattklubbar, hög musik, folkmassor, trängsel, stress, löften, om svar anhålles, för lite sömn, dåliga matvanor, fylla, frosseri, snabba lösningar, väderleksdiskussioner, oro, nervositet, pengaångest, skulder, profetior som grundar sig på att följa en specifik ledare och ingen annan, logik, sannolikheter, tabletter, oreda, löpsedlar, maktmissbruk, trakasserier, mobbing, skitsnack, spekulationer, ideal, perfektion, trender, fasader, luftslott, indirekt kommunikation, osanning och ludd.

Rent konkret så vet jag att jag vill simma. Jag vill ha två fadderbarn, ett från nåt afrikanskt land och ett från Kambodja. Jag vill åka till Italien och äta, flirta och bli bättre på maskteater. Jag vill åka som volontär till Kenya och undervisa barnen nånting som jag kan. Jag vill åka till Bali och lära mig göra trämasker och lära mig dansa med balineserna. Och så vill jag ordna en välgörenhetsgala för att samla in pengar till en renovering av församlingens ungdomslokal. I övrigt vet jag ingenting.

Resten får visa sig i den nya tiden.
 

Om Att träffa någon eller Vad jag vill ha

Nu ska jag ta upp en annan problematik eller vad man nu ska kalla det. Jag har blivit tilldelad titel Evig Singel och Gammelpiga tusen gånger. Jag har blivit kallad kräsen och folk anser att jag är en person som aldrig är nöjd, är perfektionist, letar efter nånting så överdådigt som inte finns, letar efter en partner utan brister och faller ofta för upptagna män, främst för att dom är upptagna och/eller män som på ett eller annat sätt är otillgängliga d.v.s. som bor i ett annat land eller är gifta och har femhundra barn eller är kriminella eller 30 år för gamla eller WHATEVER. Detta faktum beror naturligtvis på att jag inte har nån pappa. Min pappa har också varit otillgänglig och frånvarande och upptagen på annat håll och som vi alla vet så blir små tjejer kära i kopior av sina fäder.

Right.

Ovanstående radda med skit är folks uppfattning om hur det går till i mitt liv. Det är antagligen så det ser ut och det är antagligen kanske också så jag får det att låta och till en viss procent är det kanske också helt sant. Så långt kan jag sträcka mig. Verkligheten ser dock ändå lite annorlunda ut.

Jag är inte alls kräsen. Åldersmässigt, utseendemässigt, status i samhället-mässigt, klädstilsmässigt, pengamässigt, yrkesmässigt, familjesituationsmässigt, bakgrundsmässigt, ursprungsmässigt har jag ingen skillnad. I min värld blir man kär och då blir man kär just i den personen och då spelar inget av det här nån som helst roll. Inte heller om personen i fråga är singel eller inte. Folk verkar kunna tro att man kan styra såna känslor. Kär blir man om man blir. Sen vad man gör med den kärleken är en annan sak. Låter man den blomstra fritt tills man blir fast eller konstaterar man genast, oj, nu har jag känslor för dig och jag väljer att avsluta mitt förhållande till min fru eller avsluta mitt förhållande till dig. Påpekas bör att jag blir inte kär i upptagna män. Jag blir kär i upptagna olyckliga män som utstrålar att dom längtar efter nånting annat och att dom ser den möjligheten i mig. Eller nån annan som råkar dyka upp och är totala motsatsen till det dom har hemma. En upptagen lycklig familjefar som utstrålar hur mycket han älskar sin fru/flickvän blir man ju inte ett dugg intresserad av. Nä, då säger man bara grattis, fy fan vad bra, hoppas jag får det där nångång. Så det är inte det att en människa är upptagen och otillgänglig som per automatik innebär att denne är intressant. Är det klart?

En annan myt är att jag "inte ger karlarna en chans". Att jag dumpar dem innan dom ens har sagt hej, ungefär. Ja. Det kanske är sant. Därför att jag märker ganska snabbt om det finns nåt eller inte. MEN jag har gett ganska många karlar en chans. JÄVLIGT många för att vara exakt och det faller alltid på samma sak. Inte utseendet, bakgrund, kläder, pengar, jobb eller nåt annat av människan påhittade status-symboler. Det faller ofta på kommunikationen. Och det gäller vilka möten som helst med människor. Jag blir helt enkelt inte intresserad av människor som kommunicerar på ett visst sätt med andra människor.

Jag ska förklara. Jag har testat alla tänkbara dejtingsystem i universum och alla system fungerar lika bra eller lika dåligt. Ett möte på en dejting-sajt på nätet kan vara lika meningsfullt som ett möte på ett café en strålande dag i Grekland. Eller ett möte med en människa per att skriva brev kan vara lika meningsfullt som att ha träffat nån i toa-kön på nån fest och sen bestämt att ses över en kaffe. Jag rangordnar verkligen inte de här "systemen". Att träffas halv fem i taxi-kön i 8,5 % är inte sämre eller bättre än att träffas via Wordfeud-chatten eller på dansgolvet på Viking Line. Att träffas via bekantas bekanta som styrt upp en blindträff är inte bätte eller sämre än att bli kär i sin bästa kompis...eller dennes morsa. Allt är möjligt. Är det rätt så är det. Så jag skäms verkligen inte för alla dessa olika sätt jag har träffat folk på även om många sätt har varit otippade, magiska, helt FEL, galna, fulla, nyktra, på dagen, morgonen, via nätet eller via bekant, en gång eller för en längre tid. Allt är okej. Men det som i alla fall har blivit väldigt klart på sistone och som är det jag alltid oroar mig mest över och dessutom det som det ofta faller på är själva "hur man hanterar mötet".

Jag ska förklara... Jag går inte igång på att gå på dejt och förhöra varandra. Vad gör du? Hur länge har du varit singel? Vad gillar du?`Blablablabla... Det här är skitvanligt och dejtingsajterna på nätet gör inte saken bättre. Där ska man kryssa i vad man gillar och vad man önskar att den andra ska gilla. Man ska kryssa i om man vill att den rätte ska vara 22 år gammal eller 52 år gammal. Hela den fackindelningen för mig helt galen. Jag VET ju av erfarenhet att det kan säga klick med folk som inte alls stämmer in på det man tycker är snyggt, eller tycker om att göra på fritiden eller är samma ålder och bor i samma landsändan och har samma livssituation. Det kan ju klicka precis var fan som helst och då har det där ingen betydelse. ALLS.

I alla mina relationer, både vänskapliga och andra, så är jag HELT ointresserad att diskutera saker som är av människan påhittade fenomen. Jag blir uttråkad när första mötet handlar om boende, yrke, intressen, banklån, räntor, teknik, prylar, vad man har ätit, väder, tv-program, artister, trender, kläder, bilar. För mig klickar det alltid när personen i fråga vågar hålla käften och se en i ögonen och sen säga vad än som faller den in. Men jag ramlar av kälken på en sekund om nån börjar rabbla på om än det ena än det andra och har tusen frågor som man ska svara på och försöka svara rätt för att den där personen inte ska bli besviken eller skitglad. Den människa som vågar "hålla pauser" och inte är rädd för tystnad, vågar känna in situationen, vågar stanna upp i nuet, fångar mitt intresse oberoende hur den människan ser ut eller vad han/hon jobbar med. Ibland skulle en dejt ha blivit längre och mer intressant om den hade börjat med ett lugnt Hej! och ett leende. Jag märker att jag är så allergisk för babbel, för koncept, för rutiner, för skvaller beteenden som är så tydliga tecken på att människan håller på och springer undan nånting hela tiden. Jag blir helt yr av det. Och jag vill inte vara i det. Jag vill ha stillhet, vila, paus. Magiken händer pausen. Det kan jag som yrkesskådespelerska säga att stämmer. Också i livet.

Problemet är alltså att eftersom hela samhället är uppbyggt på fart och fläng och snabba lösningar, prylar, konsumtion, pengar, status, trend, utseende, perfektion, system, tidsbegrepp, allt sånt skit som vi har hittat på för att slippa se det väsentliga, det viktiga, det riktiga, det sanna. Här och nu. Tillsammans. Andas. That's it.

Och jag kan inte attraheras av människor just nu som springer. Och det gör ju alla. Alla springer åt olika håll och jag hänger inte med och blir andfådd och jätteförvirrad över vad livet handlar om egentligen.

Och anledningen till att jag skriver det här är för att ibland har man möten med människor som är väldigt...vad heter det..liksom "fragile"...alltså sköra, sårbara, intensiva och båda förstår att här i tomrummet mellan oss, i pausen mellan våra hej, i ögonkasten mellan hållplatserna så finns det nåt. Och då vill jag att det ska stanna där. Jag vill inte börja styra upp en dejt eller en kaffe eller ett organiserat möte för att se om det kan bli nåt. För jag upplever att så fort man börjar sätta system på saker så försvinner det där extra...det där som är roligt och spännande. Det ska vara i stunden, spontant när man inte hunnit planera. Och det är det här som människor säger "att inte finns". "Att man inte kan leva så", "att det är att önska för mycket". Att ett liv i sån "här och nu" inte existerar. Att allt är rutin, vardag, system, planering...och jag orkar inte med det. Jag vill inte ha det så. Jag letar inte efter rosa moln och skimmer, jag letar efter här och nu oberoende om det är glatt eller ledsamt eller lycka eller olycka eller eufori eller depression... Allt vill jag ha med när det kommer och inget vill jag springa undan. Jag kan inte leva med en människa som bara maler på. Blablablablablablablabla.... utan reflektion eller insikt eller ifrågasättande. Det går inte.

Och därför är jag singel. Det mesta jag hör är blablablabla. Ingen som säger hur den mår eller vilket humör den var på i morse eller berättar om vilken  otroligt vacker blomma den såg vid vägrenen i eftermiddags eller vilken fantastisk spaghetti bolognese den har tänkt göra för att fira denna onsdag, ingen som säger att dom mötte en liten pojke med pigga ögon på ett torg eller att kassörskan var på himmelens bra humör nere på affären. 

Det jag däremot hör är att nu ska man inte sälja sina lägenheter för då går man på back, jag hör att det var väl jävla mycket snö överallt, jag hör att nån inte kör som folk och att plogbilarna inte gör sitt jobb, jag hör att den och den har skiljt sig och att det nu inte var så underligt, jag hör att priserna har stigit och att bussen var försenad tolv minuter och att folk bara gnäller och ingen gör nåt och att nu kommer den där jävla mellandags-rean också, så jävla mycket folk och inga parkeringsplatser, och jag hör att det blev dyrt med alla julklappar och långa köer och minus femton och inte fan sken solen i somras heller och fet blir man av all jävla julmat och snart kommer nyår med dom jävla raketerna... Och på nätet läser jag att dom vill ha tjejer mellan 24 och 42, gärna brunt hår, sportiga med former som tycker om att idrotta och laga mat, som ska vara mellan 161 och 172 lång och gärna ha ett mellaneuropeiskt utseende, en som inte röker men gärna dricker, som inte har barn. Och jag vill ha henne som resesällskap eller som romans eller som bekantskap eller flickvän/fru. Så kan det stå.

Och själv har jag ljugit ihop nåt om att det kunde vara trevligt att träffa nån att prata och äta middag med. Nån som kanske gillar bio och teater, resor och havet. Varför har jag gjort det? Det har ju ingen betydelse... Vad spelar det för roll? Och är det såhär folk går omkring och tänker! Aaaah...jag blir galen. Jag vill inte träffa nån för att ha nån att vara med. Jag vill ha MER. Eller mindre egentligen. Mitt liv handlar inte om allt det där blablabla som folk vill ha. Det handlar om annat.

Jag behöver bara ett ärligt leende och ett hej. Ett moment av här och nu. Ett möte. Det är det jag vill ha. Ett ögonkast. Ett leende. Och sen paus. Paus tills det finns en impuls, en orsak att gå vidare i pjäsen. Och det finns det alltid, förr eller senare, bara man vågar ta den där jävla pausen först.


Jag vill ha den där magiska pausen där allt kan hända.
Men paus verkar ju vara HELT otrendigt nuförtiden.
Som allt annat jag gillar.
 

Om Tomten

Jag bara måste skriva av mig angående Tomten. Jag blir varje år lika irriterad men eftersom det här är 2012 och nya friska vindar fläktar över vår värld så nöjer jag mig inte med att bara blir irriterad utan jag andas ut och försöker i mitt stilla sinne reda ut vad det är som gör mig så otroligt irriterad.

Och nu har jag gjort det och nu ska jag tala om det så att jag kan släppa det sen. Verkligheten idag är ju sådan, rent generellt då, att alla över tio år vet att Tomten inte finns medan alla under tio år är osäkra på om han finns eller inte. Dom över tio år gör sitt bästa, från ungefär oktober-snåret, att tuta i dom som är yngre att Tomten faktiskt finns. Detta gör dom som är över tio år genom att t.ex. säga att man blir utan julklappar om man inte är snäll eller genom att säga att Tomten ser ALLT så nu gäller det att bete sig. Jag förstår att livet blir lite lättare för föräldrar varje år efter typ femtonde oktober då man kan ta till detta välfungerande uppfostringsmetod men själv blir jag otroligt upprörd ty det är fan det elakaste jävla trick i universum.

Tomten är ljug. Att påstå att Tomten finns och att han hämtar julkappar beroende på hur snäll man har varit mot sina föräldrar, är ljug. Det är inte sant. Ibland är t.o.m. föräldrarna så övertygande i sina tomte-hot-argument så man skulle tro att dom tror på Tomte-fan själv. Men det är ljug. Det är lögn. Tomten finns inte. Eller jo, figuren Tomten eller Julgubben eller Jultomten eller vad fan man nu vill kalla den där muppen finns ju. Han finns ju lika mycket som påskhäxor, troll och alla figurer jag gör på scenen. Och jag har ingenting emot Skådespelet Tomten Kommer skriven av människor på jorden som vill ha en till programpunkt på julafton. Det är helt okej. Och jag har ingenting emot jultomtar i porslin och vadd och filt och keramik och marsipan och hö och lera och sten och trä och plast. Absolut inte! Jag gillar tomtar! Jag gillar Tomten! MEN jag gillar inte föräldrar som säger åt sina ungar att Tomten finns och att HAN inte kommer att hämta klappar åt stygga barn. Det är fusk. Det är föräldrarna som köper klapparna och om det är nån som låter bli att köpa klapparna åt dom stygga barnen så är det föräldrarna. Och inte Tomten. Don't kill the Messenger liksom. Det är inte heller Tomten ungarna ska vara arga på om dom inte fick den snowboarden eller den Playstation-apparaten som dom önskat sig. Det är inte Tomten som är dum i huvudet och fattig, det är föräldrarna. Det är inte heller Tomten dom ska krama och pussa på ifall dom faktiskt, mot förmodan, fick det dom hade önskat sig. Det är föräldrarna som ska ha ett kram och puss och tack för att dom satt hela sin lön på all världens mojänger. Barn som blir itutade att det är Tomten med sina aldrig sinande pengakällor som köper julkapparna kommer aldrig att begripa att Tomten inte hade råd med en häst åt lilla Britta. Britta kommer att önska sig helt orimliga mängder prylar och djur och attiraljer eftersom hon på riktigt tror att det är den där stenrika magiska Tomtegubben som står för notan. Inte hennes medelklassmedelavlönade föräldrar. Och framförallt varför sätter alla föräldrar sitt uppfostringsansvar på nån skäggig snubbe i släde som syns till en gång om året och hans alla "nissar" som enligt uppgift skuttar i buskarna och snokar på hur man beter sig. Det är inte Tomten som avgör hur snäll man är och hur mycket klappar man ska få. Det är mamma och pappa. Men det ansvaret vill inte mamma och pappa ha. För då kanske barnen blir arga på dem. Gud bevare.

Dessutom är det ljug. Jag trodde som liten inte särskilt länge på Jultomten men när det väl, en gång för alla, blev klart att han inte "finns" så blev inte så besviken på just det utan snarare besviken på att en hel värld kollektivt hade gjort ALLT för att ljuga ihop detta för mig. Medvetet i maskopi har omgivningen velat föra mig bakom ljuset och ha roligt på min bekostnad och min okunskap. Fy FAN. Vem kan man lita på då om ens föräldrar och syskon och släktingar och vänner och vänners föräldrar och dagistanter och butikskassörskor och tv-hallåor och busschaufförer alla hade som livsuppgift, verkade det som, att få mig att tro på humbuget Tomten. Ingen, skulle jag säga. Ingen går det att lita på.

Så sluta ljuga åt era barn om Tomten. Please!! Man kan fascineras och ha tindrande ögon fast man vet att han inte är på riktigt. Det är som teater, eller magi, eller illusion, eller tro, det är ett fullt fungerande koncept utan att nån står och skriker att man ska tro, från det att man föds till att man kommer i puberteten. Tomten kan komma på besök på julafton i alla fall, även om alla i församlingen vet att det inte är på riktigt. Det är lika spännande eller icke-spännande ändå, lika pinsamt eller inte pinsamt, lika mycket eller lite julkappar i alla fall.

Det är inte hur bra man har lyckats ljuga för sitt barn som ska vara måttstocken för en perfekt jul.

Om Social Fobi

Nu ska jag skriva om ett påtagligt fenomen i dessa tider då det vankas julbord och firmafester och andakter och allt vad det nu är man förväntas delta i. Social fobi. Jag har en fobi för vissa sammanhang och vissa tillställningar. Jag vet inte vad det beror på och jag kan inte exakt säga vad det är jag är rädd för men jag trivs inte på vissa tillställningar. Jag kan ha ångest i flera veckor innan ett bröllop eller en fest jag av nån anledning är rädd för att gå på. Jag blir helt galen av inbjudningar där man ska anmäla på förhand om man kommer eller inte och jag önskar att det istället stod: Kom om du vill och orkar och har lust, annars låt bli och gör nåt annat istället. Allt är perfekt.

Idag skulle jag på kaffe med en halv bekant/vän man känner lite halvt men ändå har nåt gemensamt med. Ett typiskt tillfälle att få panik över och inhibera i sista sekund och skylla på magsjuka eller magsår eller nånting annat som räknas som "godtagbara ursäkter" för att inte delta i saker som egentligen är jävligt kul men jag är rädd för. Fick ett mess av henne i morse där det stod typ: Hur är läget? Om du orkar och vill och hinner så kan vi ju ta den där kaffen, annars skiter vi i det och tar det nån annan gång.

Men hur klockrent är inte det för en nervös och panikslagen slarver som jag. Det är ju precis så det ska vara. Det är inte meningen att man ska behöva skylla på magsjuka eller ljuga ihop ursäkter för folk man gillar och litar på. Åt sina vänner ska man kunna säga att nu ligger jag här på soffan och har panik och kan inte gå ut genom dörren. Och säga hur åt helvete det är.

Själv är jag rädd för bröllop, middagar, julfester, firmafester, premiärfester (egna och andras), födelsedagskalas, bjudningar, konfirmationer, dop etc. etc. Det är bara några enstaka tillställningar eller bjudningar med några enstaka människor som jag av nån anledning inte har panik för. Och jag vet inte varför det är just dom människorna eller de tillställningarna som gör mig trygg och andra inte. Jag har ingen förklaring till det.

I dessa tider är det helt hopplöst. Det är julbjudningar till höger och vänster och alla gör mig lika stressade. Jag vill helst bara vara hemma och önska folk en fridfull jul via julkort. Och att inte gilla att gå på fester och bjudningar är ju under inga omständigheter acceptabelt. Fester ska man ju gilla!! Man har ju nåt fel i huvudet om man inte tycker om middagar och bjudningar. Jag har väldigt svårt att slå mig samman med en flock runt ett matbord. Ju större flock desto värre. Fyra personer är hanterbart, allt som är mer eller större än det gör mig skräckslagen.

Förut kunde man ju dricka bort skräcken. Nu vill jag ju inte göra det. Men jag inser ju att det var lättare att hantera situationerna om man fick ett glas i handen fort. Jag inser också att det väl är det som är idéen med aperitifer och fördrinkar eller skumpaglas. Att folk ska slappna av och ta det lugnt och sånt. För min egen del så behöver jag ganska mycket alkohol för att rädslan ska släppa och då är det ju inte riktigt sunt längre. Jag vill dessutom inte dricka mig lugn. Det vill jag inte. Jag vill vara på ställen, med de människor som gör mig lugn helt organiskt och de andra ställena vill jag inte gå på.

Det är lite paradoxalt det här för jag gillar ju att festa och äta gott och prata med människor. Jag är social och på nåt vis extrovert. Jag är inte rädd för att stå på en scen och jobbar med teater och jag kan hålla ett föredrag eftersom jag har lärt mig kontrollera min rädsla på scenen eller inför publik. Men jag har inte lärt mig kontrollera rädslan att vara på mingel-partyn och small-talka och umgås ytligt med en massa folk på bjudningar. Jag har inte lärt mig det och jag vet inte om jag vill lära mig det heller. I den perfekta världen så behöver man inte gå på såna tillställningar man inte vill gå på eller är rädd för. I den perfekta världen så gör man sitt jobb och sen går man hem. I den perfekta världen så blir inte människor besvikna eller arga på en om man säger att man inte klarar av den här situationen just nu. Vilket man sällan gör. Man säger ju sällan det. Hur det är liksom. Utan man säger ju att man fått magsjukan eller nåt annat livsfarligt som gör att folk nästan är glada att man inte kommer. Då behöver man inte ha dåligt samvete i alla fall.

Ju mer folk "hypar" eller liksom boostar ett party eller en tillställning eller en träff eller ett möte, desto skakigare blir jag. "Wooohooo....ses på fredag jeejee, det blir askul!" gör mig HELT borttappad. Även om jag känner likadant just då eller åtminstone för en sekund sen så blir jag så stressad av att jag kanske inte kan lev upp till det där på fredag. På fredag kan ju jag vara jätteledsen eller arg eller tom eller gråtig. Det kanske inte alls blir askul på fredag och jag kanske inte alls kan komma eller om jag kommer så kan jag kanske inte alls vara sådär askul som ni vill att jag ska vara! Ja, ett jippo som från början kändes kul och tryggt kan bli en mardröm av för mycket Woohooo! Att folk ska vara så hyper hela tiden. Kan vi inte ta det som det kommer. Och bröllop ska ju vara kul och man ska vara glad hela tiden. Man kan ju inte gå på bröllop och vara sur. Och på julen ska man vara glad och på alla julfester och alla ska man vara glad mot och snäll och le och vara glad. Och bjuda till och vara underhållande och glad och gärna rolig.

Lugnast är det ju att gå på tillställningar där man vet att man får kollapsa fritt utan att nån blir arg och tycker att man har förstört allting. Och sen när man tänker efter så är det inte så himla många tillställningar och människor som tycker det är okej att kollapsa och börja hyperventilera och få panik och social fobi. Och det är då jag känner att det är bäst att stanna hemma i alla fall och skylla på magsjukan. Oftast kollapsar jag ju inte men tänk OM...

Det här är ju en stor nackdel med att vara nykter. Eller den enda nackdelen faktiskt. Att jag är mera skräckslagen nu än tidigare. Eller lika skräckslagen men jag har inget bot i form av alkohol. Och när andra människor är fulla så är det ännu värre. Jag får liksom inte luft då. Jag förstår inte riktigt hur det är kopplat och vad som handlar om vad men jag märker att jag tycker att det är svårt. Att jag hoppas på magsjukan ofta. Eller trafikstopp. Och man ska ju inte gå och hoppas på att bli sjuk för att man inte vill gå på fest. Så då ska man ha dåligt samvete för det också. Det är en sån snurra det här och det är klart att risken att man blir hemma i soffan och sitter resten av sitt liv är ju jävligt stor och då blir man ju inte bortgift.

Motsatsen till det här fenomenet är resa ensam. Att resa, vara på väg, mot okända mål, att gå på okänd mark, att träffa okända människor.. Alltså det är som att luftrören vidgas mer än vanligt och luften strömmar in alldeles fritt i lungorna. Det är en sån frihetskänsla att få resa iväg...oberoende om det är ett tåg till Helsingfors eller ett flyg till andra sidan jorden. Det är som att hundra stenar faller från mina axlar och det känns som att jag bokstavligen flyger fram och ingen bestämmer över mina steg eller min vilja eller mina behov. Och man kan alltid svara: Jag är bortrest. Jag kan inte. Jag vill, men jag kan inte för jag är bortrest. Och ingen vet vem jag är och varje steg är en nystart, varje möte är från noll. Jag reser liksom inte bort för att komma bort från jobbet eller för att vila upp mig eller för att bli brun. Allt det är liksom bonus. Jag reser i första hand bort för att känna att min fritid är min fria tid. Och den sortens fria tid går inte att uppnå hemma. Luftrören vidgas aldrig på samma sätt hemma som det gör på andra sidan jorden då "jag är bortrest". Och det är ingens fel. Varken mitt eller någon annans. Det bara är så. Och jag önskar så innerligt att det skulle vara okej. Att det skulle vara acceptabelt att känna så. Att ingen skulle bli ledsen för att man känner så. Ledsen för att man hellre åker bort än går på kalas. Eller för den delen hellre sitter hemma än minglar och umgås.

Men det är klart, jag förstår, det är oförskämt förstås.

Om Meningslöshet

Just nu är det tuffa tider. Allt verkar ställas på sin spets och mina personliga våndor har förstorats och tagit över hela den dagliga verksamheten känns det som. Glor man på stjärnor och planeter så ska det vara just så och på inget annat vis just nu, men det förbättrar ju ändå inte tillståndet just nu.

Först vill jag påpeka att jag har ju basförnödenheterna på grejs. Jag har hem, jobb, hälsan och vänner och familj som jag kan lita på. Allt är verkligen som det ska vara, det är egentligen bättre än det har varit på många år ur vissa aspekter och kanske är det det som gör mig rastlös. Jag är en projektmänniska och vissa projekt varar 20 år och andra vara några månader. Ett handlar om alkoholmissbruk och andra handlar om att få den där perfekta semestern man längtat efter i flera år. Mål, för mig handlar allting om mål i livet. Nya utmaningar och "projekt" som ger mening åt livet, som gör en taggad och ivrig och håller en igång. Nu saknar jag såna projekt. Och till skillnad från tidigare så kommer det inga nya heller. Jag ska jobba på samma ställe, med samma människor, i samma hus. Jag ska bo i samma stad, i samma lägenhet, med mig själv. Jag älskar mitt arbete, d.v.s. att göra teater och jag älskar min lägenhet. Men jag avskyr Åbo och min arbetsmiljö är inte särskilt stimulerande just nu. Och framförallt så ser inte min karriär ut som jag tänkte mig den för fem år sen.

För fem år sen skulle jag göra en massa projekt som skulle involvera olika teatergrupper i världen, jag skulle göra mina egna små föreställningar. Jag skulle vara med och göra Åbo till Helsingfors coola lillebror sådär som St.Petersburg är till Moskva. Planerna var storslagna. Nu känns det istället som att jag är fullkomligt förslappad och institutionaliserad. Förstå mig rätt, det handlar inte om vad man gör eller var... Jag älskar folklighet och fars och komedi gillar jag även om det har dåligt rykte i branschen. Institutionsteater i sig är det heller inget fel på. Förmånerna är många i dess tider och trygghet är nånting jag trivs med. Jag vill inte heller stressa ihjäl mig som tidigare i livet men det måste finnas nånslags mellanting. Att arbeta med stimulerande människor som vill jobba och vill förbättra och utveckla och kommunciera. Vill göra olika slags grejer. Jag längtar efter en plattform där arbetsmoralen och arbetssättet genomsyras av kreativitet, gott ledarskap och glädje istället för avundsjuka, bitterhet och lathet. Arbetssättet i skolan var ju ibland extremt med en massa viljor till höger och vänster och en massa kreativitet och lekfullhet som man inte ville släppa på. Och resultaten var ibland allt annat än goda... Men VILJAN fanns i alla fall, glöden, målmedvetenheten, ambitionen. Och den saknar jag nu. Och många andra också verkar det som, men deras situation kan jag ju inte förändra. Det enda jag kan påverka är mitt eget liv.

Som sagt...det där "lilla extra" saknas nu... Jag fyller trettio och jag har uppnått så mycket av det som jag har velat. Nu är problematiken annorlunda... Jag vet inte vad jag vill. Det är extremt frustrerande för en som alltid har vetat vad den vill. En som alltid har haft nya mål att uppnå. Att plötsligt ha en helt tom och blank framtid... Och framförallt kan jag bli nervös över att ska det verkligen vara såhär hela tiden? Hela livet? Det finns ju en massa människor som lever såhär hela tiden och är nöjda med det...Varför ska det vara så väldigt svårt för mig att vara lycklig över min tillvaro som verkligen inte är dålig? Jag kan inte påstå att jag är olycklig. Jag är lycklig men nånting saknas.

Och då kan jag inte låta bli att tänka att tänk om det är kärleken. Som saknas. Jag vill absolut inte acceptera att det är så, att det kan vara så. Jag vill inte vara så simpel. Jag vill inte vara slav under såna "banala" drifter. Jag vill tro att ens liv kan vara meningsfullt utan en partner. Jag måste tro så annars gräver jag ner mig själv. Samtidigt så kan jag ju inte förbise människans drifter och grundfunktioner. Människan är inte skapt för att vara ensam, man ska vara två och man ska föröka sig. Jag vet ju själv vad jag tänker när jag hör framgångsrika män med "allt" som lever ensamma för att "dom vill det" eller för att "dom går inte omkring och tänker om dom är lyckliga eller inte". JAg tänker, Gud vad ni ljuger för er själva. Det är väl klart att ni går och längtar efter någon.

Samtidigt kan jag absolut inte acceptera att det skulle gälla mig. Jag är inte så "svag". Men jag undrar och är nyfiken på att beror den här rastlösheten och meningslösheten på det. Skulle jag vara nöjd och tillfreds med jobb, stad, tillvaro etc. om jag hade någon att älska och bli älskad av...?

Jag vet inte. Jag vet ingenting just nu. Jag vet inte vad jag vill jobba med, var jag vill bo, med vem, om jag vill ha barn. Vem är jag?? är en fråga som har surrat i skallen i snart en månad. Vad är jag för en typ? Är jag mamma-typen eller är jag bara den där roliga mostern med konstiga prylar? Eller är jag resenären och äventyraren som vandrar runt jorden och har en stor härlig internationell familj runt hela klotet... Är jag skådespelerska eller ska jag skola om mig till bibliotekarie eller florist? Är jag en sån som trivs med oregelbundna arbetstider eller är jag egentligen en 8till16-typ? Är jag köttätare eller vegetarian? Jag har varit både och. Tror jag på Gud eller stjärnor? Helst båda kanske. Vad håller jag på med egentligen?

Vad ska jag göra?
Vem är jag?
Vad vill jag?

Och jo jag är tacksam. Men jag är inte nöjd.
Och jo jag är lycklig. Men jag är inte tillfredsställd.
Jag vill nånting mer. Men VAD?
Jag är bara nästan trettio. Det kan ju inte ta slut här.

 

Om Snabba lösningar

Det snurrar hårt där ute nu. Den ena efter den andra kollapsar, bryter upp, ändrar sina mönster, tar itu med sina ovanor. Det är väldigt hårt och drastiskt klimat upplever jag. Det går fort. Det är rappa besked och ingen återvändo på många håll. Själv får jag ett långsammare tempo hela tiden. Saker tar tid och jag orkar inte klämma in maximalt med grejer på dygnets vakna timmar. Jag orkar inte slarva mig igenom livet. Orkar inte slarva och hetsa mig igenom människomöten, middagar, projekt eller vad det nu kan vara. Ska det göras så ska det göras ordentligt, med full närvaro och intensitet.

Jag hinner inte med lika mycket som jag gjorde förr. Och jag vill inte hinna heller. Jag vill ha just såhär långsamt tempo så att jag hinner ta in allt som pågår. Jag vill inte ha ljus omkring mig dygnet runt och jag vill inte ha en teve. Ibland vill jag det men oftast vill jag inte det. Jag vill mer och mer hitta tystheten som man finner under vattnet. Fast i vardagen, ovan ytan. Jag tänker inte acceptera det snurr och den effektivitet och det tempo som erbjuds där ute. Jag tänker inte gå med i den leken och jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag inte hinner med allt och alla.

Jag tänker inte flirta snabbt. Jag tänker inte lära känna folk snabbt. Jag har blivit fullständigt allergisk mot snabba lösningar som  ju för nästan ett år sedan var min drog. Jag är förälskad i eftertänksamheten och medvetenheten. Ja, jag är kär i det faktum att jag är fri och har styrkan att välja själv vad jag gör, hur jag gör det, med vem jag gör det, när jag gör det och om jag gör det. Varje handling är för mig att bestämma själv. Jag har kontrollen men det bästa av allt är att jag inte behöver den längre. Jag har uppfostrat min autopilot på nytt, jag har lärt en gammal hund att sitta. Jag har lärt in ett nytt tänk, en ny vana och den är inte snabb. I den ingår velande, tvekan, känna efter, ifrågasätta och framförallt NJUTA. Och då tar saker helt enkelt lite längre. Varje munsbit tar längre att tugga, varje promenad ner till jobbet tar längre, varje ögonkast kan vara längre, varje leende ler längre. Och då är det inte så konstigt att man inte hinner med lika mycket som förr.

Det är out med snabba lösningar, smaklösa vakumförpackade ostfrallor i farten, coffees to go, stress-sms- gräla/älska medan man kör bil, multi-tasking, krogrundor och oformliga trikåslarvor för 4 och nitti på Gina Tricot. Det är inne med skärgårdslimpa med smör och ett glas mjölk och tända ljus, att sitta ner och dricka kaffe på ett café, att ringa dem man älskar, att göra en sak i taget, att sitta på EN krog en hel kväll med en specifik människa man tycker om och kvalitetskläder. Punkt slut.

Om Tillvaron

Det har varit en lång paus. Dels p.g.a. tekniska problem men också p.g.a. det jag ska beskriva nu. Tillvaron just nu är inte som den alltid har varit. Tillvaron är väldigt föränderlig på nåt vis. Det jag tänker på just nu kan ha ändrat inom en timme. Insikter kommer och går på löpandeband och att jag ska hinna skriva ner alla poletter som trillar ner, allt jag upplever och känner är helt omöjligt. Från att ha varit fullkomligt omedveten om vad och varför saker sker, om hur jag mår eller hur andra mår, hurdant väder det är, vilken temperatur, om känslor och om reaktioner så är jag nu ultra-medveten i kubik, med den påföljden att även om inte jag gör särskilt mycket så känns det som att jag upplever en jävla massa. Det är som att allting är förstärkt, utkristalliserats och tydligt. Allt bara rinner igenom mig och i mig och ut i ett enda flöde och jag upplever allt. En slags överkänslighet direkt kopplat till en analys som kommer utan att jag behöver anstränga mig. Jag förstår liksom direkt vad det handlar om.

I och med detta betyder det att jag inte orkar med så mycket. Jämfört med tidigare så krävs det inte mycket för att göra mig helt utmattad. Från att ha varit en som har minuttidtabell och hinner klämma in möten och fikan och föreställningar och fritidsintressen och familj och konserter och nattliv och allt möjligt, så känns det som att jag just nu inte hinner med nånting alls. Eftersom det jag väljer att göra så gör jag ordentligt och på så vis på får saker ett mervärde i sig själv. Således, samtidigt som jag tycker att tiden går fort, upplevelsemässigt så känns det som att det har gått två veckor sen igår, så hinner jag inte med samma saker på samma timmar som förr. Saker som borde ta en viss tid tar mycket längre och saker som borde ta längre tid går i ett nafs. Det är som att hela tidsbegreppet har löst upp sig för mig. Hela systemet med kalenderår, årstider, veckans första dag och högtider är helt ointressant och betydelselöst. Jag har varit en väldigt inrutad människa där "det nya livet" alltid börjat på en måndag eller på en etta. Jag har festat på fredag-lördag, söndag har jag sovit bort och på måndag har jag börjat om. Nu är det som att alla dagar är lika värdefulla...för att inte tala om timmar och minuter. Det känns helt enkelt som att jag lever så otroligt intensivt just nu även om det egentligen inte händer nåt särskilt alls. Inga enorma tillställningar eller resor eller möten eller projekt. Utan samma vanliga lunk känns så otroligt värdefullt. Varje tanke, varje ord, varje sekund vibrerar.

Jag vilar väldigt mycket. Sover tungt och skönt och det tar väldigt länge att vakna. Och skyndar jag på den processen så hela systemet i uppror. Vakar jag länge så är rytmen förstörd och jag blir helt slut. Det känns som att jag har vakat två veckor. Jag var ut på krog och lyssnade på ett band i veckan och jag fortfarande helt slut av ljudnivån, människomyller, fulla människor och dålig energi helt enkelt. Julmarknaden besökte jag och var där i en och halv timme och efter det kändes det som att mitt saldo för social samvaro var överfullt. Och bara tanken på att spela föreställning kändes nästintill omöjlig. Jag gjorde ett litet minimalt ingrepp i fredags och sov tre och halv timme efteråt. Men jag njuter. Jag tycker livet ska vara såhär. Jag älskar att vara hemma. Var jag än är så längtar jag för det mesta efter att få komma hem i lugnet, där jag kan släppa allt och andas ut. Jag tycker det är så underbart att bara vara hemma just nu och jag får verkligen inte tråkigt. Inte hittills i alla fall.  Och jag njuter av långa frukostar, lite promenader, lite träning, jag lagar mat, jag går ut och stirrar in i solen om den lyser, jag sover skitlänge och träffar begränsat med människor och då specifikt människor där jag upplever att det är växelverkan. Där det inte handlar om att jag ska vara underhållaren.

I ett skede var jag orolig över framtiden men det har klarnat lite och jag tror inte att jag ska dö riktigt ännu. Jag har en tendens att tro att jag ska dö då nånting är färdigt. När nåt mål är uppnått. Typ det här året, en premiär eller likväl alla foton i fotoalbum. När ett projekt är slutfört så får jag dödsångest. Jag saknar liksom ett mål att gå mot. Nu har jag beslutat mig för att det här årets projekt ska fortgå så länge jag vill. Det betyder att inget speciellt kommer att hända när klockan slår tolv på nyårsafton. Det blir fyrverkerier som vanligt. Denna gång i Thailand. Det har klarnat att jag vill fokusera ännu mer på mat, hälsa, andlighet, välgörenhet. Och njutning. För mig är meningen med livet njutning och det tänker jag fortsätta med. Fokusera mera på att vara tydlig med vad jag vill och inte vill, inte göra saker för att det förväntas av mig, inte straffa mig själv för misstag, inte leta efter perfektion för det är ganska destruktivt. Istället låta varje snöflinga fascinera mig, låta varje möte bli ett möte att minnas. Dagligen.