Nu ska jag ta upp en annan problematik eller vad man nu ska kalla det. Jag har blivit tilldelad titel Evig Singel och Gammelpiga tusen gånger. Jag har blivit kallad kräsen och folk anser att jag är en person som aldrig är nöjd, är perfektionist, letar efter nånting så överdådigt som inte finns, letar efter en partner utan brister och faller ofta för upptagna män, främst för att dom är upptagna och/eller män som på ett eller annat sätt är otillgängliga d.v.s. som bor i ett annat land eller är gifta och har femhundra barn eller är kriminella eller 30 år för gamla eller WHATEVER. Detta faktum beror naturligtvis på att jag inte har nån pappa. Min pappa har också varit otillgänglig och frånvarande och upptagen på annat håll och som vi alla vet så blir små tjejer kära i kopior av sina fäder.
Right.
Ovanstående radda med skit är folks uppfattning om hur det går till i mitt liv. Det är antagligen så det ser ut och det är antagligen kanske också så jag får det att låta och till en viss procent är det kanske också helt sant. Så långt kan jag sträcka mig. Verkligheten ser dock ändå lite annorlunda ut.
Jag är inte alls kräsen. Åldersmässigt, utseendemässigt, status i samhället-mässigt, klädstilsmässigt, pengamässigt, yrkesmässigt, familjesituationsmässigt, bakgrundsmässigt, ursprungsmässigt har jag ingen skillnad. I min värld blir man kär och då blir man kär just i den personen och då spelar inget av det här nån som helst roll. Inte heller om personen i fråga är singel eller inte. Folk verkar kunna tro att man kan styra såna känslor. Kär blir man om man blir. Sen vad man gör med den kärleken är en annan sak. Låter man den blomstra fritt tills man blir fast eller konstaterar man genast, oj, nu har jag känslor för dig och jag väljer att avsluta mitt förhållande till min fru eller avsluta mitt förhållande till dig. Påpekas bör att jag blir inte kär i upptagna män. Jag blir kär i upptagna olyckliga män som utstrålar att dom längtar efter nånting annat och att dom ser den möjligheten i mig. Eller nån annan som råkar dyka upp och är totala motsatsen till det dom har hemma. En upptagen lycklig familjefar som utstrålar hur mycket han älskar sin fru/flickvän blir man ju inte ett dugg intresserad av. Nä, då säger man bara grattis, fy fan vad bra, hoppas jag får det där nångång. Så det är inte det att en människa är upptagen och otillgänglig som per automatik innebär att denne är intressant. Är det klart?
En annan myt är att jag "inte ger karlarna en chans". Att jag dumpar dem innan dom ens har sagt hej, ungefär. Ja. Det kanske är sant. Därför att jag märker ganska snabbt om det finns nåt eller inte. MEN jag har gett ganska många karlar en chans. JÄVLIGT många för att vara exakt och det faller alltid på samma sak. Inte utseendet, bakgrund, kläder, pengar, jobb eller nåt annat av människan påhittade status-symboler. Det faller ofta på kommunikationen. Och det gäller vilka möten som helst med människor. Jag blir helt enkelt inte intresserad av människor som kommunicerar på ett visst sätt med andra människor.
Jag ska förklara. Jag har testat alla tänkbara dejtingsystem i universum och alla system fungerar lika bra eller lika dåligt. Ett möte på en dejting-sajt på nätet kan vara lika meningsfullt som ett möte på ett café en strålande dag i Grekland. Eller ett möte med en människa per att skriva brev kan vara lika meningsfullt som att ha träffat nån i toa-kön på nån fest och sen bestämt att ses över en kaffe. Jag rangordnar verkligen inte de här "systemen". Att träffas halv fem i taxi-kön i 8,5 % är inte sämre eller bättre än att träffas via Wordfeud-chatten eller på dansgolvet på Viking Line. Att träffas via bekantas bekanta som styrt upp en blindträff är inte bätte eller sämre än att bli kär i sin bästa kompis...eller dennes morsa. Allt är möjligt. Är det rätt så är det. Så jag skäms verkligen inte för alla dessa olika sätt jag har träffat folk på även om många sätt har varit otippade, magiska, helt FEL, galna, fulla, nyktra, på dagen, morgonen, via nätet eller via bekant, en gång eller för en längre tid. Allt är okej. Men det som i alla fall har blivit väldigt klart på sistone och som är det jag alltid oroar mig mest över och dessutom det som det ofta faller på är själva "hur man hanterar mötet".
Jag ska förklara... Jag går inte igång på att gå på dejt och förhöra varandra. Vad gör du? Hur länge har du varit singel? Vad gillar du?`Blablablabla... Det här är skitvanligt och dejtingsajterna på nätet gör inte saken bättre. Där ska man kryssa i vad man gillar och vad man önskar att den andra ska gilla. Man ska kryssa i om man vill att den rätte ska vara 22 år gammal eller 52 år gammal. Hela den fackindelningen för mig helt galen. Jag VET ju av erfarenhet att det kan säga klick med folk som inte alls stämmer in på det man tycker är snyggt, eller tycker om att göra på fritiden eller är samma ålder och bor i samma landsändan och har samma livssituation. Det kan ju klicka precis var fan som helst och då har det där ingen betydelse. ALLS.
I alla mina relationer, både vänskapliga och andra, så är jag HELT ointresserad att diskutera saker som är av människan påhittade fenomen. Jag blir uttråkad när första mötet handlar om boende, yrke, intressen, banklån, räntor, teknik, prylar, vad man har ätit, väder, tv-program, artister, trender, kläder, bilar. För mig klickar det alltid när personen i fråga vågar hålla käften och se en i ögonen och sen säga vad än som faller den in. Men jag ramlar av kälken på en sekund om nån börjar rabbla på om än det ena än det andra och har tusen frågor som man ska svara på och försöka svara rätt för att den där personen inte ska bli besviken eller skitglad. Den människa som vågar "hålla pauser" och inte är rädd för tystnad, vågar känna in situationen, vågar stanna upp i nuet, fångar mitt intresse oberoende hur den människan ser ut eller vad han/hon jobbar med. Ibland skulle en dejt ha blivit längre och mer intressant om den hade börjat med ett lugnt Hej! och ett leende. Jag märker att jag är så allergisk för babbel, för koncept, för rutiner, för skvaller beteenden som är så tydliga tecken på att människan håller på och springer undan nånting hela tiden. Jag blir helt yr av det. Och jag vill inte vara i det. Jag vill ha stillhet, vila, paus. Magiken händer pausen. Det kan jag som yrkesskådespelerska säga att stämmer. Också i livet.
Problemet är alltså att eftersom hela samhället är uppbyggt på fart och fläng och snabba lösningar, prylar, konsumtion, pengar, status, trend, utseende, perfektion, system, tidsbegrepp, allt sånt skit som vi har hittat på för att slippa se det väsentliga, det viktiga, det riktiga, det sanna. Här och nu. Tillsammans. Andas. That's it.
Och jag kan inte attraheras av människor just nu som springer. Och det gör ju alla. Alla springer åt olika håll och jag hänger inte med och blir andfådd och jätteförvirrad över vad livet handlar om egentligen.
Och anledningen till att jag skriver det här är för att ibland har man möten med människor som är väldigt...vad heter det..liksom "fragile"...alltså sköra, sårbara, intensiva och båda förstår att här i tomrummet mellan oss, i pausen mellan våra hej, i ögonkasten mellan hållplatserna så finns det nåt. Och då vill jag att det ska stanna där. Jag vill inte börja styra upp en dejt eller en kaffe eller ett organiserat möte för att se om det kan bli nåt. För jag upplever att så fort man börjar sätta system på saker så försvinner det där extra...det där som är roligt och spännande. Det ska vara i stunden, spontant när man inte hunnit planera. Och det är det här som människor säger "att inte finns". "Att man inte kan leva så", "att det är att önska för mycket". Att ett liv i sån "här och nu" inte existerar. Att allt är rutin, vardag, system, planering...och jag orkar inte med det. Jag vill inte ha det så. Jag letar inte efter rosa moln och skimmer, jag letar efter här och nu oberoende om det är glatt eller ledsamt eller lycka eller olycka eller eufori eller depression... Allt vill jag ha med när det kommer och inget vill jag springa undan. Jag kan inte leva med en människa som bara maler på. Blablablablablablablabla.... utan reflektion eller insikt eller ifrågasättande. Det går inte.
Och därför är jag singel. Det mesta jag hör är blablablabla. Ingen som säger hur den mår eller vilket humör den var på i morse eller berättar om vilken otroligt vacker blomma den såg vid vägrenen i eftermiddags eller vilken fantastisk spaghetti bolognese den har tänkt göra för att fira denna onsdag, ingen som säger att dom mötte en liten pojke med pigga ögon på ett torg eller att kassörskan var på himmelens bra humör nere på affären.
Det jag däremot hör är att nu ska man inte sälja sina lägenheter för då går man på back, jag hör att det var väl jävla mycket snö överallt, jag hör att nån inte kör som folk och att plogbilarna inte gör sitt jobb, jag hör att den och den har skiljt sig och att det nu inte var så underligt, jag hör att priserna har stigit och att bussen var försenad tolv minuter och att folk bara gnäller och ingen gör nåt och att nu kommer den där jävla mellandags-rean också, så jävla mycket folk och inga parkeringsplatser, och jag hör att det blev dyrt med alla julklappar och långa köer och minus femton och inte fan sken solen i somras heller och fet blir man av all jävla julmat och snart kommer nyår med dom jävla raketerna... Och på nätet läser jag att dom vill ha tjejer mellan 24 och 42, gärna brunt hår, sportiga med former som tycker om att idrotta och laga mat, som ska vara mellan 161 och 172 lång och gärna ha ett mellaneuropeiskt utseende, en som inte röker men gärna dricker, som inte har barn. Och jag vill ha henne som resesällskap eller som romans eller som bekantskap eller flickvän/fru. Så kan det stå.
Och själv har jag ljugit ihop nåt om att det kunde vara trevligt att träffa nån att prata och äta middag med. Nån som kanske gillar bio och teater, resor och havet. Varför har jag gjort det? Det har ju ingen betydelse... Vad spelar det för roll? Och är det såhär folk går omkring och tänker! Aaaah...jag blir galen. Jag vill inte träffa nån för att ha nån att vara med. Jag vill ha MER. Eller mindre egentligen. Mitt liv handlar inte om allt det där blablabla som folk vill ha. Det handlar om annat.
Jag behöver bara ett ärligt leende och ett hej. Ett moment av här och nu. Ett möte. Det är det jag vill ha. Ett ögonkast. Ett leende. Och sen paus. Paus tills det finns en impuls, en orsak att gå vidare i pjäsen. Och det finns det alltid, förr eller senare, bara man vågar ta den där jävla pausen först.
Jag vill ha den där magiska pausen där allt kan hända.
Men paus verkar ju vara HELT otrendigt nuförtiden.
Som allt annat jag gillar.
Right.
Ovanstående radda med skit är folks uppfattning om hur det går till i mitt liv. Det är antagligen så det ser ut och det är antagligen kanske också så jag får det att låta och till en viss procent är det kanske också helt sant. Så långt kan jag sträcka mig. Verkligheten ser dock ändå lite annorlunda ut.
Jag är inte alls kräsen. Åldersmässigt, utseendemässigt, status i samhället-mässigt, klädstilsmässigt, pengamässigt, yrkesmässigt, familjesituationsmässigt, bakgrundsmässigt, ursprungsmässigt har jag ingen skillnad. I min värld blir man kär och då blir man kär just i den personen och då spelar inget av det här nån som helst roll. Inte heller om personen i fråga är singel eller inte. Folk verkar kunna tro att man kan styra såna känslor. Kär blir man om man blir. Sen vad man gör med den kärleken är en annan sak. Låter man den blomstra fritt tills man blir fast eller konstaterar man genast, oj, nu har jag känslor för dig och jag väljer att avsluta mitt förhållande till min fru eller avsluta mitt förhållande till dig. Påpekas bör att jag blir inte kär i upptagna män. Jag blir kär i upptagna olyckliga män som utstrålar att dom längtar efter nånting annat och att dom ser den möjligheten i mig. Eller nån annan som råkar dyka upp och är totala motsatsen till det dom har hemma. En upptagen lycklig familjefar som utstrålar hur mycket han älskar sin fru/flickvän blir man ju inte ett dugg intresserad av. Nä, då säger man bara grattis, fy fan vad bra, hoppas jag får det där nångång. Så det är inte det att en människa är upptagen och otillgänglig som per automatik innebär att denne är intressant. Är det klart?
En annan myt är att jag "inte ger karlarna en chans". Att jag dumpar dem innan dom ens har sagt hej, ungefär. Ja. Det kanske är sant. Därför att jag märker ganska snabbt om det finns nåt eller inte. MEN jag har gett ganska många karlar en chans. JÄVLIGT många för att vara exakt och det faller alltid på samma sak. Inte utseendet, bakgrund, kläder, pengar, jobb eller nåt annat av människan påhittade status-symboler. Det faller ofta på kommunikationen. Och det gäller vilka möten som helst med människor. Jag blir helt enkelt inte intresserad av människor som kommunicerar på ett visst sätt med andra människor.
Jag ska förklara. Jag har testat alla tänkbara dejtingsystem i universum och alla system fungerar lika bra eller lika dåligt. Ett möte på en dejting-sajt på nätet kan vara lika meningsfullt som ett möte på ett café en strålande dag i Grekland. Eller ett möte med en människa per att skriva brev kan vara lika meningsfullt som att ha träffat nån i toa-kön på nån fest och sen bestämt att ses över en kaffe. Jag rangordnar verkligen inte de här "systemen". Att träffas halv fem i taxi-kön i 8,5 % är inte sämre eller bättre än att träffas via Wordfeud-chatten eller på dansgolvet på Viking Line. Att träffas via bekantas bekanta som styrt upp en blindträff är inte bätte eller sämre än att bli kär i sin bästa kompis...eller dennes morsa. Allt är möjligt. Är det rätt så är det. Så jag skäms verkligen inte för alla dessa olika sätt jag har träffat folk på även om många sätt har varit otippade, magiska, helt FEL, galna, fulla, nyktra, på dagen, morgonen, via nätet eller via bekant, en gång eller för en längre tid. Allt är okej. Men det som i alla fall har blivit väldigt klart på sistone och som är det jag alltid oroar mig mest över och dessutom det som det ofta faller på är själva "hur man hanterar mötet".
Jag ska förklara... Jag går inte igång på att gå på dejt och förhöra varandra. Vad gör du? Hur länge har du varit singel? Vad gillar du?`Blablablabla... Det här är skitvanligt och dejtingsajterna på nätet gör inte saken bättre. Där ska man kryssa i vad man gillar och vad man önskar att den andra ska gilla. Man ska kryssa i om man vill att den rätte ska vara 22 år gammal eller 52 år gammal. Hela den fackindelningen för mig helt galen. Jag VET ju av erfarenhet att det kan säga klick med folk som inte alls stämmer in på det man tycker är snyggt, eller tycker om att göra på fritiden eller är samma ålder och bor i samma landsändan och har samma livssituation. Det kan ju klicka precis var fan som helst och då har det där ingen betydelse. ALLS.
I alla mina relationer, både vänskapliga och andra, så är jag HELT ointresserad att diskutera saker som är av människan påhittade fenomen. Jag blir uttråkad när första mötet handlar om boende, yrke, intressen, banklån, räntor, teknik, prylar, vad man har ätit, väder, tv-program, artister, trender, kläder, bilar. För mig klickar det alltid när personen i fråga vågar hålla käften och se en i ögonen och sen säga vad än som faller den in. Men jag ramlar av kälken på en sekund om nån börjar rabbla på om än det ena än det andra och har tusen frågor som man ska svara på och försöka svara rätt för att den där personen inte ska bli besviken eller skitglad. Den människa som vågar "hålla pauser" och inte är rädd för tystnad, vågar känna in situationen, vågar stanna upp i nuet, fångar mitt intresse oberoende hur den människan ser ut eller vad han/hon jobbar med. Ibland skulle en dejt ha blivit längre och mer intressant om den hade börjat med ett lugnt Hej! och ett leende. Jag märker att jag är så allergisk för babbel, för koncept, för rutiner, för skvaller beteenden som är så tydliga tecken på att människan håller på och springer undan nånting hela tiden. Jag blir helt yr av det. Och jag vill inte vara i det. Jag vill ha stillhet, vila, paus. Magiken händer pausen. Det kan jag som yrkesskådespelerska säga att stämmer. Också i livet.
Problemet är alltså att eftersom hela samhället är uppbyggt på fart och fläng och snabba lösningar, prylar, konsumtion, pengar, status, trend, utseende, perfektion, system, tidsbegrepp, allt sånt skit som vi har hittat på för att slippa se det väsentliga, det viktiga, det riktiga, det sanna. Här och nu. Tillsammans. Andas. That's it.
Och jag kan inte attraheras av människor just nu som springer. Och det gör ju alla. Alla springer åt olika håll och jag hänger inte med och blir andfådd och jätteförvirrad över vad livet handlar om egentligen.
Och anledningen till att jag skriver det här är för att ibland har man möten med människor som är väldigt...vad heter det..liksom "fragile"...alltså sköra, sårbara, intensiva och båda förstår att här i tomrummet mellan oss, i pausen mellan våra hej, i ögonkasten mellan hållplatserna så finns det nåt. Och då vill jag att det ska stanna där. Jag vill inte börja styra upp en dejt eller en kaffe eller ett organiserat möte för att se om det kan bli nåt. För jag upplever att så fort man börjar sätta system på saker så försvinner det där extra...det där som är roligt och spännande. Det ska vara i stunden, spontant när man inte hunnit planera. Och det är det här som människor säger "att inte finns". "Att man inte kan leva så", "att det är att önska för mycket". Att ett liv i sån "här och nu" inte existerar. Att allt är rutin, vardag, system, planering...och jag orkar inte med det. Jag vill inte ha det så. Jag letar inte efter rosa moln och skimmer, jag letar efter här och nu oberoende om det är glatt eller ledsamt eller lycka eller olycka eller eufori eller depression... Allt vill jag ha med när det kommer och inget vill jag springa undan. Jag kan inte leva med en människa som bara maler på. Blablablablablablablabla.... utan reflektion eller insikt eller ifrågasättande. Det går inte.
Och därför är jag singel. Det mesta jag hör är blablablabla. Ingen som säger hur den mår eller vilket humör den var på i morse eller berättar om vilken otroligt vacker blomma den såg vid vägrenen i eftermiddags eller vilken fantastisk spaghetti bolognese den har tänkt göra för att fira denna onsdag, ingen som säger att dom mötte en liten pojke med pigga ögon på ett torg eller att kassörskan var på himmelens bra humör nere på affären.
Det jag däremot hör är att nu ska man inte sälja sina lägenheter för då går man på back, jag hör att det var väl jävla mycket snö överallt, jag hör att nån inte kör som folk och att plogbilarna inte gör sitt jobb, jag hör att den och den har skiljt sig och att det nu inte var så underligt, jag hör att priserna har stigit och att bussen var försenad tolv minuter och att folk bara gnäller och ingen gör nåt och att nu kommer den där jävla mellandags-rean också, så jävla mycket folk och inga parkeringsplatser, och jag hör att det blev dyrt med alla julklappar och långa köer och minus femton och inte fan sken solen i somras heller och fet blir man av all jävla julmat och snart kommer nyår med dom jävla raketerna... Och på nätet läser jag att dom vill ha tjejer mellan 24 och 42, gärna brunt hår, sportiga med former som tycker om att idrotta och laga mat, som ska vara mellan 161 och 172 lång och gärna ha ett mellaneuropeiskt utseende, en som inte röker men gärna dricker, som inte har barn. Och jag vill ha henne som resesällskap eller som romans eller som bekantskap eller flickvän/fru. Så kan det stå.
Och själv har jag ljugit ihop nåt om att det kunde vara trevligt att träffa nån att prata och äta middag med. Nån som kanske gillar bio och teater, resor och havet. Varför har jag gjort det? Det har ju ingen betydelse... Vad spelar det för roll? Och är det såhär folk går omkring och tänker! Aaaah...jag blir galen. Jag vill inte träffa nån för att ha nån att vara med. Jag vill ha MER. Eller mindre egentligen. Mitt liv handlar inte om allt det där blablabla som folk vill ha. Det handlar om annat.
Jag behöver bara ett ärligt leende och ett hej. Ett moment av här och nu. Ett möte. Det är det jag vill ha. Ett ögonkast. Ett leende. Och sen paus. Paus tills det finns en impuls, en orsak att gå vidare i pjäsen. Och det finns det alltid, förr eller senare, bara man vågar ta den där jävla pausen först.
Jag vill ha den där magiska pausen där allt kan hända.
Men paus verkar ju vara HELT otrendigt nuförtiden.
Som allt annat jag gillar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar