Om Social Fobi

Nu ska jag skriva om ett påtagligt fenomen i dessa tider då det vankas julbord och firmafester och andakter och allt vad det nu är man förväntas delta i. Social fobi. Jag har en fobi för vissa sammanhang och vissa tillställningar. Jag vet inte vad det beror på och jag kan inte exakt säga vad det är jag är rädd för men jag trivs inte på vissa tillställningar. Jag kan ha ångest i flera veckor innan ett bröllop eller en fest jag av nån anledning är rädd för att gå på. Jag blir helt galen av inbjudningar där man ska anmäla på förhand om man kommer eller inte och jag önskar att det istället stod: Kom om du vill och orkar och har lust, annars låt bli och gör nåt annat istället. Allt är perfekt.

Idag skulle jag på kaffe med en halv bekant/vän man känner lite halvt men ändå har nåt gemensamt med. Ett typiskt tillfälle att få panik över och inhibera i sista sekund och skylla på magsjuka eller magsår eller nånting annat som räknas som "godtagbara ursäkter" för att inte delta i saker som egentligen är jävligt kul men jag är rädd för. Fick ett mess av henne i morse där det stod typ: Hur är läget? Om du orkar och vill och hinner så kan vi ju ta den där kaffen, annars skiter vi i det och tar det nån annan gång.

Men hur klockrent är inte det för en nervös och panikslagen slarver som jag. Det är ju precis så det ska vara. Det är inte meningen att man ska behöva skylla på magsjuka eller ljuga ihop ursäkter för folk man gillar och litar på. Åt sina vänner ska man kunna säga att nu ligger jag här på soffan och har panik och kan inte gå ut genom dörren. Och säga hur åt helvete det är.

Själv är jag rädd för bröllop, middagar, julfester, firmafester, premiärfester (egna och andras), födelsedagskalas, bjudningar, konfirmationer, dop etc. etc. Det är bara några enstaka tillställningar eller bjudningar med några enstaka människor som jag av nån anledning inte har panik för. Och jag vet inte varför det är just dom människorna eller de tillställningarna som gör mig trygg och andra inte. Jag har ingen förklaring till det.

I dessa tider är det helt hopplöst. Det är julbjudningar till höger och vänster och alla gör mig lika stressade. Jag vill helst bara vara hemma och önska folk en fridfull jul via julkort. Och att inte gilla att gå på fester och bjudningar är ju under inga omständigheter acceptabelt. Fester ska man ju gilla!! Man har ju nåt fel i huvudet om man inte tycker om middagar och bjudningar. Jag har väldigt svårt att slå mig samman med en flock runt ett matbord. Ju större flock desto värre. Fyra personer är hanterbart, allt som är mer eller större än det gör mig skräckslagen.

Förut kunde man ju dricka bort skräcken. Nu vill jag ju inte göra det. Men jag inser ju att det var lättare att hantera situationerna om man fick ett glas i handen fort. Jag inser också att det väl är det som är idéen med aperitifer och fördrinkar eller skumpaglas. Att folk ska slappna av och ta det lugnt och sånt. För min egen del så behöver jag ganska mycket alkohol för att rädslan ska släppa och då är det ju inte riktigt sunt längre. Jag vill dessutom inte dricka mig lugn. Det vill jag inte. Jag vill vara på ställen, med de människor som gör mig lugn helt organiskt och de andra ställena vill jag inte gå på.

Det är lite paradoxalt det här för jag gillar ju att festa och äta gott och prata med människor. Jag är social och på nåt vis extrovert. Jag är inte rädd för att stå på en scen och jobbar med teater och jag kan hålla ett föredrag eftersom jag har lärt mig kontrollera min rädsla på scenen eller inför publik. Men jag har inte lärt mig kontrollera rädslan att vara på mingel-partyn och small-talka och umgås ytligt med en massa folk på bjudningar. Jag har inte lärt mig det och jag vet inte om jag vill lära mig det heller. I den perfekta världen så behöver man inte gå på såna tillställningar man inte vill gå på eller är rädd för. I den perfekta världen så gör man sitt jobb och sen går man hem. I den perfekta världen så blir inte människor besvikna eller arga på en om man säger att man inte klarar av den här situationen just nu. Vilket man sällan gör. Man säger ju sällan det. Hur det är liksom. Utan man säger ju att man fått magsjukan eller nåt annat livsfarligt som gör att folk nästan är glada att man inte kommer. Då behöver man inte ha dåligt samvete i alla fall.

Ju mer folk "hypar" eller liksom boostar ett party eller en tillställning eller en träff eller ett möte, desto skakigare blir jag. "Wooohooo....ses på fredag jeejee, det blir askul!" gör mig HELT borttappad. Även om jag känner likadant just då eller åtminstone för en sekund sen så blir jag så stressad av att jag kanske inte kan lev upp till det där på fredag. På fredag kan ju jag vara jätteledsen eller arg eller tom eller gråtig. Det kanske inte alls blir askul på fredag och jag kanske inte alls kan komma eller om jag kommer så kan jag kanske inte alls vara sådär askul som ni vill att jag ska vara! Ja, ett jippo som från början kändes kul och tryggt kan bli en mardröm av för mycket Woohooo! Att folk ska vara så hyper hela tiden. Kan vi inte ta det som det kommer. Och bröllop ska ju vara kul och man ska vara glad hela tiden. Man kan ju inte gå på bröllop och vara sur. Och på julen ska man vara glad och på alla julfester och alla ska man vara glad mot och snäll och le och vara glad. Och bjuda till och vara underhållande och glad och gärna rolig.

Lugnast är det ju att gå på tillställningar där man vet att man får kollapsa fritt utan att nån blir arg och tycker att man har förstört allting. Och sen när man tänker efter så är det inte så himla många tillställningar och människor som tycker det är okej att kollapsa och börja hyperventilera och få panik och social fobi. Och det är då jag känner att det är bäst att stanna hemma i alla fall och skylla på magsjukan. Oftast kollapsar jag ju inte men tänk OM...

Det här är ju en stor nackdel med att vara nykter. Eller den enda nackdelen faktiskt. Att jag är mera skräckslagen nu än tidigare. Eller lika skräckslagen men jag har inget bot i form av alkohol. Och när andra människor är fulla så är det ännu värre. Jag får liksom inte luft då. Jag förstår inte riktigt hur det är kopplat och vad som handlar om vad men jag märker att jag tycker att det är svårt. Att jag hoppas på magsjukan ofta. Eller trafikstopp. Och man ska ju inte gå och hoppas på att bli sjuk för att man inte vill gå på fest. Så då ska man ha dåligt samvete för det också. Det är en sån snurra det här och det är klart att risken att man blir hemma i soffan och sitter resten av sitt liv är ju jävligt stor och då blir man ju inte bortgift.

Motsatsen till det här fenomenet är resa ensam. Att resa, vara på väg, mot okända mål, att gå på okänd mark, att träffa okända människor.. Alltså det är som att luftrören vidgas mer än vanligt och luften strömmar in alldeles fritt i lungorna. Det är en sån frihetskänsla att få resa iväg...oberoende om det är ett tåg till Helsingfors eller ett flyg till andra sidan jorden. Det är som att hundra stenar faller från mina axlar och det känns som att jag bokstavligen flyger fram och ingen bestämmer över mina steg eller min vilja eller mina behov. Och man kan alltid svara: Jag är bortrest. Jag kan inte. Jag vill, men jag kan inte för jag är bortrest. Och ingen vet vem jag är och varje steg är en nystart, varje möte är från noll. Jag reser liksom inte bort för att komma bort från jobbet eller för att vila upp mig eller för att bli brun. Allt det är liksom bonus. Jag reser i första hand bort för att känna att min fritid är min fria tid. Och den sortens fria tid går inte att uppnå hemma. Luftrören vidgas aldrig på samma sätt hemma som det gör på andra sidan jorden då "jag är bortrest". Och det är ingens fel. Varken mitt eller någon annans. Det bara är så. Och jag önskar så innerligt att det skulle vara okej. Att det skulle vara acceptabelt att känna så. Att ingen skulle bli ledsen för att man känner så. Ledsen för att man hellre åker bort än går på kalas. Eller för den delen hellre sitter hemma än minglar och umgås.

Men det är klart, jag förstår, det är oförskämt förstås.