Om Tillvaron

Det har varit en lång paus. Dels p.g.a. tekniska problem men också p.g.a. det jag ska beskriva nu. Tillvaron just nu är inte som den alltid har varit. Tillvaron är väldigt föränderlig på nåt vis. Det jag tänker på just nu kan ha ändrat inom en timme. Insikter kommer och går på löpandeband och att jag ska hinna skriva ner alla poletter som trillar ner, allt jag upplever och känner är helt omöjligt. Från att ha varit fullkomligt omedveten om vad och varför saker sker, om hur jag mår eller hur andra mår, hurdant väder det är, vilken temperatur, om känslor och om reaktioner så är jag nu ultra-medveten i kubik, med den påföljden att även om inte jag gör särskilt mycket så känns det som att jag upplever en jävla massa. Det är som att allting är förstärkt, utkristalliserats och tydligt. Allt bara rinner igenom mig och i mig och ut i ett enda flöde och jag upplever allt. En slags överkänslighet direkt kopplat till en analys som kommer utan att jag behöver anstränga mig. Jag förstår liksom direkt vad det handlar om.

I och med detta betyder det att jag inte orkar med så mycket. Jämfört med tidigare så krävs det inte mycket för att göra mig helt utmattad. Från att ha varit en som har minuttidtabell och hinner klämma in möten och fikan och föreställningar och fritidsintressen och familj och konserter och nattliv och allt möjligt, så känns det som att jag just nu inte hinner med nånting alls. Eftersom det jag väljer att göra så gör jag ordentligt och på så vis på får saker ett mervärde i sig själv. Således, samtidigt som jag tycker att tiden går fort, upplevelsemässigt så känns det som att det har gått två veckor sen igår, så hinner jag inte med samma saker på samma timmar som förr. Saker som borde ta en viss tid tar mycket längre och saker som borde ta längre tid går i ett nafs. Det är som att hela tidsbegreppet har löst upp sig för mig. Hela systemet med kalenderår, årstider, veckans första dag och högtider är helt ointressant och betydelselöst. Jag har varit en väldigt inrutad människa där "det nya livet" alltid börjat på en måndag eller på en etta. Jag har festat på fredag-lördag, söndag har jag sovit bort och på måndag har jag börjat om. Nu är det som att alla dagar är lika värdefulla...för att inte tala om timmar och minuter. Det känns helt enkelt som att jag lever så otroligt intensivt just nu även om det egentligen inte händer nåt särskilt alls. Inga enorma tillställningar eller resor eller möten eller projekt. Utan samma vanliga lunk känns så otroligt värdefullt. Varje tanke, varje ord, varje sekund vibrerar.

Jag vilar väldigt mycket. Sover tungt och skönt och det tar väldigt länge att vakna. Och skyndar jag på den processen så hela systemet i uppror. Vakar jag länge så är rytmen förstörd och jag blir helt slut. Det känns som att jag har vakat två veckor. Jag var ut på krog och lyssnade på ett band i veckan och jag fortfarande helt slut av ljudnivån, människomyller, fulla människor och dålig energi helt enkelt. Julmarknaden besökte jag och var där i en och halv timme och efter det kändes det som att mitt saldo för social samvaro var överfullt. Och bara tanken på att spela föreställning kändes nästintill omöjlig. Jag gjorde ett litet minimalt ingrepp i fredags och sov tre och halv timme efteråt. Men jag njuter. Jag tycker livet ska vara såhär. Jag älskar att vara hemma. Var jag än är så längtar jag för det mesta efter att få komma hem i lugnet, där jag kan släppa allt och andas ut. Jag tycker det är så underbart att bara vara hemma just nu och jag får verkligen inte tråkigt. Inte hittills i alla fall.  Och jag njuter av långa frukostar, lite promenader, lite träning, jag lagar mat, jag går ut och stirrar in i solen om den lyser, jag sover skitlänge och träffar begränsat med människor och då specifikt människor där jag upplever att det är växelverkan. Där det inte handlar om att jag ska vara underhållaren.

I ett skede var jag orolig över framtiden men det har klarnat lite och jag tror inte att jag ska dö riktigt ännu. Jag har en tendens att tro att jag ska dö då nånting är färdigt. När nåt mål är uppnått. Typ det här året, en premiär eller likväl alla foton i fotoalbum. När ett projekt är slutfört så får jag dödsångest. Jag saknar liksom ett mål att gå mot. Nu har jag beslutat mig för att det här årets projekt ska fortgå så länge jag vill. Det betyder att inget speciellt kommer att hända när klockan slår tolv på nyårsafton. Det blir fyrverkerier som vanligt. Denna gång i Thailand. Det har klarnat att jag vill fokusera ännu mer på mat, hälsa, andlighet, välgörenhet. Och njutning. För mig är meningen med livet njutning och det tänker jag fortsätta med. Fokusera mera på att vara tydlig med vad jag vill och inte vill, inte göra saker för att det förväntas av mig, inte straffa mig själv för misstag, inte leta efter perfektion för det är ganska destruktivt. Istället låta varje snöflinga fascinera mig, låta varje möte bli ett möte att minnas. Dagligen.