Jag bara måste skriva av mig angående Tomten. Jag blir varje år lika irriterad men eftersom det här är 2012 och nya friska vindar fläktar över vår värld så nöjer jag mig inte med att bara blir irriterad utan jag andas ut och försöker i mitt stilla sinne reda ut vad det är som gör mig så otroligt irriterad.
Och nu har jag gjort det och nu ska jag tala om det så att jag kan släppa det sen. Verkligheten idag är ju sådan, rent generellt då, att alla över tio år vet att Tomten inte finns medan alla under tio år är osäkra på om han finns eller inte. Dom över tio år gör sitt bästa, från ungefär oktober-snåret, att tuta i dom som är yngre att Tomten faktiskt finns. Detta gör dom som är över tio år genom att t.ex. säga att man blir utan julklappar om man inte är snäll eller genom att säga att Tomten ser ALLT så nu gäller det att bete sig. Jag förstår att livet blir lite lättare för föräldrar varje år efter typ femtonde oktober då man kan ta till detta välfungerande uppfostringsmetod men själv blir jag otroligt upprörd ty det är fan det elakaste jävla trick i universum.
Tomten är ljug. Att påstå att Tomten finns och att han hämtar julkappar beroende på hur snäll man har varit mot sina föräldrar, är ljug. Det är inte sant. Ibland är t.o.m. föräldrarna så övertygande i sina tomte-hot-argument så man skulle tro att dom tror på Tomte-fan själv. Men det är ljug. Det är lögn. Tomten finns inte. Eller jo, figuren Tomten eller Julgubben eller Jultomten eller vad fan man nu vill kalla den där muppen finns ju. Han finns ju lika mycket som påskhäxor, troll och alla figurer jag gör på scenen. Och jag har ingenting emot Skådespelet Tomten Kommer skriven av människor på jorden som vill ha en till programpunkt på julafton. Det är helt okej. Och jag har ingenting emot jultomtar i porslin och vadd och filt och keramik och marsipan och hö och lera och sten och trä och plast. Absolut inte! Jag gillar tomtar! Jag gillar Tomten! MEN jag gillar inte föräldrar som säger åt sina ungar att Tomten finns och att HAN inte kommer att hämta klappar åt stygga barn. Det är fusk. Det är föräldrarna som köper klapparna och om det är nån som låter bli att köpa klapparna åt dom stygga barnen så är det föräldrarna. Och inte Tomten. Don't kill the Messenger liksom. Det är inte heller Tomten ungarna ska vara arga på om dom inte fick den snowboarden eller den Playstation-apparaten som dom önskat sig. Det är inte Tomten som är dum i huvudet och fattig, det är föräldrarna. Det är inte heller Tomten dom ska krama och pussa på ifall dom faktiskt, mot förmodan, fick det dom hade önskat sig. Det är föräldrarna som ska ha ett kram och puss och tack för att dom satt hela sin lön på all världens mojänger. Barn som blir itutade att det är Tomten med sina aldrig sinande pengakällor som köper julkapparna kommer aldrig att begripa att Tomten inte hade råd med en häst åt lilla Britta. Britta kommer att önska sig helt orimliga mängder prylar och djur och attiraljer eftersom hon på riktigt tror att det är den där stenrika magiska Tomtegubben som står för notan. Inte hennes medelklassmedelavlönade föräldrar. Och framförallt varför sätter alla föräldrar sitt uppfostringsansvar på nån skäggig snubbe i släde som syns till en gång om året och hans alla "nissar" som enligt uppgift skuttar i buskarna och snokar på hur man beter sig. Det är inte Tomten som avgör hur snäll man är och hur mycket klappar man ska få. Det är mamma och pappa. Men det ansvaret vill inte mamma och pappa ha. För då kanske barnen blir arga på dem. Gud bevare.
Dessutom är det ljug. Jag trodde som liten inte särskilt länge på Jultomten men när det väl, en gång för alla, blev klart att han inte "finns" så blev inte så besviken på just det utan snarare besviken på att en hel värld kollektivt hade gjort ALLT för att ljuga ihop detta för mig. Medvetet i maskopi har omgivningen velat föra mig bakom ljuset och ha roligt på min bekostnad och min okunskap. Fy FAN. Vem kan man lita på då om ens föräldrar och syskon och släktingar och vänner och vänners föräldrar och dagistanter och butikskassörskor och tv-hallåor och busschaufförer alla hade som livsuppgift, verkade det som, att få mig att tro på humbuget Tomten. Ingen, skulle jag säga. Ingen går det att lita på.
Så sluta ljuga åt era barn om Tomten. Please!! Man kan fascineras och ha tindrande ögon fast man vet att han inte är på riktigt. Det är som teater, eller magi, eller illusion, eller tro, det är ett fullt fungerande koncept utan att nån står och skriker att man ska tro, från det att man föds till att man kommer i puberteten. Tomten kan komma på besök på julafton i alla fall, även om alla i församlingen vet att det inte är på riktigt. Det är lika spännande eller icke-spännande ändå, lika pinsamt eller inte pinsamt, lika mycket eller lite julkappar i alla fall.
Det är inte hur bra man har lyckats ljuga för sitt barn som ska vara måttstocken för en perfekt jul.
Och nu har jag gjort det och nu ska jag tala om det så att jag kan släppa det sen. Verkligheten idag är ju sådan, rent generellt då, att alla över tio år vet att Tomten inte finns medan alla under tio år är osäkra på om han finns eller inte. Dom över tio år gör sitt bästa, från ungefär oktober-snåret, att tuta i dom som är yngre att Tomten faktiskt finns. Detta gör dom som är över tio år genom att t.ex. säga att man blir utan julklappar om man inte är snäll eller genom att säga att Tomten ser ALLT så nu gäller det att bete sig. Jag förstår att livet blir lite lättare för föräldrar varje år efter typ femtonde oktober då man kan ta till detta välfungerande uppfostringsmetod men själv blir jag otroligt upprörd ty det är fan det elakaste jävla trick i universum.
Tomten är ljug. Att påstå att Tomten finns och att han hämtar julkappar beroende på hur snäll man har varit mot sina föräldrar, är ljug. Det är inte sant. Ibland är t.o.m. föräldrarna så övertygande i sina tomte-hot-argument så man skulle tro att dom tror på Tomte-fan själv. Men det är ljug. Det är lögn. Tomten finns inte. Eller jo, figuren Tomten eller Julgubben eller Jultomten eller vad fan man nu vill kalla den där muppen finns ju. Han finns ju lika mycket som påskhäxor, troll och alla figurer jag gör på scenen. Och jag har ingenting emot Skådespelet Tomten Kommer skriven av människor på jorden som vill ha en till programpunkt på julafton. Det är helt okej. Och jag har ingenting emot jultomtar i porslin och vadd och filt och keramik och marsipan och hö och lera och sten och trä och plast. Absolut inte! Jag gillar tomtar! Jag gillar Tomten! MEN jag gillar inte föräldrar som säger åt sina ungar att Tomten finns och att HAN inte kommer att hämta klappar åt stygga barn. Det är fusk. Det är föräldrarna som köper klapparna och om det är nån som låter bli att köpa klapparna åt dom stygga barnen så är det föräldrarna. Och inte Tomten. Don't kill the Messenger liksom. Det är inte heller Tomten ungarna ska vara arga på om dom inte fick den snowboarden eller den Playstation-apparaten som dom önskat sig. Det är inte Tomten som är dum i huvudet och fattig, det är föräldrarna. Det är inte heller Tomten dom ska krama och pussa på ifall dom faktiskt, mot förmodan, fick det dom hade önskat sig. Det är föräldrarna som ska ha ett kram och puss och tack för att dom satt hela sin lön på all världens mojänger. Barn som blir itutade att det är Tomten med sina aldrig sinande pengakällor som köper julkapparna kommer aldrig att begripa att Tomten inte hade råd med en häst åt lilla Britta. Britta kommer att önska sig helt orimliga mängder prylar och djur och attiraljer eftersom hon på riktigt tror att det är den där stenrika magiska Tomtegubben som står för notan. Inte hennes medelklassmedelavlönade föräldrar. Och framförallt varför sätter alla föräldrar sitt uppfostringsansvar på nån skäggig snubbe i släde som syns till en gång om året och hans alla "nissar" som enligt uppgift skuttar i buskarna och snokar på hur man beter sig. Det är inte Tomten som avgör hur snäll man är och hur mycket klappar man ska få. Det är mamma och pappa. Men det ansvaret vill inte mamma och pappa ha. För då kanske barnen blir arga på dem. Gud bevare.
Dessutom är det ljug. Jag trodde som liten inte särskilt länge på Jultomten men när det väl, en gång för alla, blev klart att han inte "finns" så blev inte så besviken på just det utan snarare besviken på att en hel värld kollektivt hade gjort ALLT för att ljuga ihop detta för mig. Medvetet i maskopi har omgivningen velat föra mig bakom ljuset och ha roligt på min bekostnad och min okunskap. Fy FAN. Vem kan man lita på då om ens föräldrar och syskon och släktingar och vänner och vänners föräldrar och dagistanter och butikskassörskor och tv-hallåor och busschaufförer alla hade som livsuppgift, verkade det som, att få mig att tro på humbuget Tomten. Ingen, skulle jag säga. Ingen går det att lita på.
Så sluta ljuga åt era barn om Tomten. Please!! Man kan fascineras och ha tindrande ögon fast man vet att han inte är på riktigt. Det är som teater, eller magi, eller illusion, eller tro, det är ett fullt fungerande koncept utan att nån står och skriker att man ska tro, från det att man föds till att man kommer i puberteten. Tomten kan komma på besök på julafton i alla fall, även om alla i församlingen vet att det inte är på riktigt. Det är lika spännande eller icke-spännande ändå, lika pinsamt eller inte pinsamt, lika mycket eller lite julkappar i alla fall.
Det är inte hur bra man har lyckats ljuga för sitt barn som ska vara måttstocken för en perfekt jul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar