Just nu är det tuffa tider. Allt verkar ställas på sin spets och mina personliga våndor har förstorats och tagit över hela den dagliga verksamheten känns det som. Glor man på stjärnor och planeter så ska det vara just så och på inget annat vis just nu, men det förbättrar ju ändå inte tillståndet just nu.
Först vill jag påpeka att jag har ju basförnödenheterna på grejs. Jag har hem, jobb, hälsan och vänner och familj som jag kan lita på. Allt är verkligen som det ska vara, det är egentligen bättre än det har varit på många år ur vissa aspekter och kanske är det det som gör mig rastlös. Jag är en projektmänniska och vissa projekt varar 20 år och andra vara några månader. Ett handlar om alkoholmissbruk och andra handlar om att få den där perfekta semestern man längtat efter i flera år. Mål, för mig handlar allting om mål i livet. Nya utmaningar och "projekt" som ger mening åt livet, som gör en taggad och ivrig och håller en igång. Nu saknar jag såna projekt. Och till skillnad från tidigare så kommer det inga nya heller. Jag ska jobba på samma ställe, med samma människor, i samma hus. Jag ska bo i samma stad, i samma lägenhet, med mig själv. Jag älskar mitt arbete, d.v.s. att göra teater och jag älskar min lägenhet. Men jag avskyr Åbo och min arbetsmiljö är inte särskilt stimulerande just nu. Och framförallt så ser inte min karriär ut som jag tänkte mig den för fem år sen.
För fem år sen skulle jag göra en massa projekt som skulle involvera olika teatergrupper i världen, jag skulle göra mina egna små föreställningar. Jag skulle vara med och göra Åbo till Helsingfors coola lillebror sådär som St.Petersburg är till Moskva. Planerna var storslagna. Nu känns det istället som att jag är fullkomligt förslappad och institutionaliserad. Förstå mig rätt, det handlar inte om vad man gör eller var... Jag älskar folklighet och fars och komedi gillar jag även om det har dåligt rykte i branschen. Institutionsteater i sig är det heller inget fel på. Förmånerna är många i dess tider och trygghet är nånting jag trivs med. Jag vill inte heller stressa ihjäl mig som tidigare i livet men det måste finnas nånslags mellanting. Att arbeta med stimulerande människor som vill jobba och vill förbättra och utveckla och kommunciera. Vill göra olika slags grejer. Jag längtar efter en plattform där arbetsmoralen och arbetssättet genomsyras av kreativitet, gott ledarskap och glädje istället för avundsjuka, bitterhet och lathet. Arbetssättet i skolan var ju ibland extremt med en massa viljor till höger och vänster och en massa kreativitet och lekfullhet som man inte ville släppa på. Och resultaten var ibland allt annat än goda... Men VILJAN fanns i alla fall, glöden, målmedvetenheten, ambitionen. Och den saknar jag nu. Och många andra också verkar det som, men deras situation kan jag ju inte förändra. Det enda jag kan påverka är mitt eget liv.
Som sagt...det där "lilla extra" saknas nu... Jag fyller trettio och jag har uppnått så mycket av det som jag har velat. Nu är problematiken annorlunda... Jag vet inte vad jag vill. Det är extremt frustrerande för en som alltid har vetat vad den vill. En som alltid har haft nya mål att uppnå. Att plötsligt ha en helt tom och blank framtid... Och framförallt kan jag bli nervös över att ska det verkligen vara såhär hela tiden? Hela livet? Det finns ju en massa människor som lever såhär hela tiden och är nöjda med det...Varför ska det vara så väldigt svårt för mig att vara lycklig över min tillvaro som verkligen inte är dålig? Jag kan inte påstå att jag är olycklig. Jag är lycklig men nånting saknas.
Och då kan jag inte låta bli att tänka att tänk om det är kärleken. Som saknas. Jag vill absolut inte acceptera att det är så, att det kan vara så. Jag vill inte vara så simpel. Jag vill inte vara slav under såna "banala" drifter. Jag vill tro att ens liv kan vara meningsfullt utan en partner. Jag måste tro så annars gräver jag ner mig själv. Samtidigt så kan jag ju inte förbise människans drifter och grundfunktioner. Människan är inte skapt för att vara ensam, man ska vara två och man ska föröka sig. Jag vet ju själv vad jag tänker när jag hör framgångsrika män med "allt" som lever ensamma för att "dom vill det" eller för att "dom går inte omkring och tänker om dom är lyckliga eller inte". JAg tänker, Gud vad ni ljuger för er själva. Det är väl klart att ni går och längtar efter någon.
Samtidigt kan jag absolut inte acceptera att det skulle gälla mig. Jag är inte så "svag". Men jag undrar och är nyfiken på att beror den här rastlösheten och meningslösheten på det. Skulle jag vara nöjd och tillfreds med jobb, stad, tillvaro etc. om jag hade någon att älska och bli älskad av...?
Jag vet inte. Jag vet ingenting just nu. Jag vet inte vad jag vill jobba med, var jag vill bo, med vem, om jag vill ha barn. Vem är jag?? är en fråga som har surrat i skallen i snart en månad. Vad är jag för en typ? Är jag mamma-typen eller är jag bara den där roliga mostern med konstiga prylar? Eller är jag resenären och äventyraren som vandrar runt jorden och har en stor härlig internationell familj runt hela klotet... Är jag skådespelerska eller ska jag skola om mig till bibliotekarie eller florist? Är jag en sån som trivs med oregelbundna arbetstider eller är jag egentligen en 8till16-typ? Är jag köttätare eller vegetarian? Jag har varit både och. Tror jag på Gud eller stjärnor? Helst båda kanske. Vad håller jag på med egentligen?
Vad ska jag göra?
Vem är jag?
Vad vill jag?
Och jo jag är tacksam. Men jag är inte nöjd.
Och jo jag är lycklig. Men jag är inte tillfredsställd.
Jag vill nånting mer. Men VAD?
Jag är bara nästan trettio. Det kan ju inte ta slut här.
Först vill jag påpeka att jag har ju basförnödenheterna på grejs. Jag har hem, jobb, hälsan och vänner och familj som jag kan lita på. Allt är verkligen som det ska vara, det är egentligen bättre än det har varit på många år ur vissa aspekter och kanske är det det som gör mig rastlös. Jag är en projektmänniska och vissa projekt varar 20 år och andra vara några månader. Ett handlar om alkoholmissbruk och andra handlar om att få den där perfekta semestern man längtat efter i flera år. Mål, för mig handlar allting om mål i livet. Nya utmaningar och "projekt" som ger mening åt livet, som gör en taggad och ivrig och håller en igång. Nu saknar jag såna projekt. Och till skillnad från tidigare så kommer det inga nya heller. Jag ska jobba på samma ställe, med samma människor, i samma hus. Jag ska bo i samma stad, i samma lägenhet, med mig själv. Jag älskar mitt arbete, d.v.s. att göra teater och jag älskar min lägenhet. Men jag avskyr Åbo och min arbetsmiljö är inte särskilt stimulerande just nu. Och framförallt så ser inte min karriär ut som jag tänkte mig den för fem år sen.
För fem år sen skulle jag göra en massa projekt som skulle involvera olika teatergrupper i världen, jag skulle göra mina egna små föreställningar. Jag skulle vara med och göra Åbo till Helsingfors coola lillebror sådär som St.Petersburg är till Moskva. Planerna var storslagna. Nu känns det istället som att jag är fullkomligt förslappad och institutionaliserad. Förstå mig rätt, det handlar inte om vad man gör eller var... Jag älskar folklighet och fars och komedi gillar jag även om det har dåligt rykte i branschen. Institutionsteater i sig är det heller inget fel på. Förmånerna är många i dess tider och trygghet är nånting jag trivs med. Jag vill inte heller stressa ihjäl mig som tidigare i livet men det måste finnas nånslags mellanting. Att arbeta med stimulerande människor som vill jobba och vill förbättra och utveckla och kommunciera. Vill göra olika slags grejer. Jag längtar efter en plattform där arbetsmoralen och arbetssättet genomsyras av kreativitet, gott ledarskap och glädje istället för avundsjuka, bitterhet och lathet. Arbetssättet i skolan var ju ibland extremt med en massa viljor till höger och vänster och en massa kreativitet och lekfullhet som man inte ville släppa på. Och resultaten var ibland allt annat än goda... Men VILJAN fanns i alla fall, glöden, målmedvetenheten, ambitionen. Och den saknar jag nu. Och många andra också verkar det som, men deras situation kan jag ju inte förändra. Det enda jag kan påverka är mitt eget liv.
Som sagt...det där "lilla extra" saknas nu... Jag fyller trettio och jag har uppnått så mycket av det som jag har velat. Nu är problematiken annorlunda... Jag vet inte vad jag vill. Det är extremt frustrerande för en som alltid har vetat vad den vill. En som alltid har haft nya mål att uppnå. Att plötsligt ha en helt tom och blank framtid... Och framförallt kan jag bli nervös över att ska det verkligen vara såhär hela tiden? Hela livet? Det finns ju en massa människor som lever såhär hela tiden och är nöjda med det...Varför ska det vara så väldigt svårt för mig att vara lycklig över min tillvaro som verkligen inte är dålig? Jag kan inte påstå att jag är olycklig. Jag är lycklig men nånting saknas.
Och då kan jag inte låta bli att tänka att tänk om det är kärleken. Som saknas. Jag vill absolut inte acceptera att det är så, att det kan vara så. Jag vill inte vara så simpel. Jag vill inte vara slav under såna "banala" drifter. Jag vill tro att ens liv kan vara meningsfullt utan en partner. Jag måste tro så annars gräver jag ner mig själv. Samtidigt så kan jag ju inte förbise människans drifter och grundfunktioner. Människan är inte skapt för att vara ensam, man ska vara två och man ska föröka sig. Jag vet ju själv vad jag tänker när jag hör framgångsrika män med "allt" som lever ensamma för att "dom vill det" eller för att "dom går inte omkring och tänker om dom är lyckliga eller inte". JAg tänker, Gud vad ni ljuger för er själva. Det är väl klart att ni går och längtar efter någon.
Samtidigt kan jag absolut inte acceptera att det skulle gälla mig. Jag är inte så "svag". Men jag undrar och är nyfiken på att beror den här rastlösheten och meningslösheten på det. Skulle jag vara nöjd och tillfreds med jobb, stad, tillvaro etc. om jag hade någon att älska och bli älskad av...?
Jag vet inte. Jag vet ingenting just nu. Jag vet inte vad jag vill jobba med, var jag vill bo, med vem, om jag vill ha barn. Vem är jag?? är en fråga som har surrat i skallen i snart en månad. Vad är jag för en typ? Är jag mamma-typen eller är jag bara den där roliga mostern med konstiga prylar? Eller är jag resenären och äventyraren som vandrar runt jorden och har en stor härlig internationell familj runt hela klotet... Är jag skådespelerska eller ska jag skola om mig till bibliotekarie eller florist? Är jag en sån som trivs med oregelbundna arbetstider eller är jag egentligen en 8till16-typ? Är jag köttätare eller vegetarian? Jag har varit både och. Tror jag på Gud eller stjärnor? Helst båda kanske. Vad håller jag på med egentligen?
Vad ska jag göra?
Vem är jag?
Vad vill jag?
Och jo jag är tacksam. Men jag är inte nöjd.
Och jo jag är lycklig. Men jag är inte tillfredsställd.
Jag vill nånting mer. Men VAD?
Jag är bara nästan trettio. Det kan ju inte ta slut här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar