Det snurrar hårt där ute nu. Den ena efter den andra kollapsar, bryter upp, ändrar sina mönster, tar itu med sina ovanor. Det är väldigt hårt och drastiskt klimat upplever jag. Det går fort. Det är rappa besked och ingen återvändo på många håll. Själv får jag ett långsammare tempo hela tiden. Saker tar tid och jag orkar inte klämma in maximalt med grejer på dygnets vakna timmar. Jag orkar inte slarva mig igenom livet. Orkar inte slarva och hetsa mig igenom människomöten, middagar, projekt eller vad det nu kan vara. Ska det göras så ska det göras ordentligt, med full närvaro och intensitet.
Jag hinner inte med lika mycket som jag gjorde förr. Och jag vill inte hinna heller. Jag vill ha just såhär långsamt tempo så att jag hinner ta in allt som pågår. Jag vill inte ha ljus omkring mig dygnet runt och jag vill inte ha en teve. Ibland vill jag det men oftast vill jag inte det. Jag vill mer och mer hitta tystheten som man finner under vattnet. Fast i vardagen, ovan ytan. Jag tänker inte acceptera det snurr och den effektivitet och det tempo som erbjuds där ute. Jag tänker inte gå med i den leken och jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag inte hinner med allt och alla.
Jag tänker inte flirta snabbt. Jag tänker inte lära känna folk snabbt. Jag har blivit fullständigt allergisk mot snabba lösningar som ju för nästan ett år sedan var min drog. Jag är förälskad i eftertänksamheten och medvetenheten. Ja, jag är kär i det faktum att jag är fri och har styrkan att välja själv vad jag gör, hur jag gör det, med vem jag gör det, när jag gör det och om jag gör det. Varje handling är för mig att bestämma själv. Jag har kontrollen men det bästa av allt är att jag inte behöver den längre. Jag har uppfostrat min autopilot på nytt, jag har lärt en gammal hund att sitta. Jag har lärt in ett nytt tänk, en ny vana och den är inte snabb. I den ingår velande, tvekan, känna efter, ifrågasätta och framförallt NJUTA. Och då tar saker helt enkelt lite längre. Varje munsbit tar längre att tugga, varje promenad ner till jobbet tar längre, varje ögonkast kan vara längre, varje leende ler längre. Och då är det inte så konstigt att man inte hinner med lika mycket som förr.
Det är out med snabba lösningar, smaklösa vakumförpackade ostfrallor i farten, coffees to go, stress-sms- gräla/älska medan man kör bil, multi-tasking, krogrundor och oformliga trikåslarvor för 4 och nitti på Gina Tricot. Det är inne med skärgårdslimpa med smör och ett glas mjölk och tända ljus, att sitta ner och dricka kaffe på ett café, att ringa dem man älskar, att göra en sak i taget, att sitta på EN krog en hel kväll med en specifik människa man tycker om och kvalitetskläder. Punkt slut.
Jag hinner inte med lika mycket som jag gjorde förr. Och jag vill inte hinna heller. Jag vill ha just såhär långsamt tempo så att jag hinner ta in allt som pågår. Jag vill inte ha ljus omkring mig dygnet runt och jag vill inte ha en teve. Ibland vill jag det men oftast vill jag inte det. Jag vill mer och mer hitta tystheten som man finner under vattnet. Fast i vardagen, ovan ytan. Jag tänker inte acceptera det snurr och den effektivitet och det tempo som erbjuds där ute. Jag tänker inte gå med i den leken och jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag inte hinner med allt och alla.
Jag tänker inte flirta snabbt. Jag tänker inte lära känna folk snabbt. Jag har blivit fullständigt allergisk mot snabba lösningar som ju för nästan ett år sedan var min drog. Jag är förälskad i eftertänksamheten och medvetenheten. Ja, jag är kär i det faktum att jag är fri och har styrkan att välja själv vad jag gör, hur jag gör det, med vem jag gör det, när jag gör det och om jag gör det. Varje handling är för mig att bestämma själv. Jag har kontrollen men det bästa av allt är att jag inte behöver den längre. Jag har uppfostrat min autopilot på nytt, jag har lärt en gammal hund att sitta. Jag har lärt in ett nytt tänk, en ny vana och den är inte snabb. I den ingår velande, tvekan, känna efter, ifrågasätta och framförallt NJUTA. Och då tar saker helt enkelt lite längre. Varje munsbit tar längre att tugga, varje promenad ner till jobbet tar längre, varje ögonkast kan vara längre, varje leende ler längre. Och då är det inte så konstigt att man inte hinner med lika mycket som förr.
Det är out med snabba lösningar, smaklösa vakumförpackade ostfrallor i farten, coffees to go, stress-sms- gräla/älska medan man kör bil, multi-tasking, krogrundor och oformliga trikåslarvor för 4 och nitti på Gina Tricot. Det är inne med skärgårdslimpa med smör och ett glas mjölk och tända ljus, att sitta ner och dricka kaffe på ett café, att ringa dem man älskar, att göra en sak i taget, att sitta på EN krog en hel kväll med en specifik människa man tycker om och kvalitetskläder. Punkt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar