Om Döden

Jag upplever dödsångest. Jag undrar om det är vanligt när man fyller trettio snart eller om det snarare handlar om att jag är för lycklig och för nöjd med tillvaron. Det är mycket som är väldigt bra just nu och jag vill absolut inte dö ännu. Jag är verkligen inte redo. Själva döendet är jag inte rädd för, jag tror att i själva dödsögonblicket är det ganska skönt ganska snabbt. Och inte skulle det vara så farligt att dö just nu heller om jag kunde få en bekräftelse på reinkarnation, d.v.s. att man föds till nästa liv igen med nya möjligheter och nya människor och ny familj. Fast nog skulle jag ju ändå helst vara en stund till i detta liv med de vänner och familj som jag har. Just i den här situationen skulle jag gärna befinna mig ett tag till faktiskt. Helst skulle jag vilja bli jättegammal. Jag är inte alls rädd för att bli gammal, tvärtom tycker jag det är riktigt trevligt att bli äldre och skulle man inte bli äldre så skulle man ju dö och det vill jag absolut inte. Jag stör mig på att jag tänker så mycket på det här. Speciellt på kvällarna. Jag vill absolut inte ge döden mer fokus men nu stjäl den min uppmärksamhet så fort jag känner mig riktigt levande och lycklig och det gör jag ganska ofta just nu. Om man bortser från lite rädsla och några humörsvängningar och motstånd som hör livet till så lever jag generellt i nånslags eurfori som inte grundar sig på materiella ting, kärleken till en annan person eller uppnådda mål. Jag är helt enkelt bara full av liv och tycker att mycket som har varit så totalt åt skogen har blivit så bra nu och att saker och ting äntligen börjar att reda upp sig och kan höra till det förflutna utan att det ligger och gnaver. Det känns som full fart framåt och vidare in i livet men samtidigt så vaktar jag varje steg jag tag mer och mer. Flygresor skrämmer mig, resa ensam skrämmer mig, tsunamin skrämmer mig, sjukdomar skrämmer mig, eldsvådor och kan gå och tro att jag ska bli knivhuggen på gatan plötsligt. Otroligt irriterande och energikrävande. Jag vill ju leva, leva, leva, genom sorg och smärta, genom lycka och eufori och allt annat som livet har att erbjuda. Jag vill absolut inte dö.

Nu undrar jag bara att är det här en fas eller kommer den här dödsångesten att pågå nu tills jag på riktigt dör för jag tror jag dör snabbare eftersom jag tänker på döden så in i hålans mycket. Känner nån annan igen sig? Är det vanligt med dödsångest och finns det nånting man kan göra åt det här som dämpar min eufori och som gör att jag inte kan njuta fullt av denna oerhörda lycka över att få finnas till just nu?