Har varit inne i en svart vecka, en mensgrav, en uppgivenhetsgrotta. Till och från hamnar jag där, ungefär två gånger i året och det har inget med det här projektet att göra. Jag har inte ens hunnit tänka på projektet, det har löpt på av sig själv och jag är nöjd över att månaden snart är slut och att allt har gått bra.
Varandet i uppgivenhetsgrottan handlar mer om en liksom universal uppgivenhet. Insikten om att oberoende hur gott exempel man visar, oberoende hur mycket man försöker hjälpa och stötta och ge råd så gör folk ändå som dom vill. Oberoende hur mycket man försöker styra upp saker, förbättra, förändra och fördjupa så blir det ändå som det blir. Jag blir helt sjukt ledsen när folk inte gör som jag säger. :) Eller egentligen blir jag helt sjukt ledsen när folk inte inser sitt bästa, inte tar ansvar över sina liv, inte reder upp det som är åt helvete. Jag blir trött på ledare som springer ifrån konflikter, jag blir uppgiven när kollegor fortsätter hålla på trots att man sagt till. Jag blir trött på folk som sitter på arbetsposter och inte sköter sitt jobb utan att någon orkar ta tag i det. Jag blir uppgiven när jag ser folk som kastar bort sin kärlek och sina barn och sina familjer helt hänsynslöst.
Och sen blir jag allra mest uppgiven när jag inser att jag själv sitter och väntar på nånting och inget händer. Jag märker att jag har fullt upp med att styra upp alla andras liv när mitt eget bara ligger och väntar på att levas. Och då kan jag få dödsångest. Och blir plötsligt helt övertygad om att jag kommer att dö på fläcken. Att när jag somnar på kvällen så kommer jag aldrig mer att vakna. Oftast klarar jag av att få styr på tankarna och våndan men det är ändå lite jobbigt. Och då kan jag få för mig att sälja lägenheten, säga upp mig och sticka iväg. Bort nåstans och LEVA.
Just nu känns det som att jag väntar. Jag väntar på att få flytta hem på heltid, på kärleken, på barn, på familjeliv, på rutiner, på Italien, på middagar, på högtider, på ishockey-vm, på pengar, på nästa jobb, på sol, på strand, på att folk ska göra slut, folk ska föda barn, flytta ut och skärpa sig. Jag sitter och väntar på saker, yttre omständigheter som jag för det första inte kan påverka och för det andra inte har nåt med att göra. Så från att ha varit i en grav av uppgivenhet och depp så är jag nu inne på spåret skita i alla och sticka bort. Inte kanske sälja lägenheten och säga upp mig men helt seriöst, jag har min första lediga sommar sen 1997 i år. Jag har bokat in en massa nödvändiga kurser som ursäkt för att åka till utlandet. Det är är klart att jag vill gå kurserna och det kommer att bli jättekul men samtidigt blir jag irriterad på att jag inte kan boka en resa utan att den ska medföra nånslags nytta. Jämt ska det bestigas nåt jävla berg, traskar femhundra kilometer och insikterna ska flöda och dom ska jag förvalta. Jag ska bara lyssna på viktig bra musik som verkligen är konstverk, inte på finska ishockeydängor och eurovision. Jag ska se pjäser som är viktiga samhällskritiska och postmodernistiska och allt möjligt annat viktigt. Jag ska inte titta på Let's Dance och Putous. Det är bara kommerssiellt tjafs.
Allt är relativt. Mod är relativt. Generellt är det modigt att tacka nej till ett fortlöpande kontrakt på en institutionsteater. Då är man modig. Modig är man också om man vågar göra nånting annorlunda på scenen, nånting nytänkande, nånting som ingen sett. Just nu är jag trött på det. Därför att plötsligt är alla nytänkande och moderna, utan att inse att alla gör samma sak. Plötsligt blir den modige den som tackar ja till ett fortlöpande kontrakt i tider då ingen gör det. Plötsligt blir den modige den som går emot alla tänkbara post modernistiska strömmar och väljer att göra publikfrieri i form av revy och musikal. Så måste det ju vara?
Hur som helst. Det blir svart för mig när jag tappar min egen linje. När jag märker att jag ställer upp på folk på bekostnad av min egen hälsa. Jag gör och säger saker som jag inte står för. Jag gör grejer jag inte trivs med, jag väljer vägar i livet med tanke på andra. Just nu tänker jag att när jag åker till Italien den 21 juni så har jag visserligen en biljett hem den 7e juli, men jag är inte säker på att jag kommer att använda den.
Min motivering till att vara i Pargas hela sommaren har varit att jag känner mig mer nödvändig där.Än i Åbo alltså. Och det är visserligen sant. Hellre Pargas än Åbo. Familjen är där, jag kan vara barnvakt, jag kan hoppa in i gästhamnen om det behövs, jag kan röja på Lillholmen om det behövs, jag kan liksom vara tillgänglig ifall nån behöver mig i TRE månader!! Varför i hela glödheta helvete ska jag göra det? Jag behövs inte. Jo, jag behövs, men vad fan, jag orkar inte vara behövd. Orkar inte vara tillgänglig, i väntan på att någon ska behöva mig eller vilja mig nåt. Seriöst, jag orkar inte vara nödvändig och nyttig och tagen för givet. Jag är ersättlig, det är sanningen. Jag vill liksom bara inse det. Folk klarar sig utan mig och det är ingen som kommer att protestera om jag åker till Italien i två månader. Det kommer att vara lite tråkigt kanske, och lite jobbigt att jag inte tillgänglig och på plats när det behöver barnvaktas och hoppas in och annat. Men i övrigt är det skitsamma faktiskt.
Jag vill åka till Italien och rädda mig själv.
Inte världen.
lördag 28 april 2012
torsdag 19 april 2012
Om Att ta chansen
Man måste inte ta alla möjligheter man får. Bara för att en bank ger dej möjligheten att få ett kreditkort måste man inte ta det och använda upp hela limiten på en dag. Bara för att butikerna erbjuder dig alla världens grejer så betyder det inte att du måste köpa allt. Bara för att det finns gratis sprit på festen så betyder det inte att du måste dricka mycket mer. Bara för att det finns flera rätter på menyn betyder det inte att du måste väljer flera rätter bara för att du har råd. Du måste inte synda bara för att du har möjligheten att synda. Du måste inte handla det lilla extra bara för att du plötsligt har råd att handla det lilla extra.
Bara för att din pojkvän ger dej lov att vara otrogen så betyder det inte att han inte skulle må dåligt av vetskapen om att du faktiskt tog möjligheten. Att din pojkvän har gett dig lov är inte orsaken till att du är otrogen. Bara för att någon erbjuder dig ett chefsjobb så måste du inte ta emot det bara för att du är smickrad, trots att du är osäker på om du vill eller kan. Bara för att någon bjuder på droger så måste du inte tacka ja. Bara för att någon bjuder dig på fest så behöver du inte tacka ja om det känns som att du inte vill gå. Bara för att någon vill ligga med dig så behöver du inte ligga med denna någon för att vara snäll eller för att du känner dig smickrad. Bara för att alla andra avskyr en människa så behöver inte du avsky honom också, bara för att man ska.
Kom ihåg att du kan alltid vara av en annan åsikt. Kom ihåg att ingenting är svartvitt. Det finns alltid en annan version av historien, upplevelsen och det är din uppgift att alltid belysa den sidan som ingen vill se. Också när det gäller dina egna upplevelser, oberoende hur illa dom än kändes, så ska du alltid försöka flip the coin. Det är det som är rättvisa.
Hur neutral och fördomsfri går det att vara när man är trettio och har ett sjujävla bagage att kåka omkring på? Hur naiv och nollårig kan man vara när det känns som att i ren cynism och bitterhet kan förutspå nästan allt? Mer om det senare...
Bara för att din pojkvän ger dej lov att vara otrogen så betyder det inte att han inte skulle må dåligt av vetskapen om att du faktiskt tog möjligheten. Att din pojkvän har gett dig lov är inte orsaken till att du är otrogen. Bara för att någon erbjuder dig ett chefsjobb så måste du inte ta emot det bara för att du är smickrad, trots att du är osäker på om du vill eller kan. Bara för att någon bjuder på droger så måste du inte tacka ja. Bara för att någon bjuder dig på fest så behöver du inte tacka ja om det känns som att du inte vill gå. Bara för att någon vill ligga med dig så behöver du inte ligga med denna någon för att vara snäll eller för att du känner dig smickrad. Bara för att alla andra avskyr en människa så behöver inte du avsky honom också, bara för att man ska.
Kom ihåg att du kan alltid vara av en annan åsikt. Kom ihåg att ingenting är svartvitt. Det finns alltid en annan version av historien, upplevelsen och det är din uppgift att alltid belysa den sidan som ingen vill se. Också när det gäller dina egna upplevelser, oberoende hur illa dom än kändes, så ska du alltid försöka flip the coin. Det är det som är rättvisa.
Hur neutral och fördomsfri går det att vara när man är trettio och har ett sjujävla bagage att kåka omkring på? Hur naiv och nollårig kan man vara när det känns som att i ren cynism och bitterhet kan förutspå nästan allt? Mer om det senare...
Om För att jag nu är sån
Jag har alltid fått höra att jag är tjock och oekonomisk. Och detta alltså långt innan jag faktiskt var tjock och hade en ekonomi överhuvudtaget. Jag undrar om det är så att man blir det som folk säger åt en att man är. Jag undrar om man blir dummare av att jämt få höra att man är dum. Jag undrar om man blir sjuk av att jämt prata om sjukdomar. Jag undrar om man blir ledsen av att jämt prata om ledsna saker. Jag undrar om man dör tidigt om man inte har en konstant framtidstro. Jag undrar om man kan tänka sig mager? Jag undrar om man kan tänka sig till att någon blir kär i en? Jag undrar om önskningar går i uppfyllelse bara man önskar tillräckligt hårt och uttalar dem högt. Är liksom allt mer eller mindre placebo? Jag tror tyvärr att det är så. Jag tror att omvärlden gör allt för få oss att vilja vara på ett visst sätt och ännu mer försöker omvärlden få oss att tro att vi ÄR på ett visst sätt. Det är väldigt viktigt att veta vem man är och varför, men det är ännu viktigare att veta att man har all rätt i världen att bli vem man vill och vara hur man vill och bete sig som man vill. Det är faktiskt bara en fråga om val.
Jag hör mig själv säga det hela tiden. Och jag hör andra säga det,minst lika ofta. "Ja, men jag är nu sån." Ja, det är väl möjligt att gener och miljö, erfarenhet och uppväxt har format en åt ett visst håll. Från början var man mottaglig nollårig degklump och allt eftersom livet går har man blivit påverkad av händelser och människor. Och det är ju helt normalt. Ens hemförhållanden, ens föräldrar-relationer, ens trauman sätter naturligtvis spår. Och så blir man som man blir. Och nu när jag är tretti, nästan, kan jag konstatera att jaha. Nu är jag såhär. Jag är beroende av shopping, jag kan inte hantera pengar, jag tröstäter, jag är singel för jag tror att ingen vill ha mig, jag är skådespelerska och det skäms jag över och jag har en massa ledigt och det skäms jag ännu mer över. Jag har inga barn för jag har gjort mig av med två och det har jag dåligt samvete över. Jag har ingen far för han vill inte ha nån dotter och det är jag ledsen över. Jag har en fantastisk familj med mor och syster och systerbarn men det har inte heller alltid varit helt okomplicerat. Och därför är jag som jag är. Alltså har jag ALL RÄTT ATT förgifta mig med sprit, äta ihjäl mig, ha ångest, klaga, shoppa över alla gränser etc. För jag är nu sån bara. Det är liksom sån jag är.
I andra fall skulle det kunna vara att jag har varit med om det och det och det och därför är jag notoriskt otrogen, jag försummar mina barn för mina gena nöjens skull, jag stjäl, jag tafsar på mina kollegor på jobbet, jag köper en massa dyra prylar för att stilla något behov, jag kan inte sitta stilla, jag måste klättra på karriärsstegen för att få bekräftelse, jag måste tacka ja till det här jobbet för att jag blev tillfrågad, jag är nu inte som du, för jag är som jag. Jag är nu bara sån.
Det är väldigt mycket människor, inklusive jag själv, som rättfärdigar mitt ohälsosamma leverne med att säga att ja, men jag är ju sån. Jag har ju ingen pappa. Så jag måste shoppa och kröka. Och kanske är det sant!! Visst, det är möjligt, allt är möjligt och man behöver inte vara särskilt mycket psykoterapeut för att förstå sig på orsak och verkan. Men vad folk inte verka VILJA begripa är att man faktiskt får välja hur man vill leva. Även om jag skulle ha blivit våldtagen nitton gånger av min fasters hund i källaren och det skulle ha varit en förskräckligt upplevelse som har påverkat hela mitt liv så kan jag faktiskt nu, när jag är tretti, välja vad som ska påverka vems liv. Jag kan välja att låta det påverka mig eller inte.
Jag kan alltså välja att profilera mig som allt detta ovanstående. ELLER så kan jag att nu är jag tretti, jag har en magistersexamen, jag har en fastanställning, jag har lediga somrar om jag vill, jag har en ljuvlig familj som stöttar mig, jag har en lägenhet mitt i Åbo centrum, jag är FRISK och jag tänker förbli frisk.Och blir jag sjuk så tänker jag göra allt för att bli frisk så fort som möjligt. Jag tänker leva länge och uppleva massor, resa massor. Jag vill ha en man och barn och familjeliv och jag tänker se till att skaffa mig det. Jag tänker fokusera på den delen av min släkt som vill ha med mej att göra och resten tänker jag skita i. Jag har en massa vänner och bekanta och ett rikare socialt liv än vad som egentligen kanske är riktigt sunt. Jag har framtidsdrömmar, jag vill undervisa. Jag är inte alls pank hela tiden, jag har bara mer och mindre pengar vid olika tidpunkter. Jag är en stor och kurvig lady med mer former än många andra och det tänker jag fortsätta vara tills jag plötsligt en dag inte längre vill vara det. Och då väljer jag det i så fall. Jag är inte en rökare. Jag är inte en alkoholist. Och om jag tar e fylla så är det ett val jag gör. Det är inte omedvetet p.g.a. en sjukdom eller ett okontrollerat beteende eller av påtryckningar utifrån. Det är ett val jag gör och tar ansvar för. Omedvetet och okontrollerat var det definitivt förut, det sticker jag inte under stol med. Men vad många inte begriper och inte jag heller, förrän nu, är att om jag handlar för 750 euro på kredit under en dag så är det ett val som jag gör. Jag gör det själv. Jag väljer att handlar för 750 euro och det finns ingen annan orsak till det än att jag valde att göra det. Det är inte "för att jag är nu sån".
Det är inte sant.
När jag föddes hade jag samma förutsättningar som alla andra att bli duktig, smal, gift, mamma, framgångsrik. Så är det faktiskt. Sen blev det som det blev och det blir det alltid och är man fem år så har man inga valmöjligheter, där väljer andra för en vad de tror att är bäst. Men nu är jag trettio och tänker kräva mina tilldelade förutsättningar tillbaka. Jag vill bli noll år igen och börja om och välja själv.
Jag hör mig själv säga det hela tiden. Och jag hör andra säga det,minst lika ofta. "Ja, men jag är nu sån." Ja, det är väl möjligt att gener och miljö, erfarenhet och uppväxt har format en åt ett visst håll. Från början var man mottaglig nollårig degklump och allt eftersom livet går har man blivit påverkad av händelser och människor. Och det är ju helt normalt. Ens hemförhållanden, ens föräldrar-relationer, ens trauman sätter naturligtvis spår. Och så blir man som man blir. Och nu när jag är tretti, nästan, kan jag konstatera att jaha. Nu är jag såhär. Jag är beroende av shopping, jag kan inte hantera pengar, jag tröstäter, jag är singel för jag tror att ingen vill ha mig, jag är skådespelerska och det skäms jag över och jag har en massa ledigt och det skäms jag ännu mer över. Jag har inga barn för jag har gjort mig av med två och det har jag dåligt samvete över. Jag har ingen far för han vill inte ha nån dotter och det är jag ledsen över. Jag har en fantastisk familj med mor och syster och systerbarn men det har inte heller alltid varit helt okomplicerat. Och därför är jag som jag är. Alltså har jag ALL RÄTT ATT förgifta mig med sprit, äta ihjäl mig, ha ångest, klaga, shoppa över alla gränser etc. För jag är nu sån bara. Det är liksom sån jag är.
I andra fall skulle det kunna vara att jag har varit med om det och det och det och därför är jag notoriskt otrogen, jag försummar mina barn för mina gena nöjens skull, jag stjäl, jag tafsar på mina kollegor på jobbet, jag köper en massa dyra prylar för att stilla något behov, jag kan inte sitta stilla, jag måste klättra på karriärsstegen för att få bekräftelse, jag måste tacka ja till det här jobbet för att jag blev tillfrågad, jag är nu inte som du, för jag är som jag. Jag är nu bara sån.
Det är väldigt mycket människor, inklusive jag själv, som rättfärdigar mitt ohälsosamma leverne med att säga att ja, men jag är ju sån. Jag har ju ingen pappa. Så jag måste shoppa och kröka. Och kanske är det sant!! Visst, det är möjligt, allt är möjligt och man behöver inte vara särskilt mycket psykoterapeut för att förstå sig på orsak och verkan. Men vad folk inte verka VILJA begripa är att man faktiskt får välja hur man vill leva. Även om jag skulle ha blivit våldtagen nitton gånger av min fasters hund i källaren och det skulle ha varit en förskräckligt upplevelse som har påverkat hela mitt liv så kan jag faktiskt nu, när jag är tretti, välja vad som ska påverka vems liv. Jag kan välja att låta det påverka mig eller inte.
Jag kan alltså välja att profilera mig som allt detta ovanstående. ELLER så kan jag att nu är jag tretti, jag har en magistersexamen, jag har en fastanställning, jag har lediga somrar om jag vill, jag har en ljuvlig familj som stöttar mig, jag har en lägenhet mitt i Åbo centrum, jag är FRISK och jag tänker förbli frisk.Och blir jag sjuk så tänker jag göra allt för att bli frisk så fort som möjligt. Jag tänker leva länge och uppleva massor, resa massor. Jag vill ha en man och barn och familjeliv och jag tänker se till att skaffa mig det. Jag tänker fokusera på den delen av min släkt som vill ha med mej att göra och resten tänker jag skita i. Jag har en massa vänner och bekanta och ett rikare socialt liv än vad som egentligen kanske är riktigt sunt. Jag har framtidsdrömmar, jag vill undervisa. Jag är inte alls pank hela tiden, jag har bara mer och mindre pengar vid olika tidpunkter. Jag är en stor och kurvig lady med mer former än många andra och det tänker jag fortsätta vara tills jag plötsligt en dag inte längre vill vara det. Och då väljer jag det i så fall. Jag är inte en rökare. Jag är inte en alkoholist. Och om jag tar e fylla så är det ett val jag gör. Det är inte omedvetet p.g.a. en sjukdom eller ett okontrollerat beteende eller av påtryckningar utifrån. Det är ett val jag gör och tar ansvar för. Omedvetet och okontrollerat var det definitivt förut, det sticker jag inte under stol med. Men vad många inte begriper och inte jag heller, förrän nu, är att om jag handlar för 750 euro på kredit under en dag så är det ett val som jag gör. Jag gör det själv. Jag väljer att handlar för 750 euro och det finns ingen annan orsak till det än att jag valde att göra det. Det är inte "för att jag är nu sån".
Det är inte sant.
När jag föddes hade jag samma förutsättningar som alla andra att bli duktig, smal, gift, mamma, framgångsrik. Så är det faktiskt. Sen blev det som det blev och det blir det alltid och är man fem år så har man inga valmöjligheter, där väljer andra för en vad de tror att är bäst. Men nu är jag trettio och tänker kräva mina tilldelade förutsättningar tillbaka. Jag vill bli noll år igen och börja om och välja själv.
Om Vad jag ser
Nu ska jag uttala mig om en sak som jag inte har någon som helst kunskap i. Jag vet inte ens om det jag ser är sant och om det inte är sant så är allt bra. Om min intuition däremot har ens en liten gnutta fakta i sig så är det verkligen inte bra. Hur som helst tycker jag det är viktigt att prata högt om saker oberoende om det finns sanningsgrund eller inte för ibland räcker det med att någon bara medvetandegör riskerna för att folk ska begripa att inte trilla dit. Det är inget fel på att vara lite preventiv och överanalyserande ibland...
I min hemstad finns det just nu en självmordsgeneration. Det är brutalt och hemskt att säga det men det är sant. Ett självmord påverkar såklart alltid en liten ort men flera självmord i nästan samma årskull påverkar en hel generation och i betydligt större utsträckning på den lilla orten än man kanske fattar i nuet.
Under mina irrfärder i nattlivet i Pargas på nyktert huvud har jag kunnat se vissa mönster. Anledningen till att jag är osäker på om dessa mönster är särskilt ovanliga eller exceptionella är ju såklart för att jag aldrig har varit nykter i Pargas nattliv tidigare. Kanske har det alltid sett ut såhär ute på krog och då finns det ingen orsak att oroa sig. Nåja, helt konkret det jag har sett är ett stort gäng från den här generationen som rör sig i klunga. Vissa är redlöst berusade, varje gång, på ett otroligt destruktivt sätt. Sättet dom dricker på är helt makabert. De är mer eller mindre i fosterställning redan när de släpps in och de häller i sig hälften av stopets innehåll i gången. Det finns ganska många av de här och de är alls inte de enda som är redlöst berusade men till skillnad från alla andra så verkar de inte ha roligt, än mindre må bra. En liten del av dessa slåss på kvällen. Slåss med vad som helst, vem som helst och skriker åt flickorna vad som helst. Flickorna i sin tur finns det flera av. De finns några, alltså verkligen några i den här generationen som har beslutat med all kraft att inte gå med på att deppa. De ska leva fullt ut och till hundra procent hela tiden! Gärna med hjälp av alkohol, det går liksom lättare på det viset! Det finns speciellt en som är nästintill hysterisk! Glad, lycklig, högljudd, sprudlande, extremt utamanade, provocerande, skämstam, flirtig, alltså verkligen helt all over the place. Säkert världens roligaste partykompis! Hon jobbar stenhårt på att hålla humöret uppe på alla sina vänner! Hon tar till vilka medel som helst för att pojkarna ska hållas glada, ni kan själva räkna ut vilka de sätt är. Hon kramar och pussar, hon vill hela tiden finnas till för alla, liksom lika mycket för alla hela tiden. Det är som att hennes långa magra armar och ben försöker sträcka sig som ett spindelnät över hela lokalen, ett säkerhetsnät där alla är trygga och glada och tillsammans och ingen kan ta möjligheten att ta livet av sig. Hon kutar från toaletten, till stolen, till dansgolvet, till soffan, till baren, till nåns famn, till nåns kram, till toaletten, ringer, till baren, bjuder på shots, tills, soffan... Hon är överallt. Och hon är på strålande humör. Jag har aldrig sett en så aktiv, glad, käck jänta nånsin på den lokala nattklubben. Jag har lite svårt att tro att det är sant. Sen finns det ett gäng flickor som är de förstående flickorna. De som festar men vars viktigaste uppgift ändå är att dels ta en jävla massa skit av de här redlösa killarna men kanske framförallt se till att alla dessa killar kommer hem, slocknar och vakar tryggt hemma i egen säng. Vid liv. Det är så det ser ut. Jag skriver som sagt bara det jag ser nu. Jag skriver ner det som min nyktra intuition uppfattar på nattkebaben. De ber och bönar, de gråter, de väntar, de står ut, de lyssnar på all dynga de får höra av de här redlösa, trötta, slagsbultarna till karlar. De här tjejerna är små, späda saker. De här killarna är långa, bredaxlade och har många oberäkneliga promillen i blodet. Jag fattar inte hur de här flickorna vågar. Hur fan vågar dom står där och lyssna på den där dyngan, vänta på dem, trycka in dem i en taxi eller följa dem hem? Och sen finns det en liten tjej. Hon är nästan alltid påklädd eller ser ut som att hon är på väg. På något vis känns det som att hon alltid rör sig kring utgången. Liksom redo. Jag kanske inbillar mig men jag har aldrig sett henne i en liten topp dansande friskt i nuet med den där långa magra spindelmamman. Jag har aldrig sett henne stå och gnälla i fyllan på de där onyktra och arga männen. I min värld sitter hon tyst i ett hörn, påklädd, nära utgången och bara väntar. Jag undrar om hon är nykter och eventuellt är den som kör hem alla sen? Det vet jag inte. Men jag har aldrig sett henne le, aldrig hört henne prata och hon verkar inte särskilt avslappnad. Kanske är hon otroligt trött på sina vänner och skulle helst bara gå hem och lägga sig, men vågar inte.
De här tillhör alla självmordsgenerationen. Jag vet inte vilka relationer de ha haft till de här olyckliga ungdomarna, jag känner dem inte ens. Inte på det viset. Jag bara häver ur mig det jag ser och det jag oroas av. Jag undrar i mitt stilla sinne. Tror de här vännerna i livet att de nu har nånslags ansvar? Nånslags ansvar gentemot de som förolyckades. Nånslags ansvar mot livet. Men också nåslags ansvar över att vi måste ta hand om varandra. Vilket alltså är en fin och god inställning till livet och människorna, men till vilket pris?
Var var dom den där kvällen när...? Fick dom någon krishjälp och vad exakt går den ut på? Och framförallt vad hände sen? Vad hände sen när kvällen var över, krishjälpen var hjälpt och vardagen skulle börja rulla? Finns det någon uppföljning eller är det på vart och ens eget ansvar att bearbeta det som har hänt? Det som har hänt flera gånger. Det jag ser ute i natten, ser inte bra ut. Det ser ut som att pojkarna super för att glömma, slåss för att få ut sin frustration och att flickorna gör ALLT för att rädda dem med sitt tålamod, sina kroppar, sina kramar och sina bekräftande ord. Fortfarande alltså en väldigt fin inställning till livet och medmänniskor och naturligtvis ska vi ta hand om varandra. Det är inte det jag säger. Men jag hoppas verkligen innerligt att det här beteendet inte handlar om dåligt samvete och ångest, vilket det ser ut som. Jag hoppas att det jag ser är en ren och skär inbillning i mitt huvud.
I min hemstad finns det just nu en självmordsgeneration. Det är brutalt och hemskt att säga det men det är sant. Ett självmord påverkar såklart alltid en liten ort men flera självmord i nästan samma årskull påverkar en hel generation och i betydligt större utsträckning på den lilla orten än man kanske fattar i nuet.
Under mina irrfärder i nattlivet i Pargas på nyktert huvud har jag kunnat se vissa mönster. Anledningen till att jag är osäker på om dessa mönster är särskilt ovanliga eller exceptionella är ju såklart för att jag aldrig har varit nykter i Pargas nattliv tidigare. Kanske har det alltid sett ut såhär ute på krog och då finns det ingen orsak att oroa sig. Nåja, helt konkret det jag har sett är ett stort gäng från den här generationen som rör sig i klunga. Vissa är redlöst berusade, varje gång, på ett otroligt destruktivt sätt. Sättet dom dricker på är helt makabert. De är mer eller mindre i fosterställning redan när de släpps in och de häller i sig hälften av stopets innehåll i gången. Det finns ganska många av de här och de är alls inte de enda som är redlöst berusade men till skillnad från alla andra så verkar de inte ha roligt, än mindre må bra. En liten del av dessa slåss på kvällen. Slåss med vad som helst, vem som helst och skriker åt flickorna vad som helst. Flickorna i sin tur finns det flera av. De finns några, alltså verkligen några i den här generationen som har beslutat med all kraft att inte gå med på att deppa. De ska leva fullt ut och till hundra procent hela tiden! Gärna med hjälp av alkohol, det går liksom lättare på det viset! Det finns speciellt en som är nästintill hysterisk! Glad, lycklig, högljudd, sprudlande, extremt utamanade, provocerande, skämstam, flirtig, alltså verkligen helt all over the place. Säkert världens roligaste partykompis! Hon jobbar stenhårt på att hålla humöret uppe på alla sina vänner! Hon tar till vilka medel som helst för att pojkarna ska hållas glada, ni kan själva räkna ut vilka de sätt är. Hon kramar och pussar, hon vill hela tiden finnas till för alla, liksom lika mycket för alla hela tiden. Det är som att hennes långa magra armar och ben försöker sträcka sig som ett spindelnät över hela lokalen, ett säkerhetsnät där alla är trygga och glada och tillsammans och ingen kan ta möjligheten att ta livet av sig. Hon kutar från toaletten, till stolen, till dansgolvet, till soffan, till baren, till nåns famn, till nåns kram, till toaletten, ringer, till baren, bjuder på shots, tills, soffan... Hon är överallt. Och hon är på strålande humör. Jag har aldrig sett en så aktiv, glad, käck jänta nånsin på den lokala nattklubben. Jag har lite svårt att tro att det är sant. Sen finns det ett gäng flickor som är de förstående flickorna. De som festar men vars viktigaste uppgift ändå är att dels ta en jävla massa skit av de här redlösa killarna men kanske framförallt se till att alla dessa killar kommer hem, slocknar och vakar tryggt hemma i egen säng. Vid liv. Det är så det ser ut. Jag skriver som sagt bara det jag ser nu. Jag skriver ner det som min nyktra intuition uppfattar på nattkebaben. De ber och bönar, de gråter, de väntar, de står ut, de lyssnar på all dynga de får höra av de här redlösa, trötta, slagsbultarna till karlar. De här tjejerna är små, späda saker. De här killarna är långa, bredaxlade och har många oberäkneliga promillen i blodet. Jag fattar inte hur de här flickorna vågar. Hur fan vågar dom står där och lyssna på den där dyngan, vänta på dem, trycka in dem i en taxi eller följa dem hem? Och sen finns det en liten tjej. Hon är nästan alltid påklädd eller ser ut som att hon är på väg. På något vis känns det som att hon alltid rör sig kring utgången. Liksom redo. Jag kanske inbillar mig men jag har aldrig sett henne i en liten topp dansande friskt i nuet med den där långa magra spindelmamman. Jag har aldrig sett henne stå och gnälla i fyllan på de där onyktra och arga männen. I min värld sitter hon tyst i ett hörn, påklädd, nära utgången och bara väntar. Jag undrar om hon är nykter och eventuellt är den som kör hem alla sen? Det vet jag inte. Men jag har aldrig sett henne le, aldrig hört henne prata och hon verkar inte särskilt avslappnad. Kanske är hon otroligt trött på sina vänner och skulle helst bara gå hem och lägga sig, men vågar inte.
De här tillhör alla självmordsgenerationen. Jag vet inte vilka relationer de ha haft till de här olyckliga ungdomarna, jag känner dem inte ens. Inte på det viset. Jag bara häver ur mig det jag ser och det jag oroas av. Jag undrar i mitt stilla sinne. Tror de här vännerna i livet att de nu har nånslags ansvar? Nånslags ansvar gentemot de som förolyckades. Nånslags ansvar mot livet. Men också nåslags ansvar över att vi måste ta hand om varandra. Vilket alltså är en fin och god inställning till livet och människorna, men till vilket pris?
Var var dom den där kvällen när...? Fick dom någon krishjälp och vad exakt går den ut på? Och framförallt vad hände sen? Vad hände sen när kvällen var över, krishjälpen var hjälpt och vardagen skulle börja rulla? Finns det någon uppföljning eller är det på vart och ens eget ansvar att bearbeta det som har hänt? Det som har hänt flera gånger. Det jag ser ute i natten, ser inte bra ut. Det ser ut som att pojkarna super för att glömma, slåss för att få ut sin frustration och att flickorna gör ALLT för att rädda dem med sitt tålamod, sina kroppar, sina kramar och sina bekräftande ord. Fortfarande alltså en väldigt fin inställning till livet och medmänniskor och naturligtvis ska vi ta hand om varandra. Det är inte det jag säger. Men jag hoppas verkligen innerligt att det här beteendet inte handlar om dåligt samvete och ångest, vilket det ser ut som. Jag hoppas att det jag ser är en ren och skär inbillning i mitt huvud.
Om Råttis
Hela tankesnurran inleddes förstås när Råttis öde lades ut i tidningarna och kampen för att Råttis skull få bli ungdomarnas ställe satte igång. (Råttis är alltså en slags ungdomsgård) Och efter som jag av nån anledning alltid måste vara av annan åsikt vare sig jag vill eller inte så kände jag direkt att jag behövde tycka till om detta. Allmänt bland folk, bland mina facebook-kamrater så var det skandal att Råttis nu skulle säljas och således skulle också ungdomsverksamheten upphöra helt. Ännu mer skandal var det att ingen riktigt hade sagt att även byggnaden Råttis ingick i det stora köpet. Ett visst mått av smussel hade kanske förekommit och smussel i politiken är ganska vanligt men lik förbannat helt oacceptabelt. Så på punkten är jag enig. Men nu var det ju så att verksamheten oberoende hade upphört för några år sen p.g.a. eländig självmordsolycka i huset och sen dess har det var mer eller mindre stillsamt där. Så det var inte så drastiskt att ungdomarna umgicks där i fredags och på lördagen fanns inte deras ungdomsgård längre. Nej, det är nog ganska länge sen som det har funnits nån aktivitet där i huset.
Till saken hör att jag själv har varit en flitig Råttis-besökare i mina år.I lågstadiet gick man på mini-disco från kl.18-22, man fick stämpel och möjligen en tryckare om man inte som jag hade en mamma som slutade jobba på Kårkkis klockan nio och således otåligt satt i bilen och väntade kvart över nio på Ruokavarastos parkering. Ja, man ville ju vara lite diskret. De här tiderna var bra tider trots allt. Om man kom från Skräbböle var det kul att träffa andra skolors ungar några timmar på disco. Man kunde bli kär i Robin från Våno och Jocke från Malm och så naturligtvis dom där tvillingarna från Malm som jag inte såg skillnad på så för säkerhets skull var jag kär i båda. Himmelens spännande faktiskt! Och glädjeruset höll i länge efter en tryckare med någon av dem i mörkret på Råttis.Alltså i princip så for jag till Råttis för den där ena tryckarens skull. Resten av tiden satt jag flera gånger och funderade att ordnas de här discona verkligen för oss eller för ordningsvakterna. För ordningsvakterna såg verkligen ut att ha väldigt roligt. Själv var vi ju mest på utsidan fram tills tryckardags. Vi invadera Ruokavarasto och stod bakom huset och var hemliga och coola. Inomhus satt några kråkor längs med väggarna och några tappra dansa i ring på mitten av golvet. Ibland kunde det vara fullt ös på golvet om nån bra låt spelades. Men jag vet att jag redan som lågstadiebarn tänkte att vad mycket roligare dom där ordningsvakterna verkar ha. Än oss alltså.
Sen började man gå på s.k. Iso-disco och nu vet inte jag i vilken ålder man skulle vara då? Men var det inte så att man skulle gå i högstadiet då? Så säger mitt minne i alla fall. Iso-disco var en fantastiskt bra ursäkt för att få hänga på malmen och dricka sprit. Råttis var ju säkert och tryggt och hade nånslags barnslig aura runt sig som gjorde att föräldrar inbillade sig att allt var lugnt. Som tonåring var man ju inte särskilt intresserad av organiserad verksamhet med regler och skyldigheter så man tog bara det man behövde, plocka agnar ur vetet. Det betydde i praktiken att man betalade in sig på discot, fick en stämpel på handen som bevis på att man varit där. Sen for man till malmen. Eventuellt...sökte man sig in till tryckarna...igen... Förutsatt att man var i ett sånt skick att man slapp in. Och förutsatt att offret för tryckaren var inte sånt skick att han fortfarande kunde stå upprätt... Under Iso-discona fick jag igen den känslan av att discona var ett nödvädigt ont som var tvunget att ordnas för att ordningsvakterna eller medlemmarna i PmUf själva skulle ha ett ställe att vara på om kvällarna och nätterna. En egen liten festlokal.
Stadsdirektören hade väl i något skede sagt att ungdomarnas välmående inte beror på hur många ungdomslokaler de får till sitt förfogade och på den punkten måste jag nog hålla med. Jag har också fått klart för mig vad "de äldre" tycker om lokalen och de är av den åsikten att stället borde finnas till för ungdomarna. Själv skulle jag vara nyfiken på att höra vad ungdomarna har att säga. Kunderna, gästerna. De är inte så att det har varit ett enormt demonstrationståg från ungdomarnas sida där de verkligen upplever att de har gått miste om en fantastisk lokal med en fantastisk och nödvändig och avgörande funktion. Inte vad jag vet i alla fall. Igen är det själva Pmuf och gamla medlemmar som säkert har upplevt en härlig tid på det där stället som kämpar för huset och för de minnen de har där. Och med all rätt, det ska dom ju såklart göra. Men påstå inte att lokalen är för ungdomarnas väl för ungdomarna själva verkar inte särskilt intresserade. Varken nu eller då.
Gå vidare.
Vidare, vidare.
Till saken hör att jag själv har varit en flitig Råttis-besökare i mina år.I lågstadiet gick man på mini-disco från kl.18-22, man fick stämpel och möjligen en tryckare om man inte som jag hade en mamma som slutade jobba på Kårkkis klockan nio och således otåligt satt i bilen och väntade kvart över nio på Ruokavarastos parkering. Ja, man ville ju vara lite diskret. De här tiderna var bra tider trots allt. Om man kom från Skräbböle var det kul att träffa andra skolors ungar några timmar på disco. Man kunde bli kär i Robin från Våno och Jocke från Malm och så naturligtvis dom där tvillingarna från Malm som jag inte såg skillnad på så för säkerhets skull var jag kär i båda. Himmelens spännande faktiskt! Och glädjeruset höll i länge efter en tryckare med någon av dem i mörkret på Råttis.Alltså i princip så for jag till Råttis för den där ena tryckarens skull. Resten av tiden satt jag flera gånger och funderade att ordnas de här discona verkligen för oss eller för ordningsvakterna. För ordningsvakterna såg verkligen ut att ha väldigt roligt. Själv var vi ju mest på utsidan fram tills tryckardags. Vi invadera Ruokavarasto och stod bakom huset och var hemliga och coola. Inomhus satt några kråkor längs med väggarna och några tappra dansa i ring på mitten av golvet. Ibland kunde det vara fullt ös på golvet om nån bra låt spelades. Men jag vet att jag redan som lågstadiebarn tänkte att vad mycket roligare dom där ordningsvakterna verkar ha. Än oss alltså.
Sen började man gå på s.k. Iso-disco och nu vet inte jag i vilken ålder man skulle vara då? Men var det inte så att man skulle gå i högstadiet då? Så säger mitt minne i alla fall. Iso-disco var en fantastiskt bra ursäkt för att få hänga på malmen och dricka sprit. Råttis var ju säkert och tryggt och hade nånslags barnslig aura runt sig som gjorde att föräldrar inbillade sig att allt var lugnt. Som tonåring var man ju inte särskilt intresserad av organiserad verksamhet med regler och skyldigheter så man tog bara det man behövde, plocka agnar ur vetet. Det betydde i praktiken att man betalade in sig på discot, fick en stämpel på handen som bevis på att man varit där. Sen for man till malmen. Eventuellt...sökte man sig in till tryckarna...igen... Förutsatt att man var i ett sånt skick att man slapp in. Och förutsatt att offret för tryckaren var inte sånt skick att han fortfarande kunde stå upprätt... Under Iso-discona fick jag igen den känslan av att discona var ett nödvädigt ont som var tvunget att ordnas för att ordningsvakterna eller medlemmarna i PmUf själva skulle ha ett ställe att vara på om kvällarna och nätterna. En egen liten festlokal.
Stadsdirektören hade väl i något skede sagt att ungdomarnas välmående inte beror på hur många ungdomslokaler de får till sitt förfogade och på den punkten måste jag nog hålla med. Jag har också fått klart för mig vad "de äldre" tycker om lokalen och de är av den åsikten att stället borde finnas till för ungdomarna. Själv skulle jag vara nyfiken på att höra vad ungdomarna har att säga. Kunderna, gästerna. De är inte så att det har varit ett enormt demonstrationståg från ungdomarnas sida där de verkligen upplever att de har gått miste om en fantastisk lokal med en fantastisk och nödvändig och avgörande funktion. Inte vad jag vet i alla fall. Igen är det själva Pmuf och gamla medlemmar som säkert har upplevt en härlig tid på det där stället som kämpar för huset och för de minnen de har där. Och med all rätt, det ska dom ju såklart göra. Men påstå inte att lokalen är för ungdomarnas väl för ungdomarna själva verkar inte särskilt intresserade. Varken nu eller då.
Gå vidare.
Vidare, vidare.
Om Addiction to you story
Oj, oj vad april har gått undan och jag har inte hunnit med att blogga. Jag har haft skrivjobb hela månaden och då tappar man suget att sitta framför datorn när man inte jobbar såklart. Men nu ska jag blogga ifatt lite saker som jag har funderat på.
I klippet från Oprah några inlägg tidigare så behandlar dom en massa smarta grejer bland annat att vara beroende av sin historia. Ponera att man har varit alkoholist eller drogmissbrukare eller eventuellt varit med om någon stor och traumatiserande upplevelse i sitt liv. Kanske har det hänt en massa grejer i ens liv som får åhörare att tappa hakan och beundra berättaren när den berättar. När drogmissbrukaren eller alkoholisten till slut väljer ett nyktert liv och lyckas finns det alltid en risk för att Historien om hur det gick till, blir den nya drogen. Man berättar gärna om sitt liv före nykterheten och berättar gärna om hur man klarade av att vara nykter. Man lever liksom lite i dåtid och får sina snabba kickar av att leva kvar i missbruket, berätta om missbruket och dessutom för stundens stärkas av att människor beundras av ens liv, ens berättelse. Vad man inte märker är att nu är den nya historien ens nya jag. Man definieras plötsligt Han som var alkoholist, eller vilken historia det nu kan vara man upprätthålls av. Samtidigt som man trivs i rollen som berättaren så undrar man varför man liksom inte kommer vidare... Alltså varför det där gamla missbruket hägrar över en och fortfarande genomsyrar ens liv och ens tankar, påminner en, frestar och bråkar med ens hjärnan. Och enligt den här experten i Oprah nu då så är det just för att göder det nya missbruket. Man vågar inte släppa taget om missbruket trots att man är nykter. Man är liksom bekväm vid att vara missbrukare så man vet inte hur man inte är det. Man tror att man liksom behöver ha ett missbruk eller annat för att vara sig själv. Man har tappat bort sig själv nånstans i alkoholångorna och missbruksvärlden och mssbruksmönstren och nu känns det oerhört skrämmande att vara bara Jag. Rakt upp och ner.
Oprah behandlade också Feel, Deal, Heal-konceptet. Det var tacksamt för det hjälpte mig att mig att göra ett ryck. Jag kände att vissa saker på att-göra-listan har jag skjutit upp och undvikit och jag kände att jag behövde ett system på när jag ska göra vad, när jag ska fokusera på vad för att det ska bli gjort. Således har jag nu insett att de första fyra månaderna är FEEL-perioden. D.v.s. uppleva saker, jobba, festa, umgås, leva, vara nykter och hur det känns. Notera varje lilla aning, notera varje tanke, kanske misslyckas och sen analysera det. Det är för övrigt det jag tycker jag har gjort, fokusera väldigt,väldigt mycket på hur det känns. NÄR frestelserna blir som störst, NÄR jag blir röksugen, NÄR jag vanligen misslyckas. Och jag börjar få en ganska bra bild av det nu, i april faktiskt har det klarnat. I slutet av månaden ska jag skriva en sammanfattning där jag förtydligar vilka situationer som är jobbigast.
Deal-perioden blir då så att säga de följande fyra månaderna maj till augusti. Då gäller det att ta itu med grejerna. Okej, nu vet jag att jag beter mig på ett visst sätt och nu gäller det att ta reda på varför. Vad ligger till grund för beteendet? Det här är säkert fasen som jag har skjutit upp. Fasen som jag varit lite rädd för. Verkligen titta kritiskt på min "story" och analysera. Konfrontera människor, fråga, ta reda på min historia rent familjärt, rent beroendemässigt, sjukdomshistoria, kräva svar på vissa saker. Deal-perioden handlar ganska mycket om att push the limit, töja på gränserna, kräva mer, våga mer, utmana och kliva ut ur trygghetszonen. Feel, bergeppet hänger såklart fortfarande med så det gäller ju förstås att upprätthålla och fortsätta känna stort och hårt utan att trilla dit igen, för att dämpa...
Och sen till slut Heal-perioden, september- decmeber, d.v.s. perioden då man förlåter alla för allt, lämnar bakom och förbereder sig på en vardag samt besluter sig för vilken slags vardag och vilket slags liv man vill ha och med vem i framtiden.
Perioderna kommer att ha olika problematik. Feel-perioden är jobbig för att den är ovan och för att mönstren ska brytas och man känner saker större och mer än tidigare då man är nykter. Sinnena utvecklas,(jag har tydligen fått ett nytt luktsinne, jag vet inte om det är bra eller dåligt...) och man ser och hör allt väldigt tydligt och klart när man är nykter. Det är inte alltid så kul. Men samtidigt gläds man åt saker så mycket mer när man väl gläds. Deal-perioden kommer att vara krävande efter som "snällheten" kommer att få en ny innebörd. Deal-perioden kommer att kräva interaktion med andra, jag måste ut ur feel-bubblan jag befinner mig i nu. Jag måste ut och möta människor, både dem jag vill möta och dem jag inte vill möta. Jag vet inte vilket som kommer att bli svårast. Och heal-perioden kommer att bli svår eftersom här är risken som störst att man blir beroende av sin story. Här gäller det att lappa ihop alla sår, bli hel och kry och börja leva ett vardagligt tråkigt icke-utmanande nyktert liv. Det gäller att balansera upp livet och balans är vanligtvis nånting som kick-sökande människor skyr som pesten. Det finns risk för att hösten blir astråkig och därför kommer jag gärna att vilja berätta om hur icke-astråkig den var i mitt onyktra liv, eller i början av året när jag kämpade så hårt eller om min faderlöshet eller om you name it, för att desperat få nånslags bekräftelse och beundran. Utmaningen blir att acceptera och gilla sig själv när man är som tråkigast, vanligast, neutralast och inte alls särskilt märkvärdig.
Slutsats, det stora arbetet är verkligen inte att sluta med allt, det är faktiskt ganska enkelt och konkret, det svåra är att sluta och gå vidare, lämna bakom,skapa ett liv från och med nu framåt. Och det var åsnebryggan till nästa inlägg som legat och malt...
I klippet från Oprah några inlägg tidigare så behandlar dom en massa smarta grejer bland annat att vara beroende av sin historia. Ponera att man har varit alkoholist eller drogmissbrukare eller eventuellt varit med om någon stor och traumatiserande upplevelse i sitt liv. Kanske har det hänt en massa grejer i ens liv som får åhörare att tappa hakan och beundra berättaren när den berättar. När drogmissbrukaren eller alkoholisten till slut väljer ett nyktert liv och lyckas finns det alltid en risk för att Historien om hur det gick till, blir den nya drogen. Man berättar gärna om sitt liv före nykterheten och berättar gärna om hur man klarade av att vara nykter. Man lever liksom lite i dåtid och får sina snabba kickar av att leva kvar i missbruket, berätta om missbruket och dessutom för stundens stärkas av att människor beundras av ens liv, ens berättelse. Vad man inte märker är att nu är den nya historien ens nya jag. Man definieras plötsligt Han som var alkoholist, eller vilken historia det nu kan vara man upprätthålls av. Samtidigt som man trivs i rollen som berättaren så undrar man varför man liksom inte kommer vidare... Alltså varför det där gamla missbruket hägrar över en och fortfarande genomsyrar ens liv och ens tankar, påminner en, frestar och bråkar med ens hjärnan. Och enligt den här experten i Oprah nu då så är det just för att göder det nya missbruket. Man vågar inte släppa taget om missbruket trots att man är nykter. Man är liksom bekväm vid att vara missbrukare så man vet inte hur man inte är det. Man tror att man liksom behöver ha ett missbruk eller annat för att vara sig själv. Man har tappat bort sig själv nånstans i alkoholångorna och missbruksvärlden och mssbruksmönstren och nu känns det oerhört skrämmande att vara bara Jag. Rakt upp och ner.
Oprah behandlade också Feel, Deal, Heal-konceptet. Det var tacksamt för det hjälpte mig att mig att göra ett ryck. Jag kände att vissa saker på att-göra-listan har jag skjutit upp och undvikit och jag kände att jag behövde ett system på när jag ska göra vad, när jag ska fokusera på vad för att det ska bli gjort. Således har jag nu insett att de första fyra månaderna är FEEL-perioden. D.v.s. uppleva saker, jobba, festa, umgås, leva, vara nykter och hur det känns. Notera varje lilla aning, notera varje tanke, kanske misslyckas och sen analysera det. Det är för övrigt det jag tycker jag har gjort, fokusera väldigt,väldigt mycket på hur det känns. NÄR frestelserna blir som störst, NÄR jag blir röksugen, NÄR jag vanligen misslyckas. Och jag börjar få en ganska bra bild av det nu, i april faktiskt har det klarnat. I slutet av månaden ska jag skriva en sammanfattning där jag förtydligar vilka situationer som är jobbigast.
Deal-perioden blir då så att säga de följande fyra månaderna maj till augusti. Då gäller det att ta itu med grejerna. Okej, nu vet jag att jag beter mig på ett visst sätt och nu gäller det att ta reda på varför. Vad ligger till grund för beteendet? Det här är säkert fasen som jag har skjutit upp. Fasen som jag varit lite rädd för. Verkligen titta kritiskt på min "story" och analysera. Konfrontera människor, fråga, ta reda på min historia rent familjärt, rent beroendemässigt, sjukdomshistoria, kräva svar på vissa saker. Deal-perioden handlar ganska mycket om att push the limit, töja på gränserna, kräva mer, våga mer, utmana och kliva ut ur trygghetszonen. Feel, bergeppet hänger såklart fortfarande med så det gäller ju förstås att upprätthålla och fortsätta känna stort och hårt utan att trilla dit igen, för att dämpa...
Och sen till slut Heal-perioden, september- decmeber, d.v.s. perioden då man förlåter alla för allt, lämnar bakom och förbereder sig på en vardag samt besluter sig för vilken slags vardag och vilket slags liv man vill ha och med vem i framtiden.
Perioderna kommer att ha olika problematik. Feel-perioden är jobbig för att den är ovan och för att mönstren ska brytas och man känner saker större och mer än tidigare då man är nykter. Sinnena utvecklas,(jag har tydligen fått ett nytt luktsinne, jag vet inte om det är bra eller dåligt...) och man ser och hör allt väldigt tydligt och klart när man är nykter. Det är inte alltid så kul. Men samtidigt gläds man åt saker så mycket mer när man väl gläds. Deal-perioden kommer att vara krävande efter som "snällheten" kommer att få en ny innebörd. Deal-perioden kommer att kräva interaktion med andra, jag måste ut ur feel-bubblan jag befinner mig i nu. Jag måste ut och möta människor, både dem jag vill möta och dem jag inte vill möta. Jag vet inte vilket som kommer att bli svårast. Och heal-perioden kommer att bli svår eftersom här är risken som störst att man blir beroende av sin story. Här gäller det att lappa ihop alla sår, bli hel och kry och börja leva ett vardagligt tråkigt icke-utmanande nyktert liv. Det gäller att balansera upp livet och balans är vanligtvis nånting som kick-sökande människor skyr som pesten. Det finns risk för att hösten blir astråkig och därför kommer jag gärna att vilja berätta om hur icke-astråkig den var i mitt onyktra liv, eller i början av året när jag kämpade så hårt eller om min faderlöshet eller om you name it, för att desperat få nånslags bekräftelse och beundran. Utmaningen blir att acceptera och gilla sig själv när man är som tråkigast, vanligast, neutralast och inte alls särskilt märkvärdig.
Slutsats, det stora arbetet är verkligen inte att sluta med allt, det är faktiskt ganska enkelt och konkret, det svåra är att sluta och gå vidare, lämna bakom,skapa ett liv från och med nu framåt. Och det var åsnebryggan till nästa inlägg som legat och malt...
söndag 1 april 2012
Om Varför 2
Följande länk beskriver ganska bra vad det här året handlar om, om det nu fortfarande finns någon som inte har begripit. Klicka till ungefär 13 minuter in i programmet och lyssna noga:
http://www.livestream.com/oprahslifeclass/video?clipId=flv_788dc9bf-0ff5-4d87-a062-a9c7022af075&utm_source=lslibrary&utm_medium=ui-thumb
Punkter att fundera på:
1.PAIN: Pay Attention Inward Now
2. Until you heal the wounds from your past, you will continue to bleed...
3. Feel, deal, heal.
4. Save yourself.
5. Det du drar till dig, det är vad du är.
6. Third person, tala om jag, inte "man".
7. When you are the strong one, people don't give you permission to hurt. When you are hurt, say it. And then say it again,
8. You are the represantation of God.
9. When you start sacrificing yourself for others, you make them a thief.
10. Who would you be without that person?
11. Addicted to your story
12. Tell another story!
13. Ask for what you want. Get a vision.
14. Stop yourself in your tracks.
15. You got what you asked for.
16. Why do you want the things you want?
17. You can't get what you want if you don't know what you want.
18. Tell the truth.
Just nu är jag inne i FEEL-fasen. :)
Sådär, nu har jag flummat färdigt för idag.
http://www.livestream.com/oprahslifeclass/video?clipId=flv_788dc9bf-0ff5-4d87-a062-a9c7022af075&utm_source=lslibrary&utm_medium=ui-thumb
Punkter att fundera på:
1.PAIN: Pay Attention Inward Now
2. Until you heal the wounds from your past, you will continue to bleed...
3. Feel, deal, heal.
4. Save yourself.
5. Det du drar till dig, det är vad du är.
6. Third person, tala om jag, inte "man".
7. When you are the strong one, people don't give you permission to hurt. When you are hurt, say it. And then say it again,
8. You are the represantation of God.
9. When you start sacrificing yourself for others, you make them a thief.
10. Who would you be without that person?
11. Addicted to your story
12. Tell another story!
13. Ask for what you want. Get a vision.
14. Stop yourself in your tracks.
15. You got what you asked for.
16. Why do you want the things you want?
17. You can't get what you want if you don't know what you want.
18. Tell the truth.
Just nu är jag inne i FEEL-fasen. :)
Sådär, nu har jag flummat färdigt för idag.
Om Humorns Resultat
Resultatet av att vara konstant omringad av sexuella antydningar, sexuell jargong, översexuellt beteende, sexuella beröringar av människor man inte är det minsta intresserad av och som inte heller är det minsta intresserad utav mig, sexhistorier, berättelser om sexupplevelser, sin sexuella situation just nu, sina sexuella fantasier, sexskämt, sexsånger, sexord, sex-snack etc.etc.etc. på sin arbestplats, under sin arbetstid leder till att jag blir helt slut. Fullständigt ointresserad. Fullständigt utmattad. Fullständigt avtänd. Andra kanske skulle gå igång på det här och tycker att det låter som världens roligaste arbetsplats och arbetsliv. Men för mig förtar detta beteende all lust och levnadsglädje. Allt det hemliga, spännande och intressanta med sex bara försvinner och dör. DÖR!!
Jag blir bara ledsen, misstänksam, rädd, illa till mods. Vågar inte utstråla den utstrålning jag har ifall det av nån anledning skulle missförstås av nån och leda till att nån tar sig friheter på min kropp. Torrjuckar, flåsar, tafsar, gnider, trycker, antyder. Vågar knappt le mot människan ifall den människan skulle få för sig att nu är vi så goda vänner så att det är okej eller att den människan skulle tro att nu är jag på så bra humör så nu tål jag nog lite raj-raj.
Det allra ledsammaste är att misstänksamheten, ledsenheten, rädslan inte enbart riktas mot bovarna, utan också mot alla stackars oskyldiga underbara män som världen är fullproppad av. Igen en gång begriper inte hjärnan att skilja agnarna från vetet utan drar alla under samma kam. Den utgår ifrån att alla på ett eller annat sätt vill göra en illa och ryggar tillbaka, fräser, skuffar undan, drar sig undan, släcker utsrålningen för säkerhets skull.
Och det är det här fenomenet som sen kallas BITTERHET. Av männen.
BITTRA,TRÅKIGA, KRÄSNA.
Jag är bitter, tråkig och kräsen för att jag inte tillåter dig att behandla mig som DU vill.
Är det så? Jag vill verkligen inte vara bitter, tråkig och kräsen. DIVA. Ett annat välanvänt ord.
Bitter, tråkig, kräsen diva, som tror du är nånting. Jag skulle inte vilja välja! Jag skulle gärna vilja vara jag, fortsätta vara jag. Vara nyfiken, glad, rolig och charmig som jag var från början. Inte rädd, överkänslig, ledsen, misstänksam och bitter. Det vill jag inte vara.
Och är det okej att tycka att det är obekvämt när nån annan bli juckad på, gniden på, tagen på? Eller är det bara jag som är överkänslig? Det är ju inte riktat mot mig? Och ytligt sett verkar ingen lida? Utom jag. Men jag kanske är tråkig. Jag blir obekväm och vet inte vart jag ska titta. Jag lämnar skalet igen för en stund. Stänger öronen och föreställer mig att två kuddar omsluter mitt huvud. Det går inte att fly, annat än inåt.
Man får koncentrera sig på ett ord på ett papper, på en prick på ett golv. På ett trasigt nagelband eller en skavande lins. Man får sjunga i huvudet. Nynna och titta på träd som susar förbi eller flingor som faller. Man kan leta efter väderfenomen eller spännen i fickan. Man kan tänka på framtiden eller baktiden, på målfärgsbyttor och dyra tapeter. Man kan fantisera om rum och salar, barn och harmoni, om nytvättade fönster om nyplockade blåbär. Det går nog att fantisera sig bort, allt går. Men jag blir trött. Och ledsen.
Jag blir bara ledsen, misstänksam, rädd, illa till mods. Vågar inte utstråla den utstrålning jag har ifall det av nån anledning skulle missförstås av nån och leda till att nån tar sig friheter på min kropp. Torrjuckar, flåsar, tafsar, gnider, trycker, antyder. Vågar knappt le mot människan ifall den människan skulle få för sig att nu är vi så goda vänner så att det är okej eller att den människan skulle tro att nu är jag på så bra humör så nu tål jag nog lite raj-raj.
Det allra ledsammaste är att misstänksamheten, ledsenheten, rädslan inte enbart riktas mot bovarna, utan också mot alla stackars oskyldiga underbara män som världen är fullproppad av. Igen en gång begriper inte hjärnan att skilja agnarna från vetet utan drar alla under samma kam. Den utgår ifrån att alla på ett eller annat sätt vill göra en illa och ryggar tillbaka, fräser, skuffar undan, drar sig undan, släcker utsrålningen för säkerhets skull.
Och det är det här fenomenet som sen kallas BITTERHET. Av männen.
BITTRA,TRÅKIGA, KRÄSNA.
Jag är bitter, tråkig och kräsen för att jag inte tillåter dig att behandla mig som DU vill.
Är det så? Jag vill verkligen inte vara bitter, tråkig och kräsen. DIVA. Ett annat välanvänt ord.
Bitter, tråkig, kräsen diva, som tror du är nånting. Jag skulle inte vilja välja! Jag skulle gärna vilja vara jag, fortsätta vara jag. Vara nyfiken, glad, rolig och charmig som jag var från början. Inte rädd, överkänslig, ledsen, misstänksam och bitter. Det vill jag inte vara.
Och är det okej att tycka att det är obekvämt när nån annan bli juckad på, gniden på, tagen på? Eller är det bara jag som är överkänslig? Det är ju inte riktat mot mig? Och ytligt sett verkar ingen lida? Utom jag. Men jag kanske är tråkig. Jag blir obekväm och vet inte vart jag ska titta. Jag lämnar skalet igen för en stund. Stänger öronen och föreställer mig att två kuddar omsluter mitt huvud. Det går inte att fly, annat än inåt.
Man får koncentrera sig på ett ord på ett papper, på en prick på ett golv. På ett trasigt nagelband eller en skavande lins. Man får sjunga i huvudet. Nynna och titta på träd som susar förbi eller flingor som faller. Man kan leta efter väderfenomen eller spännen i fickan. Man kan tänka på framtiden eller baktiden, på målfärgsbyttor och dyra tapeter. Man kan fantisera om rum och salar, barn och harmoni, om nytvättade fönster om nyplockade blåbär. Det går nog att fantisera sig bort, allt går. Men jag blir trött. Och ledsen.
Om Humor2
Eftersom jag inte vet hur man svarar på kommentarer får det bli ett nytt inlägg. Om Humor-inlägget har väckt vissa reaktioner och det gläder mig för det betyder att åtminstone några är av samma åsikt som jag och framförallt betyder det att jag inte är helt från vettet.
Jag har nog sett och hört alla möjliga varianter av jargong (som jag väl får lov att kalla det) men det är klart att, utan att ha gjort nån statistisk undersökning, så tycker jag mig se att det är mannen som skämtar, rör eller antyder till kvinnan som skrattar med. Jag vet ju inte vad som rör sig i fruntimmers huvud så jag kan ju inte säga att det där skrattet är fel, det får väl kvinnan själv avgöra.
Jag har nog sagt till. Och fått min beskärda del av dynga p.g.a. det. Så till den milda grad att jag undrar om det var värt det. Hemma på sin egen arbetsplats är det enklare att säga ifrån, då är man liksom på hemmaplan och borde ha folk i huset som är på ens sida. Som gästande artist är det svårare därför att du kommer till en ny värld där jargongen är annorlunda och då känns det lite som att man får ta seden dit man kommer. Som att flytta till en annan kultur helt enkelt. Och vem är jag att säga att min jargong och humor är mer tillåten än andras? Folk beter sig ju inte medvetet illa och det är därför det blir svårt att säga till.
Jag tror inte att Teaterhögskolan är boven. I utbildningen är det bra att utsättas för olika sceniska situationer som man kommer att möta i arbetslivet. Det man kanske borde påpeka både på skolan och i arbetslivet (här sätter jag ansvaret på chefer, lärare och arbetsledare) är att bara för att man gör en sak i roll betyder det inte att det får förekomma utanför rollen. Det här är nånting som alldeles tydligt inte är en självklarhet för många. Även om jag har en sexuell relation med en man i pjäsen betyder det inte att jag vill "rollarbeta" privat. Dessutom så tycker jag att sex är en intim sak och även om man inte är pryd eller blyg på scenen så ska man behandla ämnet varsamt, just för att folk har så olika bakgrunder och historia. Allt går att göra på scenen om arbetssättet är professionellt och sakligt. OCH om tiden utanför scenen och repetitionerna också är proffsiga och sakliga. Tjafs och skämt och jargong privat och i kulisserna kan i värsta fall förstöra det som ska hända i pjäsen.
T.ex. blir det jättesvårt för mig att spela förälskad i en man som jag mer eller mindre blir äcklad av p.g.a. dennes beteende privat. Och det är klart, det är ju mitt problem som skådis, kan man ju tänka. Och visst, för all del. Men nog är det ju nånting fel då en helt vanlig kollegial relation plötsligt har förvandlats till att man så fort människa kommer nära så ryggar man bakåt. Eller om människan vill kramas så rycker kroppen instinktivt till som för att försvara sig.
Nu är ju jag som bekant överkänslig och hör till den gruppen av människor som man måste närma sig långsamt. Jag är inte den som kramar i första taget. Jag är som nånslags misstänksamt djur. Jag blir lätt traumatiserad av att man hoppar över att bekanta sig och går direkt pang på rödbetan. Jag blir väldigt rädd och ställd om någon tar mig på brösten innan jag ens hunnit presentera mig. Jag blir ifrån mig om någon tar ut sin kåthet på min kropp på arbetstid där jag behöver koncentrera mig och närma mig det intima i pjäsen i lugn takt. Men alla verkar inte bli ifrån sig. Många, många fnissar och skrattar och verkar inte alls låta sig störas.
Kanske skulle inte jag heller bli ifrån mig om jag var förälskad i personen eller ens attraherad av personen eller om det skulle visa sig att personen var förälskad eller attraherad av mig. Men är jag inte det och inte personen heller, så känns det helt bakvänt och BILLIGT att vara föremål för avreagering. Och igen en gång, vad är det jag utstrålar (för det alltid det som är svaret, jamen, du bryr dig int, du är ju snäll och har skinn på näsan, du tål sånt här, sånhär bastujargong liksom) som gör att folk konstant får för sig att jag tycker att det är kul?
Och jag menar det, det här är inte fråga om vildbestar och våldtäktsmän, där här är helt vanliga män och kvinnor som seriöst upplever att detta beteende är humor. När man frågar, svarar de: Jag tänkte nu att det skulle vara roligt. Haha.
Och problemet är att humor, det går inte att diskutera. Svaret är ALLTID att vi nu helt enkelt har olika slags humor. Jag tänker inte tumma på min humor och de tänker inte tumma på deras humor. Punkt. Slutdiskuterat. Och det är därför en del upplever att sexuella trakasserier är jättevanligt medan andra aldrig har blivit utsatta för det. På samma arbetsplats. För så länge det är välvilligt från förövarens sida och inbäddat i nånslags humor, så går det inte att åtgärda.
Det jag inte begriper dock, är, varför förövarens välvillighet eller ickevälvillighet är det som avgör hur offret i fråga bör uppleva det?Typ om förövaren säger: Ja, jag trakasserar dig sexuellt för att jag är en elak och otrevlig person. DÅ är offrets obehagliga upplevelse sann. Men om förövaren säger: Ja, jag tog dig på brösten, men det var ju bara humor." DÅ är offrets obehagliga upplevelse plötsligt en lögn och inget att bry sig om.
"Om du upplever det på det här viset, så måste ju du söka hjälp. Inte jag."
Jag har nog sett och hört alla möjliga varianter av jargong (som jag väl får lov att kalla det) men det är klart att, utan att ha gjort nån statistisk undersökning, så tycker jag mig se att det är mannen som skämtar, rör eller antyder till kvinnan som skrattar med. Jag vet ju inte vad som rör sig i fruntimmers huvud så jag kan ju inte säga att det där skrattet är fel, det får väl kvinnan själv avgöra.
Jag har nog sagt till. Och fått min beskärda del av dynga p.g.a. det. Så till den milda grad att jag undrar om det var värt det. Hemma på sin egen arbetsplats är det enklare att säga ifrån, då är man liksom på hemmaplan och borde ha folk i huset som är på ens sida. Som gästande artist är det svårare därför att du kommer till en ny värld där jargongen är annorlunda och då känns det lite som att man får ta seden dit man kommer. Som att flytta till en annan kultur helt enkelt. Och vem är jag att säga att min jargong och humor är mer tillåten än andras? Folk beter sig ju inte medvetet illa och det är därför det blir svårt att säga till.
Jag tror inte att Teaterhögskolan är boven. I utbildningen är det bra att utsättas för olika sceniska situationer som man kommer att möta i arbetslivet. Det man kanske borde påpeka både på skolan och i arbetslivet (här sätter jag ansvaret på chefer, lärare och arbetsledare) är att bara för att man gör en sak i roll betyder det inte att det får förekomma utanför rollen. Det här är nånting som alldeles tydligt inte är en självklarhet för många. Även om jag har en sexuell relation med en man i pjäsen betyder det inte att jag vill "rollarbeta" privat. Dessutom så tycker jag att sex är en intim sak och även om man inte är pryd eller blyg på scenen så ska man behandla ämnet varsamt, just för att folk har så olika bakgrunder och historia. Allt går att göra på scenen om arbetssättet är professionellt och sakligt. OCH om tiden utanför scenen och repetitionerna också är proffsiga och sakliga. Tjafs och skämt och jargong privat och i kulisserna kan i värsta fall förstöra det som ska hända i pjäsen.
T.ex. blir det jättesvårt för mig att spela förälskad i en man som jag mer eller mindre blir äcklad av p.g.a. dennes beteende privat. Och det är klart, det är ju mitt problem som skådis, kan man ju tänka. Och visst, för all del. Men nog är det ju nånting fel då en helt vanlig kollegial relation plötsligt har förvandlats till att man så fort människa kommer nära så ryggar man bakåt. Eller om människan vill kramas så rycker kroppen instinktivt till som för att försvara sig.
Nu är ju jag som bekant överkänslig och hör till den gruppen av människor som man måste närma sig långsamt. Jag är inte den som kramar i första taget. Jag är som nånslags misstänksamt djur. Jag blir lätt traumatiserad av att man hoppar över att bekanta sig och går direkt pang på rödbetan. Jag blir väldigt rädd och ställd om någon tar mig på brösten innan jag ens hunnit presentera mig. Jag blir ifrån mig om någon tar ut sin kåthet på min kropp på arbetstid där jag behöver koncentrera mig och närma mig det intima i pjäsen i lugn takt. Men alla verkar inte bli ifrån sig. Många, många fnissar och skrattar och verkar inte alls låta sig störas.
Kanske skulle inte jag heller bli ifrån mig om jag var förälskad i personen eller ens attraherad av personen eller om det skulle visa sig att personen var förälskad eller attraherad av mig. Men är jag inte det och inte personen heller, så känns det helt bakvänt och BILLIGT att vara föremål för avreagering. Och igen en gång, vad är det jag utstrålar (för det alltid det som är svaret, jamen, du bryr dig int, du är ju snäll och har skinn på näsan, du tål sånt här, sånhär bastujargong liksom) som gör att folk konstant får för sig att jag tycker att det är kul?
Och jag menar det, det här är inte fråga om vildbestar och våldtäktsmän, där här är helt vanliga män och kvinnor som seriöst upplever att detta beteende är humor. När man frågar, svarar de: Jag tänkte nu att det skulle vara roligt. Haha.
Och problemet är att humor, det går inte att diskutera. Svaret är ALLTID att vi nu helt enkelt har olika slags humor. Jag tänker inte tumma på min humor och de tänker inte tumma på deras humor. Punkt. Slutdiskuterat. Och det är därför en del upplever att sexuella trakasserier är jättevanligt medan andra aldrig har blivit utsatta för det. På samma arbetsplats. För så länge det är välvilligt från förövarens sida och inbäddat i nånslags humor, så går det inte att åtgärda.
Det jag inte begriper dock, är, varför förövarens välvillighet eller ickevälvillighet är det som avgör hur offret i fråga bör uppleva det?Typ om förövaren säger: Ja, jag trakasserar dig sexuellt för att jag är en elak och otrevlig person. DÅ är offrets obehagliga upplevelse sann. Men om förövaren säger: Ja, jag tog dig på brösten, men det var ju bara humor." DÅ är offrets obehagliga upplevelse plötsligt en lögn och inget att bry sig om.
"Om du upplever det på det här viset, så måste ju du söka hjälp. Inte jag."
Om April
April kommer att bli underbart! Vår bästa tid är nu, min bästa tid är vår! Nu tar jag i med hårdhandskarna och när april är slut så finns det inte ett enda misslyckande på kartan. I april kommer jag att spela föreställningar, jag kommer att göra ett svårt och utmanande, men jättekul och spännande skrivjobb. Jag kommer att måla om hemma i vardagsrummet. Jag kommer att flytta hem från Vasa och jag kommer att sluta hela månaden med nånslags valborgsbaluns. En sjuhelvetes picknick skulle vara trevligt!
Det här kommer inte alls att bli svårt! Jag kommer att klara det här galant och dessutom kommer det att bli kul, väldigt kul! Jag ska njuta, jag ska vara ute i solen, jag ska äta mycket frukt och grönt, jag ska fortsätta dricka vatten med andakt och jag ska fortsätta gå långsamt och bromsa mig själv lite grann.
Jag ska fortsätta jaga upp mig över orättvisa och idioti. Jag ska fortsätta vara klar och tydlig och målmedveten. Jag ska vara frisk! Jag ska träna och även försöka hålla det på en njutningsnivå, en lugn nivå, en lagom med måtta nivå. Jag ska inte få träningsmani och ätstörningar, som jag alltid får är jag köper ett gymkort. Tränar som en dåre, äter ingenting. Daniela, den tiden är förbi.
Nu ska jag njuta.
Njuta av att du klarat tre månader, ändå med äran i behåll, trots misslyckanden. Njuta av saftiga apelsiner, solsken, torra gator, tulpaner, konst, teater, människor. Njuta av tjock målfärg, olästa böcker och otittade filmer. Njuta av mat och vatten och sömn.
Ja, det är tanken. :)
Det här kommer inte alls att bli svårt! Jag kommer att klara det här galant och dessutom kommer det att bli kul, väldigt kul! Jag ska njuta, jag ska vara ute i solen, jag ska äta mycket frukt och grönt, jag ska fortsätta dricka vatten med andakt och jag ska fortsätta gå långsamt och bromsa mig själv lite grann.
Jag ska fortsätta jaga upp mig över orättvisa och idioti. Jag ska fortsätta vara klar och tydlig och målmedveten. Jag ska vara frisk! Jag ska träna och även försöka hålla det på en njutningsnivå, en lugn nivå, en lagom med måtta nivå. Jag ska inte få träningsmani och ätstörningar, som jag alltid får är jag köper ett gymkort. Tränar som en dåre, äter ingenting. Daniela, den tiden är förbi.
Nu ska jag njuta.
Njuta av att du klarat tre månader, ändå med äran i behåll, trots misslyckanden. Njuta av saftiga apelsiner, solsken, torra gator, tulpaner, konst, teater, människor. Njuta av tjock målfärg, olästa böcker och otittade filmer. Njuta av mat och vatten och sömn.
Ja, det är tanken. :)
Om Tre månader
Rökfri: 3 månader
Spritfri: 3 månader
Shoppingfri: 2 månader
Hesburgerfri: 1 månad
Det är sanningen.
Mars blev inte alls värst. Inte abstinensmässigt egentligen. Däremot finns det en chans att eftersom mars enligt alla konstens regler skulle vara svårast, och jag var förberedd på det, så lät jag mig också misslyckas. Ja, det är möjligt. Det är svårt att avgöra i efterhand men jag tror ju på tankarnas makt att styra och om jag inleder en månad med att tänka att "det här kommer att bli svårt" och "nu finns det risk att jag misslyckas" så är sannolikheten mycket större att det blir svårt och att jag misslyckas. Än om jag tänker "det här blir inte alls svårt" och "jag kommer absolut inte att misslyckas". Det tror jag i alla fall.
I övrigt har jag igen insett att det är urenkelt att undvika och låta bli. Det är betydligt svårare att ransonera och leva med måtta. Spriten och tobaken är fortfarande inte ett problem. Annat än att tråkiga fester förblir tråkiga, eftersom spriten inte styr upp stämningen. Cigaretterna blir jag nog per automatik sugen på när det dricks och det gör jag ju inte nu. Det svåraste är att få hjärnan att begripa att jag inte kan sluta handla helt och hållet, men att det inte betyder att jag i farten ska shoppa loss. Jag måste liksom hitta min broms. I livet. Liksom. Men det tar ju en stund och ju mer jag fnular och analyserar och upplever desto närmare bromsen kommer jag. Tror jag. Hoppas jag. Med alkoholen kommer det att bli svårt först nästa år... Då kommer jag att få lära mig hur man tar ett glas skumppa till premiären eller ett glas vitt vin en lummig sommarkväll, utan att det betyder huvudet fullt och gasen i botten. Men en sak i taget.
Nu kan man stolt konstatera att en fjärdedel är avklarat! Nu har det gått så långt så det är bara pinsamt att sluta nu. Nejdå, vidare, vidare, med gott mod. April kommer att bli underbart och utmanande! :)
Tack för stöd och omtanke! Det värmer en vilsen själ!
Det här är verkligen en väldigt intressant tid, ni borde prova! ;)
Spritfri: 3 månader
Shoppingfri: 2 månader
Hesburgerfri: 1 månad
Det är sanningen.
Mars blev inte alls värst. Inte abstinensmässigt egentligen. Däremot finns det en chans att eftersom mars enligt alla konstens regler skulle vara svårast, och jag var förberedd på det, så lät jag mig också misslyckas. Ja, det är möjligt. Det är svårt att avgöra i efterhand men jag tror ju på tankarnas makt att styra och om jag inleder en månad med att tänka att "det här kommer att bli svårt" och "nu finns det risk att jag misslyckas" så är sannolikheten mycket större att det blir svårt och att jag misslyckas. Än om jag tänker "det här blir inte alls svårt" och "jag kommer absolut inte att misslyckas". Det tror jag i alla fall.
I övrigt har jag igen insett att det är urenkelt att undvika och låta bli. Det är betydligt svårare att ransonera och leva med måtta. Spriten och tobaken är fortfarande inte ett problem. Annat än att tråkiga fester förblir tråkiga, eftersom spriten inte styr upp stämningen. Cigaretterna blir jag nog per automatik sugen på när det dricks och det gör jag ju inte nu. Det svåraste är att få hjärnan att begripa att jag inte kan sluta handla helt och hållet, men att det inte betyder att jag i farten ska shoppa loss. Jag måste liksom hitta min broms. I livet. Liksom. Men det tar ju en stund och ju mer jag fnular och analyserar och upplever desto närmare bromsen kommer jag. Tror jag. Hoppas jag. Med alkoholen kommer det att bli svårt först nästa år... Då kommer jag att få lära mig hur man tar ett glas skumppa till premiären eller ett glas vitt vin en lummig sommarkväll, utan att det betyder huvudet fullt och gasen i botten. Men en sak i taget.
Nu kan man stolt konstatera att en fjärdedel är avklarat! Nu har det gått så långt så det är bara pinsamt att sluta nu. Nejdå, vidare, vidare, med gott mod. April kommer att bli underbart och utmanande! :)
Tack för stöd och omtanke! Det värmer en vilsen själ!
Det här är verkligen en väldigt intressant tid, ni borde prova! ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)