Jag har alltid fått höra att jag är tjock och oekonomisk. Och detta alltså långt innan jag faktiskt var tjock och hade en ekonomi överhuvudtaget. Jag undrar om det är så att man blir det som folk säger åt en att man är. Jag undrar om man blir dummare av att jämt få höra att man är dum. Jag undrar om man blir sjuk av att jämt prata om sjukdomar. Jag undrar om man blir ledsen av att jämt prata om ledsna saker. Jag undrar om man dör tidigt om man inte har en konstant framtidstro. Jag undrar om man kan tänka sig mager? Jag undrar om man kan tänka sig till att någon blir kär i en? Jag undrar om önskningar går i uppfyllelse bara man önskar tillräckligt hårt och uttalar dem högt. Är liksom allt mer eller mindre placebo? Jag tror tyvärr att det är så. Jag tror att omvärlden gör allt för få oss att vilja vara på ett visst sätt och ännu mer försöker omvärlden få oss att tro att vi ÄR på ett visst sätt. Det är väldigt viktigt att veta vem man är och varför, men det är ännu viktigare att veta att man har all rätt i världen att bli vem man vill och vara hur man vill och bete sig som man vill. Det är faktiskt bara en fråga om val.
Jag hör mig själv säga det hela tiden. Och jag hör andra säga det,minst lika ofta. "Ja, men jag är nu sån." Ja, det är väl möjligt att gener och miljö, erfarenhet och uppväxt har format en åt ett visst håll. Från början var man mottaglig nollårig degklump och allt eftersom livet går har man blivit påverkad av händelser och människor. Och det är ju helt normalt. Ens hemförhållanden, ens föräldrar-relationer, ens trauman sätter naturligtvis spår. Och så blir man som man blir. Och nu när jag är tretti, nästan, kan jag konstatera att jaha. Nu är jag såhär. Jag är beroende av shopping, jag kan inte hantera pengar, jag tröstäter, jag är singel för jag tror att ingen vill ha mig, jag är skådespelerska och det skäms jag över och jag har en massa ledigt och det skäms jag ännu mer över. Jag har inga barn för jag har gjort mig av med två och det har jag dåligt samvete över. Jag har ingen far för han vill inte ha nån dotter och det är jag ledsen över. Jag har en fantastisk familj med mor och syster och systerbarn men det har inte heller alltid varit helt okomplicerat. Och därför är jag som jag är. Alltså har jag ALL RÄTT ATT förgifta mig med sprit, äta ihjäl mig, ha ångest, klaga, shoppa över alla gränser etc. För jag är nu sån bara. Det är liksom sån jag är.
I andra fall skulle det kunna vara att jag har varit med om det och det och det och därför är jag notoriskt otrogen, jag försummar mina barn för mina gena nöjens skull, jag stjäl, jag tafsar på mina kollegor på jobbet, jag köper en massa dyra prylar för att stilla något behov, jag kan inte sitta stilla, jag måste klättra på karriärsstegen för att få bekräftelse, jag måste tacka ja till det här jobbet för att jag blev tillfrågad, jag är nu inte som du, för jag är som jag. Jag är nu bara sån.
Det är väldigt mycket människor, inklusive jag själv, som rättfärdigar mitt ohälsosamma leverne med att säga att ja, men jag är ju sån. Jag har ju ingen pappa. Så jag måste shoppa och kröka. Och kanske är det sant!! Visst, det är möjligt, allt är möjligt och man behöver inte vara särskilt mycket psykoterapeut för att förstå sig på orsak och verkan. Men vad folk inte verka VILJA begripa är att man faktiskt får välja hur man vill leva. Även om jag skulle ha blivit våldtagen nitton gånger av min fasters hund i källaren och det skulle ha varit en förskräckligt upplevelse som har påverkat hela mitt liv så kan jag faktiskt nu, när jag är tretti, välja vad som ska påverka vems liv. Jag kan välja att låta det påverka mig eller inte.
Jag kan alltså välja att profilera mig som allt detta ovanstående. ELLER så kan jag att nu är jag tretti, jag har en magistersexamen, jag har en fastanställning, jag har lediga somrar om jag vill, jag har en ljuvlig familj som stöttar mig, jag har en lägenhet mitt i Åbo centrum, jag är FRISK och jag tänker förbli frisk.Och blir jag sjuk så tänker jag göra allt för att bli frisk så fort som möjligt. Jag tänker leva länge och uppleva massor, resa massor. Jag vill ha en man och barn och familjeliv och jag tänker se till att skaffa mig det. Jag tänker fokusera på den delen av min släkt som vill ha med mej att göra och resten tänker jag skita i. Jag har en massa vänner och bekanta och ett rikare socialt liv än vad som egentligen kanske är riktigt sunt. Jag har framtidsdrömmar, jag vill undervisa. Jag är inte alls pank hela tiden, jag har bara mer och mindre pengar vid olika tidpunkter. Jag är en stor och kurvig lady med mer former än många andra och det tänker jag fortsätta vara tills jag plötsligt en dag inte längre vill vara det. Och då väljer jag det i så fall. Jag är inte en rökare. Jag är inte en alkoholist. Och om jag tar e fylla så är det ett val jag gör. Det är inte omedvetet p.g.a. en sjukdom eller ett okontrollerat beteende eller av påtryckningar utifrån. Det är ett val jag gör och tar ansvar för. Omedvetet och okontrollerat var det definitivt förut, det sticker jag inte under stol med. Men vad många inte begriper och inte jag heller, förrän nu, är att om jag handlar för 750 euro på kredit under en dag så är det ett val som jag gör. Jag gör det själv. Jag väljer att handlar för 750 euro och det finns ingen annan orsak till det än att jag valde att göra det. Det är inte "för att jag är nu sån".
Det är inte sant.
När jag föddes hade jag samma förutsättningar som alla andra att bli duktig, smal, gift, mamma, framgångsrik. Så är det faktiskt. Sen blev det som det blev och det blir det alltid och är man fem år så har man inga valmöjligheter, där väljer andra för en vad de tror att är bäst. Men nu är jag trettio och tänker kräva mina tilldelade förutsättningar tillbaka. Jag vill bli noll år igen och börja om och välja själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar