Om Vad jag ser

Nu ska jag uttala mig om en sak som jag inte har någon som helst kunskap i. Jag vet inte ens om det jag ser är sant och om det inte är sant så är allt bra. Om min intuition däremot har ens en liten gnutta fakta i sig så är det verkligen inte bra. Hur som helst tycker jag det är viktigt att prata högt om saker oberoende om det finns sanningsgrund eller inte för ibland räcker det med att någon bara medvetandegör riskerna för att folk ska begripa att inte trilla dit. Det är inget fel på att vara lite preventiv och överanalyserande ibland...

I min hemstad finns det just nu en självmordsgeneration. Det är brutalt och hemskt att säga det men det är sant. Ett självmord påverkar såklart alltid en liten ort men flera självmord i nästan samma årskull påverkar en hel generation och i betydligt större utsträckning på den lilla orten än man kanske fattar i nuet.

Under mina irrfärder i nattlivet i Pargas på nyktert huvud har jag kunnat se vissa mönster. Anledningen till att jag är osäker på om dessa mönster är särskilt ovanliga eller exceptionella är ju såklart för att jag aldrig har varit nykter i Pargas nattliv tidigare. Kanske har det alltid sett ut såhär ute på krog och då finns det ingen orsak att oroa sig. Nåja, helt konkret det jag har sett är ett stort gäng från den här generationen som rör sig i klunga. Vissa är redlöst berusade, varje gång, på ett otroligt destruktivt sätt. Sättet dom dricker på är helt makabert. De är mer eller mindre i fosterställning redan när de släpps in och de häller i sig hälften av stopets innehåll i gången. Det finns ganska många av de här och de är alls inte de enda som är redlöst berusade men till skillnad från alla andra så verkar de inte ha roligt, än mindre må bra. En liten del av dessa slåss på kvällen. Slåss med vad som helst, vem som helst och skriker åt flickorna vad som helst. Flickorna i sin tur finns det flera av. De finns några, alltså verkligen några i den här generationen som har beslutat med all kraft att inte gå med på att deppa. De ska leva fullt ut och till hundra procent hela tiden! Gärna med hjälp av alkohol, det går liksom lättare på det viset! Det finns speciellt en som är nästintill hysterisk! Glad, lycklig, högljudd, sprudlande, extremt utamanade, provocerande, skämstam, flirtig, alltså verkligen helt all over the place. Säkert världens roligaste partykompis! Hon jobbar stenhårt på att hålla humöret uppe på alla sina vänner! Hon tar till vilka medel som helst för att pojkarna ska hållas glada, ni kan själva räkna ut vilka de sätt är. Hon kramar och pussar, hon vill hela tiden finnas till för alla, liksom lika mycket för alla hela tiden. Det är som att hennes långa magra armar och ben försöker sträcka sig som ett spindelnät över hela lokalen, ett säkerhetsnät där alla är trygga och glada och tillsammans och ingen kan ta möjligheten att ta livet av sig. Hon kutar från toaletten, till stolen, till dansgolvet, till soffan, till baren, till nåns famn, till nåns kram, till toaletten, ringer, till baren, bjuder på shots, tills, soffan... Hon är överallt. Och hon är på strålande humör. Jag har aldrig sett en så aktiv, glad, käck jänta nånsin på den lokala nattklubben. Jag har lite svårt att tro att det är sant. Sen finns det ett gäng flickor som är de förstående flickorna. De som festar men vars viktigaste uppgift ändå är att dels ta en jävla massa skit av de här redlösa killarna men kanske framförallt se till att alla dessa killar kommer hem, slocknar och vakar tryggt hemma i egen säng. Vid liv. Det är så det ser ut. Jag skriver som sagt bara det jag ser nu. Jag skriver ner det som min nyktra intuition uppfattar på nattkebaben. De ber och bönar, de gråter, de väntar, de står ut, de lyssnar på all dynga de får höra av de här redlösa, trötta, slagsbultarna till karlar. De här tjejerna är små, späda saker. De här killarna är långa, bredaxlade och har många oberäkneliga promillen i blodet. Jag fattar inte hur de här flickorna vågar. Hur fan vågar dom står där och lyssna på den där dyngan, vänta på dem, trycka in dem i en taxi eller följa dem hem? Och sen finns det en liten tjej. Hon är nästan alltid påklädd eller ser ut som att hon är på väg. På något vis känns det som att hon alltid rör sig kring utgången. Liksom redo. Jag kanske inbillar mig men jag har aldrig sett henne i en liten topp dansande friskt i nuet med den där långa magra spindelmamman. Jag har aldrig sett henne stå och gnälla i fyllan på de där onyktra och arga männen. I min värld sitter hon tyst i ett hörn, påklädd, nära utgången och bara väntar. Jag undrar om hon är nykter och eventuellt är den som kör hem alla sen? Det vet jag inte. Men jag har aldrig sett henne le, aldrig hört henne prata och hon verkar inte särskilt avslappnad. Kanske är hon otroligt trött på sina vänner och skulle helst bara gå hem och lägga sig, men vågar inte.

De här tillhör alla självmordsgenerationen. Jag vet inte vilka relationer de ha haft till de här olyckliga ungdomarna, jag känner dem inte ens. Inte på det viset. Jag bara häver ur mig det jag ser och det jag oroas av. Jag undrar i mitt stilla sinne. Tror de här vännerna i livet att de nu har nånslags ansvar? Nånslags ansvar gentemot de som förolyckades. Nånslags ansvar mot livet. Men också nåslags ansvar över att vi måste ta hand om varandra. Vilket alltså är en fin och god inställning till livet och människorna, men till vilket pris?
Var var dom den där kvällen när...? Fick dom någon krishjälp och vad exakt går den ut på? Och framförallt vad hände sen? Vad hände sen när kvällen var över, krishjälpen var hjälpt och vardagen skulle börja rulla? Finns det någon uppföljning eller är det på vart och ens eget ansvar att bearbeta det som har hänt? Det som har hänt flera gånger. Det jag ser ute i natten, ser inte bra ut. Det ser ut som att pojkarna super för att glömma, slåss för att få ut sin frustration och att flickorna gör ALLT för att rädda dem med sitt tålamod, sina kroppar, sina kramar och sina bekräftande ord. Fortfarande alltså en väldigt fin inställning till livet och medmänniskor och naturligtvis ska vi ta hand om varandra. Det är inte det jag säger. Men jag hoppas verkligen innerligt att det här beteendet inte handlar om dåligt samvete och ångest, vilket det ser ut som. Jag hoppas att det jag ser är en ren och skär inbillning i mitt huvud.