Har varit inne i en svart vecka, en mensgrav, en uppgivenhetsgrotta. Till och från hamnar jag där, ungefär två gånger i året och det har inget med det här projektet att göra. Jag har inte ens hunnit tänka på projektet, det har löpt på av sig själv och jag är nöjd över att månaden snart är slut och att allt har gått bra.
Varandet i uppgivenhetsgrottan handlar mer om en liksom universal uppgivenhet. Insikten om att oberoende hur gott exempel man visar, oberoende hur mycket man försöker hjälpa och stötta och ge råd så gör folk ändå som dom vill. Oberoende hur mycket man försöker styra upp saker, förbättra, förändra och fördjupa så blir det ändå som det blir. Jag blir helt sjukt ledsen när folk inte gör som jag säger. :) Eller egentligen blir jag helt sjukt ledsen när folk inte inser sitt bästa, inte tar ansvar över sina liv, inte reder upp det som är åt helvete. Jag blir trött på ledare som springer ifrån konflikter, jag blir uppgiven när kollegor fortsätter hålla på trots att man sagt till. Jag blir trött på folk som sitter på arbetsposter och inte sköter sitt jobb utan att någon orkar ta tag i det. Jag blir uppgiven när jag ser folk som kastar bort sin kärlek och sina barn och sina familjer helt hänsynslöst.
Och sen blir jag allra mest uppgiven när jag inser att jag själv sitter och väntar på nånting och inget händer. Jag märker att jag har fullt upp med att styra upp alla andras liv när mitt eget bara ligger och väntar på att levas. Och då kan jag få dödsångest. Och blir plötsligt helt övertygad om att jag kommer att dö på fläcken. Att när jag somnar på kvällen så kommer jag aldrig mer att vakna. Oftast klarar jag av att få styr på tankarna och våndan men det är ändå lite jobbigt. Och då kan jag få för mig att sälja lägenheten, säga upp mig och sticka iväg. Bort nåstans och LEVA.
Just nu känns det som att jag väntar. Jag väntar på att få flytta hem på heltid, på kärleken, på barn, på familjeliv, på rutiner, på Italien, på middagar, på högtider, på ishockey-vm, på pengar, på nästa jobb, på sol, på strand, på att folk ska göra slut, folk ska föda barn, flytta ut och skärpa sig. Jag sitter och väntar på saker, yttre omständigheter som jag för det första inte kan påverka och för det andra inte har nåt med att göra. Så från att ha varit i en grav av uppgivenhet och depp så är jag nu inne på spåret skita i alla och sticka bort. Inte kanske sälja lägenheten och säga upp mig men helt seriöst, jag har min första lediga sommar sen 1997 i år. Jag har bokat in en massa nödvändiga kurser som ursäkt för att åka till utlandet. Det är är klart att jag vill gå kurserna och det kommer att bli jättekul men samtidigt blir jag irriterad på att jag inte kan boka en resa utan att den ska medföra nånslags nytta. Jämt ska det bestigas nåt jävla berg, traskar femhundra kilometer och insikterna ska flöda och dom ska jag förvalta. Jag ska bara lyssna på viktig bra musik som verkligen är konstverk, inte på finska ishockeydängor och eurovision. Jag ska se pjäser som är viktiga samhällskritiska och postmodernistiska och allt möjligt annat viktigt. Jag ska inte titta på Let's Dance och Putous. Det är bara kommerssiellt tjafs.
Allt är relativt. Mod är relativt. Generellt är det modigt att tacka nej till ett fortlöpande kontrakt på en institutionsteater. Då är man modig. Modig är man också om man vågar göra nånting annorlunda på scenen, nånting nytänkande, nånting som ingen sett. Just nu är jag trött på det. Därför att plötsligt är alla nytänkande och moderna, utan att inse att alla gör samma sak. Plötsligt blir den modige den som tackar ja till ett fortlöpande kontrakt i tider då ingen gör det. Plötsligt blir den modige den som går emot alla tänkbara post modernistiska strömmar och väljer att göra publikfrieri i form av revy och musikal. Så måste det ju vara?
Hur som helst. Det blir svart för mig när jag tappar min egen linje. När jag märker att jag ställer upp på folk på bekostnad av min egen hälsa. Jag gör och säger saker som jag inte står för. Jag gör grejer jag inte trivs med, jag väljer vägar i livet med tanke på andra. Just nu tänker jag att när jag åker till Italien den 21 juni så har jag visserligen en biljett hem den 7e juli, men jag är inte säker på att jag kommer att använda den.
Min motivering till att vara i Pargas hela sommaren har varit att jag känner mig mer nödvändig där.Än i Åbo alltså. Och det är visserligen sant. Hellre Pargas än Åbo. Familjen är där, jag kan vara barnvakt, jag kan hoppa in i gästhamnen om det behövs, jag kan röja på Lillholmen om det behövs, jag kan liksom vara tillgänglig ifall nån behöver mig i TRE månader!! Varför i hela glödheta helvete ska jag göra det? Jag behövs inte. Jo, jag behövs, men vad fan, jag orkar inte vara behövd. Orkar inte vara tillgänglig, i väntan på att någon ska behöva mig eller vilja mig nåt. Seriöst, jag orkar inte vara nödvändig och nyttig och tagen för givet. Jag är ersättlig, det är sanningen. Jag vill liksom bara inse det. Folk klarar sig utan mig och det är ingen som kommer att protestera om jag åker till Italien i två månader. Det kommer att vara lite tråkigt kanske, och lite jobbigt att jag inte tillgänglig och på plats när det behöver barnvaktas och hoppas in och annat. Men i övrigt är det skitsamma faktiskt.
Jag vill åka till Italien och rädda mig själv.
Inte världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar