Idag är det Skottdagen och damerna får fria. En gång på fyra år får damerna ta för sig och vara flirtiga och företagsamma, mer än en dag på fyra år får vi inte, det blir för mycket för världen.
I övrigt kan vi konstatera att två månader har gått.
Februari är slut och jag kan konstatera att inget blev som jag hade tänkt mig.
I februari har jag knappt hunnit tänka eller känna eller vara.
Eller så har jag tänkt och känt så jävla mycket och så stort och så störande saker så att jag inte har orkat plita ner det. Man kan konstatera att jag inte riktigt har skött min läxa. Till stor del har det att göra med Vasa. Jag blir fullständigt handlingsförlamad, sjuk och deprimerad av att vara där. Jobbet är underbart, kollegorna är fantastiska och arbetsplatsen är lugn och trygg, men i övrigt suger det rejält. Antagligen därför för att jag inte vill gå ut på krog, jag vill inte skapa ett nätverk där eftersom jag inte vill bli dit, jag skulle kunna fördriva tiden med shopping och festande om det nu vore ett alternativ och när det inte är det så blir jag less, sur och depressiv.
Jag har fått flera shopping återfall, men jag har styrt upp det dagen efter och lämnat tillbaka.
Jag har vrålätit choklad, frysta bullar, subway, cocacola och glass all min tid i Vasa. Det enda roliga, förutom jobbet, är att äta. Och jag börjar mer och mer tro på uttrycket att "syndernas summa är konstant", för tydligen är det oberoende alltid nånting syndigt man behöver sysselsätta sig med.
I Åbo är det annat. I Åbo får jag inga återfall, i Åbo äter jag ingen choklad och dricker ingen cola.
I Åbo har jag inte ens nån tv. Det är obegripligt hur jag fördriver tiden här hemma. Tiden blir inte alls lång och ändå gör jag inget "fel", gör inte av med några pengar och har inte alls nån ångest. Fattar inte.
Men slutsatsen är väl att sprit och cigaretter har jag varit utan helt.
Shoppingåterfall ja, men styrt upp och lämnat tillbaka alla gånger utom en, den gången jag köpte de där två blåsorna till premiären, i goda vänners lag. Jag berätta väl om det.
Hesburger- 1 gång. I Åbo.
I övrigt har jag varken tränat, slutat äta choklad som jag lovade i början av månaden så just nu har jag lite dålig fiilis. Dessutom har jag 300 euro kvar på kontot men jag vet att de kommande femton dagarna kommer att vara spända ekonomiskt eftersom jag har pröjsat sommarens Italien-resa. Detta innebär att jag inte har råd med träningskort den här månaden heller, eller åtminstone inte förrän den femtonde mars. Alltså, jag vet ju att det går, det går ju alltid och jag har definitivt levt på mindre pengar i femton dagar. Men det suger ändå.
Så, ja, just nu suger det.
Just nu vill jag bara kasta i mig fem flaskor iskallt vitt vin, gå ut och dansa, fria till vem som helst och sen avsluta det här ofrivilliga celibatlivet. Men istället ska jag väl titta på en film som jag har sett 50 gånger, sura över att jag just sov tre och halv timme på kvällen och att det innebär att det blir svårt att somna ikväll. Sura över att jag är singel och sura över att min belöning aldrig kommer!
Jag har inte ens nåt mål för mars.
Känns helt meningslöst med någå mål för mars.
Det är nu väl bara att genomlida och hoppas på det bästa.
Och hur inspirerande är det?
Meningslöst att jag inte ska börja repetera nånting nytt.
Meningslöst att studion på teatern står tom och vacker och ingen gör nånting där.
Meningslöst att sitta på en massa idéer som väntar på att bli förverkligade.
Jag behöver nu den där stora revolutionära, stora vändningen, skjutsen i rätt riktning, målet, uppgiften NU!
Tack och lov ska jag få städa föreningens klädgarderob nästa vecka. Det känns stort, meningsfullt och tidskrävande! Där behövs jag. Kände mig också meningsfull när jag skrev en massa ansökningar för föreningens del, då kände jag att behövdes. Men nu då?? Jag behöver ett projekt!! Ett projekt som är större än mitt eget privata projekt, för jag orkar inte med att mina dagar går ut på att bara tänka på att vara nykter, rökfri, shoppingfri, chokladfri, cokisfri, kärleksfri. Jag orkar inte tänka på det 24 timmar i dygnet!
Jag vill tänka på något annat, jag måste tänka på något annat för att det här ska funka.
onsdag 29 februari 2012
tisdag 21 februari 2012
Om Rätten att önska
Får man önska sig saker? Liksom helt på riktigt. Och hur ofta ger man sig tillåtelse att högt och tydligt förkunna att det här och det här och det här önskar jag mig av mitt liv? Sällan. För det är liksom inte riktigt okej att säga med klar stämma vad man önskar sig. Det är okej att säga exempelvis följande saker:
1. Jag vill ha den där blusen.
2. Gud nu måste jag snart få ligga.
3. Nu vill jag att det ska hända någå.
4. Saker som handlar om vad man INTE vill att ska hända en, vad man INTE önskar sig av sitt liv.
Det är väldigt svårt att ärligt säga vad man vill. Det är väldigt svårt att säga vad man inte vill på riktigt också. Alltså om man bortser från sånt som liksom ingen vill, typ ohälsa, död, olycka, fattigdom, svält, krig och annat helvetes påfund, så finns det faktiskt en massa saker som man inte vill som andra människor kanske vill eller som andra människor tror att man vill. Och det är nu det här jag har försökt fnula ut för mig själv i några veckor. Jag tror att jag är redo för att uttala mig om vad jag vill. Liksom helt sådär att jag inte har ändrat mig imorgon... Nu ska vi se om jag vågar. Det är ju lite pinsamt och genant att säga saker som man tror att man skulle bli lycklig av. Det är knepigt att säga vissa saker. Det är knepigt att våga välja lycka, våga önska sig lycka... Att man liksom tycker själv att man förtjänar att bli och vara lycklig. Liksom. Det tycker jag är svårt.
Att säga högt att man tycker att man förtjänar det.
Kanske blir det lättare om jag börjar med det jag inte vill...
Svårt det här...
Okej.
Jag vill inte: (inte dö, bli sjuk, hamna i olycka, döda nån, få nå psykfel, elda upp nånting eller vara elak typ)
Men dessutom:
1. Hur det än går eller vad som än händer så vill jag INTE hamna i en position där jag får betalt för att mingla, knyta kontakter och slicka röv. Jag vill inte bli en människa som blir bjuden på tillställningar, galor, event p.g.a. min ställning. Jag vill under inga omständigheter nånsin hamna sist på sidorna i Svensk Damtidning från diverse kändisfester. Alltså jag tror inte risken är särskilt stor att det skulle hända men jag jag bara säger det nu högt, att det vill jag inte. (Dessutom är det mycket i mitt liv som redan har hänt som jag aldrig trodde skulle hända så jag har lärt mig att i de lugnaste vatten simmar man in på Svensk Damtidnings sista mingelsidor)
2. Om jag nånsin blir mamma så vill jag inte bli en stressad mamma. En hysterisk, manisk, galen mamma som överför mina egna krossade drömmar, min egen osäkerhet och icke-självkänsla på mina barn. Jag vet inte hur det ska gå till det här, men jag säger det nu högt, att det vill jag inte bli.
3. Jag vill inte ha lösa destruktiva förbindelser som inte leder nån vart. Där spelreglerna är oklara eller där spelreglerna är jävligt klara men ingen följer dem. Punkt. Punkt. PUNKT.
Okej, nu känns det bättre. Nu kan jag säga vad jag önskar mig.
Jag vill: (leva, va frisk, va schysst, hjälpsam och klok)
1. Träffa den rätte. Ja, det vill jag. För det är väl nog så att man ska vara två i alla fall... Just nu har jag ingen tilltro till detta alls eftersom det känns som att jag omringas att trista, eländiga, destruktiva, olyckliga relationer där folk sviker varann, är otrogna, nöjer sig, vantrivs och till slut (och förhoppningsvis) skiljer sig. Och det vill inte jag. Jag vill träffa den rätte men ändå minnas att även en relation med den rätte kräver arbete och uppoffringar, försök och misstag. Min uppfattning om "den rätte" är följande: Min bästa vän och älskare. Min utmanare. Mitt bollplank. En som får mig att göra det jag kan, visa det jag känner och säga vad jag tänker. Och jag vill att det ska hända snart. Jag ÖNSKAR att det händer snart.
2. Jag önskar mig en nykter (alternativt en som kan dricka utan att bli ett aggressivt, idiotiskt, korkat, svartsjukt och löjligt monster), rolig, klok, fördomsfri, modig, målmedveten heterosexuell man som har kontakt med sina känslor och en någålunda god självkänsla.
3. Jag önskar mig ett barn. En son föreställer jag mig, men en dotter går bra också. Jag skulle så himla gärna vilja veta vad det blir av en unge som kommer ut ur mig. Och så skulle jag verkligen vilja veta om jag är en så god mor som jag självsäkert nog inbillar mig att jag skulle vara. Det där med barn är en utmaning jag skulle vilja anta. Snart. Jag ÖNSKAR mig ett barn.
4. Egendomsmässigt. Om man får önska fritt. Alltså, det får jag nu då i den här leken... Jag har min lägenhet i stan och den vill jag ha kvar. Dessutom önskar jag mig nån form av boende i Pargas. Ett hus, ett torp, en stuga, en vrå, en garderob, en vind. Ett litet ställe där man kan vara på sommaren. Det önskar jag mig.
5. Arbetsmässigt så önskar jag mig ett långt liv på Åst med lite mindre projekt här och där ibland, om man får det att passa, för att variera sig och inte stagnera. Jag önskar mig såna projekt på ställen som t.ex. Viirus, Klockriketeatern, Wasa Teater, Uppsala Stadsteater, Strindbergs Intima, Teater Brunnsgatan 4, Orionteatern, Backa Teater, Norrbottensteatern. Det finns säkert massor fler ställen förstås men exempelvis dessa. Jag önskar mig regiuppdrag. Jag önskar att jag får regissera en ungdomsshow i Pargas. I övrigt önskar jag att jag fick lära mig spela dockteater. Jag önskar att jag fick lära mig laga dockor och masker. Jag önskar mig en egen snickerboa/verkstad/ateljé där jag har utrymme och möjlighet att pyssla.
6. Jag önskar mig styrka att orka och våga gå min egen väg, konfrontera, ta konflikter, ifrågasätta och göra det som innerst inne känns som det absolut enda rätta i livet just då!
Det här önskar jag mig. Jag ska fortsätta på min önskelista vid ett senare tillfälle, när jag igen känner att jag har mage att önska mig en massa...
Nu skäms jag.
Ja, det gör jag.
Såhär får mycket får man inte önska sig.
"Man kan inte få allt här i världen" ekar i huvudet...
Nej. Men man kan väl få önska, drömma och hoppas i alla fall?
Eller det är kanske dumt. Man blir ju så besviken.
Nån sa: "Ju snabbare men fattar att livet inte blir så mycket roligare än såhär, desto bättre."
Det är kanske ett sant kristet tänk det. Att jag nöjer mig med det här. Jag är nöjd med min lott.
Och det ÄR jag ju. Jag är nöjd redan nu!! Men det är ju massor av långa livet kvar ännu,
jag kan väl få önska mig nåt av det? Eller?
Ja, Gud vet.
Själv har jag ingen aning.
1. Jag vill ha den där blusen.
2. Gud nu måste jag snart få ligga.
3. Nu vill jag att det ska hända någå.
4. Saker som handlar om vad man INTE vill att ska hända en, vad man INTE önskar sig av sitt liv.
Det är väldigt svårt att ärligt säga vad man vill. Det är väldigt svårt att säga vad man inte vill på riktigt också. Alltså om man bortser från sånt som liksom ingen vill, typ ohälsa, död, olycka, fattigdom, svält, krig och annat helvetes påfund, så finns det faktiskt en massa saker som man inte vill som andra människor kanske vill eller som andra människor tror att man vill. Och det är nu det här jag har försökt fnula ut för mig själv i några veckor. Jag tror att jag är redo för att uttala mig om vad jag vill. Liksom helt sådär att jag inte har ändrat mig imorgon... Nu ska vi se om jag vågar. Det är ju lite pinsamt och genant att säga saker som man tror att man skulle bli lycklig av. Det är knepigt att säga vissa saker. Det är knepigt att våga välja lycka, våga önska sig lycka... Att man liksom tycker själv att man förtjänar att bli och vara lycklig. Liksom. Det tycker jag är svårt.
Att säga högt att man tycker att man förtjänar det.
Kanske blir det lättare om jag börjar med det jag inte vill...
Svårt det här...
Okej.
Jag vill inte: (inte dö, bli sjuk, hamna i olycka, döda nån, få nå psykfel, elda upp nånting eller vara elak typ)
Men dessutom:
1. Hur det än går eller vad som än händer så vill jag INTE hamna i en position där jag får betalt för att mingla, knyta kontakter och slicka röv. Jag vill inte bli en människa som blir bjuden på tillställningar, galor, event p.g.a. min ställning. Jag vill under inga omständigheter nånsin hamna sist på sidorna i Svensk Damtidning från diverse kändisfester. Alltså jag tror inte risken är särskilt stor att det skulle hända men jag jag bara säger det nu högt, att det vill jag inte. (Dessutom är det mycket i mitt liv som redan har hänt som jag aldrig trodde skulle hända så jag har lärt mig att i de lugnaste vatten simmar man in på Svensk Damtidnings sista mingelsidor)
2. Om jag nånsin blir mamma så vill jag inte bli en stressad mamma. En hysterisk, manisk, galen mamma som överför mina egna krossade drömmar, min egen osäkerhet och icke-självkänsla på mina barn. Jag vet inte hur det ska gå till det här, men jag säger det nu högt, att det vill jag inte bli.
3. Jag vill inte ha lösa destruktiva förbindelser som inte leder nån vart. Där spelreglerna är oklara eller där spelreglerna är jävligt klara men ingen följer dem. Punkt. Punkt. PUNKT.
Okej, nu känns det bättre. Nu kan jag säga vad jag önskar mig.
Jag vill: (leva, va frisk, va schysst, hjälpsam och klok)
1. Träffa den rätte. Ja, det vill jag. För det är väl nog så att man ska vara två i alla fall... Just nu har jag ingen tilltro till detta alls eftersom det känns som att jag omringas att trista, eländiga, destruktiva, olyckliga relationer där folk sviker varann, är otrogna, nöjer sig, vantrivs och till slut (och förhoppningsvis) skiljer sig. Och det vill inte jag. Jag vill träffa den rätte men ändå minnas att även en relation med den rätte kräver arbete och uppoffringar, försök och misstag. Min uppfattning om "den rätte" är följande: Min bästa vän och älskare. Min utmanare. Mitt bollplank. En som får mig att göra det jag kan, visa det jag känner och säga vad jag tänker. Och jag vill att det ska hända snart. Jag ÖNSKAR att det händer snart.
2. Jag önskar mig en nykter (alternativt en som kan dricka utan att bli ett aggressivt, idiotiskt, korkat, svartsjukt och löjligt monster), rolig, klok, fördomsfri, modig, målmedveten heterosexuell man som har kontakt med sina känslor och en någålunda god självkänsla.
3. Jag önskar mig ett barn. En son föreställer jag mig, men en dotter går bra också. Jag skulle så himla gärna vilja veta vad det blir av en unge som kommer ut ur mig. Och så skulle jag verkligen vilja veta om jag är en så god mor som jag självsäkert nog inbillar mig att jag skulle vara. Det där med barn är en utmaning jag skulle vilja anta. Snart. Jag ÖNSKAR mig ett barn.
4. Egendomsmässigt. Om man får önska fritt. Alltså, det får jag nu då i den här leken... Jag har min lägenhet i stan och den vill jag ha kvar. Dessutom önskar jag mig nån form av boende i Pargas. Ett hus, ett torp, en stuga, en vrå, en garderob, en vind. Ett litet ställe där man kan vara på sommaren. Det önskar jag mig.
5. Arbetsmässigt så önskar jag mig ett långt liv på Åst med lite mindre projekt här och där ibland, om man får det att passa, för att variera sig och inte stagnera. Jag önskar mig såna projekt på ställen som t.ex. Viirus, Klockriketeatern, Wasa Teater, Uppsala Stadsteater, Strindbergs Intima, Teater Brunnsgatan 4, Orionteatern, Backa Teater, Norrbottensteatern. Det finns säkert massor fler ställen förstås men exempelvis dessa. Jag önskar mig regiuppdrag. Jag önskar att jag får regissera en ungdomsshow i Pargas. I övrigt önskar jag att jag fick lära mig spela dockteater. Jag önskar att jag fick lära mig laga dockor och masker. Jag önskar mig en egen snickerboa/verkstad/ateljé där jag har utrymme och möjlighet att pyssla.
6. Jag önskar mig styrka att orka och våga gå min egen väg, konfrontera, ta konflikter, ifrågasätta och göra det som innerst inne känns som det absolut enda rätta i livet just då!
Det här önskar jag mig. Jag ska fortsätta på min önskelista vid ett senare tillfälle, när jag igen känner att jag har mage att önska mig en massa...
Nu skäms jag.
Ja, det gör jag.
Såhär får mycket får man inte önska sig.
"Man kan inte få allt här i världen" ekar i huvudet...
Nej. Men man kan väl få önska, drömma och hoppas i alla fall?
Eller det är kanske dumt. Man blir ju så besviken.
Nån sa: "Ju snabbare men fattar att livet inte blir så mycket roligare än såhär, desto bättre."
Det är kanske ett sant kristet tänk det. Att jag nöjer mig med det här. Jag är nöjd med min lott.
Och det ÄR jag ju. Jag är nöjd redan nu!! Men det är ju massor av långa livet kvar ännu,
jag kan väl få önska mig nåt av det? Eller?
Ja, Gud vet.
Själv har jag ingen aning.
Om Återfallet och annat
Har inte hunnitt blogga på ett tag p.g.a. diverse premiärer och annat. Är dock fortfarande nykter och nöjd, rökfri och lugn men fick ett återfall på shoppingpunkten förra veckan. 250 euro lyckades jag hyvla bort på Indiska på kanske sju minuter. Grejerna förblev i påsen som ett stort och färgglatt dåligt samvete och följande dag gick jag tillbaka och sa att jag inte vill ha dom här och inte heller har råd med dem. Jag fick lämna tillbaka allt utom ett halsband. Smycken får man tydligen inte återlämna. Jag fick tillbaka och det var bra det för annars hade jag varit utan.
Två dagar senare träffade jag gamla goda vänner i stan och vi gick på H&M och i vittnens närvaro köpte jag två urtjusiga blusar på rea. De kostade under tian styck och efter många om och men kom vi överens om att det var premiärdag och att de var billiga, jättesnygga och dessutom passade dom. Till skillnad från det där 250 euros köpet några dagar innan där inte ett enda plagg passade, inte ett enda plagg var i min smak och de var allt annat än billiga. Jag har alltså köpt två blusar för 20 euro i vittnens närvaro. Men det var varken destruktivt, desperat eller kicksökande. Det var ett helt sunt shoppingbeteende, alltså har jag inte dåligt samvete.
Däremot så märker jag att efter en och halv månad av fulhet, finnar, märklig ämnesomsättning, sömnsvårigheter, frusenhet och deppighet och handlingsförlamning verkar det som att min hy, mitt sinne, mitt humör, min kropp och mina rutiner har fått ett uppsving. Månne det börjar gå mot ljusare tider också helt mentalt nu när februarisolen har börjat värma? Jag vet inte men det känns bra.
Känns som att lyckan och kärleken är bakom hörnet.
Det har jag aldrig känt förut.
Känns som att jag bara måste gå bakom rätt knut helt enkelt.
Känns som att man har kärleken på tungan.
Måste bara komma på det.
Det är som att det är på vippen.
Och så har jag flyttat hem. Till Åbo. Lycka lycka LYCKA.
Spelar fortfarande i Vasa halva veckorna men basen är nu Åbo igen.
Hurrraaaaa! Och hurra för att Åbo nu äntligen, efter frånvaro, känns som "min hemstad".
Halleluja!
Två dagar senare träffade jag gamla goda vänner i stan och vi gick på H&M och i vittnens närvaro köpte jag två urtjusiga blusar på rea. De kostade under tian styck och efter många om och men kom vi överens om att det var premiärdag och att de var billiga, jättesnygga och dessutom passade dom. Till skillnad från det där 250 euros köpet några dagar innan där inte ett enda plagg passade, inte ett enda plagg var i min smak och de var allt annat än billiga. Jag har alltså köpt två blusar för 20 euro i vittnens närvaro. Men det var varken destruktivt, desperat eller kicksökande. Det var ett helt sunt shoppingbeteende, alltså har jag inte dåligt samvete.
Däremot så märker jag att efter en och halv månad av fulhet, finnar, märklig ämnesomsättning, sömnsvårigheter, frusenhet och deppighet och handlingsförlamning verkar det som att min hy, mitt sinne, mitt humör, min kropp och mina rutiner har fått ett uppsving. Månne det börjar gå mot ljusare tider också helt mentalt nu när februarisolen har börjat värma? Jag vet inte men det känns bra.
Känns som att lyckan och kärleken är bakom hörnet.
Det har jag aldrig känt förut.
Känns som att jag bara måste gå bakom rätt knut helt enkelt.
Känns som att man har kärleken på tungan.
Måste bara komma på det.
Det är som att det är på vippen.
Och så har jag flyttat hem. Till Åbo. Lycka lycka LYCKA.
Spelar fortfarande i Vasa halva veckorna men basen är nu Åbo igen.
Hurrraaaaa! Och hurra för att Åbo nu äntligen, efter frånvaro, känns som "min hemstad".
Halleluja!
måndag 13 februari 2012
Om Kruxet
Nu har jag kommit på det! I samband med lördagens Les Misérables-slutfest slog det mig! Ja, festen var hysterisk, kvällen magisk och dansen lång, lång enda in på morgontimmarna. Nykter! Bravo! Och skitkul var det! Ett speciellt tillfälle såklart och alla anledning att fira, man behövde inte fundera hemskt länge för att komma på exakt hur viktigt det var med just den här festen!
Och det är just det!
Det fanns ett speciellt, stort och viktigt syfte!
Kruxet är ju inte att jag inte skulle tycka om att festa. Nej, jag gillar det! Dansa natten lång och svettas och baila och garva och ha kul! Och kruxet är inte egentligen att jag är alkoholmissbrukare, Jag skulle kunna bli det tror jag, men jag är inte det. Kruxet är att jag har börjat förlita mig på alkoholens effekt. Jag går på fest för att dricka, för att bli full, för att ragga och träffa mannen i mitt liv. När jag egentligen borde gå på fest för att festa, umgås, dansa, trivas. Sen kanske FÖLJDEN är att jag dricker, blir full, raggar och träffar mannen i mitt liv och då är det okej, men det är inte följden av att jag har druckit alkohol utan för att jag har haft kul.
Kruxet är att man blir så lat. Man går på fest, tankar in sprit i väntan på att alkoholen ska kicka i och sen blir det automatiskt roligt utan att man själv egentligen har behövat anstränga sig mer än att gå till Alko och lyfta flaskan till munnen. Således kan man gå på vilken fest som helst, med vem som helst, när som helst, med vilket humör och vilken hälsa som helst och av vilken orsak eller ingen orsak som helst. För allting kommer att bli bra bara vi ha fått i oss lite sprit. Och det blir det ju tyvärr... För stunden så hjälper alkoholen att lyfta vårt humör, tappa vår känsla för hur vi mår fysiskt och psykiskt och hjälpa oss med att stå ut med vilka människor som helst, vilka egenskaper som helst och hjälper oss att acceptera vilken orsak som helst.
Hittills har det varit svårt att hitta fest-mode.
Har känt mig fel och malplacerad på dansgolvet.
Tråkig och avslöjande och klarsynt och lättiriiterad.
Men i lördags hände det!
Det var helt möjligt att festa till ottan som ett galet djur på bara light cola och vichy!
Faktum är att jag till och med kände mig full!
Det GÅR alltså att locka fram fest-mode, fiilisen och "flowet" på dansgolvet helt utan kemikalier.
Det kräver helt enkelt bara en större ansträngning, ett viktigare syfte, god hälsa, pigghet och ett fantastiskt sammanhang. (Och musik...) Och det är DÄRFÖR man inte ska gå på fester man inte vill gå på, och därför man inte ska gå på fest om man är sjuk,stressad eller trött och det är därför man inte ska gå på fest bara för att gå på fest, som om det inte fanns ett annat giltigt tidsfördriv att ägna sig åt en lördagkväll.
Gud vad skönt att förstå det här.
Och det är just det!
Det fanns ett speciellt, stort och viktigt syfte!
Kruxet är ju inte att jag inte skulle tycka om att festa. Nej, jag gillar det! Dansa natten lång och svettas och baila och garva och ha kul! Och kruxet är inte egentligen att jag är alkoholmissbrukare, Jag skulle kunna bli det tror jag, men jag är inte det. Kruxet är att jag har börjat förlita mig på alkoholens effekt. Jag går på fest för att dricka, för att bli full, för att ragga och träffa mannen i mitt liv. När jag egentligen borde gå på fest för att festa, umgås, dansa, trivas. Sen kanske FÖLJDEN är att jag dricker, blir full, raggar och träffar mannen i mitt liv och då är det okej, men det är inte följden av att jag har druckit alkohol utan för att jag har haft kul.
Kruxet är att man blir så lat. Man går på fest, tankar in sprit i väntan på att alkoholen ska kicka i och sen blir det automatiskt roligt utan att man själv egentligen har behövat anstränga sig mer än att gå till Alko och lyfta flaskan till munnen. Således kan man gå på vilken fest som helst, med vem som helst, när som helst, med vilket humör och vilken hälsa som helst och av vilken orsak eller ingen orsak som helst. För allting kommer att bli bra bara vi ha fått i oss lite sprit. Och det blir det ju tyvärr... För stunden så hjälper alkoholen att lyfta vårt humör, tappa vår känsla för hur vi mår fysiskt och psykiskt och hjälpa oss med att stå ut med vilka människor som helst, vilka egenskaper som helst och hjälper oss att acceptera vilken orsak som helst.
Hittills har det varit svårt att hitta fest-mode.
Har känt mig fel och malplacerad på dansgolvet.
Tråkig och avslöjande och klarsynt och lättiriiterad.
Men i lördags hände det!
Det var helt möjligt att festa till ottan som ett galet djur på bara light cola och vichy!
Faktum är att jag till och med kände mig full!
Det GÅR alltså att locka fram fest-mode, fiilisen och "flowet" på dansgolvet helt utan kemikalier.
Det kräver helt enkelt bara en större ansträngning, ett viktigare syfte, god hälsa, pigghet och ett fantastiskt sammanhang. (Och musik...) Och det är DÄRFÖR man inte ska gå på fester man inte vill gå på, och därför man inte ska gå på fest om man är sjuk,stressad eller trött och det är därför man inte ska gå på fest bara för att gå på fest, som om det inte fanns ett annat giltigt tidsfördriv att ägna sig åt en lördagkväll.
Gud vad skönt att förstå det här.
söndag 12 februari 2012
Om Måndag
Måndag är dagen då man ska börja på nytt. Liksom första dagen på månaden eller året. Imorgon känner jag verkligen för en skärpning. Har varit rök- och spritfri men fuskat lite med det andra. I fredags åt jag Hesburger. Jag var inte sugen men jag var svinhungrig och trött. Det var enkelt och snabbt och jag orkade inte ställa till med besvär för mig själv. Fuskade med att köpa lösögonfransar inför helgens slutfest också. Och ett nagellack, då jag blev sugen på att lacka mina naglar som nu av nån obegriplig anledning har börjat växa och hålla. Summan blev kanske sex euro men i alla fall. Fusk är fusk.
Men nu ska det sluta fuskas och nu ska det sista i godis-slarv plockas bort. Jag måste sluta "unna mig" hela tiden bara för att jag är uttråkad eller deppig över att inte kunna shoppa loss. Svårast är fan shoppandet alltså...
Det suget går fan inte över och shoppingområdena, reklamzoner och frestelserna är så gott som omöjligt att undvika och det är svårt att motivera med att "det är ju skadligt", för det är ju egentligen "bara" skadligt för ekonomin och inget annat.
Ja, men imorgon är det måndag och nu skärpning!
Men nu ska det sluta fuskas och nu ska det sista i godis-slarv plockas bort. Jag måste sluta "unna mig" hela tiden bara för att jag är uttråkad eller deppig över att inte kunna shoppa loss. Svårast är fan shoppandet alltså...
Det suget går fan inte över och shoppingområdena, reklamzoner och frestelserna är så gott som omöjligt att undvika och det är svårt att motivera med att "det är ju skadligt", för det är ju egentligen "bara" skadligt för ekonomin och inget annat.
Ja, men imorgon är det måndag och nu skärpning!
torsdag 9 februari 2012
Om Ditt und Datt
Det går dåligt med godis-strejken.
Men om vi nu ska se någå positivt i det här så har jag ju varit sprit- och rökfri i över månad.
Kanske blir det enklare när premiären är över och jag hittar normala rutiner i mitt eget hem.
Blir mycket tröstätande här i Vasa när det är kallt och eländigt.
I övrigt har jag kommit till insikt med det här med tro.
Jag tror på kärleken, ljuset, ärligheten och tolerans.
Om folk sen vill kalla det Gud passar det mig utmärkt.
I övrigt har jag insett att jag lever efter det och det är varken min eller någon annans sak att avgöra om det är ett sant kristet beteende. Det får väl den där Gud avgöra när det väl är dags. Vem är jag att döma varken mej själv eller någon annan.
Amentackfördet.
Men om vi nu ska se någå positivt i det här så har jag ju varit sprit- och rökfri i över månad.
Kanske blir det enklare när premiären är över och jag hittar normala rutiner i mitt eget hem.
Blir mycket tröstätande här i Vasa när det är kallt och eländigt.
I övrigt har jag kommit till insikt med det här med tro.
Jag tror på kärleken, ljuset, ärligheten och tolerans.
Om folk sen vill kalla det Gud passar det mig utmärkt.
I övrigt har jag insett att jag lever efter det och det är varken min eller någon annans sak att avgöra om det är ett sant kristet beteende. Det får väl den där Gud avgöra när det väl är dags. Vem är jag att döma varken mej själv eller någon annan.
Amentackfördet.
onsdag 8 februari 2012
Om Väntan
Väntan är det värsta jag vet.
Jag blir otroligt rastlös, röksugen och orolig av att vänta.
Nu har det varit väldigt mycket väntan på sistone och idag
har varit en väldigt riskfylld dag då diverse medel har tilltalar mig.
Just nu sitter jag och är så innerligt sugen på choklad eller kaka
eller äppelpaj eller glass eller cigaretter eller vitt vin eller...
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!
Och min gubbirritation fortsätter, ökar och svämmar över.
Fan vad trött man blir. Ska man verkligen måsta bekräfta
dem hela tiden och ge dem uppmärksamhet?
Dom är ju värre än gläfsiga hundar gud bevare.
Jag blir otroligt rastlös, röksugen och orolig av att vänta.
Nu har det varit väldigt mycket väntan på sistone och idag
har varit en väldigt riskfylld dag då diverse medel har tilltalar mig.
Just nu sitter jag och är så innerligt sugen på choklad eller kaka
eller äppelpaj eller glass eller cigaretter eller vitt vin eller...
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!
Och min gubbirritation fortsätter, ökar och svämmar över.
Fan vad trött man blir. Ska man verkligen måsta bekräfta
dem hela tiden och ge dem uppmärksamhet?
Dom är ju värre än gläfsiga hundar gud bevare.
söndag 5 februari 2012
Och för var dag som går...
...blir jag mer och mer irriterad på folk som inte tar ansvar över sina liv och sina handlingar.
Folk som hellre snackar skit än konfronterar dem som det verkligen berör. Folk som föredrar att gnälla istället för att förändra. Folk som inte tar itu med sina misslyckade liv, arbeten, bostäder, relationer eller vad det nu är utan istället placerar sig i offer-rollen och nöjer sig med det.
Samt folk som inte tar hand om de barn som de skaffat till denna världen och fattar att så länge barnen är barn så är de på första prioritet oberoende vad som händer. Samt folk som har kärleksrelationer men ändå har affärer på sidan om. Fy fan vad trött jag blir på det. Det behöver för övrigt inte vara långa affärer vid sidan om, varenda blinkning, antydan eller nyp är minst lika asigt. Och jag är så satans trött på gubbar. Voj, herregud. Kommer jag nånsin att gilla en gubbe igen? Gubbe låter som nån farbror i sextio årsåldern, men jag kan upplysa er om att gubbar finns i alla åldrar.
Gubbe= "naistennaurattaja", en som blir provocerad av att det finns kvinnor som inte orkar bekräfta deras idiotiska skämt och röv-nyp, en som faller ihop och förintas när folk inte avgudar dem och deras eländiga jargong, vuxna män som inte kan dricka med måtta, vuxna män som tror att deras åsikt, röst, skämt, diskussion är på något vis viktigare än t.ex. den som ska hålla tal, den som ska börja en föreställning, den som har vunnit ett pris, en som tror att varje möte, varje tillställning, varje antydan, varje anklagan, varje åsikt och varje leende på något vis har nånting med dem att göra, helt som hela världen skulle snurra runt alla gubbars navel, en som springer på tusentals middagar och partyn i året men fortfarande inte vet hur man beter sig och för sig, en som tror att äkta gentlemannaskap innebär att man öppnar dörren, ger jackan och viftar med visa-kortet. En som säger och gör saker som är så luddiga så att man aldrig kan bli anklagad för att vara oförskämd, för det var ju bara ett skämt...
Jag blir också irriterad på fruntimmer som ständigt bekräftar det här beteendet. På ett eller annat sätt.
Jag har ingen förståelse för det. Jag kommer aldrig att ha det. Och jag kommer aldrig mer att vara en av dem. Kanske blir jag aldrig bortgift då, men då är det inte meningen att jag ska bli det då. Punkt.
Folk som hellre snackar skit än konfronterar dem som det verkligen berör. Folk som föredrar att gnälla istället för att förändra. Folk som inte tar itu med sina misslyckade liv, arbeten, bostäder, relationer eller vad det nu är utan istället placerar sig i offer-rollen och nöjer sig med det.
Samt folk som inte tar hand om de barn som de skaffat till denna världen och fattar att så länge barnen är barn så är de på första prioritet oberoende vad som händer. Samt folk som har kärleksrelationer men ändå har affärer på sidan om. Fy fan vad trött jag blir på det. Det behöver för övrigt inte vara långa affärer vid sidan om, varenda blinkning, antydan eller nyp är minst lika asigt. Och jag är så satans trött på gubbar. Voj, herregud. Kommer jag nånsin att gilla en gubbe igen? Gubbe låter som nån farbror i sextio årsåldern, men jag kan upplysa er om att gubbar finns i alla åldrar.
Gubbe= "naistennaurattaja", en som blir provocerad av att det finns kvinnor som inte orkar bekräfta deras idiotiska skämt och röv-nyp, en som faller ihop och förintas när folk inte avgudar dem och deras eländiga jargong, vuxna män som inte kan dricka med måtta, vuxna män som tror att deras åsikt, röst, skämt, diskussion är på något vis viktigare än t.ex. den som ska hålla tal, den som ska börja en föreställning, den som har vunnit ett pris, en som tror att varje möte, varje tillställning, varje antydan, varje anklagan, varje åsikt och varje leende på något vis har nånting med dem att göra, helt som hela världen skulle snurra runt alla gubbars navel, en som springer på tusentals middagar och partyn i året men fortfarande inte vet hur man beter sig och för sig, en som tror att äkta gentlemannaskap innebär att man öppnar dörren, ger jackan och viftar med visa-kortet. En som säger och gör saker som är så luddiga så att man aldrig kan bli anklagad för att vara oförskämd, för det var ju bara ett skämt...
Jag blir också irriterad på fruntimmer som ständigt bekräftar det här beteendet. På ett eller annat sätt.
Jag har ingen förståelse för det. Jag kommer aldrig att ha det. Och jag kommer aldrig mer att vara en av dem. Kanske blir jag aldrig bortgift då, men då är det inte meningen att jag ska bli det då. Punkt.
Om Människorvärde
En sak har jag funderat på. Bland många andra... Detta i alla fall med anledning av att det i min hemstad har varit en räcka självmordsfall de senaste åren. Unga människor som väljer att ta sitt liv av ena eller andra orsaken. Självmord har jag alltid haft mycket svårt med. Alltså om man jämför med olyckor och sjukdomar eller annan världsmisär så har jag svårast att hantera självmord. Jag vet inte varför men så är det. Och det jag nu kommer att säga är inte anklagelse eller ett desperat försök att hitta nån syndabock utan det är nu helt enkelt en tanke, en association och ett sätt att ödmjukt försöka säga att det finns en baksida av allt.
Nu tror jag inte att det som har hänt de senaste åren har nånting med det jag nu kommer att säga men det är ändå viktigt att komma ihåg att ...äh... Nu säger bara.
Jag var och såg senaste ungdomsshowen i Pargas. Ett härligt spektakel på alla vis, men jag tänker inte recensera det desto mer. Min bana började ju i en likadan show. Och mitt liv fick helt klart en annan riktning än det hade när det hände. Jag är inte säker på att jag skulle vilja veta vad som hade hänt om jag inte hade hittat den meningen med livet som jag fortfarande tycker att det är. Teater. Och många öden med mej. Verkligen. Gemenskapen, uppgifterna och möjligheten att få synas, bekräftas och vara delaktig har säkert räddat många unga själar. Själv räddar det där mig hela tiden. På jobbet får jag synas, på jobbet får jag bekräftelse och där får jag vara delaktig. Och jag gläds för varje blomma, varje kort, varje nedplitat minne, varje hälsning på gatan där jag inte vet vem den andra är men den vet vem jag är genom nån föreställning nånstans. Jag gläds över varje "like" på Facebook. Det gör jag verkligen.
I år var det rekordmånga ungdomar med i showen. Och det är här nånstans jag börjar fundera. Tänk om alla shower, bänd, uppmärksamhet, tidningar, blommor, lärare som uppmärksammar de elever som är med etc. leder till att de ungdomar som inte har nån lust att stå på scenen hamnar lite i skymundan. Jag menar, man måste ju lära barn och ungdomar att de har samma värde även om de inte vill vara med i ungdomsshowen. Och de borde få samma uppmärksamhet av familj och vänner, skola och media som alla de som vill stå på scenen. Jag har t.ex. själv två systerdöttrar som då har mig som moster och så länge de har levat så har moster stått på scenen, fått blommor, tidningar har skrivit, hon har varit i teve och radio och folk har applåderat, hyllat och uppmärksammat henne för det hon gjort på ett eller annat sätt. De har varit på nästan alla föreställningar och många premiärer. När vi går på "malmen" kommer folk och pratar med mig och berömmer. Jag vill inte att dom ska få den uppfattningen att man är "något speciellt" eller " mer värd" för att man sysslar med scenkonst. Jag vill inte dom ska tro att det enda sättet att få uppmärksamhet från familj, vänner och bekanta är genom att ställa sig på scenen. Och framförallt tycker jag inte att det ska vara grundorsaken till att man överhuvudtaget ställer sig på scenen, speciellt inte professionellt, liksom för att lappa nånting som är sönder där inne. För då blir inte ens liv, ens yrkesliv och själ riktigt stabil... Tror jag.
Jag vet int riktigt vad jag menar.
Men jag menar att man måste lära barn och ungdomar att deras värde som människa och individ inte baserar sig på vad de presterar eller klarar av. Och att man är värd en blomma, en applåd och uppmärksamhet även om man inte står på scenen och sjunger och dansar. Faktum är att i tonåren borde man få en applåd och en blomma varje dag bara för att man har stått ut med att vara tonåring ännu en dag.
Och så måste man lära kidsen att livet består av medvind och motvind och att det är just det som är livet.
Det att man stiger upp varje morgon i alla fall, trots att det av ena eller andra orsaken känns motigt.
Jo, tack för ordet. :D
Nu tror jag inte att det som har hänt de senaste åren har nånting med det jag nu kommer att säga men det är ändå viktigt att komma ihåg att ...äh... Nu säger bara.
Jag var och såg senaste ungdomsshowen i Pargas. Ett härligt spektakel på alla vis, men jag tänker inte recensera det desto mer. Min bana började ju i en likadan show. Och mitt liv fick helt klart en annan riktning än det hade när det hände. Jag är inte säker på att jag skulle vilja veta vad som hade hänt om jag inte hade hittat den meningen med livet som jag fortfarande tycker att det är. Teater. Och många öden med mej. Verkligen. Gemenskapen, uppgifterna och möjligheten att få synas, bekräftas och vara delaktig har säkert räddat många unga själar. Själv räddar det där mig hela tiden. På jobbet får jag synas, på jobbet får jag bekräftelse och där får jag vara delaktig. Och jag gläds för varje blomma, varje kort, varje nedplitat minne, varje hälsning på gatan där jag inte vet vem den andra är men den vet vem jag är genom nån föreställning nånstans. Jag gläds över varje "like" på Facebook. Det gör jag verkligen.
I år var det rekordmånga ungdomar med i showen. Och det är här nånstans jag börjar fundera. Tänk om alla shower, bänd, uppmärksamhet, tidningar, blommor, lärare som uppmärksammar de elever som är med etc. leder till att de ungdomar som inte har nån lust att stå på scenen hamnar lite i skymundan. Jag menar, man måste ju lära barn och ungdomar att de har samma värde även om de inte vill vara med i ungdomsshowen. Och de borde få samma uppmärksamhet av familj och vänner, skola och media som alla de som vill stå på scenen. Jag har t.ex. själv två systerdöttrar som då har mig som moster och så länge de har levat så har moster stått på scenen, fått blommor, tidningar har skrivit, hon har varit i teve och radio och folk har applåderat, hyllat och uppmärksammat henne för det hon gjort på ett eller annat sätt. De har varit på nästan alla föreställningar och många premiärer. När vi går på "malmen" kommer folk och pratar med mig och berömmer. Jag vill inte att dom ska få den uppfattningen att man är "något speciellt" eller " mer värd" för att man sysslar med scenkonst. Jag vill inte dom ska tro att det enda sättet att få uppmärksamhet från familj, vänner och bekanta är genom att ställa sig på scenen. Och framförallt tycker jag inte att det ska vara grundorsaken till att man överhuvudtaget ställer sig på scenen, speciellt inte professionellt, liksom för att lappa nånting som är sönder där inne. För då blir inte ens liv, ens yrkesliv och själ riktigt stabil... Tror jag.
Jag vet int riktigt vad jag menar.
Men jag menar att man måste lära barn och ungdomar att deras värde som människa och individ inte baserar sig på vad de presterar eller klarar av. Och att man är värd en blomma, en applåd och uppmärksamhet även om man inte står på scenen och sjunger och dansar. Faktum är att i tonåren borde man få en applåd och en blomma varje dag bara för att man har stått ut med att vara tonåring ännu en dag.
Och så måste man lära kidsen att livet består av medvind och motvind och att det är just det som är livet.
Det att man stiger upp varje morgon i alla fall, trots att det av ena eller andra orsaken känns motigt.
Jo, tack för ordet. :D
Om Att vara kristen 2
Nå nu har jag fått Hagmans bok.
Av en god vän och god kristen som heter Frank.
Frank är en god kristen som förstår mig.
Det tycker jag är ovanligt.
Frank följer mig på min väg att hitta sanningen som saker och jag är därför väldigt glad att han vill ge mig litteratur som han tycker att jag borde läsa, även om han vet att jag kanske kommer att vara av annan åsikt.
Vilket jag ofta envisas med att vara.
Nu ska jag läsa och begrunda och sen ska jag läsa någå annat och begrunda det.
Men innan jag läser något överhuvudtaget är att mitt största problem med kristna och kristenheten är att det verkar helt stört omöjligt för mig att någonsin få bli/vara kristen. Även om jag alltså alltid i grunden liksom har trott att jag är det...på något vis. Men jag har ju nu insett att jag helt enkelt inte är tillräckligt påläst. För det finns nu tydligen en massa med kristenheten som jag varken står bakom eller som jag kan uppfylla. Och det är en stor chock för mig att jag helt enkelt inte fyller kriterierna för att vara "sann kristen". Det suger.
Men alltså nog klarar jag ju mej ändå.
Jag har ju mitt sätt att se på saken och det har ju funka hittills.
Jag måste nu helt enkelt bara vänja mej vid att det är någå annat jag är istället för "sann kristen".
Av en god vän och god kristen som heter Frank.
Frank är en god kristen som förstår mig.
Det tycker jag är ovanligt.
Frank följer mig på min väg att hitta sanningen som saker och jag är därför väldigt glad att han vill ge mig litteratur som han tycker att jag borde läsa, även om han vet att jag kanske kommer att vara av annan åsikt.
Vilket jag ofta envisas med att vara.
Nu ska jag läsa och begrunda och sen ska jag läsa någå annat och begrunda det.
Men innan jag läser något överhuvudtaget är att mitt största problem med kristna och kristenheten är att det verkar helt stört omöjligt för mig att någonsin få bli/vara kristen. Även om jag alltså alltid i grunden liksom har trott att jag är det...på något vis. Men jag har ju nu insett att jag helt enkelt inte är tillräckligt påläst. För det finns nu tydligen en massa med kristenheten som jag varken står bakom eller som jag kan uppfylla. Och det är en stor chock för mig att jag helt enkelt inte fyller kriterierna för att vara "sann kristen". Det suger.
Men alltså nog klarar jag ju mej ändå.
Jag har ju mitt sätt att se på saken och det har ju funka hittills.
Jag måste nu helt enkelt bara vänja mej vid att det är någå annat jag är istället för "sann kristen".
Om Fester
I helgen var det fest igen. Och förra helgen. Och jo, jag har hållit mej. Bra, bra, jag är så duktig. (klapp, klapp) Helgen fest var knepigare än den förra och jag försöker analysera varför. Igår kom jag aldrig riktigt igång. Jag blev mer betraktaren. Det var skitkul och jag hade inte velat vara utan det men jag dansade inte i fem timmar som jag gjorde förra lördagen. Jag hade svårare att smälta in med min nykterhet.
Jag undrar om det här eventuellt beror på att gårdagens sammanhang har alltid involverat sprit. Les Mis-familjen har aldrig spottat i glaset och under ett och halvt år har vi umgåtts som grupp dels på jobbet och dels på fester. Allt där emellan har det varit mindre av. Vissa har man umgåtts med också i andra nyktra och icke-festliga sammanhang, men med de flesta och framförallt som grupp så har det alltid inneburit nånslags party och därmed automatiskt nånslags fylla...
Sen ska man inte glömma att förra helgens fest var på hemmaplan med en "familj" som jag känt och hängt med länge. Där det känns som att jag har en självklar kravlös plats som inte hänger på vilket tillstånd jag befinner mig i. Les Mis-familjen är en kortare familjehistoria som är minst lika fin men inte ännu lika självklar och kravlös. Man får jobba lite för att hänga med och folk jobbar väldigt hårt för att alla SKA vara med. Igår var jag både sjuk och nykter och hade extremt låg energi och orkade inte haka på. Dessutom är jag hela tiden medveten om att om en vecka är det slut. Och det har jag varit medveten om ett tag redan. Varandet i Les Mis-familjen är inte lika bekymmerslös längre för mig. En del reagerar med att verkligen vilja ta ut svängarna innan det definitivt är slut medan jag min vana trogen förbereder mig med att ta avstånd, distansera och sakta men säkert lämna. Det känns ungefär som sista året i Teaterhögskolan. Det brutala sanningen står där framför en och man blir medveten om att en era håller på att ta slut och alla löften och relationer, flyktiga blickar och innerliga kramar kommer snart att vara förbi. Och det värsta av allt, det enda som består är en sporadisk högtidskontakt på Facebook... I alla fall med de allra flesta. Nya projekt, nya utmaningar, nya flyktiga blickar och innerliga kramar bland nya människor. Och just det faktum, den vetskapen, har jag lite svårt att fira.
Därför hade det varit mycket enklare med sprit igår.
Och därför skulle det vara mycket enklare med sprit nästa lördag.
Som Alex sa:...för att slippa känna något...
Jag undrar om det här eventuellt beror på att gårdagens sammanhang har alltid involverat sprit. Les Mis-familjen har aldrig spottat i glaset och under ett och halvt år har vi umgåtts som grupp dels på jobbet och dels på fester. Allt där emellan har det varit mindre av. Vissa har man umgåtts med också i andra nyktra och icke-festliga sammanhang, men med de flesta och framförallt som grupp så har det alltid inneburit nånslags party och därmed automatiskt nånslags fylla...
Sen ska man inte glömma att förra helgens fest var på hemmaplan med en "familj" som jag känt och hängt med länge. Där det känns som att jag har en självklar kravlös plats som inte hänger på vilket tillstånd jag befinner mig i. Les Mis-familjen är en kortare familjehistoria som är minst lika fin men inte ännu lika självklar och kravlös. Man får jobba lite för att hänga med och folk jobbar väldigt hårt för att alla SKA vara med. Igår var jag både sjuk och nykter och hade extremt låg energi och orkade inte haka på. Dessutom är jag hela tiden medveten om att om en vecka är det slut. Och det har jag varit medveten om ett tag redan. Varandet i Les Mis-familjen är inte lika bekymmerslös längre för mig. En del reagerar med att verkligen vilja ta ut svängarna innan det definitivt är slut medan jag min vana trogen förbereder mig med att ta avstånd, distansera och sakta men säkert lämna. Det känns ungefär som sista året i Teaterhögskolan. Det brutala sanningen står där framför en och man blir medveten om att en era håller på att ta slut och alla löften och relationer, flyktiga blickar och innerliga kramar kommer snart att vara förbi. Och det värsta av allt, det enda som består är en sporadisk högtidskontakt på Facebook... I alla fall med de allra flesta. Nya projekt, nya utmaningar, nya flyktiga blickar och innerliga kramar bland nya människor. Och just det faktum, den vetskapen, har jag lite svårt att fira.
Därför hade det varit mycket enklare med sprit igår.
Och därför skulle det vara mycket enklare med sprit nästa lördag.
Som Alex sa:...för att slippa känna något...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)