Är så trött på mig själv så jag orkar inte skriva för jag orkar inte höra läsa se upprepa samma jävla skit om och om igen. Humöret är väl generellt gott men då andningssvårigheterna kommer blir jag irriterad och knäckt och till slut ledsen och inte kan man ens gråta skapligt då medicinerna verkar blocka hela den funktionen. Axlarna är vid öronen och jag kippar efter andan dygnet runt vilket irriterar luftrören vilket leder till astma-andning och frustration och jag känner mig angripen i lungorna eftersom jag väl drar in en jävla massa skräp och skit med mitt flåsande. Så på kvällen är jag helt slut och ögonen svider och strupen värker, lungorna jobbar, nacken spärrar, ryggen krampar och huvudet värker och jag vill bara sova sova sova vilket jag inte kan för jag är så jävla frustrerad och orolig och letar efter lösningar dygnet runt. Drömmer mardrömmar, gnyr, snurrar, rastlös, orolig, flåsar och klättrar på väggarna och sen börjar hjärtat slå och pulsen gå och jag inbillar mig alla satans sjukdomar i universum av den enda enkla anledningen ATT JAG INTE FÅR LUFT.
JAG FÅR INTE LUFT!!!
JAG BLIR VITTU TOKIG!!!
Om jag är irriterad, trött, fräsig, o-kramig, vill vara i fred och bara surar så beror det inte på att jag inte älskar dej utan på att jag för helvete inte kan ANDAS och jag är så trött på mig själv så jag helst inte vill synas eller finnas till.
Och så är tvångstankarna igång.
ORKA.
JAG FÅR INTE LUFT!!!
JAG BLIR VITTU TOKIG!!!
Om jag är irriterad, trött, fräsig, o-kramig, vill vara i fred och bara surar så beror det inte på att jag inte älskar dej utan på att jag för helvete inte kan ANDAS och jag är så trött på mig själv så jag helst inte vill synas eller finnas till.
Och så är tvångstankarna igång.
ORKA.
Du ska ha kudos för att du skriver av dig så vi andra med samma helvete vet att vi inte är ensamma. Jag är 37 år, man, och lider av skov som alltid yttrar sig i andningsvårigheter och svimmningskänslor oftast nattetid.
SvaraRaderaMagen har gått i tusen bitar av all stress.
Varför? är frågan jag alltid ställer mig själv när man står där ensam. Jag visste nog inte vad ensamhet var förut, nu vet jag.
Är skild sedan 4 år och lever ensam, attackerna började för 2 år sedan kan inte se att jag skulle våga blotta mig för en partner med alla dessa problem, har många vänner men jag har märkt att jag koncentrerat de senaste åren på att leva mitt liv på det sätt som gör att jag minimerar risken för attacker och det är kanske inte det bästa sättet att vårda vänskap. Talar bara med en eller två vänner om mina problem... sparsamt.
Min mor är den enda jag verkligen öppnat mig för, de gånger jag fått en riktigt stor attack har jag ringt och ställt frågan varför? Hon erbjuder mig alltid att komma förbi och bo hos henne tills det är över och jag har motvilligt tackat ja.
Skammen och lättnaden att ha någon bredvid sig när det är som värst klär av en totalt. Jag har berättat att jag känner så men hon viftar givetvis bort det som ingenting, men jag känner ändå givetvis att det är ett stort nederlag att krypa till mamma när man är 37 år. Samtidigt finns det ingen annanstans jag hellre vill vara när luften inte går ner.
194 cm, 100+kg men ack så liten.
Har inte jobbat på ett år pga attackerna, för 5 år sedan var jag gift med eget företag och frisk, kan inte få ordning på mitt liv riktigt...allt koncentreras på att inte få en ny attack, allt. Sömnbrist är alltid triggaren för mig hela dagarna går ut på att se till att jag sovit tillräckligt ett vansinnigt beteende jag vet, men jag ser inga alternativ, sover jag inte vet jag vad som ligger runt hörnet.
Det som stör mig mest med mig själv är att jag mellan skoven är helt ok och nästan glömmer att jag ligger i skottlinjen, helt orörd förutom jakten på sömn, när sedan skoven kommer går jag från orörd och ignorant leende till helvetet själv.
Uppskattar din blogg, den hjälper mig.