Begravning

Jag var på en jättefin begravning. Den var så ljuvligt vacker på alla sätt och vis men jag ska inte orda så mycket mer om det. Däremot ska jag beskriva den underbara känslan att vara på en tillställning med en massa folk (som jag i dagsläget avskyr, alltså folk i allmänhet har jag svårt med, inte specifikt dom som var på begravningen) i en stor byggnad (jobbigt med stora byggnader även) där det allra bästa och märk väl RÄTTA man kan göra är att sitta stilla, andas och gråta.

I mitt tillstånd så är det som att jag borde söka mig till fler evenemang, platser där det är det enda korrekta. Tillställningar där det liksom inte direkt är förbjudet att mingla men å andra sidan är det egentligen ingen som vill det eller förmår det för ingen vet riktigt vad man ska säga och det är liksom helt okej att med en lätt huvudnickning och ett tyst formulerat svagt hej, hälsa på folk. Ingen blir liksom arg eller tar det personligt om man inte ler och small-talkar och underhåller och roar. Ingen blir obekväm eller får svårt att vara om man storbölar och snorar. Och framförallt är det nästintill förbjudet att prestera någå på en begravning. Eller faktiskt alltså ens i kyrkan. I kyrkan ska man liksom samlas i stillhet och sitta still och andas och inte tänka så mycket. Eller så gör jag i alla fall i kyrkan. Jag lyssnar sällan på vad dom säger. Ber sällan med ljud eller knäppta händer. Sjunger ibland. Går inte i nattvarden utan jag sitter mest i min bänk och glor och gråter. Begravning eller inte. Och jag inbillar mig liksom att Gud tycker det är helt fine att jag gör så. Att man inte blir utesluten fast man gör lite som man tycker bara man är liksom stilla och inte stör dom andra. Tänker jag. Så summasuram så tycker alla, inklusive jag och Gud och Jesus och resten att man är jätteduktig om man sitter i sin bänk och glor. Och gråter. Och när jag känner att jag är duktig då får jag liksom ett mervärde. Och det är väldigt sällan jag känner mig duktig just nu eftersom jag försöker att undvika att prestera så in i helvete, jag försöka undvika att göra grejer för att bli omtyckt, jag försöker vänja mig av med den "kicken". Så det var så himmelens skönt där på begravningen. Jag upplevde verkligen att mitt sätt att vara och må och förmåga att bete mig var helt RÄTT.
Skönt.

Kicken ja. Jag inser ju nu. Att hösten 2011, då jag hade mina första panikattacker och tröttnade på mig själv tog jag tag i det stora projektet att avgifta mig. Att vänja mig av med de här förbaskade "kickarna" som jag dränker mig i för att stå ut med mej själv. Alkohol, cigaretter, hesburgermat, shopping, sex blablabla. Och det gick ju bra. Naivt nog trodde jag att jag skulle klara mig ensam ur det här. Resultatet istället var att jag började se till att få kickar av människor istället. Jag behövde ju mina serotonin-boostar och det får man ju om man ställer upp för andra, jobbar, städar, formar sig och är en "god och snäll" människa. God och snäll så till den milda grad att också när man blir utsatt för orättvisor och jävelskap så vänder man det på något underligt vis till att man får skylla mig själv och att det bara är en projektion av mina egna problem. Man anmäler inte sexuella trakasserier, man säger inte ifrån när man blir utfryst och mobbad på sin arbetsplats och man skäller inte ut människor som man litat på som visat sig vara lögnare och svin. Utan man förlåter dem och bemöter dem förståelse och sympati och försöker istället för husfridens skull forma sig för att uthärda situationen.

DET är väldigt utmattande att jämt rätta sig efter andra i tron att dom då ska börja tycka om en. Men faktum är om nån inte gillar en så kommer inte det att förändras bara för att jag försöker förändra mig. Det spelar ingen roll om mobbningsoffret på skolgården kommer i senaste modet. Han kommer ändå att bli mobbad om dom har bestämt sig för det. Det enda eventuella botet är att sätta gränser och säga ifrån, vara den man är och stå för det. Inte ta nån skit. Inte be om ursäkt för sig själv. Inte bli ett offer.

Och nu har jag blivit det. Ett offer. Både hemma och på jobbet. Jag har ingen självkänsla utan jag gör bara som andra vill att jag ska göra. Jag har ingen vilja, ingen ork, ingen lust. Jag gör som alla vill och kuvar mig själv för att undvika konflikter och för att bli omtyckt. Det är en väldigt ond cirkel detta.

Jag vet inte hur jag ska komma ur det. Jag var en kaxig och självsäker tjej när jag träffade R. Han gillade det. Han gillade att jag jag var på och inte gav mig. Jag hade ju inget att förlora i det läget. Jag var inte kär i honom ens då. Jag tyckte bara han var lite intressant. Jag var attraherad men det kan man ju vara av allt möjligt skit ibland. Men ju mer värdefull vår relation blir desto osäkrare blir jag. Ju mer jag älskar honom desto mer rädd för att han ska lämna mig blir jag. Och då börjar jag rätta mig eller leva efter hans pipa på bekostnad av min egen personlighet och livsstil. Det är verkligen ingenting som han kräver eller antyder utan det är jag själv, i egen hög person, som tror att det jag måste göra för att få behålla den här underbara mannen, det är att hålla honom nöjd.

Det är väldigt komplicerat detta.
Jag är så vansinnigt dålig på kärlek.
Men begravningen var fin i alla fall.