Hade svårt att andas redan på natten. Mamma skjutsade mig till läkaren i Åbo eftersom jag inte vågar köra bil själv p.g.a. tvångstankar och okoncentration. Hade både svårt att andas och hjärtrytmstörningar, antagligen nånslags biverkning. Antagligen helt ofarlig men känns ju jävligt och jag tror att jag ska dö som vanligt. Fick i alla fall sjukledigheten på papper. De sjukskriver bara en månad i taget och det är väl helt korrekt. Har dock svårt att tro att en månad kommer att räcka nånstans men tröstar mig med att jag i praktiken ändå inte kommer behöva stå på en scen förrän tidigast i maj, om ens då.
Läkaren var behaglig och jag var relativt lugn. Medicinerna gör susen på den punkten. Minimalt med hysteri och svarta tankar. Bara lite, lite tårar. Jobbigast är trycket på bröstet och hjärtklappningen och tankarna som kommer som ett brev på posten i samband med dem. Vill inte vara ensam så jag var hos mamma på dagvård tills R slutade jobbet och kom och hämtade mig. Mor tvingade ut mig i skogen. Inte på humör. När R kom kändes det som att han hämtade mig från dagis. Vi var till butiken och till svärisarna. Allt gick bra utom det enerverande trycket och lite tårade ögon i trappuppgången till svärisarna då jag kände på mig att jag skulle få förklara varför jag inte är på jobb. Men det gick bra. R höll handen och sen drack vi kaffe. Eller jag drack Jaffa eftersom jag tydligen är ett barn som inte tål så starka ämnen som kaffe... Svärisarna babblade om allt möjligt och det var skönt för jag behövde inte bidra med nån underhållning. Jag bläddrade i skvallerblaska och titta på nyheterna med ett halvt öga.
På kvällen var det riktigt skönt. Det släppte på nåt vis när vi kom hem och jag var riktigt på gott humör då andningen plötsligt löpte någålunda igen. Det är svårt att veta vad som hör vart och vad som hör ihop med vad. Bara för att jag just nu i denna stund kan andas kan det mycket väl vara helt åt helvete om en kvart och jag vet inte ens vad som utlöst det. Det kan nästan vara vad som helst. Att en sked höll på att slinta ur händerna på mig till exempel. Det är ju som vi alla vet ett stort fett misslyckande att bli uppskärrad för... eller så inte.
På kvällen kunde vi mysa och snarvla och fnissa som vi brukar. Kändes skönt. Att inte vara rädd och behöva bli vaggad till sömns. Att kunna liksom vara vanlig och hel.
På natten vaknade jag av att jag hade ett krampaktigt tag och R. Kramade honom hårt, hårt bakifrån, det brukar jag aldrig göra. Men somnade om innan jag hann be om ursäkt för min nattliga attack. Inte för att jag tror att han led av det. Tyckte mig höra ett leende.
Läkaren var behaglig och jag var relativt lugn. Medicinerna gör susen på den punkten. Minimalt med hysteri och svarta tankar. Bara lite, lite tårar. Jobbigast är trycket på bröstet och hjärtklappningen och tankarna som kommer som ett brev på posten i samband med dem. Vill inte vara ensam så jag var hos mamma på dagvård tills R slutade jobbet och kom och hämtade mig. Mor tvingade ut mig i skogen. Inte på humör. När R kom kändes det som att han hämtade mig från dagis. Vi var till butiken och till svärisarna. Allt gick bra utom det enerverande trycket och lite tårade ögon i trappuppgången till svärisarna då jag kände på mig att jag skulle få förklara varför jag inte är på jobb. Men det gick bra. R höll handen och sen drack vi kaffe. Eller jag drack Jaffa eftersom jag tydligen är ett barn som inte tål så starka ämnen som kaffe... Svärisarna babblade om allt möjligt och det var skönt för jag behövde inte bidra med nån underhållning. Jag bläddrade i skvallerblaska och titta på nyheterna med ett halvt öga.
På kvällen var det riktigt skönt. Det släppte på nåt vis när vi kom hem och jag var riktigt på gott humör då andningen plötsligt löpte någålunda igen. Det är svårt att veta vad som hör vart och vad som hör ihop med vad. Bara för att jag just nu i denna stund kan andas kan det mycket väl vara helt åt helvete om en kvart och jag vet inte ens vad som utlöst det. Det kan nästan vara vad som helst. Att en sked höll på att slinta ur händerna på mig till exempel. Det är ju som vi alla vet ett stort fett misslyckande att bli uppskärrad för... eller så inte.
På kvällen kunde vi mysa och snarvla och fnissa som vi brukar. Kändes skönt. Att inte vara rädd och behöva bli vaggad till sömns. Att kunna liksom vara vanlig och hel.
På natten vaknade jag av att jag hade ett krampaktigt tag och R. Kramade honom hårt, hårt bakifrån, det brukar jag aldrig göra. Men somnade om innan jag hann be om ursäkt för min nattliga attack. Inte för att jag tror att han led av det. Tyckte mig höra ett leende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar