Sov tio timmar och drömde om spyor och nån finsk man som smög omkring i mitt flickrum. Alla verkade känna mannen utom jag och han pratade finska. Mörkt var det och jag kunde inte skapligt urskilja i vilket rum han var. Jag hörde han bara i trappan. Och kände spyorna i min säng.
Mamma körde mig till Åbo igen för sköldkörtel-prover som dom inte kunde ta igår eftersom jag hade ätit medicinen. Idag är en bra dag. Minimalt med andnöd och nästan ingen hjärtklappning. Kan det bero på att jag inte tagit sköldkörtelmedicinen idag? Eller beror det på att jag har haft sällskap? Eller har psykmedicinerna slutat biverka? Svårt att säga.
Instinktivt tror jag att jag äter för mycket sköldkörtelhormon men det ska vi reda ut med en läkare på måndag. Annars är jag trött och avdomnad i skallen. Är bomull i huvudet men på ganska gott humör. Tyckte vi hade riktigt givande samtal med mamma i bilen och jag tyckte jag hängde med någålunda fast jag jämt glömmer vart vi är på väg och varifrån vi kom. Vi pratade om hurdan jag var som liten. Hörde Sanna Tahvanainen i radion och förvånades över att hon visste så bra hurdant barn hon var. Hon visste att hon var väldigt lugn och inte ville vara ute och att hon mest satt på sin pappas bensinmack och iakttog. Började fundera på hurdant barn jag var och kom på att jag inte riktigt minns. Läkaren frågade också om jag alltid har tyckt om att uppträda som liten och det kan jag väl inte minnas att jag gillat mer än nån annan. Mamma säger att jag fick större uppgifter i dagiset julfester och sånt mest för att jag lärde mig så snabbt vad jag skulle säga och göra. Och själv minns jag mest alla lekar vi lekte både på Kårkulla och i Skräbböle. Inbillade mig att jag hade varit ett lugnt innebarn medan mamma påstod att jag gärna ville vara ute som väldigt liten.
Själv minns jag att jag blev tvingad att sjunga solo i på tvåan i lågstadiet och att jag hade sån vansinnig ångest över det eftersom sången var i alldeles fel tonläge och jag upplevde att jag inte kunde den alls. Minns att jag bad och bad att jag inte skulle behöva sjunga ensam men musikläraren tyckte absolut att jag skulle göra det. Jag hade sån ångest och framförandet lät för jävligt och jag mådde mycket dåligt efteråt. En annan gång skulle jag läsa julevangeliet. Det var på ettan i lågstadiet. jag skulle stå på ett bord för att synas längst bak i den fullproppade aulan i Skräbböle skola. Jag hade inget emot att läsa julevangeliet, läsa kunde jag och tyckte det bara var roligt. Däremot tyckte jag det var obehagligt att behöva stå på ett högt bord och svaja i rampljuset. Om man svimmade så skulle fallet bli högt men det var ändå en ganska trevlig upplevelse för Fredrik och Frank från sexan stod bredvid mig på varsin sida och lovade se till att jag inte svajade i golvet. Allt fan har man ställt upp på i sina dagar.
Idag har jag tänkt på att få för mycket ansvar bara för att man upplevs som en ansvarsfull person. Att placeras i gruppen med bråkstakar i Huslig ekonomi för att se till att köttbullarna snällt trillade i stekpannan och inte längs med väggarna t.ex. Och sen, om köttbullarna ändå, trots mina tappra försök att styra upp det, flög längs väggarna så var det liksom jag som fick skäll. Eller jag upplevde det så, det var säkert inte så, men jag upplevde det som att det var mitt fel, att det var jag som inte hade lyckats med uppdraget. Eller om de andra eleverna var försenade så var det alltid vi som var i tid som fick skäll. Också ett mycket märkligt beteende. Det är väl knappast dom som är i tid som behöver den informationen. Eller om man är duktig och snabba att lära sig så får man mer och mer uppgifter. Redan i lågstadiet fick man mer och mer och mer papper att fylla i och räkna. Det var väl helt okej men det kändes ju som att det aldrig tog slut. det blev ju liksom övermäktigt. Vad är det för fel på att chilla sen? Sen när man gjort sitt?
Jag märker att jag får lite ont i bröstbenet när jag tänker på det här.
Att bara för att man klarar en massa så betyder det inte att man orkar eller ens vill en massa.
För till saken hör att människor är överlevare. Vi KLARAR allt möjligt. Också barn klarar en massa. Överlever en massa. Men i något skede klarar man inte av nånting alls mer. Det kommer stopp. Jag klarar inte av detta. Jag kan ingenting och jag vågar ingenting. Jag är fem år gammal och livrädd.
Där är jag nu.
Mamma körde mig till Åbo igen för sköldkörtel-prover som dom inte kunde ta igår eftersom jag hade ätit medicinen. Idag är en bra dag. Minimalt med andnöd och nästan ingen hjärtklappning. Kan det bero på att jag inte tagit sköldkörtelmedicinen idag? Eller beror det på att jag har haft sällskap? Eller har psykmedicinerna slutat biverka? Svårt att säga.
Instinktivt tror jag att jag äter för mycket sköldkörtelhormon men det ska vi reda ut med en läkare på måndag. Annars är jag trött och avdomnad i skallen. Är bomull i huvudet men på ganska gott humör. Tyckte vi hade riktigt givande samtal med mamma i bilen och jag tyckte jag hängde med någålunda fast jag jämt glömmer vart vi är på väg och varifrån vi kom. Vi pratade om hurdan jag var som liten. Hörde Sanna Tahvanainen i radion och förvånades över att hon visste så bra hurdant barn hon var. Hon visste att hon var väldigt lugn och inte ville vara ute och att hon mest satt på sin pappas bensinmack och iakttog. Började fundera på hurdant barn jag var och kom på att jag inte riktigt minns. Läkaren frågade också om jag alltid har tyckt om att uppträda som liten och det kan jag väl inte minnas att jag gillat mer än nån annan. Mamma säger att jag fick större uppgifter i dagiset julfester och sånt mest för att jag lärde mig så snabbt vad jag skulle säga och göra. Och själv minns jag mest alla lekar vi lekte både på Kårkulla och i Skräbböle. Inbillade mig att jag hade varit ett lugnt innebarn medan mamma påstod att jag gärna ville vara ute som väldigt liten.
Själv minns jag att jag blev tvingad att sjunga solo i på tvåan i lågstadiet och att jag hade sån vansinnig ångest över det eftersom sången var i alldeles fel tonläge och jag upplevde att jag inte kunde den alls. Minns att jag bad och bad att jag inte skulle behöva sjunga ensam men musikläraren tyckte absolut att jag skulle göra det. Jag hade sån ångest och framförandet lät för jävligt och jag mådde mycket dåligt efteråt. En annan gång skulle jag läsa julevangeliet. Det var på ettan i lågstadiet. jag skulle stå på ett bord för att synas längst bak i den fullproppade aulan i Skräbböle skola. Jag hade inget emot att läsa julevangeliet, läsa kunde jag och tyckte det bara var roligt. Däremot tyckte jag det var obehagligt att behöva stå på ett högt bord och svaja i rampljuset. Om man svimmade så skulle fallet bli högt men det var ändå en ganska trevlig upplevelse för Fredrik och Frank från sexan stod bredvid mig på varsin sida och lovade se till att jag inte svajade i golvet. Allt fan har man ställt upp på i sina dagar.
Idag har jag tänkt på att få för mycket ansvar bara för att man upplevs som en ansvarsfull person. Att placeras i gruppen med bråkstakar i Huslig ekonomi för att se till att köttbullarna snällt trillade i stekpannan och inte längs med väggarna t.ex. Och sen, om köttbullarna ändå, trots mina tappra försök att styra upp det, flög längs väggarna så var det liksom jag som fick skäll. Eller jag upplevde det så, det var säkert inte så, men jag upplevde det som att det var mitt fel, att det var jag som inte hade lyckats med uppdraget. Eller om de andra eleverna var försenade så var det alltid vi som var i tid som fick skäll. Också ett mycket märkligt beteende. Det är väl knappast dom som är i tid som behöver den informationen. Eller om man är duktig och snabba att lära sig så får man mer och mer uppgifter. Redan i lågstadiet fick man mer och mer och mer papper att fylla i och räkna. Det var väl helt okej men det kändes ju som att det aldrig tog slut. det blev ju liksom övermäktigt. Vad är det för fel på att chilla sen? Sen när man gjort sitt?
Jag märker att jag får lite ont i bröstbenet när jag tänker på det här.
Att bara för att man klarar en massa så betyder det inte att man orkar eller ens vill en massa.
För till saken hör att människor är överlevare. Vi KLARAR allt möjligt. Också barn klarar en massa. Överlever en massa. Men i något skede klarar man inte av nånting alls mer. Det kommer stopp. Jag klarar inte av detta. Jag kan ingenting och jag vågar ingenting. Jag är fem år gammal och livrädd.
Där är jag nu.
Det var en bondflicka som var van att jobba effektivt för då man var klar fick man vila. Sen gifte hon in sig i en annan bondgård som tyckte det var en effektiv flicka å då det gick så undan hann man alltid med ett projekt till, och ett till. Lite samma fenomen som i skolan. Självlärde jag mig att inte visa att man var klar. Undrar om det var en bra lärdom för livet.
SvaraRadera