Tecken

Från att ha varit en glad och humoristisk, kreativ, kaxig, målmedveten, högpresterande kvinna med god förmåga att hålla många bollar i luften, inte ta folks kommentarer personligt, försvara mig och argumentera för min sak och det jag tror på så har jag det senaste två åren förvandlats till en osäker, trött, förvirrad person som knäcks av minsta lilla "skämt", inte alls klarar av att hålla en enda boll i luften, blir irriterad och vresig, arg och fläckig på bröstet och till slut gråtfärdig av minsta lilla tidtabellsförändring eller kritik. Jag är okoncentrerad och kan inte fokusera på riktigt nånting alls utom möjligen att skriva och dansa. Jag glömmer bort att jag har mat på spisen, jag glömmer bort att stänga av dammsugaren, jag glömmer bort saker jag ska göra och är starkt beroende av minneslapp. Annars minns jag ingenting. Alltså verkligen ingenting. Jag kan köra in till byn med bilen och när jag kommer fram minns jag inte vart jag är på väg. Jag minns inte vad det är för dag och jag får läsa schema eller recept åttahundra gånger och ändå minns jag inte vad jag ska göra till näst. Detta är väldigt märkliga egenskaper som jag inte känner igen hos mig själv.

Jag har aldrig heller varit rädd för att gå min egen väg. Jag har med ampra steg tagit mig fram och ofta lyckats med det jag till slut beslutat mig för att göra. Jag har rest själv, haft många arbetsplatser och ingen chef och inget jobb har kunnat knäcka min ork. Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och också stundvis krävt lika mycket av mina kollegor. Nu finner jag det högst osannolikt att jag skulle våga sätta mig på en båt till Sverige ens, ensam. Bara att köra min egen bil till Åbo är en stor skräckupplevelse som framkallar stora svettfläckar under armarna och magont i flera timmar före. Jag är rädd. Jag vågar inte ta för mig. Jag vill stå längst bak och hoppas alla ska glömma bort mig. Jag sätter inte handen upp om nån vill ha frivilliga. Jag betvivlar mig själv hela tiden.

Jag ser dubbelt och dessutom väldigt dåligt i mörker. Det svindlar och jag får hjärtspinn och yrsel flera gånger per dag. Jag har ont. Jag gråter flera gånger per dag. Inte av lycka som innan. Ibland nätta små krokodiltårar av utmattning och uppgivenhet. Ibland häftiga gråtattacker med skrik och bröstklangsvrål, skakningar, snor och dregel. Av trötthet på att vara jag. Jag som alltid har älskat att vara jag. Jag som alltid har varit mitt eget största fan. Jag har tyckt om det jag gjort och för det mesta varit stolt och övertygad om att det jag gör är bra. Mitt sätt har jag alltid understött. Och många med mej...men inte alla.

Det är många som inte tycker om mitt sätt att vara på jobbet. Hur jag jobbar, gör, mitt slutresultat verkar provocera en del. Förut tänkte jag att det kanske berodde på deras egen osäkerhet och avundsjuka. Nu är jag alldeles övertygad om att dom har rätt. Jag är en amatör som inte kan spela annat än fars och även när jag gör det så gör jag det dåligt. Jag överdriver, jag överspelar och de rollfigurer som jag hittar på är helt overkliga och finns inte på riktigt. Jag är okvinnlig och utan humor då jag inte vill att folk tafsar på mig i kulisserna. Jag är överkänslig och uppknäppt, tråkig och en dålig kollega. Precis som dom sa. Jag förstör för andra och jag har dålig tajming. Jag skapar dållig stämning och obalans. Jag kan inte hålla mig till saken, texten och situationen. Jag är alldeles för långt fram. Precis som dom sa. Jag kommer aldrig att få spela Fröken Julie, prinsessa eller nån annan klassisk kvinnlig huvudroll med långa smala ben eftersom jag är ful och inte har långa smala ben. Jag är tjock och ser ut som en tant. Precis som dom sa. Förut trodde jag att det kanske var dom som var korkade och dåliga på att formulera sig men nu är jag ganska övertygad om att dom har rätt. Vem tror jag att jag är egentligen?

Jag tror att jag klarar vardagen men jag är inte säker. Jag har en gubbe som förser mig med mat vid regelbundna tider och som talar om för mig att sova och vakna. Ömt men bestämt. Vi går ut och går och han uppmuntrar mig att gå ut alla dagar. Om så bara till postlådan och soporna. Han tycker det är bra om jag kommer med till butiken så att jag inte isolerar mig fullständigt inom hemmets fyra väggar. Bastu på fredag. Hade jag inte denna gubbe vet jag inte hur det skulle se ut i vardagen.

Jag sitter och skriver nu. Han är borta nämligen. Han ska vara borta ännu i en dryg timme. Jag måste fokusera på nånting för jag vill inte att kassetten börjar gå på högvarv när jag är ensam. Det lättar att skriva och gråta också. Det blir lite lättare att existera efter en ordentlig gråtattack. Efter att man sprutat ur sig text om alla obehagligheter man känner.

Just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag vet liksom inte hur det ska gå detta. Längtar till sommaren men innan dess är det väldigt öppet. Jag vet att jag ska springa hos läkare, psykologer, psykiater hela januari i alla fall, jag vet att jag ska på jobb på tisdag och att vi har premiär den trettonde februari. Jag vet att det förväntas att man ska kunna sina stämmor på tisdag och kunna fungera i en grupp på något vis och att det är fördelaktigt om man kan uppbåda nånslags glädje och utstrålning, främst på scenen men gärna också liksom privat. Det vore liksom trevligare för alla om jag inte var så jävla inåtvänd och skräckslagen om två dagar. Hur fan ska det gå till? Det vore trevligare för mig om jag kunde andas på tisdag. Hur fan ska det gå till?