Vaknade i natt och var kissnödig. Vaknade lite för mycket och hade svårt att somna om. Så fort jag slår upp ögonen kommer tycket och kassetten går igång. Får svårt att andas och ligger och snurrar och flåsar tills R vaknar och frågar om allt är okej. Det är det ju inte såklart men säger att jag bara har svårt att få tag i sömnen. Jag vet att han vill att jag ska säga som det är men jag är så trött på mina egna ord. Får tag i sömnen till slut med munnen på vidgavel och jag lyckas tänka på sommaräng med vallmo och blåklint innan jag somnar. Sova är så skönt. Mardrömmarna har lagt sig lite, antagligen tack vare medicinen så allt är verkligen lugnt när jag sover. Kunde sova jämt helst.
Vaknade halv elva. Panikslagen. Hoppade upp fort. Hjärtat rusade till och så kom trycket. Blev sittande på sängkanten i 20 minuter och glodde på regndropparna i vattenpölarna på gården. Tallarna som svajar stilla och rofyllt. Steg upp, bäddade motvilligt sängen med det tillfälliga sängöverdraget som är vackert men för litet. Det stör mig nåt vansinnigt varje morgon att det är för litet. Vårt riktiga sängöverdrag som är i rätt storlek är på kemtvätt för jag har klottat blod på det. Typiskt mej.
Steg upp, tryckte i gång kaffet och tryckte motvilligt i mig mina mediciner och vitaminer som jag inte vet om gör mer skada eller nytta. Just nu vet jag inte vad som är biverkningar och vad som är verkliga ångestsymptom. Inte för att det väl spelar nån roll kanske. Tycker trycket är annorlunda nu. Innan medicinerna kändes det som att ångesten började i bröstkorgen och sen spred det sig ut i kroppen, armarna, benen, hjärnan började spinna och tankarna spårade ut fullkomligt och jag blev rädd för mig själv och för allt, känslan, situationen, kraften i ångesten. Nu känns det mer som att trycket kommer men det stannar där i bröstkorgen. Det sprider sig inte. Tankarna är lugnare och mer vettiga, resten av kroppen besparas betydligt. Men trycket är större och starkare och mer obehagligt i bröstkorgen. Känner mig sprängfärdig. Som att nån konstant punkterar luftröret. Som att det sprängs vilken sekund som helst. Mycket obehagligt. En ny känsla att vänja sig vid. Och genomlida.
Det kommer och går. Ibland är det alldeles stilla i kroppen. Sen kan en bil köra förbi och då kommer det igen. Telefonen kan ringa. Ett tv-program tar slut. R kommer hem. R far. Nån säger mitt namn. Tänk att det faktum att ett tv-program tar slut kan kännas som ett krav. Att kravet att välja ett nytt tv-program kan kännas så övermäktigt att man blir svettig och får hjärtklappning. Tänk att en bil som kör förbi känns som ett hot, ett krav. Tänk om den vill mig nånting. Jag har ingenting att ge den bilen.
Det är pinsamt det här. Tycker det är riktigt pinsamt att behöva sjukledigt. Att kollapsa. Att jag inte klarar av det här nu är oerhört skamfyllt. Jag vågar liksom inte riktigt se nån annan än R i ögonen. Utmattningsdepression, herregud, vad är det egentligen ens? Vad har hänt? frågar folk och jag kan liksom inte svara. Är fortfarande ovillig att släppa att det inte är nåt fysiskt fel på mig. Jag vill fortfarande kolla sköldkörteln fast två läkare redan hävdat att den är i balans. Jag tycker det känns så jävla svagt att inte komma med nåt hävare än utmattningsdepression. Jag menar folk har ju allt möjligt, riktiga sjukor, det här är bara påhitt. Jag är ju liksom frisk. Jag får ingen luft bara och jag har svårt att komma ihåg saker och svårt att inte börja gråta. R säger att jag har gråtit varannan dag sen vi träffades. Han säger att jag alltid storgråter på söndagar och att jag ofta gråter när han kommer hem och kramar mig. Och nu de senaste två månaderna har jag gråtit flera gånger per dag. Ibland direkt på morgonen. Jag är så trött på att gråta. Jag gråter så mycket att jag inte ens märker när jag gråter. Vi har liksom sluta notera det. Jag gråter vid middagsbordet, i sömnen, i bastun, i duschen, i bilen, i butiken, i soffan, i pusslet, i spaghettin, i dynan, på tangentbordet, på filten, i bussen, på toaletten, på jobbet, på promenaden. Överallt.
Nu orkar jag inte skriva mer fast det inte blev nåt bra slut med en perfekt knorr eller ens rytm.
Vaknade halv elva. Panikslagen. Hoppade upp fort. Hjärtat rusade till och så kom trycket. Blev sittande på sängkanten i 20 minuter och glodde på regndropparna i vattenpölarna på gården. Tallarna som svajar stilla och rofyllt. Steg upp, bäddade motvilligt sängen med det tillfälliga sängöverdraget som är vackert men för litet. Det stör mig nåt vansinnigt varje morgon att det är för litet. Vårt riktiga sängöverdrag som är i rätt storlek är på kemtvätt för jag har klottat blod på det. Typiskt mej.
Steg upp, tryckte i gång kaffet och tryckte motvilligt i mig mina mediciner och vitaminer som jag inte vet om gör mer skada eller nytta. Just nu vet jag inte vad som är biverkningar och vad som är verkliga ångestsymptom. Inte för att det väl spelar nån roll kanske. Tycker trycket är annorlunda nu. Innan medicinerna kändes det som att ångesten började i bröstkorgen och sen spred det sig ut i kroppen, armarna, benen, hjärnan började spinna och tankarna spårade ut fullkomligt och jag blev rädd för mig själv och för allt, känslan, situationen, kraften i ångesten. Nu känns det mer som att trycket kommer men det stannar där i bröstkorgen. Det sprider sig inte. Tankarna är lugnare och mer vettiga, resten av kroppen besparas betydligt. Men trycket är större och starkare och mer obehagligt i bröstkorgen. Känner mig sprängfärdig. Som att nån konstant punkterar luftröret. Som att det sprängs vilken sekund som helst. Mycket obehagligt. En ny känsla att vänja sig vid. Och genomlida.
Det kommer och går. Ibland är det alldeles stilla i kroppen. Sen kan en bil köra förbi och då kommer det igen. Telefonen kan ringa. Ett tv-program tar slut. R kommer hem. R far. Nån säger mitt namn. Tänk att det faktum att ett tv-program tar slut kan kännas som ett krav. Att kravet att välja ett nytt tv-program kan kännas så övermäktigt att man blir svettig och får hjärtklappning. Tänk att en bil som kör förbi känns som ett hot, ett krav. Tänk om den vill mig nånting. Jag har ingenting att ge den bilen.
Det är pinsamt det här. Tycker det är riktigt pinsamt att behöva sjukledigt. Att kollapsa. Att jag inte klarar av det här nu är oerhört skamfyllt. Jag vågar liksom inte riktigt se nån annan än R i ögonen. Utmattningsdepression, herregud, vad är det egentligen ens? Vad har hänt? frågar folk och jag kan liksom inte svara. Är fortfarande ovillig att släppa att det inte är nåt fysiskt fel på mig. Jag vill fortfarande kolla sköldkörteln fast två läkare redan hävdat att den är i balans. Jag tycker det känns så jävla svagt att inte komma med nåt hävare än utmattningsdepression. Jag menar folk har ju allt möjligt, riktiga sjukor, det här är bara påhitt. Jag är ju liksom frisk. Jag får ingen luft bara och jag har svårt att komma ihåg saker och svårt att inte börja gråta. R säger att jag har gråtit varannan dag sen vi träffades. Han säger att jag alltid storgråter på söndagar och att jag ofta gråter när han kommer hem och kramar mig. Och nu de senaste två månaderna har jag gråtit flera gånger per dag. Ibland direkt på morgonen. Jag är så trött på att gråta. Jag gråter så mycket att jag inte ens märker när jag gråter. Vi har liksom sluta notera det. Jag gråter vid middagsbordet, i sömnen, i bastun, i duschen, i bilen, i butiken, i soffan, i pusslet, i spaghettin, i dynan, på tangentbordet, på filten, i bussen, på toaletten, på jobbet, på promenaden. Överallt.
Nu orkar jag inte skriva mer fast det inte blev nåt bra slut med en perfekt knorr eller ens rytm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar