Läkarkåren utgår nu ifrån att jag var en balanserad och harmonisk människa för tre månader sen. De ger mej medicin som alldeles tydligt får mig på bättre humör och bättre ork och det är ju trevligt. Mitt problem, som jag ser det, är att jag inte har varit en harmonisk och balanserad människa på ca 15-20 år. Jag har hållit på och hållit på och hållit på men det har kanske eskalerat de senaste 3 åren. Efter Teaterhögskolan kan man nog säga att jag har börjat kompensera för den jag är. Överprestera för att kompensera för den jag är. Jag vet inte hur det började och var men det har väl knappast nån betydelse. Sen dess har jag speedat, speedat, speedat. Stundvis har jag hemma kunnat lugna ner mig och så fort jag har haft möjligheten har jag rest bort för att gråta och andas och inte göra nånting alls. Då har presterandet enbart varit kopplat till arbete, föreningsliv, familj. Nu bor jag med en man som älskar mig och som jag älskar över allt annat på jorden och det är verkligen en såndär kravlös kärlek. På riktigt. JAG däremot upplever nog att jag inte förtjänar detta. Upplever att det är för bra för att vara sant. Upplever att jag måste göra det och det och det och det för att förtjäna att vara i den här relationen. Detta blev för mycket och en kollaps, som varit på vippen sen hösten 2010 (då jag första gången upplevde andningssvårigheter) var ett faktum. Jag vill bara gömma mig och inte finnas till då kraven (både de verkliga och de overkliga, både mina egna och andras) blev för stora.
Nå. Nu får jag medicin. Om jag sover gott så blir jag pigg och taggad. Jag gör upp listor på toa-tvätt, promenad, räkningar, anmälningar, mail, ringa hit och dit, googla det och det, printa, lyktor, tanka, laga mat, diska, byka, vika, ringa, läsa, pyssla, pussla, pussa, posten, brevlådan, ringa, smsa...blablablablabla... Ju längre lista desto nöjda är jag. Jag riktigt får grubbla och skrapa mej i huvudet för att komma på fler grejer att göra så att jag kan känna mig ännu mer nöjd. Och sen börjar jag. Andningen tilltar, axlarna åker upp, jag försöker skaka det av mig, andas rätt, jag kippar, jag ränner, jag diskar, jag skriver jag ordnar fixar torkar suger äter lappar lagar ordna ringer fixar ordnar drar streck ordnar. Och så håller jag på. Och sen när Ronny kommer hem och vi ska gosa, äta, åka bil, titta teve, mysa, sova, ligga får jag kli i benen, ångesten, ingen luft, panik, börjar gråta. KAN INTE VARA STILLA OCH BARA VARA. KAN INTE. SOVER INTE. Kan inte sova. Kliar i benen. Kan bara sova om jag har varit duktig och gjort tillräckligt. Kan inte sova om jag har bara varit. Ångesten tar över. Jag känner mig dålig. Ligger och planerare allt jag ska göra imorgon istället. Imorgon ska jag ska jag ska jag ska jag. Vaknar för sent. Ångest. Ångest. Göra fort fort. En lista. En lång lista. Kommer ingen vart. Fastnar i soffan av handlingsförlamning. ÅNGEST. Måste nu ens duscha. Duscha kan jag skriva på listan. Duschar. Vad duktig jag är. Och bädda sängen. ÅNGEST då det int blir nånting av mina planer. Ångest då jag inte gör nånting. Hur ska jag kunna sova. INATT SOVER JAG NOG INGENTING. Fanfanfanfanfan. Jag måste GÖRA nånting. Orkar inte GÖRA nånting. Vill inte. Kan inte andas.
Runtruntrunt.
Medicinen gör, för tillfället, att jag ORKAR vara mitt överpresterande, speedade, obalanserade jag. Medicinen gör att jag får kraft att göra allt det där som jag vanligtvis gör för att kompensera för lilla Daniela. Jag TROR, att åt jag ingen medicin så skulle jag vara fullkomligt handlingsförlamad, trött, ledsen. Jag skulle gråta ibland och inte orka göra så mycket. Och JAG tror att det är det jag skulle behöva. Vad är det för fel på att vara lite LAT ibland? Jag vill absolut inte ha en medicin som gör så att jag blir som jag varit. För så som jag har varit är INTE att vara frisk.
Att vara FRISK är att stiga upp, klä på sig, äta, gå på jobb, komma hem, äta, diska, kanske handla, kanske dammsuga, mysa, titta tv, gå i bastun, ligga, sova. UTAN ångest. Och tycka att det är tillräckligt. Att jag är en bra människa fast jag inte gör MER än detta. Jag är värd att älskas fast jag inte gör MER än detta. Jag är också värd att älskas fast jag gör mindre än detta. Fast jag inte i nuläget gör nånting av detta. ÄNDÅ är jag värd att ha en fast anställning på ÅST, värd att ha en kärleksfull familj och en kärleksfull man. FAKTISKT.
Det vill jag lära mig. Huvudet förstår det men kroppen slår bakut.
Nu just är jag olycklig för att jag igen har avverkat en såndär hysteriskt speedad lista. Jag känner mig visserligen oerhört DUKTIG och jag tror att nu ska jag få beröm av R när han kommer hem och jag ska få beröm av min förening för att jag har gjort det och det och jag ska få beröm av min arbetsplats för att jag har gjort det och det och blablablabla... Det kommer jag ju inte att få. Och egentligen är det inte berömmet eller bekräftelsen av andra jag behöver. Jag bekräftar mig själv alldeles tillräckligt bara genom vetskapen att jag har gjort allting. Jag känner mig så NÖJD med mej själv.
R skulle dock vara precis lika kärleksfull och gosig och underbar om jag inte hade gjort ett skit. Det VET jag. I huvudet. Men kroppen tror inte. Kroppen fattar inte att hello girl, han älskar dig oberoende om du bäddar sängen idag eller inte.
Jag är jätteglad för att jag har sovit gott och jag är jätteglad för att jag känner mig taggad och pigg men jag är jätteledsen för att jag vet att beror på mediciner och för att jag inte förmår vara glad och pigg och icke-presterande i soffan under en filt tittandes på film mitt på blanka dagen utan ångest. Den enda gången jag kan stå ut med att bara VARA, den jag är i egen hög person, är om jag har 40 grader feber, benet i paket, ryggskott eller är så psykiskt instabil att jag bara ligger i fosterställning och skakgråter. Och hej, hör och häpna, jag har haft ALLT detta denna höst. Kroppen bara skriker att PLIIIIIIIS lugna ner dej människa!! Och jag bryter ihop, gråter, blir lugn, gråter, blir lugn, gråter blir lugn. Och sen får jag en medicin som gör att jag IGEN börjar speeda. Jesus, kan nån nu förstå att det jag behöver är gråta, vila, bli pajjad och nöta in i min hjärna så länge det behövs att jag är värdefull ÄVEN om jag inte gör någå fan.
PRKL.
Nå. Nu får jag medicin. Om jag sover gott så blir jag pigg och taggad. Jag gör upp listor på toa-tvätt, promenad, räkningar, anmälningar, mail, ringa hit och dit, googla det och det, printa, lyktor, tanka, laga mat, diska, byka, vika, ringa, läsa, pyssla, pussla, pussa, posten, brevlådan, ringa, smsa...blablablablabla... Ju längre lista desto nöjda är jag. Jag riktigt får grubbla och skrapa mej i huvudet för att komma på fler grejer att göra så att jag kan känna mig ännu mer nöjd. Och sen börjar jag. Andningen tilltar, axlarna åker upp, jag försöker skaka det av mig, andas rätt, jag kippar, jag ränner, jag diskar, jag skriver jag ordnar fixar torkar suger äter lappar lagar ordna ringer fixar ordnar drar streck ordnar. Och så håller jag på. Och sen när Ronny kommer hem och vi ska gosa, äta, åka bil, titta teve, mysa, sova, ligga får jag kli i benen, ångesten, ingen luft, panik, börjar gråta. KAN INTE VARA STILLA OCH BARA VARA. KAN INTE. SOVER INTE. Kan inte sova. Kliar i benen. Kan bara sova om jag har varit duktig och gjort tillräckligt. Kan inte sova om jag har bara varit. Ångesten tar över. Jag känner mig dålig. Ligger och planerare allt jag ska göra imorgon istället. Imorgon ska jag ska jag ska jag ska jag. Vaknar för sent. Ångest. Ångest. Göra fort fort. En lista. En lång lista. Kommer ingen vart. Fastnar i soffan av handlingsförlamning. ÅNGEST. Måste nu ens duscha. Duscha kan jag skriva på listan. Duschar. Vad duktig jag är. Och bädda sängen. ÅNGEST då det int blir nånting av mina planer. Ångest då jag inte gör nånting. Hur ska jag kunna sova. INATT SOVER JAG NOG INGENTING. Fanfanfanfanfan. Jag måste GÖRA nånting. Orkar inte GÖRA nånting. Vill inte. Kan inte andas.
Runtruntrunt.
Medicinen gör, för tillfället, att jag ORKAR vara mitt överpresterande, speedade, obalanserade jag. Medicinen gör att jag får kraft att göra allt det där som jag vanligtvis gör för att kompensera för lilla Daniela. Jag TROR, att åt jag ingen medicin så skulle jag vara fullkomligt handlingsförlamad, trött, ledsen. Jag skulle gråta ibland och inte orka göra så mycket. Och JAG tror att det är det jag skulle behöva. Vad är det för fel på att vara lite LAT ibland? Jag vill absolut inte ha en medicin som gör så att jag blir som jag varit. För så som jag har varit är INTE att vara frisk.
Att vara FRISK är att stiga upp, klä på sig, äta, gå på jobb, komma hem, äta, diska, kanske handla, kanske dammsuga, mysa, titta tv, gå i bastun, ligga, sova. UTAN ångest. Och tycka att det är tillräckligt. Att jag är en bra människa fast jag inte gör MER än detta. Jag är värd att älskas fast jag inte gör MER än detta. Jag är också värd att älskas fast jag gör mindre än detta. Fast jag inte i nuläget gör nånting av detta. ÄNDÅ är jag värd att ha en fast anställning på ÅST, värd att ha en kärleksfull familj och en kärleksfull man. FAKTISKT.
Det vill jag lära mig. Huvudet förstår det men kroppen slår bakut.
Nu just är jag olycklig för att jag igen har avverkat en såndär hysteriskt speedad lista. Jag känner mig visserligen oerhört DUKTIG och jag tror att nu ska jag få beröm av R när han kommer hem och jag ska få beröm av min förening för att jag har gjort det och det och jag ska få beröm av min arbetsplats för att jag har gjort det och det och blablablabla... Det kommer jag ju inte att få. Och egentligen är det inte berömmet eller bekräftelsen av andra jag behöver. Jag bekräftar mig själv alldeles tillräckligt bara genom vetskapen att jag har gjort allting. Jag känner mig så NÖJD med mej själv.
R skulle dock vara precis lika kärleksfull och gosig och underbar om jag inte hade gjort ett skit. Det VET jag. I huvudet. Men kroppen tror inte. Kroppen fattar inte att hello girl, han älskar dig oberoende om du bäddar sängen idag eller inte.
Jag är jätteglad för att jag har sovit gott och jag är jätteglad för att jag känner mig taggad och pigg men jag är jätteledsen för att jag vet att beror på mediciner och för att jag inte förmår vara glad och pigg och icke-presterande i soffan under en filt tittandes på film mitt på blanka dagen utan ångest. Den enda gången jag kan stå ut med att bara VARA, den jag är i egen hög person, är om jag har 40 grader feber, benet i paket, ryggskott eller är så psykiskt instabil att jag bara ligger i fosterställning och skakgråter. Och hej, hör och häpna, jag har haft ALLT detta denna höst. Kroppen bara skriker att PLIIIIIIIS lugna ner dej människa!! Och jag bryter ihop, gråter, blir lugn, gråter, blir lugn, gråter blir lugn. Och sen får jag en medicin som gör att jag IGEN börjar speeda. Jesus, kan nån nu förstå att det jag behöver är gråta, vila, bli pajjad och nöta in i min hjärna så länge det behövs att jag är värdefull ÄVEN om jag inte gör någå fan.
PRKL.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar