1 vecka

En vecka har gått och jag är tröttare än nånsin. Lugnare, visst. Men ju lugnare jag blir desto tröttare blir jag. Ju mer jag slappnar av desto tydligare blir det vad det handlar om och desto mer skulle jag gråta om det inte vore för att medicinerna stoppar upp syndafloderna. Jag blir fuktig i ögonen och et trycker på och det kommer fem-sex tårar men de riktiga ångest-gråten och barnahulkningarna kommer inte. Jag vet inte vad jag tycker om det.

Försöker fortfarande vänja mej vid tanken på sjukledighet. Försöker förstå att jag behöver det och att jag har rätt till det och att det är absolut nödvändigt. Men att det samtidigt inte betyder att jag måste gråta och vara rädd hela tiden (även om jag är det) utan att jag får gå utanför dörren och jag får skratta om jag känner så. Det är inte en flunssa det här.

Jag försöker acceptera att jag är arbetsoförmögen och att jag säkert har varit det redan i minst ett halvt år, antagligen ett år. Jag försöker att inte få dåligt samvete över allting hela tiden. Försöker att klara av den enkla vardagen utan några stordåd. Och försöker lära mig att jag är värd att existera även om jag bara sitter i sandlådan och käkar sand hela dagen.