Idag dag 7 skulle jag försöka mig på yoga på morgonen på Terapihörnet men sov (antagligen) p.g.a. väldigt, väldigt oroligt och dåligt. Skulle så gärna delta i alla världens instruerande verksamhet men blir dels stressad av att vara bland folk och dels stressad av att få instruktioner. Söndags-zumban går så bra eftersom instruktören inte säger nånting. Eftersom jag är så in i helvetes labil så tar jag allt som personlig kritik. Till och med frågan hur du mår. Och tips och idéer och förslag. Allt känns som förolämpningar och det är ju såklart inte meningen. Jag kan liksom inte alls ta emot denna omtanke. Och jag vet inte hur man för en vanlig dialog.
Jag vill bara vara i fred.
Jag får yoga, meditera och gymnastisera hemma.
Det blir för svårt att delta i aktiviteter.
Har tänkt mycket på vem jag är och vem jag blev och vad jag varit och vad jag var från början. Som alldeles liten säger mamma att jag var ett lugnt och envist barn som tyckte om att vara ute. Jag kunde sitta i sandlådan och lagar kakor nästan hur länge som helst för mig själv. Jag löste Rubiks kub på nolltid och jag tyckte inte om att uppträda och klä ut mig mer än nån annan unge. Vi lekte mycket med grannungarna. Ingående, långvariga, tålmodiga lekar med Barbisar och legon. Lugn liksom. Och gosig och kramsjuk. Säger mamma.
Men hur det nu var, så i de bekräftelsetörstiga tonåren var jag en enligt mig sviken ungdom som inte ville vara hemma och då trillade jag in i teatervärlden, där jag tydligen var begåvad och hade en fallenhet för att underhålla och roa. Jag trillade också in i arbetslivet där jag tydligen också hade en fallenhet för att jobba hårt och tjäna mycket pengar. Och sen blev jag det jag blev.
Men vart tog skitungen i sandlådan vägen?
Ja, nu är hon här i alla fall. Jag känner mig som fyra år. Kramsjuk och vill helst bara vara hemma och pussla. Sitta i sandlådan och käka sand. Knarka gos och bli ompysslad. Sova gott och bli vaggad till sömns. Äta ostmacka med oboy. Titta på tecknat och färglägga bilder. Vara ute i snön. Skida och göra saker tillsammans. Enkla uppgifter. Rada ved, ordna besticklåda, vika strumpor. Jag är rädd för pannrummet, garderober, spindlar och att vara ensam. Vill inte köra bil, dricka alkohol eller använda spisen. Vill vara i fred men inte ensam. Så att om det är nånting så finns det nån där.
Jag är ett barn just nu.
Jag vill bara vara i fred.
Jag får yoga, meditera och gymnastisera hemma.
Det blir för svårt att delta i aktiviteter.
Har tänkt mycket på vem jag är och vem jag blev och vad jag varit och vad jag var från början. Som alldeles liten säger mamma att jag var ett lugnt och envist barn som tyckte om att vara ute. Jag kunde sitta i sandlådan och lagar kakor nästan hur länge som helst för mig själv. Jag löste Rubiks kub på nolltid och jag tyckte inte om att uppträda och klä ut mig mer än nån annan unge. Vi lekte mycket med grannungarna. Ingående, långvariga, tålmodiga lekar med Barbisar och legon. Lugn liksom. Och gosig och kramsjuk. Säger mamma.
Men hur det nu var, så i de bekräftelsetörstiga tonåren var jag en enligt mig sviken ungdom som inte ville vara hemma och då trillade jag in i teatervärlden, där jag tydligen var begåvad och hade en fallenhet för att underhålla och roa. Jag trillade också in i arbetslivet där jag tydligen också hade en fallenhet för att jobba hårt och tjäna mycket pengar. Och sen blev jag det jag blev.
Men vart tog skitungen i sandlådan vägen?
Ja, nu är hon här i alla fall. Jag känner mig som fyra år. Kramsjuk och vill helst bara vara hemma och pussla. Sitta i sandlådan och käka sand. Knarka gos och bli ompysslad. Sova gott och bli vaggad till sömns. Äta ostmacka med oboy. Titta på tecknat och färglägga bilder. Vara ute i snön. Skida och göra saker tillsammans. Enkla uppgifter. Rada ved, ordna besticklåda, vika strumpor. Jag är rädd för pannrummet, garderober, spindlar och att vara ensam. Vill inte köra bil, dricka alkohol eller använda spisen. Vill vara i fred men inte ensam. Så att om det är nånting så finns det nån där.
Jag är ett barn just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar