Dag 4

Sov oroligt. Inga nämnvärda andningssvårigheter men kli i benen och mycket drömmar. Drömde att vi hade nånslags tillställning när mommos. Men det gick inte att koncentrera sig på alla gäster för det var några svarta långa bilar som smög utanför. R svarade inte i telefonen och hörde inte av sig. Det ryktades om att han hade träffat nån annan. Vi stack på nattklubb allihop för att komma bort. En flicka satt i ett hörn och grät och grät och grät för att hennes pojkvän var borta och inte dök upp. Hon var övertygad om att han hade lämnat henne. Alla gick skallgång på nattklubben i mörkret. Till slut dök han upp och skrev på en skoltavla med krita att han älskar henne fast hon bara gråter. Sen blev jag hemlös och packade alla mina väskor och grejer på en cykel. Först åkte jag bil med Ridbergs men jag kände liksom att de inte hade rum för mig i bilen. Vi åkte till Mukviken. Hela gården var isbana och hela huset var liksom av is. R:s röda fina bil stod på gården och i fönstret stod min morsas ex. Han låste alla dörrar. Jag sa att här vill jag inte vara. Min barndomsvän Tessi dök upp med sin cykel och jag tog för givet att jag kunde få sova i deras källare som förr i världen. Vi cyklade iväg och jag bara väntade att R skulle höra av sig och säga att jag skulle komma hem men det ryktades om att han hade träffat nån glad flicka med halmfärgat hår på nyåret. I korsningen susade min morsas ex förbi i R:s röda fina bil i överhastighet. Jag blev förvirrad. Vi kom fram till Sundströms men det var liksom ett problem att jag var där. Mina väskor var i vägen och jag fick inte gå i duschen. De drog ner värmen och Tessi somnade. Jag satt i ett hörn och väntade på att R skulle höra av sig och säga att jag skulle komma hem. Nånstans emellan var jag med om en skidolycka tillsammans med en man. Det blev alldeles vitt.

Jag har slutat gråta. Det känns ovant. Jag har fuktiga ögon och i sinnet vill jag gråta över nånting men jag gråter inte. Vet inte vad jag vill gråta över men känner att jag antagligen av gammal vana vill gråta. Det är väldigt ovant att inte gråta.

Jag är på bättre humör. Alltså gladare och klarare. De känslorna som är kvar är oro och rädsla och trötthet. Inte sov-trötthet. Mera som handlingsförlamning. Jag tänker på allt jag vill göra men inte orkar. Orkar inte gå på tillställningar, föreställningar. Orkar inte vara i folk-ansamlingar. Orkar inte bidra med nånting, vara kreativ. Orkar bara göra vanliga saker som inte kräver nånting extra av mig. Jag vill en massa men orkar bara vakna, sova, vila, pussla, skriva, laga mat, gå i bastu, promenera korta sträckor, åka bil. Läsa kan jag inte och inte umgås. Men jag lyssnar gärna på när andra pratar. md varandra. Men jag vill helst inte delta själv. Eller jag kan inte. Kan bara svara jo, nä, kanske, jaja, jaa, varför. Men jag har verkligen ingenting att säga själv. Jag är som ett barn, jag frågar vad gör du, när ska du fara, varför det, vad betyder det, kan man göra så, får man göra så? Jag är ett mycket enspårigt sällskap just nu.

Min gubbe är underbar. Men nu har han herpes stackars karl. Igen.
Jag knäcker väl honom sakta.
Men han säger att han ska orka med mig och att han vill vara med mej fast jag är ledsen eller aldrig kan få barn. Om det nu är så. Fast det vet man ju inte hur det är.
Nåja. Bra. Nu gråter jag igen.
Skönt.

Det snöar ute. Jag ska gå ut och titta på Kurre och talgoxarna.