Packade väskan och gick på darriga ben till bilen för att åka på jobb. Tänker på dej, ring när som helst, sa gubben och pussade mig. Han var hemma på lunchen. Hade första mensen efter missfallet och den hade varit ganska lugn eller i alla fall lugnare än utlovat enligt alla världens tips och råd man läst om. Skulle bara köra till busshållplatsen då jag omöjligt kan köra längre sträckor på grund av våldsamma tvångstankar, oförmåga att koncentrera mig och dålig syn.
Bussen kom och jag klev in. Nöjd över mitt nyladdade busskort. Nånstans redan på kalkvägen började det pulsa blod ur mig i såna kopiösa mängder att jag blev svimfärdig. Kände stora klimpar och svetten pressade fram. Hjärtat slog, fick kalla läppar och svettdroppar på mellanrummet mellan näsa och överläpp. Paniken liksom bara välde fram och jag visste liksom inte vad jag skulle ta mig till. Kliva av och bli försenad till jobbet. Ringa mamma. Åka in till Åbo. Gå till läkaren. Ringa ambulans. Jag var övertygad om att nu dör jag tvärt här på bussen. Kunde inte ringa nånstans för det fanns folk på bussen som känner mig. Känner igen mig. Kalkvägen. Kalakoulu. Kyrkäng. Kårkulla. Kårlax. Kustö. Kaarina. Märkte att allt började på K. Fokuserade på mera saker på K. Kirppisen. Kyrkan. Klykan. Kirppis igen. Kotipizza. Kyrka igen. Och sen pling.
Steg av. Gick med vingliga steg mot Mehiläinen igen. Regn. Regn. Gick in i folk och gick mot rött och vinglade från sida till sida. Toalett. Åtgärda blodbadet. Ångest så in åt satan. Sånt jävla tryck över bröstet. Kassan. Har min arbetsläkare tid idag? Nej tyvärr svara hon damen i kassan vänligt. Kollaps.
Kollaps.
Kollaps.
Ramlade ihop över disken och grät och grät och grät och grät och grät att han måste ha en tid åt mig. Jag kan inte gå på jobb. Jag kan inte. Jag får ju satan ingen luft. Vänta jag ska kolla om han har tid att ringa dej, sa hon lugnt. Och det hade han. Han ringde mig och jag stod i aulan vid Mehiläinen och grät och snorade att det inte går. Att jag blöder. Att jag tror att jag ska dö. Att jag inte kan, jag kan inte. Jag kan inte. Det går inte. Jag vågar inte. Damen i kassan stängde sin lucka och stod och höll i mig, förde mig lite åt sidan liksom. In i en trappuppgång. Ja det är så att man skäms. Gud så man kan ställa till det för sig. Att man härjar så hårt så folk måste ta en åt sidan. Att man inte förstår det själv. Och så fick jag lugnande och läkaren sa att nu blir det nog sjukledigt för dig i alla fall.
Vi får se hur länge. Sa han.
Bussen kom och jag klev in. Nöjd över mitt nyladdade busskort. Nånstans redan på kalkvägen började det pulsa blod ur mig i såna kopiösa mängder att jag blev svimfärdig. Kände stora klimpar och svetten pressade fram. Hjärtat slog, fick kalla läppar och svettdroppar på mellanrummet mellan näsa och överläpp. Paniken liksom bara välde fram och jag visste liksom inte vad jag skulle ta mig till. Kliva av och bli försenad till jobbet. Ringa mamma. Åka in till Åbo. Gå till läkaren. Ringa ambulans. Jag var övertygad om att nu dör jag tvärt här på bussen. Kunde inte ringa nånstans för det fanns folk på bussen som känner mig. Känner igen mig. Kalkvägen. Kalakoulu. Kyrkäng. Kårkulla. Kårlax. Kustö. Kaarina. Märkte att allt började på K. Fokuserade på mera saker på K. Kirppisen. Kyrkan. Klykan. Kirppis igen. Kotipizza. Kyrka igen. Och sen pling.
Steg av. Gick med vingliga steg mot Mehiläinen igen. Regn. Regn. Gick in i folk och gick mot rött och vinglade från sida till sida. Toalett. Åtgärda blodbadet. Ångest så in åt satan. Sånt jävla tryck över bröstet. Kassan. Har min arbetsläkare tid idag? Nej tyvärr svara hon damen i kassan vänligt. Kollaps.
Kollaps.
Kollaps.
Ramlade ihop över disken och grät och grät och grät och grät och grät att han måste ha en tid åt mig. Jag kan inte gå på jobb. Jag kan inte. Jag får ju satan ingen luft. Vänta jag ska kolla om han har tid att ringa dej, sa hon lugnt. Och det hade han. Han ringde mig och jag stod i aulan vid Mehiläinen och grät och snorade att det inte går. Att jag blöder. Att jag tror att jag ska dö. Att jag inte kan, jag kan inte. Jag kan inte. Det går inte. Jag vågar inte. Damen i kassan stängde sin lucka och stod och höll i mig, förde mig lite åt sidan liksom. In i en trappuppgång. Ja det är så att man skäms. Gud så man kan ställa till det för sig. Att man härjar så hårt så folk måste ta en åt sidan. Att man inte förstår det själv. Och så fick jag lugnande och läkaren sa att nu blir det nog sjukledigt för dig i alla fall.
Vi får se hur länge. Sa han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar