Årskrönika nr.2

Nytt försök.

Inledde året med att sova bort nyåret och ett hejdundrande fyrverkeri på ett sunkigt hotell i Phuket, Thailand. Hade landat vid åtta-tiden på hotellet, slängt i mig lite obligatorisk Phad Thai och sen, trots tappra försök att hållas vaken till smällandet, ändå slumrat bort och vaknat upp till en ny dag och ett nytt år i tropisk värme och luftfuktighet och frukttallrik till frukost. Min vana trogen satsade jag två veckor på att hålla käften, gråta, läsa, meditera, sova, sola, simma, äta. Umgicks som vanligt inte med någon och framstod i de flesta ögon som ett freak.

När jag kom hem var det tyngre än någonsin att återgå till arbetet och den två veckors semestern kändes som en fis i rymden och jag misstänkte att de två veckorna gjort mer skada än nytta. Vila stod ganska högt på tapeten och motivationen var relativt låg. Istället packade iväg oss på en sista turné-snutt i södra Finland avfärd mot Vasa och turné i de bygderna. I samma veva nångång kring 20e januari kanske fick jag för mig att naturen och skärgården nog skulle hjälpa mig att komma på benen och bli pigg igen. Gick på skoj in på en hemsida för tillgängliga hyreslägenheter och fick syn på en dyr med vacker lägenhet som till och med andades lugn genom datorskärmen. Ringde på den och bokade en visning och i samma veva ringde jag en fastighetsförmedlare och meddelade att jag ville sälja min lägenhet i Åbo. Han råkade ha passligt och sa att han kunde komma och titta på lägenheten nu på direkten, vilket han gjorde och ca tre timmar efter att han besökt mig på Mariegatan var lägenheten såld för det pris vi hade satt som utgångspris. Detta var kring 22 januari. Flytten behövde ske innan första februari så ja ringde en flyttfirma. Samtidigt hade vi två orter kvar på vår turné i södra Finland och efter det skulle jag halvtidsflytta till Vasa för fem månader framöver. Den 25e januari fyllde jag 30, fick panikångestattack och bröt ihop framför en vilsen läkare på Mehiläinen som gav mig lugnande och tre veckor sjukledigt. Jag tog emot ingendera utan hoppade i en iskall buss och åkte mot Salo och Tenala.

Sen gick allting väldigt fort. Flytt till Pargas gick smärtfritt. Livet i Vasa började rulla på. Jag dejtadeen busschaufför i Åbo som visade sig vara en bluff som hade fru och barn där hemma. Jag slängde ut honom och beslöt mig för att nu får det banne mig vara nog. Inte en karl sätter sin fot innanför min nya lägenhet och om det är nån som ska utnyttjas så inte är det jag. Punkt. Pendlade med succéföreställningen Ett riktigt fynd på de österbottniska bygderna och Doris kammade hem sympatier på alla håll till mina kollegors stora förtret. I alla fall upplevde jag det så och blev mer och mer obekväm med situationen. Pendlandet höll på att ta knäcken av mig och när sköna maj äntligen kom med sol och värme och påskliljor, pelargoner och potatisodling så var jag oerhört tacksam över att det var över och att jag hade klarat det. Den första tiden av sommarlovet ägna jag åt masktillverkning och blomsterprakt och inte mycket mer än det. Hade en känsla av att sommarlovet skulle vara för kort för min återhämtning och ville verkligen göra allt för att vara pigg och glad till hösten.

Innan jag visst ordet av hade jag fått syn på Bonden Nisse i teve och grät stora floder när jag såg hans lugn och trygghet komma genom rutan och la sig omkring mej som en stor och varm filt. Jag kände instinktivt att jag ville skriva till honom om min reaktion och att jag tyckte att han verka så fin och go. Jag motiverade det med att man måste få säga om man uppskattar någon för det den ÄR (till skillnad från gör), sånt ska man inte hålla inne med. Ett, tu, tre hade jag dock tackat ja till Bonde Söker Fru och smög iväg till Eskilstuna för att träffa Nisse och alla andra på Slottet. Hur det nu gick så kom jag till Ack Värmeland du sköna och hans underbara gård och fick uppleva saker jag aldrig annars hade upplevt. Hade beslutat mig för att vara så ärlig som möjligt hela tiden och inte gå med i varken intriger eller teves försök att manipulera våra åsikter. Tänkte också att om man nu får chansen att säga vad man känner och tycker om livet och kärleken och bondelivet på bästa sändningstid så ska jag försöka utnyttja den tiden maximalt och verkligen på riktigt försöka känna efter vad jag vill och längtar efter allra mest. När äventyret tog slut då jag efter gemensam överenskommelse med Nisse blev hemröstad som tredjesist så kändes det som att man hade varit i terapi i sju år. Jag var så uttömd och tom och fri och på det klara med vad jag vill i livet och det kändes som att nu är jag verkligen verkligen redo för kärleken. Jag var verkligen på toppen när jag väl kom hem! Kände att jag behövde outlouda den känslan lite på egen hand och bokade fort en resa till Italien över midsommaren. Där utmanade jag mig själv, träffade en massa karlar och lät mej förföras och förgöras och bjudas med på diverese påhitt. Detta gav mig en kick så strax när jag kom bokade jag en ny resa, denna gång via en massa trubbel på bokningssidor och till slut fick jag en känsla av att det nog inte är meningen att jag ska åka då det strular så in i bängen. Mycket riktigt. Den 6 juli, sommarens och diktens dag, träffade jag min gubbe, han sa hej, bjöd mig armen och sen släppte jag den inte mer. Så när dagen kom då jag skulle åka två veckor till Italien var jag inte alls sugen på att åka. Mycket riktigt...i fem dagar stod jag ut i ett överhettat Rom med alldeles för hög puls, sen sket jag i kostnaderna och bokade en resa hem till min trygga famn. Nio dagar innan planerad hemkomstdag...

Sen tog sommaren slut och jag började motvilligt jobba. Försökte uppbåda nånslags motivation och övertygade mig om att allt är perfekt och att det är okej att ha en liten svacka. Fick ganska tidigt i repetitionerna en ilsken hälsporre som gjorde sig till känna och förpestade ytterligare mitt humör så bortsett från att kärleken blomstrade så var jag i konstant ohälsa, obalans och psykiskt instabil. Grät varannan kväll och varje söndag av ren utmattning. Premiären kom på något vis efter en tid av oerhört stressig arbetsmiljö där i princip alla var trötta och på dåligt humör. Detta förpestade ytterligare hela produktionen och ytterligare sjukdomar, inte bara på mitt håll, gjorde att jag frågade mig om det verkligen är meningen att denna pjäs ska spelas just nu. Pricken på i var att den dessutom sålde dåligt, min hälsporre blev bara ilsknare och ilsknare och inflammationen spred sig över häl, Akilles, vader, vrister och upp till knä. I samma veva fick jag ryggskott vilket aldrig hade hänt mig förut och under höstens gång har jag räknat mig fram till ca 15 nackspärr vilket också är väldigt ovanligt.

Sen kom ett glädjebesked då det visade sig att jag blivit gravid. Glädjen var total även om det inte var särskilt planerat. Mådde lite dåligt men de andra krämporna överlappade helt klart graviditetssymptomen. Längtan var stor men oron över hur det ska gå med jobb och hur jag ska orka med allt och tänk om det händer nånting var enorm. Jag har en ganska diger historia när det gäller såna här saker och har länge varit misstänksam till om det överhuvudtaget är meningen att jag ska få några barn i detta liv. Av ena eller andra orsaken. Och mycket riktigt. Sagan var inte lång. Kring första advent besökte jag en gynekolog och fick ett fint besked om att allt såg bra ut och jag hörde hjärtat bulta och jag fick en bild hem som jag gav åt gubben att lägga i sin bröstficka. Sen åkte jag på jobb och ca en halvtimme innan föreställningen skulle börja fick jag ett missfall.

Föreställningen inhiberades 20 minuter innan den skulle började, Ronny hämtade mig, vi var tvungna att stanna i Kaarina på en busshållplats då han grät så hårt. Jag var i chock och skakade och hade väldigt svårt att begripa det hastiga förloppet. Sen blev jag sjukskriven, föreställning efter föreställning inhiberades. JCS-repetitionerna inleddes utan mej och jag gick hemma och väntade på att fysiskt läka ihop. Det gick långsamt. För långsamt. Blödde kopiösa mängder och fick svindel och skakningar i attacker om kvällarna. Det togs femhundratusen prover på mig och allt såg bra ut, alla värden och hela fördrivningen förlöpte helt normalt kunde doktorerna säga. Själv var jag en trasa.

Efter en vecka sjukledigt fick jag vänligen gå på jobb och dansa och sjunga med ond mage och stora blödningar och ett väldigt instabilt psyke. Två veckor till jullov två veckor till jullov två veckor till jullov. Försökte gaska upp mig på order, försökte tänka positivt och logiskt, försökte vara tacksam över att försynen ordnar upp naturen när naturen misslyckas och försökte tänka att det är bra att vara på jobb så får man annat att tänka på. Shoppade kopiösa mängder julklappar. Köpte en massa till mig själv och min gubbe. Drack inte tack och lov men jävlar i min låda vad det fick pengar i december.

Sen kom jullovet, halleluja. Två veckor av panikångest och hjärtklappningar, gråtattacker och "bita ihop" på jobbet var till ända och över julen lättade det märkbart. En lugn och fridfull jul med familjen. Bara några gråt-anfall och mindre tryck över bröstet. Men strax efter jul, när allt det där obligatoriska var över så blev det genast värre igen. Och nu är det nyårsaftonsmorgon och jag tycker att det är ganska tungt och svart. Jag vet inte vad som hör vart men spontant känns det som att missfallet liksom slog ut systemet helt och hållet till slut. Som att det liksom har gått att hållas på ytan så länge länge men att den smällen helt enkelt var droppen. Jag är ingen expert men så känns det och jag vet inte vad som händer imorgon annat än att det är första januari och det väl är meningen att man ska stiga upp och klä på sig.

Enformiga dagar

Dagarna just nu går ut på att jag inte kan andas, att jag drar upp axlarna till öronen och jag en sekund senare märker det och försöker slappna av. Jag drömmer mer mardrömmar på nätterna än jag vågar säga. Ofta handlar det om höga fall eller att jag står högt över havet och klamrar mig fast vid ett berg eller en flaggstång eller någonting annat. Situationen kräver att jag håller andan eftersom minsta lilla rörelse kan vara förödande. Jag sover gott när jag väl har somnat. Min gubbe säger att jag andas snabbt och ibland kan jag vakna av att jag i panik kippar efter andan. På kvällen när jag ska somna måste jag ligga med huvudet bakåtböjt och munnen på vid gavel så att luften får strömma fritt in och ut. Ändå vaknar jag till och rycker precis i insomningsögonblicket i lätt panik, med rädsla för att somna och aldrig vakna, flera gånger innan jag till slut utmattad tuppar av. Jag har inga direkta problem att komma upp ur sängen. Är inte förlamad av trötthet precis men jag är generellt bara helt ointresserad av att stiga upp. Ingenting känns riktigt roligt och jag upplever att jag bara går och suckar tills jag vid två-tre-tiden bryter ihop, avskyr mig själv, blir förbannad och skrikgråter i några timmar. Det lättar i bröstkorgen och jag kan uppbåda lite glädje och skoj men sen kommer det tillbaka efter en timme igen. Kvällarna är värst. Att vara ensam på kvällen är obehagligt och det börjar klia i armarna och benen, svindla, hjärtat hackar på och jag får varmt och svårt att andas. Kan inte koncentrera mig på nånting alls fast jag försöker lindra besvären med att läsa eller lyssna på radio, baka eller pussla. Jag är tankspridd. Jag kan börja förbereda för dammsugning klockan 2 på dagen och sen klockan 8 komma på att jag aldrig gjorde det. Jag ser dåligt i mörker och vågar knappt köra bil i mörker och regn eftersom jag har väldigt svåra tvångstankar om att jag ska vara med i en bilolycka. Jag undviker verkligen att vara i trafiken när mörkret lagt sig eftersom jag upplever att jag är en fara för mig själv och andra. Jag är orkeslös, kraftlös, omotiverad och drömmer om en annan vardag där jag har måttliga utmaningar som inte känns övermäktiga. En vardag där jag varje morgon kan känna mig övertygad och säker på att idag ska jag gå till jobbet och klara av det. Känslan av att vara säker på att framgångsrikt klara av sitt arbete längtar jag efter. Eller alltså längtan efter vetskapen om att jag gör det. Att inte varje morgon vara livrädd och nervös över att gå till jobbet. Att inte vara panikslagen de sista 20 minuterna innan vi börja repetera. Att varje dag liksom andas ut och uppriktigt tänka att jag klarade det. Att alla arbetsdagar är som högstadiets gymnastiktimmar. En oerhörd känsla av otillräcklighet och vetskap om att det här kommer att bli en dag av förnedring. Nu är jag dock mycket bättre på mitt jobb än jag nånsin var på gymnastiktimmarna så det är väldigt sällan det faktiskt är frågan om förnedring. Men känslan är densamma. Inne i mig är känslan densamma. Varken på jobbet eller på gymnastiklektionen är det någon annan än jag själv som förnedrar mig. För det mesta i alla fall.

Det allra värsta är att jag i mitt illamående börjar inbilla mig att det handlar om saker som det inte handlar om. I min desperation efter att hitta en orsak och en lösning så börjar jag analysera precis allt. Jag börjar ifrågasätta min gubbe, vår relation, hans personlighet. I mitt eget självförakt börjar jag hitta fel på honom eftersom det är så vansinnigt mycket enklare att hitta fel på andra och be dem korrigera sig än att se sina egna brister och ta itu med dem. Varje kväll förstår jag ändå att det här handlar inte om han och mig. Han är det absolut finaste som finns och han är så trygg och så lugn och stabil och jag vill absolut inte leva utan honom. Däremot är det där lugnet och tryggheten möjligen en utlösande faktor. Jag har ju redan i flera år åkt på semester till söderns land för att få gråta. Jag har liksom inte kunnat slappna av och släppa ut allting hemma och det har behövts en svindyr biljett till nåt tropiskt land för att kunna tömma mig. Hur många timmar har jag inte gråtit i solen och poolen? Nu känns det dock som att hemma är som är i solen. Det är verkligen tillåtet att njuta, slappna av här hos oss. Min gubbe är inte av den stressigare sorten och han är väldigt noga med att inte "håsa". Noga med att inte tumma på mat, motion och sömn. Inte på fredagsbastun och vikten av att "vara ute och vädra upp sig". Han är väldigt duktig på att portionera upp utmaningarna dag för dag. Idag ska jag tvätta bilen. Imorgon ska jag hänga upp dina tavlor. I övermorgon ska jag betala mina räkningar och på fredag ska jag byka. Förutom arbete, mat, motion och sömn samt kramas med gumman så har han ungefär 1-2 uppdrag per dag. Och inget mer. Uppdraget kan vara av den nyttiga sorten, typ städa, reparera, klippa gräs etc. eller så kan det vara mer av den sociala sorten, hälsa på familjen, åka till Ikea och handla eller gå på bio. Han spelar heller inte bubbelspel. Inte är han på facebook och datorn använder han till att betala räkningar och googla traktorer. Han tar 1-2 öl på fredag i bastun och annars dricker han så han blir lätt förfriskad ungefär 3-5 gånger i året. Han är glad och sorglös och riktar sin kärlek och värme mot nästan alla han möter.

Själv är jag trött. Mitt hår är torrt och risigt. Jag är blekblå i ansiktet. Grus i ögonen. Jag luktar konstigt. Mitt urin luktar skumt ibland. Svetten också. Jag sover oroligt. Andas snabbt. Har svårt att få luft. Hjärtat bankar. Pulsen slår hårt hårt. Jag får frossa och häftiga darrningsattacker och kokhet hud. Har stundvis svinkallt och stundvis kokhett. Jag är orkelös och motivationslös. Jag tycker jag gör en massa men ändå gör jag nästan ingenting. Jag hänger på facebook. Jag spelar bubbelspel. Jag skriver tiotusen mail och planerar möten. Jag har ångest, före och under jobb. Efter jobb är jag lättad och känner mig för stunden väldigt klar i huvudet. Pigg liksom. Jag får inga kickar som helst av publikrekord, applåder, intervjuer, uppmärksamhet. Framgång känns ointressant. Har faktiskt inte ens nån tro på teater som en välgörande konstform eftersom jag själv börjar må så dåligt av det. Jag tycker att folk gör rätt i att inte gå på teater. Det mesta som folk gör och jag själv med tycker jag bara är enfaldigt. Vem tror dom att dom är? tänker jag. Ska det här verkligen vara nåt? Det enda jag kan ta till mig är när jag ser folk ha roligt och njuter. Det är det enda jag kan ta in och det berör mig nåt oerhört. När jag ser begåvade människor öva, skratta, misslyckas, dansa, sjunga som om resultatet inte har nån betydelse, då gråter jag. Då berörs jag. Färdiga produktioner och exakta regianvisningar, nån jävligt väluttänkt analys och scenografi som speglar blablablabla-bullshit och ifrågasätter blablablabla-bullshit hit och dit bläbläbläblä spyr jag av. Men herregud vad lycklig jag blir när det inte är så jävla allvarligt hela tiden. När folk inte tar sig själv på så jävla stort allvar. Är trött på att själv vara så allvarlig och seriös jämt.

Såg en man i teve som medgav att han sjungit in en sång på skiva utan att riktigt ens veta vad sången handlade om. Folk blev helt chockade. Jag tyckte det var oerhört befriande. Minns en ung dam som första gången sökte till Teaterhögskolan och som blev utsjasad ur förhörsrummet då hon hade mage att svara: Nog vet jag hur handlingen var i pjäsen men inte är jag säker på vad den handlade om. Pjäsen. På frågan vad nån pjäs jag varit med i handlade om. Tror till och med jag la till med: Int funderar jag så myki på va de handlar om.

Åh den sorglösa flickan längtar jag till. Den sorglösa flickan som gjorde allt på känsla och utan att analysera sönder allting och motivera varenda steg åt sin regissör och sina kollegor. Herregud jag är så trött på allt analyserande och vändande och vridande. Har man känsla och intuition och tajming så behöver man inte analysera eller ens för den delen gå den där skitskolan och bli förstörd och sönderbultad.

Och faktiskt. Jag tror nog att man mycket väl kan skådespela utan att veta vad "nånting handlar om". D.v.s. utan att veta sensmoralen eller budskapet. Det är väl ändå upp till publiken att tolka vad storyn handlar om. Jag berättar ju bara hur det gick till. Så önskar jag att det kunde vara. Dessutom ifrågasätter jag nu varför jag från första början sökte till den där jävla skolan alls. Inte var det en dröm och inte var det nåt jag längtade efter. Jag blev uppmuntrad att söka och inte hade jag nu annars heller så helvetes mycket att göra och sen kom jag in. Det bara blidde så.

Som så mycket annat så har det bara blivit så.
Nu undrar jag: Kan man få börja känna efter nu vad man på riktigt vill och börja sträva mot det istället för att bara plötsligt hamna i olika situationer man liksom inte har planerat hamna i?

Jag är bara så rädd att jag inte är någon utan allt det där som präglat mig i 16-17 år. Teatern.

Det kanske finns en ganska bra orsak till att jag alltid känt obehag för att säga att jag är skådespelerska som jobbar på teatern. Att jag ibland sagt nånting annat istället...

Jag önskar mig ett vanligt jobb i butik. Ett där man öppnar varje morgon och stänger klockan 16. En liten familj och en glad gubbe. Ett hus med trädgård och potatisland och medverkan på amatörteaterscenen i den mån det är möjligt.

 

Årskrönika 2013

2013 har verkligen levererat alla tänkbara känslostillstånd och upplevelser, på gott och ont. Det har varit ett år av kärlek, omtanke, rening, glädje och eufori. Ett år av galenskap och höga höjder, knäppa infall och skönhet, vackra miljöer, vackra människor, blommor, åkrar, djur, blå himmel. En underbart lång och varm sommar med resor och kreativitet och fröjd, jord, blomster, kött, älskog och mys. Jag har simmat i stora hav och små sjöar och badkar och pölar och tårar och floder. Jag har torkat i handdukar, tygslarvor, luftdrag och varma armar. År 2013 har verkligen varit kärlekens och skönhetens år. Det har varit så vansinnigt vackert och ljuvligt mången gång. Också i svärtan. För herreminskapare vad ont det har gjort stundvis. Inget ljus utan mörker. Det har varit så svart, så svart så jag nästan har blivit mörkrädd av min egen svärta och mitt eget mörker. Jag har tänkt så fula och förbjudna tankar. Jag har gjort förbjudna och galna saker också. Inget skadligt eller olagligt men jag har grävt och testat mig självt hur åt helvete förbjudet jag vågar gå. Och hur det känns. Jag har haft ont. Rent fysiskt. Jag har kollapsat på min 30årsdag, jag har haft långa plågsamma, svartröda menstruationer som månatligen har pinat mig blå. Jag har haft ont i foten på ett sätt som jag aldrig har upplevt. Jag har förlorat en liten fjutt i magen på ett brutalt och skrämmande vis. Jag har skrikgråtit nu i slutet av året. Jag har skakat och hyperventilerat och inte kunnat andas och förstå. Jag har avskytt mitt jobb, jag har avskytt mina kollegor, min arbetsplats, mina arbetsresor, mitt uppdrag, min uppgift, min roll, mina kläder. Jag har känt ett sånt innerligt förakt mot mig själv och det jag gör och hela branschen och alla vansinniga konstnärer som jag omringas av. Det är hemskt. Det är fruktansvärt att säga så och känna så. Det är så förbjudet att avsky när man borde vara tacksam. Usch. Det självförakt som kommer då när man tänker såna förbjudna svarta tankar är inte leka med. Och det är helt orimliga känslor också. Det finns inget belägg för det jag känner. Det är bara ett slags resultat av jag inte klarar av jobbet just nu. Att jag har väldigt svårt att njuta av det eftersom jag känner en sån rädsla och oro. Jag tror inte att jag är sämre än nån annan nödvändigtvis. Jag har svårt att avgöra om jag är understimulerad eller överstimulerad. Jag vet inte om jag är utmattad eller har tråkigt. I somras var jag euforisk och helt sanslös en sväng och nu känner jag nästan att jag är deprimerad? Jag har aldrig visat tendenser till sånt förut. Jag längtar till mig själv. Tillbaka till rapphet, käckhet, humor och kraft. Nu orkar jag med nöd och näppe svara på tilltal och dra på smilbanden i kassan. Fast av artighet gör jag ju det. Av artighet och för att det inte ska bli otrevlig stämning så säger jag och gör jag som jag förväntas. Jag skrattar när man ska skratta och jag bemöter som folk vill bli bemötta. Men innerst inne har jag en stor svart klump som skriker FUCK YOU. Detta är en oerhört ny och obehaglig känsla. Förlusten slog ut systemet fullständigt och jag som har levt in en lyckobubbla, karma-eufori, nånslags löjligt odödlighets-rus en tid föll som en trasa i backen och nu har jag väldigt svårt att komma upp. Jag känner att jag har varit from och vis och eftertänksam en lång tid och nu är jag tillbaka i nån märklig destruktivitet och ilska som jag inte har sett av på mycket länge. Det är som att det kliar i kroppen och behovet av att skrika så att bröstbenet dallrar är enormt. Jag känner mig så arg. Men jag får det inte ur mig som ilska utan det blir liksom kvar inne i mig och kommer på sin höjd ut som aggressiva tårar men ARG vågar jag inte vara. Inte så det syns och hörs. Inte sådär osakligt förbannad som en del kan vara. Läste om en rullstolsbunden som tog en käpp och liksom slog sönder allt omkring sig i rummet och det upplever jag att jag skulle behöva. Jag kan vara intellektuellt arg och ge mig in i verbala fajter om ditt och datt och vinner dom ofta men nu har jag en sån inre kokande ilska i mig som jag inte vet varifrån härstammar och som jag bara vill skrika ut eller liksom vråla ut på ett riktigt fult och okontrollerat och groteskt sätt. Det är så att jag skäms. Dom allra mest skamfyllda känslorna har makten just nu. Självförakt, missunsamhet, ilska, avundsjuka, skam. Jag känner mig riktigt jävla rutten och äcklig. Värdelös. Vad har det för jävla betydelse att man röjer framgångar på jobbet eller nånstans när man inte ens klarar av det mest naturliga på jorden: Man och barn. Kärlek och familj. Och ju mer han älskar mig desto mer avskyr jag mig. För jag förstår inte vad han ska med mej till. Jag stöter bort den mest underbara mannen på jorden. I min ilska och i mitt självförakt stöter jag bort den man jag älskar. Jag orkar inte med mej själv. Jag är så trött på mig själv.

Det här skulle bli en årskrönika. Det blev det kanske inte.

Bön

Håller bokstavligen på att bli tokig. Slutet på året har verkligen varit utmanande och nu är det tre dagar kvar innan 2014 träder in med hull och hår och jag längtar verkligen oerhört efter nyårets magi och fräschör. Jag vet inte vad jag inbillar mej egentligen. Att känslan i mitt bröst skulle vara annorlunda den första januari har jag svårt att tro. Jag har sen en tid tillbaka och nu speciellt under jullovet haft ett sånt jävla tryck över bröstkorgen/halsen. Det är som att ha fem rediga köttbullar på tvären och det enda sättet att få luft är genom att gäspa, gäspa, gäspa. Ibland kan jag få såna oros-skov i kroppen, det kliar i armarna och nacken, hjärtat rusar och handsvetten tränger fram. Men allra jobbigast är denna avsaknaden av luft. Oförmåga att helt enkelt andas alldeles vanligt bara. Hela dagen verkar gå ut på att liksom flåsa sig igenom den. Jag blir mer och mer nedstämd och deppig för varje dag utan luft och idag bröt jag ihop fullkomligt och grät så hårt jag kunde i en och halv timme. Instinktivt ville jag skrika. Skrika som hon där fru Ekdahl i Fanny och Alexander när hon sörjer sin avlidne man men jag förmådde inte. Känns som att jag skulle behöva ställa mig på alla fyra och liksom skrik-gråta. Eller bröla liksom. Vråla och snörvla liksom från långt in i kroppen så jag får ut det där som gör ont och tycker bakom bröstbenet. Ibland blir jag så desperat så jag tänker att jag vill skära upp mig själv mellan brösten och plocka ut den värkande klimpen i bröstkorgen. Slita ut den och slänga ut det svarta skrotet genom fönstret och dit pepparn växer. Jag börjar bli så trött på trycket och oförmågan att slappna av och njuta av min underbara man och mitt fina jobb. Jag känner mig bara misslyckad då jag inte klarar av att vara en god kollega och flickvän. Jag känner ett sånt satans självförakt över att vara jag, över att klaga och gråta och sucka och lida då det finns människor som har det så mycket värre. Människor som förlorat någon, människor som kanske förbereder sig på att förlora någon. Jag avskyr mig själv och mitt beteende. Jag avskyr att gå till jobbet, jag funderar på att säga upp mig och byta bransch, sluta helt och hållet. Jag tänker på alternativa arbetsplatser och inbillar mig att det ska bli bättre då. Jag har den finaste pojkvännen som verkligen på alla sätt och vis är det finaste som hänt mig och det enda jag klarar av är att gråta och stöta honom ifrån mig. Är fullständigt inkapabel att fungera i en relation och ta emot kärlek. Det har jag alltid varit men då har det inte varit ett problem eftersom jag inte varit tillräckligt kär i personen i fråga. Men nu är jag helt såld på karln men ändå klarar jag inte av att ta emot den kärlek han så innerligen vill ösa över mig. Så ja, jag håller bokstavligen på att bli knäpp. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är så trött på mig själv och mitt tunga sinne. Jag vill vara glad och rolig och lugn och kreativ. Just nu kan jag inte tänka mig nåt annat arbete än möjligen sortera skruv. Jag avskyr teater, både att göra och se. Jag skiter faktiskt i hela konstformen. Jag är så förbannat less. Det är helt orättvist men så tänker jag nu. Jag är trött på alla konstnärer och minsta lilla röda plupp på facebook och senaste produktionen nånstans får mej att få kväljningar. Herregud jag vill sjunga och dansa. PÅ SKOJ. Inte som en prestation utan enbart för höga nöjets skull. Alla verkar bli helt till sig då jag säger att jag inte vill stå på scen. När jag säger att jag vill sortera skruv och ha samma arbetstid varje dag måndag till fredag. Vad skulle behövas för att du ska bli en kreativ och inspirerad skådespelerska igen? säger dom desperat och jag blir erbjuden ditt och jag blir erbjuden datt. Projekt dom tror att jag ska gå igång på. Det finns dock tyvärr inget jobb, ingen roll eller produktion som får igång mig just nu. Jag är helt ointresserad. Dessutom är det emot mina principer att ställa mig på scenen och åma mig när jag mår dåligt. Jag klarar inte av det. Jag är skitdålig på att spela teater faktiskt. Därför att om jag mår skit så kan jag inte gå och skoja till det lite med lite humor och skit. Jag förmår inte! Jag kan inte! Det enda man vill är att gråta och då ska man liksom hålla på och underhålla folk. Jag orkar inte.
Missförstå mig inte. Det är inget fel på min arbetsplats och det är inget fel på min man och på mitt liv och min hemmiljö och min familj. Det enda det är fel på är mig. Jag kan inte ta det. Jag vill inte. Jag är upp till bredden ångestfylld och orkar inte höra: "Det är säkert bra för dej att gå på jobb nu så du får annat att tänka på." Jag orkar inte höra nånting om att det är över nu eller sånt händer eller det är inte bra att ligga hemma och inte göra nånting och det är inte det ena och det andra. Upp och hoppa!! Det finns ingenting jag hellre vill än att hoppa upp och vara glad och käck och lättsam, verkligen inte. Jag vill verkligen ha tillbaka mig själv men jag har tappat bort mig. Jag är alldeles bortsprungen och vilsen och vet inte hur jag ska få bort det som värker och gör ont. Gode Gud ge mig luft, snälla, snälla ta bort dina tunga stövlar från min bröstkorg och ge tillbaka min livslust. Snälla, snälla ge mig syre, torka mina tårar och ta över mina darrningar och mina kliande armar. Jag vill vara lycklig. Jag vill bli glad och livskraftig igen. Jag tycker inte om att vara såhär och jag tycker inte om mig själv när jag är såhär. Gode Gud hjälp mig. Amentackpåförhand.

Att göra listan.

Min att göra innan jag dör-lista har blivit helt annorlunda i sommar. Bo på Bali och åka Transsibiriska järnvägen har fått ge vika för följande önskningar:

1. Åka luftballong
2. Hångla på stranden med nån jag är kär i
3. Jobba i Praktia
4. Måla badkar
5. Ordna raggarfest.

Om Riktiga relationer

Vad är ett riktigt förhållande?

Vad menar folk när dom säger, jag är inte redo för ett riktigt förhållande?

Jag är en relations-amatör. Man kan säga att jag inte har haft en riktigt relation sen jag var sjutton. Då hade jag en pojkvän i ca fem månader. Det var intensivt och passionerat och sen dumpade jag honom för jag blev uttråkad då vi inte riktigt pratade om nånting utan mest hade sex dygnets alla timmar. Ja, det var väl trevligt och lärorikt men sen tyckte jag att det kanske kunde vara nåt mer. Vi hade ingenting gemensamt. Han odlade nånslags hasch i garderoben, hade skumma kompisar och en otäck nånslags bauta- ödla hängande i ett träd ovanför sängen. Dessutom hade jag börjat anamma hans klädstil och livsstil alldeles för mycket för min egen smak och under hela vårt förhållande åt jag just inget annat än äppel. Jag magrade oerhört under den tiden och när jag ser bilder på oss från den tiden så ser jag inte klok ut. Jag ser sjuk ut. Jag upplevde nog inte att jag var sjuk just då men nu i efterhand så verkar allt det där lite skumt.

Sen kom det väl en kort gymnasieromans med mycket passion och svartsjuka som slutade i det senare och blev väldigt infekterat. Inte heller där hann vi med nå mer uttömmande löften eller diskussioner. Jag blev less på att han lät sin morsa styra huruvida han skulle övernatta hos mig eller inte trots att han var myndig och orkade inte med såna barnsligheter. Han orkade inte med mitt sinne för provokation i kombination med charm och flirt. Helt förståeligt. Jag var omöjlig på den tiden.

Sen började jag jobba på båt och hamnade igen i extremt passionerad och lika kort romans med en matros som jag dumpade då jag gått en vecka på Teaterhögskolan. Jag tyckte att den där finska sjöbjörnen kommer aldrig att begripa MIN konst och MINA fantastiska tankar kring KONST så det är nog bäst att göra sig av med honom innan det blir pinsamt. För honom. Han blev himlans ledsen. Men han har på senare år sårat mig tillbaka tusen gånger med så nuförtiden har jag inget dåligt samvete längre.

Där emellan nånstans slafsa jag omkring med ett alkoholiserat ishockeyspelande vrak. Tills jag blev rädd för honom och slängde ut honom ur mitt liv och böt telefonnummer. Tack gode gud för det. Under ingen av dessa relationer har jag varit tillfreds med mig själv och mått bra.

Destruktivitet, alkohol, ekonomiska problem och fullkomligt avklippta band till känslocentrat genomsyrade samtliga relationer och mitt beteende (deras också ibland för int mådde dom heller särskilt bra) var för bedrövligt. Faktiskt. BEDRÖVLIGT.





Efter detta har jag varit VÅDLIGT förälskad i två KONSTNÄRER. Båda olyckligt. Båda såg till att behålla mig i knutarna LÄNGE av rent bekräftelsebehov för jag är oerhört bra på att överösa folk jag är VÅDLIGT förälskad i med komplimanger. Jag liksom riktigt ÖSER över dem hur fantastiska de är och hur fantastiska de gör mig. Min skapare, ett sånt våp jag har varit. Dessutom har jag väl haft 1-5 hoppfulla förtjusningar men dom kan inte ha varit så viktiga eftersom jag just nu inte ens kommer ihåg vilka dom var... Ingen har så vitt jag har märkt varit kär i mig. Många har däremot velat ligga. Väldigt många.





Jag har varit älskarinnan i många affärer. Andra kvinnan också. Och tredje. Och till och med fjärde, femte och sjätte. Även om inget har emot att vara älskarinnan så vill man inte bli kallad det. Inte jag i alla fall. Även om jag inte just vill vara något annat än älskarinna med en viss typ så blir ajg ändå alltid avig i själen när denne typ kallar mig det. För jag må väl vara hans älskarinna då men i självaste LIVET vill jag ju vara nåt mer. Jag vill ju nåt mer i mitt liv. Jag vill inte gå ut ur livet som älskarinnan heller och det blir jag liksom påmind om när nån slarver kallar mig sin älskarinna som om det liksom skulle vara nånting fint. Sen har jag alltid haft enklare för att vara andra kvinnan. Alltså älskarinna till upptagna män är mindre komplicerat för mig. Inte för mannen och allra minst för dennes stackars fru (som jag för övrigt inte har några samvetskval över utan snarare bara tycker synd och hoppas att har en sjusatans älskare själv nånstans), men för mig. För mig är det okomplicerat därför för att där står det klart att denna man vill inte vara min på riktigt för han älskar sin fru. D.v.s. För att han älskar sin fru, inte för att han INTE älskar mig. Det är en avsevärd skillnad. Jag kan ta att han älskar sin fru, men jag har svårt med att han inte älskar mig. Jag inser att det är en formuleringsfråga detta. En viktig sådan... Om båda är singlar men ändå envisas med att vara varandras älskare/älskarinna så kvarstår HELA tiden frågan Varför är vi inte ihop? Och svaret på den frågan stör. Ty svaret är ju då att han kan nog tänka sig att sexa loss år ut och år in med mej men han kan över sin döda kropp inte tänka sig att ha mig som livskamrat utanför sängkammaren.

Ja. Det är störande. Då blir jag störd. Och det stör.

Fördelen med singel-älskare är ju naturligtvis att det inte finns några barn och fruar att ha samvetskval över (vilket jag för övrigt inte har eftersom jag vet att jag inte är den som raggar på upptagna karlar, däremot raggar upptagna karlar väldigt ofta på mig och jag tänker INTE bära deras skam och samvete. Det får de göra själva, vilket de sällan gör och då får det hellre bli oburet än att jag kastar deras skam och samvete på mina egna axlar. Nån måtta får det vara på svineriet. Mitt mjöl är rent. Jag har ALDRIG raggat på en upptagen man. Däremot har jag definitvit raggat på flertalet män som uppgett att dom varit singlar trots att motsatsen strax har visats. Men det är en annan sak.). En annan fördel är att man slipper hymla. Hemligheter gillar jag inte. Och jag gillar inte att bli undanstoppad i nån garderob eller att gå fem meter före eller lämna tillställningen en kvart innan och sen mötas upp i nån hotellkorridor nånstans bakom hörnet. Nej. Jag avskyr det. Jag tycker det är äckligt, vidrigt, skamligt, billigt, obehagligt.

Lika lite gillar jag inte att bli hymlad med i en ”riktig” relation, vad det nu sen är. Jag vill inte umgås enbart i skymning eller mörker och jag vill inte känna att jag inte är fri att vara öppen om denna i mina ögon helt ofarliga och dessutom ärliga relation. Det påminner för mycket om det där älskarinneskapet och jag vill inte bli förd bakom ljuset på den punkten. Jag vill veta vad jag är och om det är frågan om något annat än älskarinneskap så är det väl inget att hymla om tycker jag.

Jag vill inte få känslan av att man skäms över mig eller att jag liksom måste testas först lite försiktigt i skymundan så att sen när det visar sig att jag inte är tillräckligt skaplig kan skyfflas åt sidan och ingen kommer någonsin att få veta att man besudlat mig med en sån oskaplig kvinna som jag. Den känslan tycker jag inte om.

Så vad är då en riktig relation? För en amatör som jag så är det lite förvirrande. Att veta liksom. Nuförtiden är man väl i en riktig relation om det liksom är bekräftat på facebook men jag behöver nog lite mer instruktioner än så. Och vad är det nu sen då som är så himmelens skrämmande med en riktig relation som gör att man liksom måste försäkra sig om att DET är jag nu sen I ALLA FALL inte redo för. Bara så du vet. Och jag blir ännu mer konfys och undrar vad det där DET nu kan tänkas vara för hemskt monster man bör passa sig för...

Jag menar om man nu ändå umgås x antal timmar per dag/kväll/natt och sover tillsammans och har regelbunden kontakt som inte enbart är kring småtimmarna på lördagsöndag natt klockan fyra när den ene eller båda är på lyset och om dessutom under den tiden man umgås gör annat än rumlar omkring i sängkammaren som utsvultna djur så tycker i alla fall jag att det liknar den uppfattningen jag har om ”en riktigt relation”. En riktig relation behöver väl egentligen inte förändra umgängessättet på det viset. Jag menar bara för att man bestämmer sig för att nu är vi i en riktig relation så betyder ju inte det att man för den skull ska bo ihop, handla ihop, delta i alla herrans släktevenmang eller så. För mig är en riktig relation på nåt vis att man helt enkelt besluter sig, samstämmigt, att det liksom är VI nu. Det betyder att man utesluter andra potentiella partners och att man liksom räknas med i dags-schemat. Att man liksom är med i veckoplaneringen eftersom man liksom bestämt sig för att den här personen är så pass viktig för mig nu att den går, om inet före, så i alla fall jämsides med arbete, motion, vänner, familj. Att den typen liksom ska räknas med på agendan och inte glömmas bort till en tid då det blir nån lucka nånstans. Att bli inpetad i en lucka nånstans är inte en riktig relation skulle jag tycka. Att om det blir tomt och sen om det blir tid kvar när jag är färdig med vad det nu är jag prioriterar mer så sen hör jag av mig. Nä. Det är inte riktigt. Riktigt är att jag slutar med det jag ska göra tidigare för jag vill verkligen hinna med den här personen om är precis lika viktig som det där andra jag också vill göra. Eller är en riktigt relation först sen när man liksom blir viktigare än det där andra. När den där andra först ser till att umgås med den där människan som är viktigare än nånting annat och SEN när och om det blir tid över så gör jag det där andra. Jag fattar int riktigt. Och inte är det nu nån skillnad heller. Jag behöver mest bara den där bekräftelsen på att jag räknas med. Att jag liksom är med i dagsplaneringen och att det är vi nu. Att jag nu säkert vet att detta inte är fråga om nåt älskarinneskap för det vill jag inte.

Om Det där drickandet och sånt

Det är första augusti och jag märker att jag börjar tycka att regn och skymning kan vara rätt skönt. Det har gått ett år och sju månader sen ja började blogga och ändra vanor och utreda mysteriet: Mig själv. I sommar har jag test mig själv på basen av den forskning jag har gjort och nu vet jag och förstår jag precis hur jag fungerar.



I början fick jag helt enkelt lämna bort alla dåliga vanor. Länge. Ett år närmare bestämt. Detta för att forskning tar tid och det tar länge för kroppen att fatta galoppen och ännu längre att kunna göra en analys, nyktert och sant, utan att bli förvirrad och bortkollrad av självbevarelsedrifter, bortförklaringar, humörsvängningar, hormoner, kärlekshistorier, ja själva livet stör ibland ens forskning... Nackdelen med att forska på sig själv är att det tar länge att lista ut vad som hör vart.



Nu börjar jag snart ha koll. Hormoner hör faktiskt till de största bovarna. Jag har lyckats schemalägga vilka dagar i cykeln som jag under inga omständigheter ska gå på fest, gå i butiker eller lämna mig hungrig. Det är faktiskt bara några dagar i månaden som det är helt säkert för mig att dricka alkohol. Resten av dagarna vill jag inte ha (fast det brydde jag mig förr inte om att känna efter), har det ingen effekt (förr drack jag bara mera, mera om den vanliga mängden inte hade den rätta effekten på humöret och stämningen), slår det slint (ja, det gör ju det om man tankar in tillräckligt länge...) vill jag egentligen inte festa utan helt enkelt bara nosa rätt på en parningspartner (rent biologiskt) och då kan det bli fel om man är i 8,5 promille på raggnings-stråt, blir jag beroende och besatt (d.v.s. Jag vill ha mera, jag vill ha nästa dag, jag vill ha ett annat upplyftande medel av nåt slag, ett visa-kort eller fem hamburgare eller cigaretter).





Det är helt enkelt bara några dagar i månaden som det är roligt och icke-destruktivt att dricka alkohol och festa. Om man är jag. Det är dag 5- 11 ungefär. I cykeln alltså. Strax efter mens och strax innan ägglossning. Under ägglossning är jag visserligen lika charmig och fantastisk som under dag 5-11, den enda skillnaden är alkohol och ägglossnings-parar-charm lätt blir fel. Under ägglossning är jag inte heller inte intresserad av att umgås med vänner eller sitta på middagar eller på nåt plan liksom festa i grupp utan det är mera pang, bom, jag ska ut, jag ska regera, jag ska fånga, jag ska erövra och det gör jag också ofta om jag sätter den sidan till och jag har inget vett och sans och tänker inte över huvudtaget på hur jag behandlar mig själv eller andra och allra minst tänker jag på konsekvenserna. Det är faktum. Och efter 20 månaderna mens-cykel-utredning kan jag faktiskt säga att det är rent biologiskt och rent hormonellt och vill jag ta hänsyn till mig själv och till andra och nångång ännu i livet vill dricka tre glas vin (mer än så har jag svårt att få ner nuförtiden) så gör jag bäst i att göra det under dag 5-11 i mens-cykeln.

Det är också under dag 5-11 som jag sannolikt tycker det är roligast att gå på kalas, bjudningar, kaffe, lunch, middagar, bröllop, tillställningar. Liksom umgås med folk. Liksom alla. Inte bara de potentiella befruktarna... Resten av dagarna i månaden vill jag helst äta hemma, inte ha gäster, in te luncha, inte gå på party, inte bli bjuden på middag eller fika eller nåt annat som liksom innebär att man ska vara social och trevlig. Jag vill gärna ha premiär på dag 5-11 i menscykeln då kanske jag känner att jag vill stanna på ett glas efter föreställningen. Då kanske mina hormoner faktiskt är så stabila så att jag kan skratta och njuta och inte gå hem tom och svart och gråtande efter en lyckad föreställning.

Alla dessa motiga känslor. Att inte vilja men känna sig tvungen har jag naturligtvis motat i grind med hjälp av en snaps (eller åtta) eller en ny klänning (eller åtta). Tidigare. För man SKA ju. Man ska ju VILJA. Man ska vara glad, på humör, på gång, trevlig, social ALLA dagar i månaden. Herregud det är ju fest! Klart man är på humör!! Fast det är inte jag. Mina hormoner, och jag pratar bara om mina hormoner och min forskning kring dem, gör att det faktiskt är bara 6 dagar i månaden som jag faktiskt känner att jag vill vara bland folk. Detta har jag upplevt som ett problem. Tänkt att jag är en eremit, att jag har nånslags socialfobi som gör att jag inte kan vara på partyn och cocktailtillställningar. Att det är liksom nåt fel på mig och att jag helt enkelt måste öva mig på att bjuda in folk till mig och ta emot inbjudningar. Jag måste öva mig på att tycka om detta. För man SKA ju tycka om detta. Och det GÖR jag. Jag är världens bästa minglerska, förförerska, bordsdam, värdinna, permiärlejon, sällskap, väninna etc. förutsatt att det råkar vara under dag 5-11 i menscykeln... Är inte det väldigt märkligt ändå? Jag har tusen forskningsbevis på varför just den festen med människorna på det stället var HEMSK när en annan fest med samma människor på samma ställe var UNDEBAR. Fel dag. Det var bara det att den hemska festen var sju dagar innan mens och den underbara festen var två dagar efter.

Nå nu när jag ha listat ut det stora mysteriet varför Daniela, som ju är så ”social och öppen och oblyg” kan får världens jävla psykbryt och bli asgrinig, sur, blyg, svår, obekväm i vissa sammanhang, så inser jag ju att det här är rent biologiskt och jag BEHÖVER faktiskt inte bli bättre på att mota min biologi i grind. Jag BEHÖVER INTE delta i fester eller blir bättre på att bjuda in folk till mitt hem eller äta lunch med kollegor på stan. Jag har ingen sån skyldighet faktiskt. Andra människor vars hormoner inte styr deras liv kan springa på alla de där juttuna men jag är inte mindre värd att älskas bara för att jag inte vill eller förmår. Jag är nu sån här. Jag trivs hemma. Gärna ensam. Jag tycker som sagt oftast int om att gå på tillställningar. Förut har jag trott att jag tycker om det men jag har nog aldrig riktigt känt efter. Sanningen är att jag alltid har haft lite semi-panik (oftast, inte alltid men oftast) över partyn, hemma hos mig eller andra, men det har alltid gått att lösa med att dricka före. Att ha en egen förfest med en flaska vin innan man far till den egentliga förfesten där man dricker nummer två av flaska viner för att sedan gå ut på krogen och dricka mera där för att sedan klara av att vara på nattklubben till klockan åtminstone halv fyra för att kanske få sig en tryckare och sällskap hem.

Däremot, är det dag 5-11 så spelar det ingen roll. Då behöver jag inte för-förfesten första flaska vin, eller förfestens andra flaska vin eller krogen tre lonkeron eller nattklubbens två lonkeron och fem shottar. Jag behöver dem inte för jag trivs så oerhört bra med mig själv och livet och alla människor omkring mig och hela situationen så det är helt överflödigt. Jag liksom NJUTER! Och det spelar ingen roll om jag stannar till fyra eller inte för jag behöver inte den där förbannad fylle-tryckaren för att existensberättiga mig själv och bevisa att jag nog är älskad minsann, åtminstone mellan 03.26 och 03.31 på lördag-söndag-natten. Under dag 5-11 KAN jag dock, om jag vill (vilket jag sällan vill under dessa dagar) och om det behövs (vilket det sällan behövs under dessa dagar) och om jag tycker att det smakar gott (vilket det antagligen gör under just dessa dagar) dricka ALLT det där jag just räknade upp. Jag KAN göra det utan att bli destruktiv, ledsen, slå slint, särskilt full ens, eller bakfull för den delen, göra nåt dumt, släpa hem nåt odjur eller säga fula saker och göra dumma grejer. Under dag 5-11 KAN jag faktiskt utan att behöva vara rädd för att bli beroende dricka allt det där som jag just räknade upp. Jag KAN. Men troligtvis vill jag inte. Och även om jag ville så kunde jag inte. Och även om jag kunde så skulle jag inte hinna eftersom jag har fullt upp med att mingla,skratta, flirta, dansa och babbla och vara just så underbar som bara jag kan vara. Mellan dag 5 och 11 i menscykeln.

Nog är det sen befriande att ha kommit på detta.

Det är hormonernas fel. Inte min personlighet.

H-A-L-L-E-L-U-J-A!!

Aldrig mera dåligt samvete för att jag tackar nej. Säger nej tack.

1 år, 7 månader. Kaboom.

(Och nu när jag googlar runt lite så visar det sig att jag inte alls ensam om denna lite halv schizofrena känsla av att faktiskt bli uppfattad och själv också uppfatta sig som en glad och social och charmig typ som gillar folk och liv och rörelse och att prata och umgås men som sen ändå största delen av tiden har panik just över det och inte kan begripa varför, VARFÖR är jag svår och obekväm?!)

Hormoner.

Amen.

Om 22 dagar kvar

Jag märker att jag går och laddar. Alldeles nyss har den riktiga semestern infunnit sig, d.v.s. alla de där andra plikterna man lovat göra börjar ta slut och kvar är tre veckor av sommaren innan jobb och nu är det bråttom att hinna vila upp sig. Man skulle kunna tro att började man semestern från sitt riktiga jobb i slutet på maj så borde man vara utvilad och harmonisk i slutet på juli, senast. Axlarna borde vila lugnt och andningen borde gå in och ut i stilla mak. Ljudkänsligheten borde ha gått om och man borde vakna på morgonen glad och pigg och utvilad. Inte risig, grinig och trött. Jag undrar när jag ska bli pigg egentligen? Känner mig fortfarande så himla, himla trött och irriterad och ledsen, ganska ofta. Har inga nerver, har ingen kämpaglöd. Att bygga ihop en möbel är ett omöjligt projekt och så fort jag stöter på problem blir jag fullständigt handlingsförlamad och ger upp. Jag känner inte igen mig.

Igår fick jag äntligen en inspirations-kick på bussen. Inför jobbet alltså. Jag har helt och hållet förträngt mitt jobb och de kommande utmaningar. Jag har till och med undvikit att åka till Åbo för att slippa se huset jag arbetar i. Jag får hjärtklappning och andningssvårigheter och jag är fortfarande livrädd för säsongsstarten i augusti. Tack och lov fick jag igår som sagt lite inspiration. Alltid nåt. Alltid nåt att ta med när man ska ställa sig på golvet och vara kreativ. Och leverera. Gud, jag börjar gråta så fort jag tänker på det. Att jag snart ska dit. Jag är så satans trött och oförmögen nu. Undrar om det finns nånting där inne att ge? Tänk om det är alldeles tomt och jag bryter ihop. Tänk om dom är elaka igen och jag får panikångest? Tänk om psyket inte pallar? Varifrån ska jag hitta kraften att sätta ner foten och dra gränserna redan första dagen? Det är som att börja ettan i lågstadiet. Alla vet att det är första dagen som avgör om man blir mobbad eller inte. Det gäller att hitta rätt grupperingar, nosa sig fram till vad som är coolt och rätt och acceptabelt, på bara några sekunder. Annars kan det vara för sent.

Men nu hör ju inte jag till dom som nödvändigtvis vill vara som folk förväntar sig. Jag vill inte nosa fram rätt beteende, hamna i rätt grupp eller i det sammanhang som för denna gång är accepterat. Jag vill ju vara som jag är. Jag vill jobba som jag alltid har jobbat och jag har alltid utgått ifrån att det där med att "stå på sig" är det rätta. Jag vågar stå för vem jag är och vad jag är, även om det innebär att jag blir i utkanten, blir kritiserad, blir nedtryckt i skorna och överöst med äckliga spindlar på rasterna. Trots det har jag envisats med att inte tumma på vem jag är och vad jag gör. Ensamhet har aldrig skrämt mig. Jag har inget emot att vara i utkanten. Tvärtom, helst vill jag inte ha med någon att göra. Det är oerhört provocerande för många. Att jag inte vill luncha med folk. Umgås liksom. På rasterna. Inte med alla i alla fall. Jag är gärna ensam och vilar hjärnan. Det handlar inte om att tycka illa om, det handlar om ork och överhettad hjärna.

Jag måste hitta min integritet. Måste sluta bry mig vad folk tycker. Inte ta folks pikar, kommentarer, elakheter och utbrott personligt. Måste tillverka nånslags sköld av något slag, med risk för att det gör mig avtrubbad, okänslig, kall och i förlängningen sämre på mitt jobb. Jag tycker inte att man ska vara på mitt jobb om man är avtrubbad, okänslig och kall. Jag tror inte det blir så bra då. Öppen, vaken, sårbar, känslig, lyhörd, mottaglig vill jag helst vara. Både i livet och på jobbet. Men det senare känns livsfarligt just nu. Hur ska jag hitta balansen? Hur ska jag vara är det tänkt, för att ingen ska bli arg?

Har redan lovat att inte prata på ett visst sätt. Inte prata så högt och med en viss accent. Har lovat att inte stjäla showen. Har lovat att inte synas så mycket heller. Har lovat att hålla mig "lugn" och "vid sidan om". Jag har blivit tilldelad en liten roll och jag har lovat komma ihåg att den är liten. Och ska förbli liten. Att jag inte ska ta så mycket plats och inte vara så jävla högljudd och kreativ.

22 dagar kvar.
22 dagar har jag på mig att bli pigg och hitta min integritet och mitt skinn på näsan. 

Kan du låna fyra euro till en glass?

Hej och hallå! Några där ute har följt med historien om Chokladprinsen på min blogg. För andra kan det vara helt nytt. I korthet kan jag säga så mycket att det är en människa jag träffade i Grekland förra sommaren och som jag har haft kontakt med i ungefär ett år. Det hade kunnat bli en kärlekshistoria men det blev det inte. Numera har vi sporadisk kontakt, inte helt ömsesidig, han lite mer än jag och för det mesta blir jag jätteirriterad på honom. :)

MEN... Den här människan, för det är han ju faktiskt, är hemma från Nigeria och sökte lyckan i Europa för några år sedan. Han ansökte om uppehållstillstånd och arbetstillstånd i diverse länder men Grekland var det enda land som tog emot honom. Sedan dess har lyckan vänt för både Grekland och för denna människan och just nu sitter han fast i ett land som vill ha honom lika lite som han vill ha dem. Han har ingen framtid där. Han är osäker på var han kan tänkas ha en framtid överhuvudtaget men just nu kan han inte ens testa sig fram eftersom han inte får lämna landet utan ett nytt uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Nå, det är många kringelikrokar i denna historia och jag har inte varit intresserad av att vara till någon hjälp överhuvudtaget hittills. Jag har redan tidigt predikat om att jag inga pengar har och att här finns inget att hämta och han har heller aldrig bett mig om nån hjälp.

Men nu gjorde han det. Först blev jag förbannad och beskyllde honom för all världens svek och bedrägeri, lögn och fejk. Sen lyssnade jag lite noggrannare på honom och nu har jag plötsligt helt ändrat åsikt. Från att i ett år har varit totalt på tvären och ointresserad av att stå till tjänst så har min magkänsla nu helt ändrat inställning. Jag har tvivlat i ett år och nu finns det inga tvivel. Jag måste försöka hjälpa den här människan att bli kvitt Grekland.

Till saken hör att varken honom eller Grekland kan man ju lita på. Liksom egentligen. Ni som läser detta kan ju egentligen inte lita på mig heller. Eller så litar man på alla och inser att sannolikheten är stor att man blir blåst på ett eller annat sätt, men försöker tänka att det inte är hela världen.

Han behöver 3000 euro. Antagligen mer men 3000 är vad han säger att han skulle behöva. Han har inte bett mig om den summan. Han frågade egentligen bara om jag kan låna nån slant åt honom. Han nämnde ingen summa innan jag frågade honom. Jag har inga såna pengar. Och både han och jag tycker det är orimligt att begära att en människa ska låna såna pengar. Det märks för mycket i vardagskassan.

Och människor är misstänksamma såklart. Det finns verkligen inga garantier för att detta går vägen. Jag ber om er hjälp men jag kan inte lova att allt blir bra och att alla får tårta på slutet. Tyvärr. En sån spåkula har inte jag. Jag har min magkänsla som jag litar på men det är inget som jag rekommenderar att nån annan ska lita på. Han kanske tar pengarna och sticker till Bali på semester. Eller skickar hem till sin familj i Nigeria. Eller köper mer klockor och halsband att sälja på gatorna. Jag vet inte.

Jag är inte förälskad i honom. Han har inte lovat mig guld och gröna ängar. Han har försökt men jag har inte accepterat sånt dravel. Tycker det är äckligt. Jag vill inte ha honom till Finland. Eller jag menar, för mig får han lika gärna åka till Tyskland eller England och börja om ifall han vill. Detta handlar inte om att hjälpa Danielas pojkvän till Finland. Absolut inte! Och han behöver verkligen inte komma till Finland och klappa på mig som tack för hjälpen. Jag vill bara att han ska bli en fri man som kan välja åt vilket håll han vill gå. Som har ett femårigt uppehållstillstånd och ett femårigt arbetstillstånd, d.v.s. fem år att lista ut i vilket land och med vilket jobb han vill jobba. För i Grekland finns ingenting. Det var hemskt i fjol men det är tio gånger värre i år. Det kostar en euro att skajpa en timme på ett internetcafé och han har inte råd att skajpa mer än en gång i veckan.

Nå. Jag har inga pengar. Varken att låna eller ge. Eller just nu har jag typ 4 euro. Och då tänkte jag kanske finns det människor där ute, ca 750 stycken, som kan låna 4 euro. 4 euro är inte en så stor summa att avvara även om det kan dröja innan man får pengen tillbaka. 4 euro i sjön är inte heller en så stor summa ifall det visar sig att han är en gangster. Eller att hans advokat är en gangster. Och för 4 euro behöver man inte ens lita på nån. Men fyra euro är en så liten summa att man kan himla med ögonen och tänka...jaja...det här kommer ju att gå åt skogen...men det är ju bara fyra euro. Man kan till och med tänka att man bara lånar nån fyra euro till en glass eller en liter jordgubbar.

Detta är ett experiment. Jag utgår ifrån att det inte kommer att funka. Kanske är det bara tre personer som vill låna fyra euro till en glass eller ett huvudlöst opålitligt välgörenhetsprojekt utan egen vinning. Då är det så och jag kommer inte att skuldbelägga någon. Jag kommer att andas ut och tänka att jag har i alla fall försökt.

Han vet ingenting om detta. Det är inget han krävt eller tiggt och bett om. Jag känner mig inte pressad. Han har frågat EN gång om lån av pengar och innan vi loggade ut senast var dialogen följande:

Jag: Jag har inga pengar.
Han: Det gör inget. Oroa dej inte. Jag kommer aldrig att skuldbelägga dig för nånting. Det har gått ett år av papperstjafs. Jag har full förståelse för att du tycker att jag är oseriös. Även om det gör mig ledsen. Men oroa dej inte. Det ordnar sig.

Så, jag undrar, finns det nån där ute som kan låna 4 euro till en glass? Jag kommer personligen att se till att ni får tillbaka era slantar på ett eller annat sätt. Det kan dröja en stund beroende på hur många som lånar men ni ska få dem tillbaka. Om jag nu är nånting att lita på, d.v.s...

Amentackpåförhand.
Daniela & i förlängningen Ebby, om han inte är en skurk :)

Att hjälpa en vän

Kvällen stora filosofiska fråga lyder: Är vi villiga att hjälpa enbart om vi får nånslags garanti på att hjälpen utnyttjas på rätt sätt?

Kvällen stora filsofiska påstående lyder: Det är större sannolikhet att 750 personer vill låna ut 4 euro per man än att en person vill låna ut 3000 euro.

Världen, eller nej, människorna på jorden protesterar och skickar mig mail med förmanande och allvarlig ton om hur jag ska vara försiktig och noggrann och ifrågasätta allt. Att det inte är fråga om cynism utan realism. Att jag ska kontakta ambassader och all världens myndigheter för att lista ut om det här är nåt att satsa på. Om han är skum liksom. Korruption. Grekland. Aj aj. Och till råga på allt ett sviket hjärta och sjömansgossens lilla lilla vän står sörjande på strand.

Ja all världens elände förutspår jordens människor.

Nåja. klart jag är tacksam över att så många oroar sig för min ekonomi och mitt blödande hjärta... Inte för att nån nu precis tidigare har stoppat mig med sin oro och omsorg när jag bränt kreditkort efter kreditkort för 3000 euro eller för den delen kärat ner mig i nåt avdankat skådespelar-rövhål på småtimmarna. Det har då minsann gått an. Men detta, detta att hjälpa en vän i nöd i ett annat land och lita på att nöden är sann och att allt kommer att bli bra. Det ska man minsann passa sig för. Korkad som jag är kan jag ju bli lurad. Det är alltid intressant att folk som övertygar en om att man kan lita på dem är desamma som övertygar en om att man inte kan lita på nån annan. Är inte det lite skumt om nånting och värt att oroa sig för?

Hursom. Jag är ju inte kär i mannen. Inte ens förälskad. Inte ens förtjust. Inte ens attraherad. Han behandlar mig som ett barn och jag behandlar honom som en skit. Ingen match made in heaven precis. MEN han befinner sig i ett land som avskyr honom lika mycket som han avskyr landet. Ingen dera vill ha varandra. Men ändå tvingas han vara kvar eftersom han inte får resa bort. Han sitter fast i ett land som inte kan erbjuda nånting för nån just nu, allra minst honom. Möjligen för nån skev turist som utan problem kan resa dit och stänga ögonen för misären. Och det tycker jag är människoplågeri. Att han inte får komma och gå som han vill. Jag behöver inte honom till Finland. Faktum är att jag har rekommenderat honom andra länder som känns lämpligare. Men han vill gärna till Finland för han har två kompisar nånstans i Ekenäs-trakten som kan hjälpa honom. Säger han.

Han behöver 3600 euro. Säger Grekland. Grekland dubblade summan häromdagen. Grekland blåser honom eller så blåser han mig. Eller så blåser det ingenstans och det nu bara är så. Men samtidigt... OM jag nu skulle få ihopskrapat pengarna, en del av pengarna, med eller utan hjälp, är det nu hela världen om de hamnar fel och han visar sig vara ett rövhål och allt gick åt helvete? Då vet jag ju. Ska jag hjälpa honom bara om jag får en garanti på att det faktiskt går som jag vill då? Vad är det för jävla ego-hjälp? Det handlar väl inte om mig detta?!

3600 är mycket pengar. Inga papper kostar så mycket i den vanliga lagliga välorganiserade världen som några få lyckligt lottade länder lever i. Typ vi. I Grekland däremot kan det kosta vad som helst. Det skulle inte gå att få ut några papper den vanliga vägen i Grekland just nu. Det här är ett jobb som ingen grek överhuvudtaget är intresserad av att göra för sina vanliga nästintill obefintliga löner. Vad skulle nu dom vara intresserade av att ordna upp nån svartskalles liv när deras egna liv är helt åt helvete? Det är klart att den här advokaten måste betala en massa mellanhänder för att det ska bli gjort. Mutor kallas det. Och ändå finns det nästan ingen garanti. Advokaten har tackat nej till hans pengar i ett halvår eftersom hon inte vågat lova att hon faktiskt kan ordna det. Nu däremot, verkar det som att hon kan ge det löftet. För nu har hon sagt att pengarna ska in. Då får han sina papper om en månad. Säger han. Advokaten har hjälpt två av hans vänner ut. Säger han. Henne kan man lita på. Säger han.

Ja. Han säger en massa. Och alla säger en massa. Och i mitt huvud tvinnar det. Ett år har min magkänsla protesterat och sagt att nej nej nej. NU plötsligt säger min intuition att detta är det enda rätta. Från att har varit extremt cynisk och misstänksam, kallhjärtad och hård så har tåget vänt totalt. Jag är nästan säker på att han är helt ärlig nu. Sann. Grekland litar jag däremot inte ett dyft på så pengarna kan ju gå upp i rök i alla fall. Men honom litar jag på.

Jag har inte 3600 euro. Jag har typ 4 euro över just nu. Jag känner inte heller nån miljonär eller i övrigt rik och generös person som kan låna 3600 sådär snabbt utan förvarning. Och jag skulle aldrig vilja låna såna summor. Det är mycket för en människa att punga ut. Fyra euro kan jag punga ut med nu. Om alla jag kände pungade ut med 4 euro så skulle det vara enkelt. 4 euro är inte så mycket att förlora. Det är också skönare att vara skuld 750 människor fyra euro än en människa 3000 euro. Detta eftersom fyra euro inte är en så avgörande summa i en persons dagliga ekonomi medan 3000 euro är massor i en vanlig hushållskassa. Om jag skulle betala tillbaka två personers 4-euros skuld per dag så skulle jag vara skuldfri inom 390 dagar. Ett år typ. Det är väl okej. Förutsatt att de som lånar i värsta fall kan vars utan sin fyra euro i 390 dagar... Ett år i skuld är inte så farligt. För några månader sen stod jag i skuld till banken för ca 40 år. Det kändes svettigt.

Jag undrar helt enkelt. Tror ni jag kan hitta 750 personer som lånar fyra euro per man till mig och går med på att vara utan sina fyra euron i minst en dag eller som mest 390 dagar? Tror ni att det kan gå? På så vis är det ju bara jag som måste lita på Chokladprinsen och Grekland. De som lånar kan ju se det som att de lånar till en glass eller en liter jordgubbar. Om det känns bättre och mera pålitligt på det viset.


 

Chokladprinsen

Det damp ner ett mail. Det gör det alltid på söndagarna. Chokladprinsen har i ett år, regelbundet skickat mail varje söndag efter gudstjänsten. Fullkomligt meningslösa mail i mina ögon. För det mesta. Han frågar hur jag har det. Om jag har sovit och vilat tillräckligt. Hur min familj mår och om vädret. Han säger att han har bett för mig och sig själv och för våra familjer i kyrkan. Jag blir oerhört provocerad. Eller har blivit det sen oktober. Himlat med ögonen och suckat över att igen vara tvungen att svara yes, no, fine, good på alla hans rutinmässiga frågor. Jag, en 30-årig modern och intellektuell kvinna från väst behöver lite mer mättande konversationer för att inte somna stående... Anser jag i alla fall. Ungefär var tredje söndag får jag ett raseriutbrott där jag ber honom dra åt helvete med sina jävla idiot-mail som jag inte vill ha. Jag är elak och skriker jag vill inte ha dej, det blir ingenting, jag hatar dej, försvinn ur mitt liv, jag orkar inte mer med dej. Jag ljuger att jag har en pojkvän och att vi ska på semester. Det svider eftersom det inte är sant även om jag önskade att det var det. Jag skäms men jag kan inte be om ursäkt för jag vill att han ska begripa att det inte är vi. Det har aldrig varit vi. Detta är inte sant och det har aldrig varit sant. Det var några dagar sinnesförvirring och tröst för mig i Grekland som spårade ut fullständigt. Vill han till Finland-okej, men jag tänker inte hjälpa honom. Jämt och jämt och jämt har min magkänsla protesterat och det har känts fel, osant, fejk. Han är inte kär i mig. Han har nån baktanke. Så är det bara.

Så kom mailet. Mailet där han efter ett år meddelar att han behöver pengar. Jag är förvånad. Av flera orsaker. Dels för att han frågar om jag kan låna honom pengarna. Det trodde jag inte. Han har bestämt påstått att han inte behöver min ekonomiska hjälp i den här processen. Gudarna ska veta att jag kallblodigt har predikat att "här finns inget att hämta", "även om jag var kär i dej så skulle jag inte hjälpa dig med pengar och husrum", "det här är ditt projekt, du får ro det i land", "jag kan hjälpa dig med språk och ansökningar och annat men pengar och jobb och bo får du fixa själv, jag bryr mig inte hur". Mest förvånad är jag över att tonen i mailet är en annan. Jag märker det inte först för jag blir så förbannad och i ilskan slarvar jag iväg ett hatiskt mail om hur han svikit sitt löfte, hur han är en stor fet bluff, hur han hela tiden velat ha en sugar mama och att jag är besviken på honom och att nästa gång skulle det löna sig att vara ärlig. Ännu ett fult och elakt mail skrivet i ilska far iväg. Hade jag lugnat mig och läst lite noggrannare hade jag märkt tonen. Det är första gången som han inte frågar ett skit om hur jag har det eller om vädret. Han lindar inte in varenda mening i "baby" och "my dear" och "my love" och annan bullshit som ger mig kräksjukan. Han är väldigt konkret. Han säger knappt hej. Med nöd och näppe finns det ett "take care" på slutet. Han skriver: Min advokat har äntligen gett mig grönt ljus. Hon har talat om för mig hur mycket pengar hon behöver för att kunna betala alla som är inblandade i processen. Hon har äntligen vågat lova att det ska gå. Jag har inga såna pengar. Jag har lite men det räcker inte. Kan jag få låna pengar av dej? Eller en del i alla fall? Snälla hjälp mig så att jag slipper härifrån, en gång för alla. Jag lovar att betala tillbaka. Och så det där lilla besynnerliga take care:t på slutet.

Så konkret har han aldrig varit. Nästan lite företagsam. Jag blir nästan lite attraherad för det är den där driven jag liksom har saknat i honom. Det är hans tillbakalutade "vi får se, allt tar sin tid"-attityd som ger mig nippor och som också gjort att jag misstrott honom i alla dessa månader. Hur FAN kan han vara sådär chill och ko-lugn, jävla idiot??!! Brinner det liksom aldrig i dina knutar för satan?

Nå nu märkte jag inte av detta i hans mail förrän efter att jag hade svarat. Ofta svarar jag honom per automatik med ilska oberoende vad han skriver för att jag är så in i helvete förbannad på att han är så in i helvetes bövelens jävla LUGN. Det känns verkligen inte som att han KÄMPAR!! Han klättrar inte på väggarna och bölar på skype eller skriker och hetsar upp sig? Han känns avtrubbad och slö. Det gör mig galen!! Helt rabiat faktiskt! Nå till följd av mitt elaka mail kom följande denna söndag. Svaret alltså. Jag var ganska säker på att han skulle svara nåt lamt blablabla-bullshit inlindat i baby och love och sweetheart och darling och fyfan som vanligt. Han reagerar ju aldrig som en karl på mina elaka mail. Han verkar inte ens bry sig att jag säger nånting. Allt rinner av och han frågar varje gång samma dumma frågor som om ingenting skulle ha hänt. Galen. Jag blir galen. Han är ingen man!! INGEN man skulle stå ut med den här behandlingen som jag gett honom. Han behandlar mig som en prinsessa och låter mig bete mig som ett jävla svin alldeles ostraffat. Fruktansvärt. Han borde skärpa sig och smälla näven i bordet, trycka upp mig mot en vägg, ge mig smisk och se till att jag ALDRIG nånsin beter mig på det där viset mer! Då skulle jag nog bli kär. Jag tycker om tydliga gränser.

Tji fick jag. Svaret var inte som jag trodde. Jag kan ana en strimma irritation. Det läcker igenom att han blivit sårad ja, faktiskt förbannad och att han börjar bli jävligt trött på att jag hackar ner på honom hela tiden. Han smäller inte direkt näven i bordet men han gör klart för mig att det jag skrivit inte stämmer med verkligheten och att han är väldigt, väldigt ledsen för att jag tror detta om honom. Han skriver det inte på ett liksom desperat eller manipulativt sätt. Utan han är väldigt tydlig med att han behöver absolut inte mina pengar. Han kommer att tjäna in sina pengar på egen hand vid behov. Han bara frågade. Han skriver, om jag hade velat ha en Sugar Mama så hade jag inte valt dej. Du har alldeles för lite pengar för att det skulle löna sig att utnyttja dig. Det finns andra kvinnor med mera pengar som jag kunde ha sålt min kärlek till. Men det är jag inte intresserad av. Jag klarar inte av det.

Och sen inget mer.

Jag är besviken. Här finns inget att bli förbannad på. Han talar äntligen som jag vill att han ska göra. Han talar till mig som en vuxen och blandar inte in nå jävla kärlek och känslor och framtidplaner. Han har accepterat att jag är vrång och ointresserad och orkar inte hålla på och smöra för en extremt bångstyrig vildkatta till fruntimmer och detta med all rätt. Han behöver pengar. NU. Plötsligt finns det en öppning nånstans som inte funnits tidigare.

Jag är inte nöjd. Jag kräver en skype-dejt. Vi har inte skajpat sen slutet på oktober. Det har gått över ett halvår och tusentals fula ord (av mig) sen vi såg varandra i ögonen. Det mest naturliga vore att han spottade mig i kameralinsen anser jag. Ett så stort kräk har jag varit.

Vi skajpar. Jag blir gråtmild efter en fem minuter. Jag skyller på PMS och försöker att böla så att det inte syns för jag vill inte att han ska börja softa och bli mjukis och hålla på med baby och my dear igen. Jag är så himla glad över att vi kan prata rakt upp och ner. Första gången kanske nånsin. Jag ställer honom raka frågor. Han ger raka svar. Jag orkar inte försöka se söt ut och vara rolig och inte han heller. Skönt. Han ser trött ut. Trött och uppgiven. Det är inte samma pigga ekorröga jag såg i oktober. Long time no see. Han säger att jag ser yngre ut och frågar om jag har vilat, att jag ser utvilad ut. Han säger inget om lånet av pengar. Jag frågar hur mycket pengar. Jag frågar hur hans plan ser ut. Han nämner varken mig, vår framtid, Finland eller det eventuella lånet. Han pratar i termer om "bort härifrån", "börja om". Jag frågar om han tänker åka till Nigeria när han kommer ut ur Grekland. Nej. Jag vill stanna i Europa. Jag tror på Europa. Jag tror inte på Nigeria. Men jag kan inte vara i Grekland. Det är 100 gånger värre här nu än förra sommaren. Det är omöjligt. Jag vill ju jobba. Jag vill bara bort härifrån.

Inombords blir jag lycklig över att han pratar sådär allmänt om sina framtidplaner. Att dom inte involverar mig. Jag har hela tiden längtat efter att han ska separera mig från planerna att lämna Grekland. Att han lämnar Grekland ska inte bero på mig. Det kan vara "tack vare" mig men inte "på grund av" mig. Jag vill INTE ha det ansvaret.

Han säger fortfarande ingenting. Inget om pengarna eller oss eller mig. Frågar sina frågor om familjen och jobbet och semestern. Denna gång som att han faktiskt vill veta. Inga artighetsfrågor. Det är lättare att svara för mig också när frågorna känns uppriktiga. Han kommenderar mig inte. Tidigare har han kunnat säga saker som "nu ska du vila", "du ska äta bra och dricka mycket så får du ännu vackrare hy" eller "stressa inte, det är inte bra för dig" och jag har känt mig som en tonåring som blir förmanad av sin förälder och fått totalt jävla nervsammanbrott på hans jävla förmaningar. Skrikit jag är inte fucking tretton år (fast jag just då beter mig just så, jag inser ju det)! KAN DU BEHANDLA MIG SOM EN VUXEN??? JAG BESTÄMMER SJÄLV VAD JAG ÄTER OCH DRICKER OCH OM JAG VILAR ELLER STRESSAR!!! Alltid varit så in i helvete irriterad på hans omsorg. LÄGG AV!!!

Nu verka han vara så trött på allt. På mig. På livet. På Grekland. På ALLT. Han verkade inte vara intresserad av hur min hy mår. Faktum är att han inte skulle kunna bry sig mindre kändes det som. Skönt. Första gången kändes det liksom SANT. Liksom ÄKTA. Som att fasaderna hade rasat. Som att vittu nu får det bära eller brista. Den där kärringen hatar mig i alla fall så jag kan lika gärna be henne låna pengar för hon kan ju knappast bli mer förbannad än hon redan varit tusen gånger.

Till slut, efter lång tom tystnad, säger jag: Jag har inga pengar.
Han svarar stilla: It's okej. Don't worry.
Tittar trött på mig genom skype-ögat.
Han är helt tom och slut i blicken.
Han har orkat le en halv gång under hela samtalet.

Han har gett upp.
Det finns inget liv i honom längre.
Han är borta. Hans enfaldiga, naiva, barnsliga sjukt irriterande och provocerande optimism är borta.


 

Om ESC

Jaha vad ska vi tro om detta nu då. På rak arm är det Hollands, Finlands, Sveriges och Ungerns bidrag jag kommer ihåg. Hollands bidrag har jag nynnat på i flera dagar även om jag inte ens är särskilt förtjust in den. Rumäniens bidrag minns jag lite halvt och jag tror att jag vet hur refrängen går till Norges bidrag.

Generellt är det jämn nivå på bidragen i år. Kan inte på rak arm säga vem som vinner. Det finns ingen Loreen, Rybak eller Lordi i år och det gör hela evenemanget betydligt mer spännande, om än stundvis platt. Såna gånger kan det mycket väl hända att ett land med mycket grannar vinner... För två år sen vaskade vi fram Azerbaijan som vinnare men det är väl ingen jävel som minns hur den går längre. I skaran vinnare var den inte särskilt varken hit eller dit.

För Kristas del vågar jag inte säga tippa. Men i folkmun har jag hört att en del uppfattat bidraget och framförandet som platt och det kan jag till en viss mån förstå. Till saken hör är att Krista är orsaken till framgången. Inte hennes låt, hennes kläder, hennes dansare, hennes koreografi eller hennes livvakt. Det är HENNE man vill ha. Hennes röst, hennes utstrålning och henne crazy, självklara och kompromisslösa attityd. I mitt stilla sinne gick jag och hoppades på att hennes framförande i malmö skulle vara mer avskalat så att verkligen HON fick komma fram. Då hade hon till och med kunnat räkna med en vinst. Nu känns det dock tyvärr som att det är för mycket av allt och det är i och för sig hennes hela "idé" och JAG älskar det men det finns risk att HON, själva vinstkonceptet, drunkar i bröllopstårtan och ditt och ditt. Oberoende så hejar jag på henne ocht ycker hon vore en värdig vinnare så som hon slitigt!

Det här med mycket eller lite är alltid en intressant fråga. Generellt tror jag att har man en yber-karismatisk sångare med en bra röst och någålunda vettig låt så kommer man långt med det och behöver inte nödvändigt vis satsa på show, guldregn eller tamponger i taket. Har man dock en ganska beige sångare med en lika bra röst och lika någålunda vettig låt så lönar det sig att satsa på krims-kramset. Danmarks sångerska behöver sin flöjtnisse, sina trumslagare, sitt guldregn och sin hårfön medan Krista skulle kunna stå med en säck på huvudet och ändå lyckas nå sina åhörare genom både plastsäck och teve-ruta, alldeles på egen hand. Norges försiktiga, tvekande sångerska i si tur har en bra låt men skulle kanske ha mått bättre av att få stöd i nå dansare inne i en glasburk eller liknande. Rumäniens låt är inte så illa heller och falsett-sång är väl inte heller ett problem i sig men man hinner ju varken ta in varken melodi eller sångröst då det är så himla mycket bök kring honom. Därför tror jag inte vi behöver oroa oss för att Rumänien ska vinna. Däremot så var han knäpp och crazy nog för att väljas med till finalen, liksom Krista, för hellre knäpp och crazy än tråkigt och intetsägande.

Det som generellt verkar vara trenden i år är brunögda unga karlar, pensionärer och trumslagare! Duetter däremot är det snålt av och i finalen tror jag faktiskt att det är endast Georgien som kör på den linjen. Är det ett trumfkort eller en akilleshäl. Tja, ingen som vet. Själv tycker jag att duett känns lite slutet på nittitalet/början på 2000-talet men det är ju smaksak såklart. I Husis läser jag att den är vinsttippad men jag undrar just jag.

Anledningen till att Ryssland och Estland sjungit sig in i mitt hjärta men inte Norge och Israel som annars liknar varandra ganska mycket är helt enkelt att både Ryssland och Estland sjunger utåt till sin publik medan Norge stirrar upp i taket för sig själv och vågar inte möta oss medan Israel föredrog att sjunga in i sin urringning med ögon sluta och nedböjt huvud för det mesta. Det är i alla fall den minnesbilden jag har utan att ha kollat.

Kvar har vi länderna som vi inte ännu har hört och där tror jag utan att vara särskilt insatt att Bonnie Tyler (om hon kan levererar live vilket hon inte gjorde i videon) kommer plocka poäng och Frankrike som har en intressant och bra låt.

Nå vi ser hur det blir! :)

Om Spindelsförintelse

Dels måste jag vänja mig vid åsynen av spindlar. Det är det absolut viktigaste. Detta för att jag inte ska bli SKRÄCKSLAGEN varje gång jag ser en. Ju mindre skräckslagen jag blir desto snabbare kan jag ta mig an problemet och förinta spindeln. Därför måste jag komma på sätt att vänja mig vid dem. Alltså inte vänja mig vid spindlarna utan snarare vid åsynen av dem. Idag i bilen läste jag om människor som blivit av med sin rädsla av tre timmars fokuserande. Det stod att typerna efter tre timmar kunnat hålla dem i handen. Det här tror jag definitivt på men jag tror också att det här är en sak som man som araknofob får jobba med lite hela tiden. Lite som med alkoholism tänker jag, det är liksom ett evighetsprojekt om man vill förbli nykter.

Jag testade detta och satt och googlade bilder på spindlar i ca en och halv timme i bilen. Till en början höll jag på att spy och få panik. Men eftersom jag inte var ensam så spårade det inte ut. Hade tänkt testa hemma i lägenheten men kände att det pallar jag inte. Så i lugn och ro satt jag och studerade och googlade och såg bilder och rörde vid bilderna. Fruktansvärt!! Men jag märkte att min ångest över vad som väntade där hemma minskade hela tiden. Till slut var tanken på spindeln jag mötte i tisdags inte så farlig. Samma tanke som hade jagat mig sen den där ödesdigra tisdagsnatten kändes plötsligt helt okej. Jag hade på nåt vis avdramatiserat kräket. Således kommer jag nu att tvinga mig själv och min araknofobiska kämppis att titta på spindelbilder lite nu som då. Så fort ångesten kommer krypande så tittar jag på bilder för att liksom konstatera att jepp: Där är en spindel och jag kan hantera det.

Det andra är att jag måste bunkra upp med olika slags vapen och skrämmor. Detta för att helt enkelt känna mig trygg. Även om det bara är vissa vapen som just nu ens känns möjliga att använda och vissa vapen inte alls så vill jag i alla fall ha alla vapen ifallomatt. Det betyder:
RAID för att döda den jävlen på fläcken utan att behöva ha direkt kontakt.
HÅRSPRAY som gör den jävlen långsam så att jag sen kan samla mig och döda den.
FLUGSMÄTTA känns helt otänkbart att använda
PINNE MED LOCK/BURK känns också helt otänkbart men måste finnas
DAMMSUGARE helst skulle jag vilja ha en speciell lite spindel-sugare som används enbart för det. Gärna en såndär smul-uppsugare. Den kan jag förvara nånstans långt borta.
FLER SPINDELSKRÄMMOR: Jag behöver fler spindelskrämmor än en. Jag vet inte om de hjälper men bara deras existens gör mig trygg.

Sen måste jag försöka lista ut vilket vapen jag kan klara av att använda oberoende hur paniskslagen och paralyserad jag är. Just nu känns RAID och HÅRSPRAY som jävligt smarta knep. Hårspray kanske först eftersom det gör att de inte kan röra sig. Med gift dör de visserligen men först lär dom ju springa iväg för brinn kära livet. Just nu känns faktiskt Hårspray som det bästa akut-vapnet.

Både jag och min kämppis har nämligen lite svårt för det där dammsugandet och det där dödandet. Helst vill vi vara schyssta mot spindeln konstigt nog (stockholms-syndromet; att sympatisera med förövaren) och inte döda den och kanske till och med föra ut den. Eller egentligen, den får gärna dö men JAG klarar inte av att döda den. Dammsugandet leder ju till tvångstankar om att den kryper ut igen och inte bara den, dessutom kallar den säkert på alla dens spindel-kaverin och ett tu tre så har vi irtta upp hela liksom typ Spindelvärlden och deras armé. Att splätta till en spindel så den dör på fläcken känns jobbigt. Ljudet känns jobbigt och känslan av flugsmätta mot spindel känns jobbigt och döda ihjälmosade spindel-lik är verkligen inte nå roligare en levande. En gång hade jag ett spindel-lik på väggen i ett år för att jag inte vågade ta bort den. Så nä, hela tanken på att döda kräket helt absurd. Dessutom så är vi övertygade om att alla deras kaverin kommer att hämnas på oss...

Så, så här långt har jag kommit i jakten på spindlarna och i kampen mot fobin...

Om Spindlarna

Upplevde ett skräckscenario i tisdags. Det var sen kväll och jag skulle på toaletten. Sömndrucken öppnade jag toadörren och tände lampan och framför mig rusade en svart husspindel i ren panik över golvet. Den stannade som dom gör, gömde sig lite. Jag blev paralyserad. Ropade till och sa mamma hjälp. Blev lika blickstilla. Både jag och spindeln stod stilla och var paralyserade. Jag var i kramp och vågade inte röra på mig om min skugga skulle få den att röra på sig. När det händer slår det alltid ut hela mitt system. All logik, förnuft eller skärpa är som bortblåst och jag fungerar ungefär likadant som jag kunde föreställa mig att man gör om nån plötsligt står och hotar en med kniv. Spindeln motsvarar en mördare eller motsvarande inkräktare.

Känslan är kramp i hela kroppen och någon som kniper tag i hela ryggraden. Alla djuriska instinkter är på helspänn och vore jag en katt skulle min rygga böjas i båge, vore jag en kanin skulle öronen spännas bakåt, eftersom jag är människa så står alla hår på hela kroppen rakt upp. Jag slutar nästan andas. Till slut släpper paralyseringen och jag börjar gråta. Hysteriskt gråt, ful-gråt med ljud och snor. Jag rör mig sakta bort från spindeln och ställer mig på tryggt avstånd men ändå så att jag klan övervaka djuret eller åtminstone dens möjliga flyktväg. Sen krampgråter jag dubbelvikt, denna gång i tamburen, så att tårarna sprutar på springskorna och på hallmattan. Jag håller armarna i kors över bröstet och tryck-bölar ut ångest i 20-25 minuter. Sen när det värsta är över så samlar jag mig och samlar med tur ihop mod och adrenalin nog att ta mig an spindeljäveln. Jag står som Carolina Cluft i tamburen och slår mig själv på benen och axlarna och kinderna. Andas och pumpar och laddar, svär och mantrar Kom igen nu då!, Skärpning! Sen går jag till badrummet eller var spindeljävlen nu råkar befinna sig och oftast bryter jag ihop en gång till sen och får böla ut ytterligare lite ångest och sen då igen börja om min adrenalin-pumpning. Vid det här laget så har oftast spindeln hunnit fly för länge sen. Så även denna gång.

När jag äntligen fick fram dammsugaren och skulle upp till kamp så var den borta. Detta ledde till en svettig natt. Lakanen genomsura av kallsvett och jag sov hundsömn och vaknade fyra-fem gånger i full panik, slängde av mig täcket och kurade ihop mig uppe i ena hörnet av sängen, helt övertygad om att hela huset var överfullt av spindlar. Taget om ryggraden släppte inte och instinkterna var på sin vakt hela tiden. Hela tiden redo för faran och för attack. Väldigt skönt utgångsläge för en god natts sömn...

Följande morgon var det kaos. Sovit ingenting och fortfarande fullproppad med adrenalin och chock. Faktum är att chocken och skräcken släppte först 14 timmar senare när jag redan befann mig i Vasa. Ännu i bilen satt jag och våndades över upplevelsen. Såhär går det till. Det är på den nivån denna araknofobin är.

Således detta måste åtgärdas.
Jag återkommer med min plan.

Om Henemark

Har läst ut Camilla Henemarks bok Adjö, det ljuva livet och är stum. Stum och berörd och faktiskt fylld av hopp ändå. För det första är det en jävla bra bok som är urlätt att komma igenom och det är snarare så att jag fick hålla mig att läsa ut den så fort så att jag skulle kunna suga på karamellen så länge som möjligt. För det andra är det en väldigt rak och rättfram bok som inte lindas in i fyndiga metaforer eller skönklingande poesi. Såhär var det. Såhär är det. Inget mer.

Hon berättar om sina diagnoser och sina berg- och dalbanor och sina resor upp och ner och till höger och vänster och hur hon syltat in sig samhällets absoluta överklass och i samhällets absolut bottenklass och hon har definitivt levt mer "on the edge" än jag och framförallt under än betydligt längre tid än vad jag har gjort men jag känner igen mig nåt så fruktansvärt ibland så det gör ont. Och jag blir mer och mer övertygad om att det ljuva livet nog kanske inte var så jävla ljuvt i alla fall.

Hon berättar om sin oförmåga att få ordning på vardagen, att det är svårast att liksom klä på sig, laga mat och betala räkningar. Medan jet-set liv och framförande i sin tur plocka fram en enorm skärpa som man inte kunde ana om man visste hur infernaliskt svårt det kan vara att få ihop en helt vanlig dag. Känner igen mig. Hon berättar om sin hormonsjuka som gör att vissa veckor i månaden är allt nattsvart och att det är absolut förbjudet att dricka sprit under dom veckorna eftersom det gör henne så oerhört destruktiv och suicidal. Jag känner igen mig. Överlag borde jag under mina veckor inte göra några som helst stora beslut, än mindre ta itu med konflikter, dricka sprid. Ibland kan jag nog tycka att det vore bäst om jag spärrades in under de veckorna.

Hon berättar om den obegripliga balansen mellan synlig och osynlig, älskarinna/sexsymbol, vanlig och ovanlig och den alltid återkommande känslan av att vara för mycket, vara förmer, vara för stor, vara överallt, vara liksom too much bara helt enkelt. Vara så mycket av allt så att man till slut tröttnar på sig själv och istället börjar förakta sig själv.

Alltså jag har inga diagnoser och tror inte att jag ska ha några heller men det är så mycket som känns bekant och som gör att jag blir så hoppfull och liksom trygg av att läsa boken för det betyder att det finns nån annan som har samma tendenser som jag och att det går att liksom bemästra sina impulser och sina infall om man bara orkar. Vilket man ju inte alltid orkar. Och inte heller ska alla gånger. För det är ju nånting fint också på ett vis med att vara sådär gränslös och på vissa punkter ska man njuta av sina icke-existerande spärrar men ibland kan det vara bra att veta när man ska lägga locket på och hålla låg profil. Detta för att hålla sig på en konstruktiv nivå istället för att ramla ner i träsket av vånda och bekräftelse och ångest och rädsla. Ja det är ju en jävla balansgång detta men tillsammans ska det går nog bra tänker jag.

Hon är fan min idol, Camilla. My God, vilken resa, och hon är långtifrån färdig.
 

Om Utseende

Och så läste jag Monica Ålgars artikel om utseende i HBL och måste filosofera kring det också. Ja, det är för jävligt. Tänk att folk kan uttala sig på det där viset. Att folk har mage att överhuvudtaget kommentera ens utseende är helt obegripligt för mig. Att folk ens orkar fokusera på det är ett mysterium. Blev helt chockad häromdagen när jag fick hör att den nya Miss Finland hade utsetts. Alltså va? Finns den tävlingen ännu? Hellöu, det är 2013.

Och varför tror folk att dom 1. har rätt att uttala sig överhuvudtaget om ens utseende?, 2. att deras åsikt är så fantastiskt korrekt att dom måste upplysa en om hur man ser ut som om man inte visste det själv? 3. att man har problem med sitt utseende?

Jag minns så väl när jag var kanske 14 år gammal. Jag hade svarta tajts, en svart kjol ovanpå (jag tror det var modet då) och en grön huppari av märket Fruit of the loom. Jag var trindast av alla i vårt gäng och har alltid varit det. Jag fick bröst och höfter och mens långt innan alla andra fast mina närmaste kompisar alla var 2-3 år äldre än mig. Jag minns att jag och min äldsta barndomsvän Tessi cyklade på Köpmansgatan och jag helt upprört berättade om nån, minns inte om det vara lärare eller hälsosyster eller vem det var som hade påpekat för mig att jag var trind, och att jag inte fattade varför hon såg så ledsen ut. Att hon hade förutspått en pojkvänslös framtid för mig och att jag nog ska tänka på vad jag äter om jag vill bli älskad. Och detta förklarade jag för min vän Tessi, uppriktigt chockad och förvånad över att jag, på grund av hur jag såg ut, var förpassad som evigt singel redan som 14 år. Och att den tanken ALDRIG hade slagit mig förut! Att ens utseende på nåt vis kunde ha nån inverkan. Och att MITT utseende kunde ha nån inverkan på min framtid.

Jag hör precis hur jag berättar för Tessi där vi susade fram på våra pedar att "Jag ser ju ut såhär och jag har såna här kläder och jag tycker ju om att se ut såhär och ha såna här kläder. Jag fattar inte! Jag tycker att jag helt bra sku kunna vara nåns flickvän." Jag blir helt rörd över min naivitet för så är det ju alldeles tydligt inte i denna värld.

Jag har dock kvar ganska mycket av den där naiviteten och den uppriktiga åsikten att jag är en HET BRUD värd att älskas för fan. Jag kanske tappade bort den åsikten nånstans lite på vägen när det annars också gick ganska hårt i mitt liv men i grunden tror jag nog att den funnits där hela tiden. Jag är nöjd och tycker att JEPP, I am good shit!! :D

Men gång på gång blir jag påmind om att det nog inte är rätt inställning. Jag möts hela tiden av människor som anser att jag borde vara missnöjd. Och de tar sig till och med friheten att tala om det för mig. Och sen blir de alldeles perplexa när jag säger att jag tycker de är trångsynta idioter som tycker att t.ex. min kropp inte går att använda till vissa pjäser och vissa rollfigurer. Att på grund av hur jag ser ut som kommer jag att få bara vissa uppgifter på scenen. "Du kommer aldrig att få spela prinsessan.", "Du kommer aldrig att få spela Julie." "Du kan bara spela revy." etc. etc. etc.

Jag undrar. Jag bara undrar om alla typiska Julie-figurer eller för den delen prinsess-figurer nånsin får höra: "Du kommer aldrig att få spela Häxan", "Du kommer aldrig att få spela Arg Tant", "Du kan bara spela drama.". Jag bara undrar. Hör gärna av er i så fall. Det är ju minst lika diskriminerande om det sker.

Jag undrar om de långa smala tjejerna på en anställningsintervju får höra Ja, du är ju lång och smal, det vet du väl. Det påverkar ju vilka roller du kan göra. På samma sätt som jag har hört tusen gånger: Ja, du är ju tjock, det vet du ju. Det kommer påverka vilka roller du kan göra. Jag bara undrar. Och på samma sätt undrar jag om lång och smal, kort och nätt är lika problematiskt på teatrarna eller i fucking livet som tjock och fyllig.

Här ska vi upp på scenerna skildra verkligheten men i verkligheten så finns tydligen inga tjocka tjejer som upplever Fröken Julies öde eller några smala tjejer som spelar Arg Tant. Nå, jag kan acceptera typecasting! Absolut. Det kan jag svälja. Även om min uppfattning om typecasting är mer komplex än bara yta. Jag menar jag skulle absolut förstå ifall nån sa till mig att du, du får inte spela prinsessan för du är ju faktiskt inte särskilt prinsessig. Det skulle jag kunna hantera. Att man liksom hänvisar till HELA ens personlighet istället för till nåt så ytligt och omodernt som utseendet. Jag skulle kunna lite också ha förståelse för att en regissör hänvisar till ett personlighetsdrag när han väljer sina skådisar. FINE! (även om det också är helt idiotiskt egentligen, herregud, en bra skådis har väl mer material och kunskap i sig än vad som vid första anblicken kommer ut som ens egen personlighet) Men att bara avfärda folk till höger och vänster för att de ser ut på ett visst sätt är över mitt förstånd.

Både på jobbet och i livet.
Att folk bara liksom utesluter vissa människor ur sitt liv för att de inte passar in. För att de har en bild av hur nånting ska se ut och dit passar inte resten. Min fru ska se ut såhär. Alltså ger jag alla andra sparken innan jag ens tagit reda på vad som finns bakom ytan. Min Julie ska se ut såhär. Och hur hon i övrigt gestaltar Julie spelar ingen roll. Bara utseendet uppfyller mina krav. Alltså snark vad trött jag blir!!


Men det som gör mig allra, allra, allra mest upprörd är att jag hela tiden förväntas, med mitt utseende och min kropp, vara missnöjd. Alltså va?! Varför skulle jag vara det? Skulle jag vara så JÄVLA olycklig och missnöjd och vantrivas och hata mig själv så skulle jag väl för fan ha gjort nånting åt saken. Tyvärr trivs jag såhär! Det är inte ett större problem för mig! Och hälsosysterns spåkula har visserligen stämt. Jag menar, inte har det funnits många pojkvänner i mitt liv men det är nog mest för att jag inte hitta nån jag velat vara tillsammans med. Kandidater har det nog minsann funnits. Jag upplever inte att jag har blivit förbisedd på den punkten.

Folk blir förvånade för att jag helt sonika friar till dem som jag vill fria till. Jag ber om att få hångla med dem som jag vill hångla med. Och jag blir inte sårad eller ledsen eller kränkt ifall nån tackar nej till varken dera. Herregud int vill nu jag heller hångla med alla som erbjuder sig! Men ALDRIG att jag skulle skylla de "nejtacken" på hur jag ser ut. Aldrig. Alltså jag vägrar acceptera att folk och att världen är så ytlig och snäv. Jag utgår ifrån att människan i fråga inte vill, inte är attraherad eller whatever. Men att det skulle bero på hur jag ser ut eller vilken form min kropp har, nej, det tror jag inte på. Aldrig att jag skulle börja hacka ner på mig själv för att nån tackat nej till nåt av mina frierier.

Jag tycker jag är fantastisk och har nån en annan åsikt så är jag inte intresserad. Det finns vissa saker som jag inte på något vis kan begripa att kan vara fel:
1. Att säga att man tycker om någon om man gör det och vill säga det
2. Att älska och respektera sig själv och sin kropp och tycka att man är värd det bästa
3. Att njuta av och vara stolt över sitt arbete

Hur fan kan dessa tre saker vara fel? Och hur kan det vara så provocerande?

I don't get it.
Kan världen skärpa sig alltså. Hellöu.
Allt är perfekt. Du är perfekt.
Att vara lycklig i olyckan är perfekt. Att vara perfekt i sin icke-perfektion är perfekt.
Så ska det vara. Det är när man är konstant olycklig i lyckan och icke-perfekt trots perfektion som man har problem och måste ta itu med whatever det är som gör en olycklig och gör en oförmögen att släppa in lyckan. Och det är när man har gjort det som man inte längre ser ut som ett jävla frågetecken och blir förbannad över att en annan är helt Oh Yeah, woop-woop, här kommer jag och jag är helt awesome! Utan snarare så svarar man med Oh Yeah baby, det är du och jag med!! Jee jee!

Och jag kan visst spela prinsessa.
Och jag kan visst spela Fröken Julie.
Och jag kan visst få en pojkvän.
Och jag kan visst bli älskad.

Just precis såhär som jag är.
Amen.

Om lycka

http://m.expressen.se/kronikorer/mia-skaringer-lyckofasaden-tar-dod-pa-oss/

Läste ovanstående krönika av Mia Skäringer som vi alla vet att jag avgudar. Och det gör jag fortfarande och ännu mer efter denna krönika. Jag förstår precis vad hon menar och vilken poäng hon vill belysa men samtidigt vill jag nu ta mig friheten att filosofera vidare på detta med lycka.

Jag menar är det inte så att vi blandar ihop saker lite nu... Lycka eller att vara lycklig betyder väl inte att man asgarvar stup i kvarten, är glad hela tiden och orkar flina med tänderna för nån idiotisk fotograf. Mia säger att hon inte vill odla någon bild av sig själv som så jävla glad och det behöver hon ju för allt i världen inte göra heller. Huvudsaken är väl precis som hon säger att hon ler och flinar just precis så mycket som hon har belägg för. Absolut.

Själv tycker jag att jag har ganska mycket att le åt. Jag har ganska ofta belägg för att le med tänderna och asgarva men det betyder inte per automatik att jag "odlar" nån bild av mig själv som så jävla glad. Jag är bara ganska glad ofta och tycker mer om att vara glad än ledsen. Och försöker därför odla i livets trädgård på ett sånt sätt att det hela tiden finns saker att glädjas för. Hela tiden orkar man ju inte eller förmår man ju inte vara euforisk och asflabbig men jag tycker att om man har belägg för att vara euforisk och asflabbig så ska man väl få vara det då.

Jag är nämligen själv inte intresserad av att odla varken en olycklig eller en lycklig bild av mig själv. Jag odlar helst en sann bild av mig själv. Och det känns ganska sant för mig nu att säga att jag är lycklig. Jag är absolut mer lycklig än olycklig. Och den lyckan försvinner inte även om jag har 32 humörsvängningar per dag, gråter fyrtio gånger i veckan, blir förbannad 125 gånger i månaden. Inget av det där handlar om olycklighet. Det handlar om mänsklighet och livet. Klart man blir arg, ledsen och irriterad och klart man känner sig ful, tjock och deppig stundvis men inte gör det mig olycklig. Jag är fortfarande lycklig i långa loppet, för det mesta. Jag är generellt nöjd och lycklig med mig själv, mitt hem, mitt jobb, min familj även om det stundvis suger. Och att jag inte orkar le och skratta alla dagar har inget med olycka att göra. Jag är lycklig men jag orkar inte visa det jämt.

Ibland får jag känslan av att det är betydligt mer okej att vara olycklig och ångestfylld, det är mer okej att komplex och känna avund. Man ska inte tycka om sin deg-mage men man vill ändå att alla andra ska tycka om den. Jag gillar den här trenden att man ska vara missnöjd, olycklig och osäker. Jag vill inte vara det. Jag tänker inte vara det. Folk blir oerhört provocerade av att man gillar sig själv och är stolt över sig själv och det man gör. Man framstår som en icke-ödmjuk, skrytigt och självgod person med narcissistiska drag. Man blir absolut mer omtyckt verkar det som ifall man inte är så jävla lycklig hela tiden. "Och måste du vara så jävla glad jämt."

Hur som helst så kommer vi fram till samma sak med Mia: Kan vi vara oss själva en stund innan vi dör? Håller med. Mia får just precis så lycklig eller olycklig som hon vill. Och jag med.

Men varför känns det ändå som att det inte är okej att vara lycklig?
Varför antar folk att jag är missnöjd?

Mer om det i nästa inlägg.