Om Döden

Jag upplever dödsångest. Jag undrar om det är vanligt när man fyller trettio snart eller om det snarare handlar om att jag är för lycklig och för nöjd med tillvaron. Det är mycket som är väldigt bra just nu och jag vill absolut inte dö ännu. Jag är verkligen inte redo. Själva döendet är jag inte rädd för, jag tror att i själva dödsögonblicket är det ganska skönt ganska snabbt. Och inte skulle det vara så farligt att dö just nu heller om jag kunde få en bekräftelse på reinkarnation, d.v.s. att man föds till nästa liv igen med nya möjligheter och nya människor och ny familj. Fast nog skulle jag ju ändå helst vara en stund till i detta liv med de vänner och familj som jag har. Just i den här situationen skulle jag gärna befinna mig ett tag till faktiskt. Helst skulle jag vilja bli jättegammal. Jag är inte alls rädd för att bli gammal, tvärtom tycker jag det är riktigt trevligt att bli äldre och skulle man inte bli äldre så skulle man ju dö och det vill jag absolut inte. Jag stör mig på att jag tänker så mycket på det här. Speciellt på kvällarna. Jag vill absolut inte ge döden mer fokus men nu stjäl den min uppmärksamhet så fort jag känner mig riktigt levande och lycklig och det gör jag ganska ofta just nu. Om man bortser från lite rädsla och några humörsvängningar och motstånd som hör livet till så lever jag generellt i nånslags eurfori som inte grundar sig på materiella ting, kärleken till en annan person eller uppnådda mål. Jag är helt enkelt bara full av liv och tycker att mycket som har varit så totalt åt skogen har blivit så bra nu och att saker och ting äntligen börjar att reda upp sig och kan höra till det förflutna utan att det ligger och gnaver. Det känns som full fart framåt och vidare in i livet men samtidigt så vaktar jag varje steg jag tag mer och mer. Flygresor skrämmer mig, resa ensam skrämmer mig, tsunamin skrämmer mig, sjukdomar skrämmer mig, eldsvådor och kan gå och tro att jag ska bli knivhuggen på gatan plötsligt. Otroligt irriterande och energikrävande. Jag vill ju leva, leva, leva, genom sorg och smärta, genom lycka och eufori och allt annat som livet har att erbjuda. Jag vill absolut inte dö.

Nu undrar jag bara att är det här en fas eller kommer den här dödsångesten att pågå nu tills jag på riktigt dör för jag tror jag dör snabbare eftersom jag tänker på döden så in i hålans mycket. Känner nån annan igen sig? Är det vanligt med dödsångest och finns det nånting man kan göra åt det här som dämpar min eufori och som gör att jag inte kan njuta fullt av denna oerhörda lycka över att få finnas till just nu?

Om 2012

Nu är det tre dagar kvar av året, det magiska året, och egentligen ska man väl inte ropa hej innan man är över bäcken och flyr än illa bäddar MEN den sista december kommer jag att fira nyår med en enorm mango-smoothie och skitlånga sprakastickor på beachen i Thailand så tror inte jag har ro att blogga nånting där.

Ja. Vad ska jag säga? Att vara nykter och rökfri ett helt år efter att man sen man var femton år varit full 2 gånger i medeltal samt rökt i medeltal kanske två askar cigaretter i veckan, är ju helt fantastiskt egentligen! Visst, det finns människor som rökt och druckit mer än jag gjort och som också har ett mer komplext och mer besvärligt förhållande till dessa "njutningsvaror" men jag tycker att det är värt en liten applåd till mig själv. Ändå visste jag ju från början att det här inte kommer att bli lika besvärligt som Hesburgern och shoppingen. Och jag hade rätt. Hesburger har jag handlat på in alles elva gånger detta år. Den Hesburger- konsumtionen hade jag i mitt förra liv lätt kunna spräcka på tre veckor eller t.o.m. mindre. Så även om det inte var en total nolla så klappar mig själv lite på axeln i alla fall. Nu är dessutom situationen den att jag inte vill ha Hesburger längre. De fem senaste gångerna jag har gått till Hesburger så har jag inte velat gå men p.g.a. hungersnöd har jag gjort det i alla fall och mått illa i flera dagar efteråt. Jag har insett, sent omsider, att Hesburger nog inte är hälsokost i alla fall... Shoppingmässigt gick det inte helt åt skogen men lite åt skogen. Det kunde jag också förutspå lite grann. Men medvetenheten har oberoende blivit lite större och numera kan jag gå i butiker utan att köpa hem en massa, jag kan också lämna tillbaka grejer och kläder jag ångrat att jag köpt. Jag kan om inte annat se och medge att jag har ett problem som kommer att kräva fokus varje dag, hela livet. Jag har absolut shoppat ca 85% mindre än tidigare så det är ju alltid nåt. Jag har också sparat, inte för att pengar är nåt jag orkar tänka på, ca 4000 euro under året. Visserligen har jag inte ett öre kvar för jag har satt sprätt dom pengarna på diverse resor och behandlingar och utflykter. Jag är med andra ord precis lika pank nu som jag var i början av året. På den punkten är allt som vanligt. Det känns bara som att det jag fått för pengarna i år har haft mer värde än tidigare. Jag har upplevt och gjort mer, på riktigt, istället för att hänga på samma barer och krogar, med samma människor, i samma destruktiva miljö varje helg. Det känns bra i alla fall.

Så...jag har inga nya löften för 2013 annat än att Keep up the good spirit och fortsätta leva rent och medvetet och meningsfullt och ärligt så länge det känns som det enda rätta. Jag ska försöka utvidga mitt medvetna tänk till andra områden; i köket, i mataffären, på jobbet, i sophanteringen, i kosmetiken och i mötet med människor. Man kan alltid bättre på saker. Och jag behöver bli bättre på att äta rätt, äta lugnt, äta lite. Jag behöver bli bättre på att konfrontera människor sakligare, lugnare och mer konstruktivt, inte låta mitt temperament ta över utan försöker ha is i magen och se större sammanhang och helheter. Jag behöver bli bättre på att inte fokusera på detaljer och på att följa min intuition. Jag behöver också medvetandegöra exakt vad det är jag handlar och varför samt vad det är jag äter och varför. De här två områden är fortfarande lite olösta känner jag. Det finns saker att ta itu med där. Så det ska jag göra i stilla ro.

Så tack för i år, tack till alla som följt med och uppmuntrat och hejat! Det har varit skönt med back-up! :)  Jag kan inte begripa hur snabbt det har gått! Jag trodde det skulle ta mycket längre att leva såhär "tråkigt" som en del upplever att jag gör. Men det har gått skitfort och det har varit skitkul och nu är jag bara väldigt, väldigt lycklig. Så lycklig att jag får dödsångest, men det är en annan historia...

Om Den nya tiden

Vanligtvis brukar jag smälla upp en massa sanslösa nyårslöften om det ena hopplösa efter det andra. löften som börjar exakt den första januari och slutar den sista december, före och efter har ingen betydelse. Så gjorde jag ju även första januari 2012 och har insett att de löften man verkligen tar på allvar i ett helt år, dom består faktiskt längre än bara ETT år. De löften man däremot inte tar på allvar och bryter, vanligen kring trettondag, eller senast kring midsommar, eller allra senast i oktober, dom löftena förstår man att är större problem att lösa och behöver längre tid, troligtvis en livstid...

Detta har jag förstått. Så nu kommer jag istället inte att skriva om 2013 utan snarare om den nya tiden. De snabba lösningarnas tid är förbi och ett år är ingenting om man vill förändras i grunden. Oberoende om det gäller missbruk, beroenden, relationer, föräldraskap eller vad som helst. Tiden, så som vi känner det, är i upplösningstillstånd och vi måste vänja oss vid att vi inte kan styra den saken. Vi kan inte bestämma att den sista december 2012 har vi förstått allt. Perfektion uppnår vi aldrig och är inte heller särskilt eftersträvansvärt eller ens intressant. Huvudsaken är att vi håller i hatten, har is i magen och med stadiga steg går igenom vilken storm den än är vi utsetts för och litar på att det här kommer vi att ro i land genom att vara öppna, vakna, lugna och medvetna varelser. Det gäller att hitta ljuset och följa det, så kommer vi nog ur mörkret förr eller senare. Vilsna- Ja! Rädda- Ja! Förvirrade- Ja! Men stundvis också fria, vackra, skärpta, kristallklara och sanna.

Det är viktigt att förstå att vi måste skala bort allt som kan smutsa ner och förgöra det där kristallklara och sanna som varje människa har vid födelsen. Ledsamma händelser i livet, orättvisor, avundsjuka, svartsjuka, ilska, maktmissbruk, skvaller, trender, statusuppfattningar av människan skapade, ideal är allt sånt som vi möter dagligen och som vi påverkas av och som gör oss till olyckliga människor om vi tillåter det. Men det vi måste begripa är att vi har möjligheten att själva välja lyckan och därmed välja bort den sortens energi som inte är konstruktiv eller upplyftande för någon. Vi behöver inte överhuvudtaget beblanda oss med det. Vi måste flyga vidare till följande nivå, följande dimension och bemöta allt det här som gör oss olyckliga på det sättet och inte få med i det destruktiva, det sårande, det kränkande, det värdsliga av människan påhittade systemet att leva. Med den tanken tänker jag försöka gå in i den nya tiden. Det är ju inte lätt, jag kommer på mig själv 32tusen gånger per dag ungefär att jag ramla in i gamla spår. Hänger mig åt skvaller, cynism, misstänksamhet och avundsjuka. Jag tror att livet skulle vara bättre och att jag skulle vara lyckligare om jag vann en miljon på lotto eller hade en stuga ute i havet. Och det är helt okej att man hamnar där i det träsket nu och då, det är mänskligt, det gör vi alla. Men vi får inte stanna där i träsket, det gör oss bittra och olyckliga. Det är viktigt att förstå hur mycket man har att vara tacksam över som inte har att göra med pengar, status eller ideal. Och att förstå att den riktiga lyckan kommer när man känner att man är ett med universum och världsalltet, oberoende om man är pank eller snygg eller gift. Lyckan ska man hitta inuti sig själv, varje dag, det är det som är det stora arbetet här i livet. Och lyckas man med det, då kommer nog allt annat att lösa sig också. När det ska.

Så, angående den nya tiden och framtiden så har jag försökt fundera vad jag vill göra i framtiden. Och jag har insett att enda fram till 2012 så har mina mål handlat ganska mycket om framgång, status, ideal. Jag har haft högt flygande planer om projekt jag vill göra och milstolpar jag vill nå. Och nu märker jag plötsligt att jag är helt ointresserad av dom planerna. Jag kanske är en dålig konstnär med inga ambitioner men jag har ingen specifik scen jag vill stå på eller ett specifikt verk jag vill göra. Jag vet vad jag är intresserad av och vad jag tycker skulle vara roligt att göra men jag har ingen sån drivkraft att använda mig av för att det ska ske. Jag utgår ifrån att det som ska ske, sker. Och att det som sker är perfekt. Det låter lite lamt och icke-ambitiöst men jag har på nåt vis insett att man kan göra magi av vilka grönsaker som helst och på vilken scen som helst och i vilket land som helst. Jag ser det hellre som min uppgifta att bli tilldelad uppgifter och sedan göra magi av det. Istället för att leta efter magi och sen göra min uppgift. Jag känner mig hursomhelst mer meningsfull som människa och konstnär om jag får en ensam man ute på en ö att le, ett litet barn att glo med förundran eller en stressad dam att fälla en tår och det tror jag är helt omöjligt om man inte själv tillåter sig att le, glo med förundran eller fälla en tår. När andan faller på.

Det jag önskar av den nya tiden är förutom kärlek, ljus och god hälsa är just meningsfulla uppgifter på alla plan. Det kan vara inom jobbet, inom familjen, inom välgörenhet, inom inredning, inom teatervärlden, inom hantverk. Jag vill utveckla mitt mask-hantverk, jag vill utveckla min andlighet, jag vill resa och jag vill syssla med välgörenhet och med nån form av upplysning/undervisning. I framtiden alltså. Inte NU, men i framtiden. Jag vill väldigt gärna fokusera på solen, stjärnorna, andlighet, naturen, långsamhet, nuet, närvaro, det skrivna ordet, uppmuntran och utveckling genom ord, god och bra mat, vatten, lugn, harmoni, intuition, reflektion, drömmar, energier, alternativ medicin, vägledning, bilder, meditation, fria viljan, alternativa sanningar och klarspråk d.v.s. direkt kommunikation

Jag tänker absolut inte sysselsätta mig med och/eller acceptera av människan påhittade och störande system, administration, teknik, elektricitet, tidtabeller, applikationer, våld, nyheter, media, skvaller, nattklubbar, hög musik, folkmassor, trängsel, stress, löften, om svar anhålles, för lite sömn, dåliga matvanor, fylla, frosseri, snabba lösningar, väderleksdiskussioner, oro, nervositet, pengaångest, skulder, profetior som grundar sig på att följa en specifik ledare och ingen annan, logik, sannolikheter, tabletter, oreda, löpsedlar, maktmissbruk, trakasserier, mobbing, skitsnack, spekulationer, ideal, perfektion, trender, fasader, luftslott, indirekt kommunikation, osanning och ludd.

Rent konkret så vet jag att jag vill simma. Jag vill ha två fadderbarn, ett från nåt afrikanskt land och ett från Kambodja. Jag vill åka till Italien och äta, flirta och bli bättre på maskteater. Jag vill åka som volontär till Kenya och undervisa barnen nånting som jag kan. Jag vill åka till Bali och lära mig göra trämasker och lära mig dansa med balineserna. Och så vill jag ordna en välgörenhetsgala för att samla in pengar till en renovering av församlingens ungdomslokal. I övrigt vet jag ingenting.

Resten får visa sig i den nya tiden.
 

Om Att träffa någon eller Vad jag vill ha

Nu ska jag ta upp en annan problematik eller vad man nu ska kalla det. Jag har blivit tilldelad titel Evig Singel och Gammelpiga tusen gånger. Jag har blivit kallad kräsen och folk anser att jag är en person som aldrig är nöjd, är perfektionist, letar efter nånting så överdådigt som inte finns, letar efter en partner utan brister och faller ofta för upptagna män, främst för att dom är upptagna och/eller män som på ett eller annat sätt är otillgängliga d.v.s. som bor i ett annat land eller är gifta och har femhundra barn eller är kriminella eller 30 år för gamla eller WHATEVER. Detta faktum beror naturligtvis på att jag inte har nån pappa. Min pappa har också varit otillgänglig och frånvarande och upptagen på annat håll och som vi alla vet så blir små tjejer kära i kopior av sina fäder.

Right.

Ovanstående radda med skit är folks uppfattning om hur det går till i mitt liv. Det är antagligen så det ser ut och det är antagligen kanske också så jag får det att låta och till en viss procent är det kanske också helt sant. Så långt kan jag sträcka mig. Verkligheten ser dock ändå lite annorlunda ut.

Jag är inte alls kräsen. Åldersmässigt, utseendemässigt, status i samhället-mässigt, klädstilsmässigt, pengamässigt, yrkesmässigt, familjesituationsmässigt, bakgrundsmässigt, ursprungsmässigt har jag ingen skillnad. I min värld blir man kär och då blir man kär just i den personen och då spelar inget av det här nån som helst roll. Inte heller om personen i fråga är singel eller inte. Folk verkar kunna tro att man kan styra såna känslor. Kär blir man om man blir. Sen vad man gör med den kärleken är en annan sak. Låter man den blomstra fritt tills man blir fast eller konstaterar man genast, oj, nu har jag känslor för dig och jag väljer att avsluta mitt förhållande till min fru eller avsluta mitt förhållande till dig. Påpekas bör att jag blir inte kär i upptagna män. Jag blir kär i upptagna olyckliga män som utstrålar att dom längtar efter nånting annat och att dom ser den möjligheten i mig. Eller nån annan som råkar dyka upp och är totala motsatsen till det dom har hemma. En upptagen lycklig familjefar som utstrålar hur mycket han älskar sin fru/flickvän blir man ju inte ett dugg intresserad av. Nä, då säger man bara grattis, fy fan vad bra, hoppas jag får det där nångång. Så det är inte det att en människa är upptagen och otillgänglig som per automatik innebär att denne är intressant. Är det klart?

En annan myt är att jag "inte ger karlarna en chans". Att jag dumpar dem innan dom ens har sagt hej, ungefär. Ja. Det kanske är sant. Därför att jag märker ganska snabbt om det finns nåt eller inte. MEN jag har gett ganska många karlar en chans. JÄVLIGT många för att vara exakt och det faller alltid på samma sak. Inte utseendet, bakgrund, kläder, pengar, jobb eller nåt annat av människan påhittade status-symboler. Det faller ofta på kommunikationen. Och det gäller vilka möten som helst med människor. Jag blir helt enkelt inte intresserad av människor som kommunicerar på ett visst sätt med andra människor.

Jag ska förklara. Jag har testat alla tänkbara dejtingsystem i universum och alla system fungerar lika bra eller lika dåligt. Ett möte på en dejting-sajt på nätet kan vara lika meningsfullt som ett möte på ett café en strålande dag i Grekland. Eller ett möte med en människa per att skriva brev kan vara lika meningsfullt som att ha träffat nån i toa-kön på nån fest och sen bestämt att ses över en kaffe. Jag rangordnar verkligen inte de här "systemen". Att träffas halv fem i taxi-kön i 8,5 % är inte sämre eller bättre än att träffas via Wordfeud-chatten eller på dansgolvet på Viking Line. Att träffas via bekantas bekanta som styrt upp en blindträff är inte bätte eller sämre än att bli kär i sin bästa kompis...eller dennes morsa. Allt är möjligt. Är det rätt så är det. Så jag skäms verkligen inte för alla dessa olika sätt jag har träffat folk på även om många sätt har varit otippade, magiska, helt FEL, galna, fulla, nyktra, på dagen, morgonen, via nätet eller via bekant, en gång eller för en längre tid. Allt är okej. Men det som i alla fall har blivit väldigt klart på sistone och som är det jag alltid oroar mig mest över och dessutom det som det ofta faller på är själva "hur man hanterar mötet".

Jag ska förklara... Jag går inte igång på att gå på dejt och förhöra varandra. Vad gör du? Hur länge har du varit singel? Vad gillar du?`Blablablabla... Det här är skitvanligt och dejtingsajterna på nätet gör inte saken bättre. Där ska man kryssa i vad man gillar och vad man önskar att den andra ska gilla. Man ska kryssa i om man vill att den rätte ska vara 22 år gammal eller 52 år gammal. Hela den fackindelningen för mig helt galen. Jag VET ju av erfarenhet att det kan säga klick med folk som inte alls stämmer in på det man tycker är snyggt, eller tycker om att göra på fritiden eller är samma ålder och bor i samma landsändan och har samma livssituation. Det kan ju klicka precis var fan som helst och då har det där ingen betydelse. ALLS.

I alla mina relationer, både vänskapliga och andra, så är jag HELT ointresserad att diskutera saker som är av människan påhittade fenomen. Jag blir uttråkad när första mötet handlar om boende, yrke, intressen, banklån, räntor, teknik, prylar, vad man har ätit, väder, tv-program, artister, trender, kläder, bilar. För mig klickar det alltid när personen i fråga vågar hålla käften och se en i ögonen och sen säga vad än som faller den in. Men jag ramlar av kälken på en sekund om nån börjar rabbla på om än det ena än det andra och har tusen frågor som man ska svara på och försöka svara rätt för att den där personen inte ska bli besviken eller skitglad. Den människa som vågar "hålla pauser" och inte är rädd för tystnad, vågar känna in situationen, vågar stanna upp i nuet, fångar mitt intresse oberoende hur den människan ser ut eller vad han/hon jobbar med. Ibland skulle en dejt ha blivit längre och mer intressant om den hade börjat med ett lugnt Hej! och ett leende. Jag märker att jag är så allergisk för babbel, för koncept, för rutiner, för skvaller beteenden som är så tydliga tecken på att människan håller på och springer undan nånting hela tiden. Jag blir helt yr av det. Och jag vill inte vara i det. Jag vill ha stillhet, vila, paus. Magiken händer pausen. Det kan jag som yrkesskådespelerska säga att stämmer. Också i livet.

Problemet är alltså att eftersom hela samhället är uppbyggt på fart och fläng och snabba lösningar, prylar, konsumtion, pengar, status, trend, utseende, perfektion, system, tidsbegrepp, allt sånt skit som vi har hittat på för att slippa se det väsentliga, det viktiga, det riktiga, det sanna. Här och nu. Tillsammans. Andas. That's it.

Och jag kan inte attraheras av människor just nu som springer. Och det gör ju alla. Alla springer åt olika håll och jag hänger inte med och blir andfådd och jätteförvirrad över vad livet handlar om egentligen.

Och anledningen till att jag skriver det här är för att ibland har man möten med människor som är väldigt...vad heter det..liksom "fragile"...alltså sköra, sårbara, intensiva och båda förstår att här i tomrummet mellan oss, i pausen mellan våra hej, i ögonkasten mellan hållplatserna så finns det nåt. Och då vill jag att det ska stanna där. Jag vill inte börja styra upp en dejt eller en kaffe eller ett organiserat möte för att se om det kan bli nåt. För jag upplever att så fort man börjar sätta system på saker så försvinner det där extra...det där som är roligt och spännande. Det ska vara i stunden, spontant när man inte hunnit planera. Och det är det här som människor säger "att inte finns". "Att man inte kan leva så", "att det är att önska för mycket". Att ett liv i sån "här och nu" inte existerar. Att allt är rutin, vardag, system, planering...och jag orkar inte med det. Jag vill inte ha det så. Jag letar inte efter rosa moln och skimmer, jag letar efter här och nu oberoende om det är glatt eller ledsamt eller lycka eller olycka eller eufori eller depression... Allt vill jag ha med när det kommer och inget vill jag springa undan. Jag kan inte leva med en människa som bara maler på. Blablablablablablablabla.... utan reflektion eller insikt eller ifrågasättande. Det går inte.

Och därför är jag singel. Det mesta jag hör är blablablabla. Ingen som säger hur den mår eller vilket humör den var på i morse eller berättar om vilken  otroligt vacker blomma den såg vid vägrenen i eftermiddags eller vilken fantastisk spaghetti bolognese den har tänkt göra för att fira denna onsdag, ingen som säger att dom mötte en liten pojke med pigga ögon på ett torg eller att kassörskan var på himmelens bra humör nere på affären. 

Det jag däremot hör är att nu ska man inte sälja sina lägenheter för då går man på back, jag hör att det var väl jävla mycket snö överallt, jag hör att nån inte kör som folk och att plogbilarna inte gör sitt jobb, jag hör att den och den har skiljt sig och att det nu inte var så underligt, jag hör att priserna har stigit och att bussen var försenad tolv minuter och att folk bara gnäller och ingen gör nåt och att nu kommer den där jävla mellandags-rean också, så jävla mycket folk och inga parkeringsplatser, och jag hör att det blev dyrt med alla julklappar och långa köer och minus femton och inte fan sken solen i somras heller och fet blir man av all jävla julmat och snart kommer nyår med dom jävla raketerna... Och på nätet läser jag att dom vill ha tjejer mellan 24 och 42, gärna brunt hår, sportiga med former som tycker om att idrotta och laga mat, som ska vara mellan 161 och 172 lång och gärna ha ett mellaneuropeiskt utseende, en som inte röker men gärna dricker, som inte har barn. Och jag vill ha henne som resesällskap eller som romans eller som bekantskap eller flickvän/fru. Så kan det stå.

Och själv har jag ljugit ihop nåt om att det kunde vara trevligt att träffa nån att prata och äta middag med. Nån som kanske gillar bio och teater, resor och havet. Varför har jag gjort det? Det har ju ingen betydelse... Vad spelar det för roll? Och är det såhär folk går omkring och tänker! Aaaah...jag blir galen. Jag vill inte träffa nån för att ha nån att vara med. Jag vill ha MER. Eller mindre egentligen. Mitt liv handlar inte om allt det där blablabla som folk vill ha. Det handlar om annat.

Jag behöver bara ett ärligt leende och ett hej. Ett moment av här och nu. Ett möte. Det är det jag vill ha. Ett ögonkast. Ett leende. Och sen paus. Paus tills det finns en impuls, en orsak att gå vidare i pjäsen. Och det finns det alltid, förr eller senare, bara man vågar ta den där jävla pausen först.


Jag vill ha den där magiska pausen där allt kan hända.
Men paus verkar ju vara HELT otrendigt nuförtiden.
Som allt annat jag gillar.
 

Om Tomten

Jag bara måste skriva av mig angående Tomten. Jag blir varje år lika irriterad men eftersom det här är 2012 och nya friska vindar fläktar över vår värld så nöjer jag mig inte med att bara blir irriterad utan jag andas ut och försöker i mitt stilla sinne reda ut vad det är som gör mig så otroligt irriterad.

Och nu har jag gjort det och nu ska jag tala om det så att jag kan släppa det sen. Verkligheten idag är ju sådan, rent generellt då, att alla över tio år vet att Tomten inte finns medan alla under tio år är osäkra på om han finns eller inte. Dom över tio år gör sitt bästa, från ungefär oktober-snåret, att tuta i dom som är yngre att Tomten faktiskt finns. Detta gör dom som är över tio år genom att t.ex. säga att man blir utan julklappar om man inte är snäll eller genom att säga att Tomten ser ALLT så nu gäller det att bete sig. Jag förstår att livet blir lite lättare för föräldrar varje år efter typ femtonde oktober då man kan ta till detta välfungerande uppfostringsmetod men själv blir jag otroligt upprörd ty det är fan det elakaste jävla trick i universum.

Tomten är ljug. Att påstå att Tomten finns och att han hämtar julkappar beroende på hur snäll man har varit mot sina föräldrar, är ljug. Det är inte sant. Ibland är t.o.m. föräldrarna så övertygande i sina tomte-hot-argument så man skulle tro att dom tror på Tomte-fan själv. Men det är ljug. Det är lögn. Tomten finns inte. Eller jo, figuren Tomten eller Julgubben eller Jultomten eller vad fan man nu vill kalla den där muppen finns ju. Han finns ju lika mycket som påskhäxor, troll och alla figurer jag gör på scenen. Och jag har ingenting emot Skådespelet Tomten Kommer skriven av människor på jorden som vill ha en till programpunkt på julafton. Det är helt okej. Och jag har ingenting emot jultomtar i porslin och vadd och filt och keramik och marsipan och hö och lera och sten och trä och plast. Absolut inte! Jag gillar tomtar! Jag gillar Tomten! MEN jag gillar inte föräldrar som säger åt sina ungar att Tomten finns och att HAN inte kommer att hämta klappar åt stygga barn. Det är fusk. Det är föräldrarna som köper klapparna och om det är nån som låter bli att köpa klapparna åt dom stygga barnen så är det föräldrarna. Och inte Tomten. Don't kill the Messenger liksom. Det är inte heller Tomten ungarna ska vara arga på om dom inte fick den snowboarden eller den Playstation-apparaten som dom önskat sig. Det är inte Tomten som är dum i huvudet och fattig, det är föräldrarna. Det är inte heller Tomten dom ska krama och pussa på ifall dom faktiskt, mot förmodan, fick det dom hade önskat sig. Det är föräldrarna som ska ha ett kram och puss och tack för att dom satt hela sin lön på all världens mojänger. Barn som blir itutade att det är Tomten med sina aldrig sinande pengakällor som köper julkapparna kommer aldrig att begripa att Tomten inte hade råd med en häst åt lilla Britta. Britta kommer att önska sig helt orimliga mängder prylar och djur och attiraljer eftersom hon på riktigt tror att det är den där stenrika magiska Tomtegubben som står för notan. Inte hennes medelklassmedelavlönade föräldrar. Och framförallt varför sätter alla föräldrar sitt uppfostringsansvar på nån skäggig snubbe i släde som syns till en gång om året och hans alla "nissar" som enligt uppgift skuttar i buskarna och snokar på hur man beter sig. Det är inte Tomten som avgör hur snäll man är och hur mycket klappar man ska få. Det är mamma och pappa. Men det ansvaret vill inte mamma och pappa ha. För då kanske barnen blir arga på dem. Gud bevare.

Dessutom är det ljug. Jag trodde som liten inte särskilt länge på Jultomten men när det väl, en gång för alla, blev klart att han inte "finns" så blev inte så besviken på just det utan snarare besviken på att en hel värld kollektivt hade gjort ALLT för att ljuga ihop detta för mig. Medvetet i maskopi har omgivningen velat föra mig bakom ljuset och ha roligt på min bekostnad och min okunskap. Fy FAN. Vem kan man lita på då om ens föräldrar och syskon och släktingar och vänner och vänners föräldrar och dagistanter och butikskassörskor och tv-hallåor och busschaufförer alla hade som livsuppgift, verkade det som, att få mig att tro på humbuget Tomten. Ingen, skulle jag säga. Ingen går det att lita på.

Så sluta ljuga åt era barn om Tomten. Please!! Man kan fascineras och ha tindrande ögon fast man vet att han inte är på riktigt. Det är som teater, eller magi, eller illusion, eller tro, det är ett fullt fungerande koncept utan att nån står och skriker att man ska tro, från det att man föds till att man kommer i puberteten. Tomten kan komma på besök på julafton i alla fall, även om alla i församlingen vet att det inte är på riktigt. Det är lika spännande eller icke-spännande ändå, lika pinsamt eller inte pinsamt, lika mycket eller lite julkappar i alla fall.

Det är inte hur bra man har lyckats ljuga för sitt barn som ska vara måttstocken för en perfekt jul.

Om Social Fobi

Nu ska jag skriva om ett påtagligt fenomen i dessa tider då det vankas julbord och firmafester och andakter och allt vad det nu är man förväntas delta i. Social fobi. Jag har en fobi för vissa sammanhang och vissa tillställningar. Jag vet inte vad det beror på och jag kan inte exakt säga vad det är jag är rädd för men jag trivs inte på vissa tillställningar. Jag kan ha ångest i flera veckor innan ett bröllop eller en fest jag av nån anledning är rädd för att gå på. Jag blir helt galen av inbjudningar där man ska anmäla på förhand om man kommer eller inte och jag önskar att det istället stod: Kom om du vill och orkar och har lust, annars låt bli och gör nåt annat istället. Allt är perfekt.

Idag skulle jag på kaffe med en halv bekant/vän man känner lite halvt men ändå har nåt gemensamt med. Ett typiskt tillfälle att få panik över och inhibera i sista sekund och skylla på magsjuka eller magsår eller nånting annat som räknas som "godtagbara ursäkter" för att inte delta i saker som egentligen är jävligt kul men jag är rädd för. Fick ett mess av henne i morse där det stod typ: Hur är läget? Om du orkar och vill och hinner så kan vi ju ta den där kaffen, annars skiter vi i det och tar det nån annan gång.

Men hur klockrent är inte det för en nervös och panikslagen slarver som jag. Det är ju precis så det ska vara. Det är inte meningen att man ska behöva skylla på magsjuka eller ljuga ihop ursäkter för folk man gillar och litar på. Åt sina vänner ska man kunna säga att nu ligger jag här på soffan och har panik och kan inte gå ut genom dörren. Och säga hur åt helvete det är.

Själv är jag rädd för bröllop, middagar, julfester, firmafester, premiärfester (egna och andras), födelsedagskalas, bjudningar, konfirmationer, dop etc. etc. Det är bara några enstaka tillställningar eller bjudningar med några enstaka människor som jag av nån anledning inte har panik för. Och jag vet inte varför det är just dom människorna eller de tillställningarna som gör mig trygg och andra inte. Jag har ingen förklaring till det.

I dessa tider är det helt hopplöst. Det är julbjudningar till höger och vänster och alla gör mig lika stressade. Jag vill helst bara vara hemma och önska folk en fridfull jul via julkort. Och att inte gilla att gå på fester och bjudningar är ju under inga omständigheter acceptabelt. Fester ska man ju gilla!! Man har ju nåt fel i huvudet om man inte tycker om middagar och bjudningar. Jag har väldigt svårt att slå mig samman med en flock runt ett matbord. Ju större flock desto värre. Fyra personer är hanterbart, allt som är mer eller större än det gör mig skräckslagen.

Förut kunde man ju dricka bort skräcken. Nu vill jag ju inte göra det. Men jag inser ju att det var lättare att hantera situationerna om man fick ett glas i handen fort. Jag inser också att det väl är det som är idéen med aperitifer och fördrinkar eller skumpaglas. Att folk ska slappna av och ta det lugnt och sånt. För min egen del så behöver jag ganska mycket alkohol för att rädslan ska släppa och då är det ju inte riktigt sunt längre. Jag vill dessutom inte dricka mig lugn. Det vill jag inte. Jag vill vara på ställen, med de människor som gör mig lugn helt organiskt och de andra ställena vill jag inte gå på.

Det är lite paradoxalt det här för jag gillar ju att festa och äta gott och prata med människor. Jag är social och på nåt vis extrovert. Jag är inte rädd för att stå på en scen och jobbar med teater och jag kan hålla ett föredrag eftersom jag har lärt mig kontrollera min rädsla på scenen eller inför publik. Men jag har inte lärt mig kontrollera rädslan att vara på mingel-partyn och small-talka och umgås ytligt med en massa folk på bjudningar. Jag har inte lärt mig det och jag vet inte om jag vill lära mig det heller. I den perfekta världen så behöver man inte gå på såna tillställningar man inte vill gå på eller är rädd för. I den perfekta världen så gör man sitt jobb och sen går man hem. I den perfekta världen så blir inte människor besvikna eller arga på en om man säger att man inte klarar av den här situationen just nu. Vilket man sällan gör. Man säger ju sällan det. Hur det är liksom. Utan man säger ju att man fått magsjukan eller nåt annat livsfarligt som gör att folk nästan är glada att man inte kommer. Då behöver man inte ha dåligt samvete i alla fall.

Ju mer folk "hypar" eller liksom boostar ett party eller en tillställning eller en träff eller ett möte, desto skakigare blir jag. "Wooohooo....ses på fredag jeejee, det blir askul!" gör mig HELT borttappad. Även om jag känner likadant just då eller åtminstone för en sekund sen så blir jag så stressad av att jag kanske inte kan lev upp till det där på fredag. På fredag kan ju jag vara jätteledsen eller arg eller tom eller gråtig. Det kanske inte alls blir askul på fredag och jag kanske inte alls kan komma eller om jag kommer så kan jag kanske inte alls vara sådär askul som ni vill att jag ska vara! Ja, ett jippo som från början kändes kul och tryggt kan bli en mardröm av för mycket Woohooo! Att folk ska vara så hyper hela tiden. Kan vi inte ta det som det kommer. Och bröllop ska ju vara kul och man ska vara glad hela tiden. Man kan ju inte gå på bröllop och vara sur. Och på julen ska man vara glad och på alla julfester och alla ska man vara glad mot och snäll och le och vara glad. Och bjuda till och vara underhållande och glad och gärna rolig.

Lugnast är det ju att gå på tillställningar där man vet att man får kollapsa fritt utan att nån blir arg och tycker att man har förstört allting. Och sen när man tänker efter så är det inte så himla många tillställningar och människor som tycker det är okej att kollapsa och börja hyperventilera och få panik och social fobi. Och det är då jag känner att det är bäst att stanna hemma i alla fall och skylla på magsjukan. Oftast kollapsar jag ju inte men tänk OM...

Det här är ju en stor nackdel med att vara nykter. Eller den enda nackdelen faktiskt. Att jag är mera skräckslagen nu än tidigare. Eller lika skräckslagen men jag har inget bot i form av alkohol. Och när andra människor är fulla så är det ännu värre. Jag får liksom inte luft då. Jag förstår inte riktigt hur det är kopplat och vad som handlar om vad men jag märker att jag tycker att det är svårt. Att jag hoppas på magsjukan ofta. Eller trafikstopp. Och man ska ju inte gå och hoppas på att bli sjuk för att man inte vill gå på fest. Så då ska man ha dåligt samvete för det också. Det är en sån snurra det här och det är klart att risken att man blir hemma i soffan och sitter resten av sitt liv är ju jävligt stor och då blir man ju inte bortgift.

Motsatsen till det här fenomenet är resa ensam. Att resa, vara på väg, mot okända mål, att gå på okänd mark, att träffa okända människor.. Alltså det är som att luftrören vidgas mer än vanligt och luften strömmar in alldeles fritt i lungorna. Det är en sån frihetskänsla att få resa iväg...oberoende om det är ett tåg till Helsingfors eller ett flyg till andra sidan jorden. Det är som att hundra stenar faller från mina axlar och det känns som att jag bokstavligen flyger fram och ingen bestämmer över mina steg eller min vilja eller mina behov. Och man kan alltid svara: Jag är bortrest. Jag kan inte. Jag vill, men jag kan inte för jag är bortrest. Och ingen vet vem jag är och varje steg är en nystart, varje möte är från noll. Jag reser liksom inte bort för att komma bort från jobbet eller för att vila upp mig eller för att bli brun. Allt det är liksom bonus. Jag reser i första hand bort för att känna att min fritid är min fria tid. Och den sortens fria tid går inte att uppnå hemma. Luftrören vidgas aldrig på samma sätt hemma som det gör på andra sidan jorden då "jag är bortrest". Och det är ingens fel. Varken mitt eller någon annans. Det bara är så. Och jag önskar så innerligt att det skulle vara okej. Att det skulle vara acceptabelt att känna så. Att ingen skulle bli ledsen för att man känner så. Ledsen för att man hellre åker bort än går på kalas. Eller för den delen hellre sitter hemma än minglar och umgås.

Men det är klart, jag förstår, det är oförskämt förstås.

Om Meningslöshet

Just nu är det tuffa tider. Allt verkar ställas på sin spets och mina personliga våndor har förstorats och tagit över hela den dagliga verksamheten känns det som. Glor man på stjärnor och planeter så ska det vara just så och på inget annat vis just nu, men det förbättrar ju ändå inte tillståndet just nu.

Först vill jag påpeka att jag har ju basförnödenheterna på grejs. Jag har hem, jobb, hälsan och vänner och familj som jag kan lita på. Allt är verkligen som det ska vara, det är egentligen bättre än det har varit på många år ur vissa aspekter och kanske är det det som gör mig rastlös. Jag är en projektmänniska och vissa projekt varar 20 år och andra vara några månader. Ett handlar om alkoholmissbruk och andra handlar om att få den där perfekta semestern man längtat efter i flera år. Mål, för mig handlar allting om mål i livet. Nya utmaningar och "projekt" som ger mening åt livet, som gör en taggad och ivrig och håller en igång. Nu saknar jag såna projekt. Och till skillnad från tidigare så kommer det inga nya heller. Jag ska jobba på samma ställe, med samma människor, i samma hus. Jag ska bo i samma stad, i samma lägenhet, med mig själv. Jag älskar mitt arbete, d.v.s. att göra teater och jag älskar min lägenhet. Men jag avskyr Åbo och min arbetsmiljö är inte särskilt stimulerande just nu. Och framförallt så ser inte min karriär ut som jag tänkte mig den för fem år sen.

För fem år sen skulle jag göra en massa projekt som skulle involvera olika teatergrupper i världen, jag skulle göra mina egna små föreställningar. Jag skulle vara med och göra Åbo till Helsingfors coola lillebror sådär som St.Petersburg är till Moskva. Planerna var storslagna. Nu känns det istället som att jag är fullkomligt förslappad och institutionaliserad. Förstå mig rätt, det handlar inte om vad man gör eller var... Jag älskar folklighet och fars och komedi gillar jag även om det har dåligt rykte i branschen. Institutionsteater i sig är det heller inget fel på. Förmånerna är många i dess tider och trygghet är nånting jag trivs med. Jag vill inte heller stressa ihjäl mig som tidigare i livet men det måste finnas nånslags mellanting. Att arbeta med stimulerande människor som vill jobba och vill förbättra och utveckla och kommunciera. Vill göra olika slags grejer. Jag längtar efter en plattform där arbetsmoralen och arbetssättet genomsyras av kreativitet, gott ledarskap och glädje istället för avundsjuka, bitterhet och lathet. Arbetssättet i skolan var ju ibland extremt med en massa viljor till höger och vänster och en massa kreativitet och lekfullhet som man inte ville släppa på. Och resultaten var ibland allt annat än goda... Men VILJAN fanns i alla fall, glöden, målmedvetenheten, ambitionen. Och den saknar jag nu. Och många andra också verkar det som, men deras situation kan jag ju inte förändra. Det enda jag kan påverka är mitt eget liv.

Som sagt...det där "lilla extra" saknas nu... Jag fyller trettio och jag har uppnått så mycket av det som jag har velat. Nu är problematiken annorlunda... Jag vet inte vad jag vill. Det är extremt frustrerande för en som alltid har vetat vad den vill. En som alltid har haft nya mål att uppnå. Att plötsligt ha en helt tom och blank framtid... Och framförallt kan jag bli nervös över att ska det verkligen vara såhär hela tiden? Hela livet? Det finns ju en massa människor som lever såhär hela tiden och är nöjda med det...Varför ska det vara så väldigt svårt för mig att vara lycklig över min tillvaro som verkligen inte är dålig? Jag kan inte påstå att jag är olycklig. Jag är lycklig men nånting saknas.

Och då kan jag inte låta bli att tänka att tänk om det är kärleken. Som saknas. Jag vill absolut inte acceptera att det är så, att det kan vara så. Jag vill inte vara så simpel. Jag vill inte vara slav under såna "banala" drifter. Jag vill tro att ens liv kan vara meningsfullt utan en partner. Jag måste tro så annars gräver jag ner mig själv. Samtidigt så kan jag ju inte förbise människans drifter och grundfunktioner. Människan är inte skapt för att vara ensam, man ska vara två och man ska föröka sig. Jag vet ju själv vad jag tänker när jag hör framgångsrika män med "allt" som lever ensamma för att "dom vill det" eller för att "dom går inte omkring och tänker om dom är lyckliga eller inte". JAg tänker, Gud vad ni ljuger för er själva. Det är väl klart att ni går och längtar efter någon.

Samtidigt kan jag absolut inte acceptera att det skulle gälla mig. Jag är inte så "svag". Men jag undrar och är nyfiken på att beror den här rastlösheten och meningslösheten på det. Skulle jag vara nöjd och tillfreds med jobb, stad, tillvaro etc. om jag hade någon att älska och bli älskad av...?

Jag vet inte. Jag vet ingenting just nu. Jag vet inte vad jag vill jobba med, var jag vill bo, med vem, om jag vill ha barn. Vem är jag?? är en fråga som har surrat i skallen i snart en månad. Vad är jag för en typ? Är jag mamma-typen eller är jag bara den där roliga mostern med konstiga prylar? Eller är jag resenären och äventyraren som vandrar runt jorden och har en stor härlig internationell familj runt hela klotet... Är jag skådespelerska eller ska jag skola om mig till bibliotekarie eller florist? Är jag en sån som trivs med oregelbundna arbetstider eller är jag egentligen en 8till16-typ? Är jag köttätare eller vegetarian? Jag har varit både och. Tror jag på Gud eller stjärnor? Helst båda kanske. Vad håller jag på med egentligen?

Vad ska jag göra?
Vem är jag?
Vad vill jag?

Och jo jag är tacksam. Men jag är inte nöjd.
Och jo jag är lycklig. Men jag är inte tillfredsställd.
Jag vill nånting mer. Men VAD?
Jag är bara nästan trettio. Det kan ju inte ta slut här.

 

Om Snabba lösningar

Det snurrar hårt där ute nu. Den ena efter den andra kollapsar, bryter upp, ändrar sina mönster, tar itu med sina ovanor. Det är väldigt hårt och drastiskt klimat upplever jag. Det går fort. Det är rappa besked och ingen återvändo på många håll. Själv får jag ett långsammare tempo hela tiden. Saker tar tid och jag orkar inte klämma in maximalt med grejer på dygnets vakna timmar. Jag orkar inte slarva mig igenom livet. Orkar inte slarva och hetsa mig igenom människomöten, middagar, projekt eller vad det nu kan vara. Ska det göras så ska det göras ordentligt, med full närvaro och intensitet.

Jag hinner inte med lika mycket som jag gjorde förr. Och jag vill inte hinna heller. Jag vill ha just såhär långsamt tempo så att jag hinner ta in allt som pågår. Jag vill inte ha ljus omkring mig dygnet runt och jag vill inte ha en teve. Ibland vill jag det men oftast vill jag inte det. Jag vill mer och mer hitta tystheten som man finner under vattnet. Fast i vardagen, ovan ytan. Jag tänker inte acceptera det snurr och den effektivitet och det tempo som erbjuds där ute. Jag tänker inte gå med i den leken och jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag inte hinner med allt och alla.

Jag tänker inte flirta snabbt. Jag tänker inte lära känna folk snabbt. Jag har blivit fullständigt allergisk mot snabba lösningar som  ju för nästan ett år sedan var min drog. Jag är förälskad i eftertänksamheten och medvetenheten. Ja, jag är kär i det faktum att jag är fri och har styrkan att välja själv vad jag gör, hur jag gör det, med vem jag gör det, när jag gör det och om jag gör det. Varje handling är för mig att bestämma själv. Jag har kontrollen men det bästa av allt är att jag inte behöver den längre. Jag har uppfostrat min autopilot på nytt, jag har lärt en gammal hund att sitta. Jag har lärt in ett nytt tänk, en ny vana och den är inte snabb. I den ingår velande, tvekan, känna efter, ifrågasätta och framförallt NJUTA. Och då tar saker helt enkelt lite längre. Varje munsbit tar längre att tugga, varje promenad ner till jobbet tar längre, varje ögonkast kan vara längre, varje leende ler längre. Och då är det inte så konstigt att man inte hinner med lika mycket som förr.

Det är out med snabba lösningar, smaklösa vakumförpackade ostfrallor i farten, coffees to go, stress-sms- gräla/älska medan man kör bil, multi-tasking, krogrundor och oformliga trikåslarvor för 4 och nitti på Gina Tricot. Det är inne med skärgårdslimpa med smör och ett glas mjölk och tända ljus, att sitta ner och dricka kaffe på ett café, att ringa dem man älskar, att göra en sak i taget, att sitta på EN krog en hel kväll med en specifik människa man tycker om och kvalitetskläder. Punkt slut.

Om Tillvaron

Det har varit en lång paus. Dels p.g.a. tekniska problem men också p.g.a. det jag ska beskriva nu. Tillvaron just nu är inte som den alltid har varit. Tillvaron är väldigt föränderlig på nåt vis. Det jag tänker på just nu kan ha ändrat inom en timme. Insikter kommer och går på löpandeband och att jag ska hinna skriva ner alla poletter som trillar ner, allt jag upplever och känner är helt omöjligt. Från att ha varit fullkomligt omedveten om vad och varför saker sker, om hur jag mår eller hur andra mår, hurdant väder det är, vilken temperatur, om känslor och om reaktioner så är jag nu ultra-medveten i kubik, med den påföljden att även om inte jag gör särskilt mycket så känns det som att jag upplever en jävla massa. Det är som att allting är förstärkt, utkristalliserats och tydligt. Allt bara rinner igenom mig och i mig och ut i ett enda flöde och jag upplever allt. En slags överkänslighet direkt kopplat till en analys som kommer utan att jag behöver anstränga mig. Jag förstår liksom direkt vad det handlar om.

I och med detta betyder det att jag inte orkar med så mycket. Jämfört med tidigare så krävs det inte mycket för att göra mig helt utmattad. Från att ha varit en som har minuttidtabell och hinner klämma in möten och fikan och föreställningar och fritidsintressen och familj och konserter och nattliv och allt möjligt, så känns det som att jag just nu inte hinner med nånting alls. Eftersom det jag väljer att göra så gör jag ordentligt och på så vis på får saker ett mervärde i sig själv. Således, samtidigt som jag tycker att tiden går fort, upplevelsemässigt så känns det som att det har gått två veckor sen igår, så hinner jag inte med samma saker på samma timmar som förr. Saker som borde ta en viss tid tar mycket längre och saker som borde ta längre tid går i ett nafs. Det är som att hela tidsbegreppet har löst upp sig för mig. Hela systemet med kalenderår, årstider, veckans första dag och högtider är helt ointressant och betydelselöst. Jag har varit en väldigt inrutad människa där "det nya livet" alltid börjat på en måndag eller på en etta. Jag har festat på fredag-lördag, söndag har jag sovit bort och på måndag har jag börjat om. Nu är det som att alla dagar är lika värdefulla...för att inte tala om timmar och minuter. Det känns helt enkelt som att jag lever så otroligt intensivt just nu även om det egentligen inte händer nåt särskilt alls. Inga enorma tillställningar eller resor eller möten eller projekt. Utan samma vanliga lunk känns så otroligt värdefullt. Varje tanke, varje ord, varje sekund vibrerar.

Jag vilar väldigt mycket. Sover tungt och skönt och det tar väldigt länge att vakna. Och skyndar jag på den processen så hela systemet i uppror. Vakar jag länge så är rytmen förstörd och jag blir helt slut. Det känns som att jag har vakat två veckor. Jag var ut på krog och lyssnade på ett band i veckan och jag fortfarande helt slut av ljudnivån, människomyller, fulla människor och dålig energi helt enkelt. Julmarknaden besökte jag och var där i en och halv timme och efter det kändes det som att mitt saldo för social samvaro var överfullt. Och bara tanken på att spela föreställning kändes nästintill omöjlig. Jag gjorde ett litet minimalt ingrepp i fredags och sov tre och halv timme efteråt. Men jag njuter. Jag tycker livet ska vara såhär. Jag älskar att vara hemma. Var jag än är så längtar jag för det mesta efter att få komma hem i lugnet, där jag kan släppa allt och andas ut. Jag tycker det är så underbart att bara vara hemma just nu och jag får verkligen inte tråkigt. Inte hittills i alla fall.  Och jag njuter av långa frukostar, lite promenader, lite träning, jag lagar mat, jag går ut och stirrar in i solen om den lyser, jag sover skitlänge och träffar begränsat med människor och då specifikt människor där jag upplever att det är växelverkan. Där det inte handlar om att jag ska vara underhållaren.

I ett skede var jag orolig över framtiden men det har klarnat lite och jag tror inte att jag ska dö riktigt ännu. Jag har en tendens att tro att jag ska dö då nånting är färdigt. När nåt mål är uppnått. Typ det här året, en premiär eller likväl alla foton i fotoalbum. När ett projekt är slutfört så får jag dödsångest. Jag saknar liksom ett mål att gå mot. Nu har jag beslutat mig för att det här årets projekt ska fortgå så länge jag vill. Det betyder att inget speciellt kommer att hända när klockan slår tolv på nyårsafton. Det blir fyrverkerier som vanligt. Denna gång i Thailand. Det har klarnat att jag vill fokusera ännu mer på mat, hälsa, andlighet, välgörenhet. Och njutning. För mig är meningen med livet njutning och det tänker jag fortsätta med. Fokusera mera på att vara tydlig med vad jag vill och inte vill, inte göra saker för att det förväntas av mig, inte straffa mig själv för misstag, inte leta efter perfektion för det är ganska destruktivt. Istället låta varje snöflinga fascinera mig, låta varje möte bli ett möte att minnas. Dagligen.

Om Far

Farsdag igår. Medan  facebook-uppdateringarna mest handlade om fårstekar hit och kalsonginköp dit hela dagen så sysselsatte mig som vanligt med att försöka känna efter, att hur känns det. Borde det inte kännas nånstans i alla fall. Och jag kom tillbaka till samma svar som alla andra år. Att nej, det känns inget märkligt. Jag har ingen närvarande far och har aldrig haft det heller och när andra barn frågade när jag var lite hur det kändes så svarade jag liksom nu att det inte kändes speciellt mycket alls. Jag tycker det är tråkigt med farsdag för det är en högtid som jag inte kan ta del av riktigt. Folk firar på olika håll och jag sitter mest och väntar på att dom ska fira klart.

Jag har i många år skyllt en massa på min far och min mor. Alla mina värdelös drag har jag satt på föräldrarnas räkning och på hur saker sköttes och vad som hände. Nu har jag tack och lov släppt det och tycker att jajaja, whatever, det var som var, det var inte kul alltid, men skit samma. Jag har bekantat mig med släkten från min fars sida och i ärlighetens namn var inte det så väldigt kul. Några undantag finns det och dom har jag kontakt med men i övrigt så är det väldigt mycket fasoner i den släkten som jag liksom inte förstår, vill förstå eller kan acceptera. Missunsamhet, avundsjuka, maktkamp, alkoholism, svek, bitterhet, försmädlighet, djävulskap och osämja. Det är vad jag har mött från den sidan. Med två undantag bör påpekas. Jag är inte så intresserad av det. Jag är inte heller intresserad av att umgås med en människa bara för att man ska göra det. Det hör ihop med att jag föredrar att umgås med folk som jag upplever att jag har ett genuit utbyte av och vice versa. Det är kanske inte särskilt många men det gör inget. Det finns nånslags myt om att släktskap och arbetskamrater kommer man per automatik överens med bara för att man är släkt eller råkar arbeta på samma plats. Det är ju inte sant! Och det accepterar jag.

Sen finns det många kloka som anser att orsaken till att jag är så fantastiskt dålig på relationer till män (vilket dom då anser att jag är) är den frånvarande fader. Hur fan nu han har kunnat påverka det i sin frånvaro. I rättvisans namn bör påpekas att min mor inte nödvändigtvis heller är världens bästa på just detta. Väldigt få i vår släkt har varit så bra på det faktiskt. Det är orättvist att helt och hållet beskylla den frånvarande fadern för det. Jag tror för övrigt att föräldrar gör minst lika mycket skada i sin närvaro som i sin frånvaro. Ingen förälder är perfekt, men det är fan inte ungarna heller.

Däremot, om vi nu ska diskutera karlar, så tror jag att det som händer i ett barns liv de allra, allra första åren, alltså så tidigt att man inte ens minns, det påverkar en stort. Därför sägs det att 90% av ens handlingar eller känslor eller reaktioner som man inte förstår härstammar från nånslags trauma i så tidig ålder så att man inte ens kan medvetandegöra vad det egentligen handlar om. Dessutom så kan det vara såna "bagateller" så  man kan inte ens begripa att det har med saken att göra. Det behöver alls inte vara stora fenomen som frånvarande pappor eller misshandel eller sexuellt utnyttjande eller att man bränt sig på en spis. Det kan vara mindre grejer typ man blev utan glass en gång, eller lämnad i bilen en gång eller lämnad sjukhus ensam en gång eller skrämd av en hund en gång eller vad fan det nu kan vara för nåt. Som då har lämnat spår i nåt primär-skikt i människan som sen på äldre dar kan utlösa märkliga reaktioner i alldeles vardagliga situationer. Det här kan man ju inte veta. Men OM vi nu då ska försöka hitta på nåt ont i livet som denna stackars frånvarande pappa då i sin frånvaro har förorsakat i mig så kan jag tänka mig, utan att vara alldeles för psykoterapeutisk, att ett flickebarn som av ena eller andra orsaken upplever att dennes fader är frånvarande på ett eller annat sätt (en ska veta att alkoholmissbruk och långa arbetsresor kan vara minst lika förödande som en helt och hållet frånvarande far) kan utveckla tendenser som gör att hon i vuxen ålder omedvetet attraheras av på ett eller annat sätt otillgängliga män. Så kan det vara.

Och den attraktionen hör till det här 90 % omedvetena beteendet som inte går att förklara. Men per automatik så attraheras den vuxna flickan då av män som är t.ex. upptagna, bor långt borta, reser mycket i arbetet, är frånvarande eller på nåt annat sätt otillgänglig. Attraktionen och intresset finns där långt innan man vet vad personen arbetar med eller har för tendenser. Och det har jag väl hört förut. "Varför ska du alltid bli kär i dom som du inte kan få?" har ju både en och två frågat mig. En orättvis fråga i sig för jag upplever inte att det är andras sak att avgöra vem jag kan få eller inte. Men vad dom menar är väl att varför ska du bli kär i en upptagen man i Italien eller en trettio år äldre välbärgad enstöring eller en skitsnygg framgångsrik skådespelare som är out of your league. Tja. Vi skyller väl det på farsan då, så får det nån förklaring. För nåt fel eller skov eller trauma ska man väl ha om man levt utan sin riktiga far i trettio år. Så mycket har jag förstått. Och jag har alltid haft svårt att komma på vad det skulle vara. Men nu vet jag! Det är farsans fel att jag är singel! Så var den saken ut världen! Så nu kan vi alla kollektivt förakta farsan då och all skada han har gjort. Syndabocken är funnen! Oj vad skönt. Halleluja.

Nej...suck...sånt orkar inga jag med.

Om Personlighetsdrag jag inte gillar hos mig själv

1. Jag är inte en person som tycker om att hålla folk i största allmänhet på gott humör. Jag är aldrig den som frågar Hur är det? Hur mår du? Läget? om jag inte faktiskt är intresserad av svaret. Och det är jag faktiskt inte alls alltid. Det tror jag inte så många är egentligen. Många frågar nog bara av artighet och för att man ska. Jag besitter ingen sån artighet. Jag önskar att jag kunde vara sådär allmänt trevlig med alla människor i hela världen men det är jag inte. Och när jag försöka vara det så blir jag väldigt trött. Både på mig själv och andra. Jag gillar inte att fejka intresse. Jag känner mig falsk och oärlig och dum. Och jag avskyr när andra fejkar intresse mot mig. Jag tycker man kan leva tillsammans på jorden, respektera varandra, arbeta med varandra utan att för den skull emotionellt eller vänskapligt vara särskilt intresserade av varandra. Jag är väldigt osvensk på den punkten. Jag kan inte mingla, jag kan inte small-talka. Och framförallt vill jag inte det. Helst håller jag mig borta från jargong. Jag vill inte vara bästa vän med alla. Jag går inte och hatar folk och tycker illa om dem men jag blir väldigt irriterad när jag blir påtvingad en vänskap eller en relation som inte känns sann. En relation som egentligen bara går ut på att människan i fråga helt enkelt inte vill vara ensam. Jag är väldigt gärna ensam stora delar av dygnet, veckan. Jag är gärna tyst. Men jag vet att i vissa sammanhang så förväntas man vara social och öppen och nyfiken och glad. Och är man inte det så betyder det för väldigt många osäkra själar att man tycker illa om dem. Så är det ju inte nödvändigtvis. Det betyder bara att man önskar att de där osäkra själarna kunde hålla sin låga vid liv på egen hand. Att mitt humör eller min personlighet inte har så stor inverkan på dem.

2. Jag är en person som gillar rättvisa och att jämt belysa andra sidan av slanten. Det är ett jävligt irriterande personlighetsdrag tycker dom som förväntar sig att man ska vara av samma åsikt som dem. Typ vänner och familj. Människor förväntar sig att man ska stöda den andra i en svår situation och inte börja heja på den som upplevs och beskrivs som boven i dramat. Ibland får jag såna skov, där jag måste försvara den som man i situationen inte ska försvara. Jag avskyr det personlighetsdraget. För även om jag egentligen är av samma åsikt som den som vill ha mitt stöd så kan jag inte ge det, för jag måste försvara den som inte är där själv och försvarar sig. Det här kan anses som ett fint och nobelt personlighetsdrag visserligen men det tycker ju inte dom nära och kära som söker stöd och bekräftelse alls. Dom tycker ju man är dum i huvudet. Och det är jag ju. Jag kan haka upp mig, jag kan inte gå med i den allmänna åsikten, även om jag innerst inne tycker som allmänheten, så kan jag ändå inte yppa det. Om alla hatar regissören så måste jag vara den som inte gör det och som till allas stora förtret påvisar alla hans bra sidor. Om alla älskar regissören så måste jag alltid vara den som ifrågasätter allt det där fantastiska som alla ser, men inte jag. Det är helvete att vara kärringen mot strömmen. Jag gillar verkligen inte detta personlighetsdrag men jag gillar ändå tillräckligt mycket för att inte göra nåt åt det. Jag tycker inte innerst inne att man ska tycka som alla andra. Jag avskyr det där personlighetsdraget hos alla andra så jag verkligen förstår och respekterar folk som blir irriterade på mig. Jag gör verkligen det. Men jag kan inte gå med strömmen och jag kan inte bekräfta någon som lever på bekräftelse.

3. Martyrskap och Offerrollen. Oj, vad jag har sysslat med dessa två i mina dagar. Ja, herregud. Jag har haft det jobbigast, tyngst, stressigast och värst och min livssituation beror inte på mig utan på alla andra. Jag är otroligt tacksam över att det här personlighetsdraget bara dyker upp ibland och att jag ganska ofta kan förutspå det, ta kontroll över det och SKÄRPA mig!! Med den påföljden att det här är ett personlighetsdrag som jag under inga omständigheter kan tolerera hos andra. Det triggar mig nåt vansinnigt när folk börjar med sina "Inte är jag värd"-nånting, "Ni hatar mig alla." och "Ingen bryr sig om mig och ingen lyssnar på mig.". Jag blir otroligt provocerad av det! Jag blir nästan galen faktiskt. Och jag blir en elak människa när folk håller på och martyrar sig. För jag VÄGRAR gå med i den lilla leken och det driver ju folk till vansinne. Jag önskar att jag kunde säga de förlösande orden som skulle lösa allt för stunden: "Nejdå, jag hatar dej inte. Du är jätteviktigt." Men det kan jag inte. Jag kan inte vara en sån medlidsam, schysst typ som säger såna saker. Det går inte. Hel mitt system strejkar när jag försöker och jag låter som en idiot. Tänk om jag kunde vara en sån god människa. Men det går inte. Jag blir vansinnig på martyrskap. Så. Nu var det sagt.

Om Att det går fort och Vad jag vill

Alltså nu går det undan här. Jag hänger inte med. Vi är i medlet på november och saker rullar på i en sån herrans fart så det gäller bara att hålla i hatten och haka på. Jag hinner inte blogga och hinner därmed inte heller riktigt analysera. På det stora hela är allting bra. Mycket bra faktiskt. Dock händer det grejer runt mig som är stora och omvälvande och jag kan inte låta bli att dras med och bli påverkad. Medan alla andra verkar säkra på vad dom vill med sina liv så står jag plötsligt helt förvirrad och har själv ingen aning om vad jag vill. Jag upplever att jag har förverkligat mycket av det jag vill och lyckats med mycket av det jag velat göra och nu står jag här och inser att året snart är slut och i januari har jag lite tid ledigt som vanligen brukar vara fylld med evenemang för flera månader sen. Jag har ett 2013 som är extremt öppet och oklart och skrämmande. Jag vet vad jag ska jobba med fram till maj men utöver det så vet jag ingenting.

Jag vet inte vad jag ska göra när klockan slår tolv på nyårsafton. Och jag vet inte vad jag ska göra dagen efter det. Jag tror att jag vill vara i Berlin när det här händer tillsammans med mina vänner från kursen i Italien. Vi ska ha en liten återförening. Jag vet inte vilka som är på väg och jag vågar inte ens tänka på vem som eventuellt kan vara på väg...

Chokladgossen är fortfarande väldigt fokuserad på Finland men nu har beskedet kommit och det verkar som att han måste åka hem till Nigeria för att reda upp pappershärvan. Och det planerar han göra i januari. Vi har mycket sporadisk kontakt. Han är målmedveten och vill till Finland. Och nu vill han även att jag ska komma till Nigeria i januari. Jag är osäker på vad jag tycker om det. Mitt äventyrslystna jag tycker att ja, varför inte, när får jag annars en sån chans. Att åka till Afrika med en afrikan som jag känner och ändå litar på och som vill visa mig dom vackraste delarna av landet, kulturen och människorna. Ja, mitt äventyrslystna jag går igång på det. Fast instinktivt så känns det fel. Jag vill inte att han ska missförstå anledningen till att jag reser. Även om han själv sa att jag kan resa till landet som hans vän och inte som flickvän eller fästmö, så vet jag ju att det inte är vänner han vill att vi ska vara.

Själv hade jag tänkt tågluffa i Europa i januari. Men egentligen känner mig inte sugen på det heller. Berlin är jag sugen på. Och Italien. Men, Italien i januari känns ganska blött och gammalt kanske... Har titta på långa resor till södern men det känns också fel. Jag vet inte varför men jag ska inte resa till Thailand eller Indonesien eller Kambodja i januari. Jag vet inte varför, men det ska jag inte.

Jag vet inte vad jag ska göra i sommar heller. Jag väntar på tecken. Jag skulle vilja åka till klostret igen eftersom jag märker att jag ännu i november lever och har energi kvar från de två veckorna i Italien. Samtidigt kanske det var en engångsföreteelse, en lyckträff... nästa gång kanske inte alls blir samma sak. Jag väntar på att nånting annat ska ploppa upp, nånting annat som gör mig inspirerad och som jag känner att JA, jag MÅSTE göra det här. Ännu har det inte kommit. Ska jag hyra ut min lägenhet? Ska jag försöka vandra i Spanien en gång till, nu när jag vet bättre? Ska jag bila i Finland, besöka östra Finland och Lappland som jag länge velat göra? Eller borde jag ta mig till Irland i alla fall? Det har jag ju drömt om så länge. Vad ska jag göra??

Ska jag försöka upprätthålla kontakter världen över eller ska jag släppa taget och gå vidare och istället möta nya? Jag är på nåt vis i valet och kvalet. Jag inser att vissa relationer för alltid är förbi, samtidigt som jag är lite nostalgisk och inte vill lämna bakom. Det känns som att 2012 har haft en agenda som är väldigt tydlig och som jag har tagit på stort allvar. Benat ut en massa saker och förstått och begripit och analyserat och kommit till punkt. 2013 däremot...det är ett totalt tomt bord. Det är alldeles tomt. Jag har ingen aning om vad som ska hända och jag har ingen aning om vartåt det bär... För jag har inget mål med 2013. Ingen mening. Och det känns lite jobbigt faktiskt.

Dom ord som ploppar upp är UPPLEVA, ORÄDSLA, NYTT OCH FRAMÅT.

Därför känns det som att jag inte ska gå kloster-kursen i sommar. Jag kanske ska besöka den på en resa i Italien men jag ska inte delta. Jag ska lämna vandringen i Spanien till sitt öde. Även om det stör mig att jag inte har gått den till slut så ska jag ändå inte försöka rätta till det. Jag har provat det och misslyckats och nu måste jag släppa det. Jag måste släppa vissa relationer. För gott. Inse att den tiden är förbi och att det inte är fruktbart att simma i gamla mönster och nostalgi. För att komma vidare. Allting är väldigt VITT när jag tänker på 2013. LUFTIGT. Och sen återkommer jag hela tiden till sjukdom. Och det är inget kul. Jag försöker fäkta bort det ordet. Men jag kommer tillbaka till det.

Oj vad jag har längtat efter att få fylla trettio. Det är som att den stora bördan som jag upplever det att vara under trettio innebär, kommer att lätta. Jag är så less på att vara ungdom eller "ung vuxen" eller i fasen då när man ska börja para sig. Jag är så trött på det. Jag tycker det ska bli fantastiskt att bli TRETTIO. Känns som att då kan jag leva ut min lill-gammalhet som jag dragits med i evigheter. När man är trettio så kan man umgås och träffa människor som är 45 och uppåt utan att det känns konstigt och utan att det känns som att folk ser en som en liten flicka som ska förmanas och daltas med. Nu kan man börja möta andra vuxna människor vuxet. Hoppas jag. Det är nånslags pondus i att vara trettio som jag nu skamlöst kan börja utöva, som gör att folk kanske tar en på allvar. Nångång. Jag vill prata och diskutera saker med äldre människor på det viset att vi kan lära av varandra. Att jag uppfattas som tillräckligt gammal för att ha nån livserfarenhet för att man ska kunna ta det till sig som jag säger. Inte så att den äldre ska med sin livserfarenhet lära mig och att hela umgänget går ut på det, utan också tvärtom. När jag fyller trettio kommer jag åtminstone själv att kunna tänka att nu har jag ändå trettio år i bagaget, nu har jag fan rätt att tycka till med pondus. Jag har nånting att tillföra också såna som är trettio år äldre än mig. Jag vill ha mera MÖTEN med folk. Riktiga möten. Utbyten. Jag vill kunna träffa människor på lika villkor, överallt i världen. Mötas på riktigt. Gud vad jag längtar. Jag vill applicera sommaren 2012 på livet från 2013 framåt... Det är det jag vill. Fan vad länge det tog att komma fram till det... Ja. Det vill jag.

Om Att hålla sig frisk

Till och från får man frågan att vad gör ni när ni inte spelar föreställning? Blir det inte väldigt mycket ledigt för er? Ja. Ibland blir det det och ibland blir det inte. Ibland känner jag att jag får långtråkigt men just nu t.ex. jobbar vi ganska hårt när jobbar och så vilar jag ganska hårt när jag inte jobbar. Jag har funderat lite på det här med prioriteringar och just det här med vad vi gör. Eller vad jag gör när jag inte jobbar. Och kom fram till att mycket av tiden går egentligen ut på att hålla sig frisk. Att aktivt se till att jag inte blir sjuk eftersom att jobba sjuk är det värsta som finns och eftersom sjukledighet i det här yrket inte existerar så länge det inte handlar om akuta saker som blindtarmsinflammation eller stora ryggoperationer eller utbrändhet eller vad det nu kan vara. Förkylningar, maginfluensor eller feber eller sånt är inga orsaker att ställa in föreställningar på.

Så faktiskt. Det mesta av tiden går ut på att inte bli sjuk, tappa rösten eller bryta ihop psykiskt. Jag går omkring och är uppmärksam på minsta lilla antydan om att bli förkyld, halsont, värk i ögon eller leder. Jag tar på högsta allvar det faktum att vi nu när vi turnerar är väldigt nära inpå varandra och att det betyder att det blir väldigt mycket social samvaro. Och det gäller att vara skärpt, pigg och samarbetsvillig och gott humör. Det är roligare för alla inblandade. Vilket betyder att på mina lediga dagar så vilar jag, sover mycket, håller mig hemma, umgås minimalt med människor, andas frisk luft, rör på mig, äter bra mat eftersom det blir mycket korvkiosk på turné. Just nu så kånkar vi en massa grejer av och an och sitter långa tider i en kall buss efter en svettig föreställning så gäller det att vara uppmärksam på att ryggen och nacken inte tar stryk och att man inte får kallt eller att det drar och sånt. Självklara saker egentligen men det blir väldigt vardagligt och stora saker när kroppen är ens arbetsredskap. Jag vet inte hur mycket andra människor tänker på detta i sina liv men jag vet hur mycket jag tänker på det och jag kan känna igen precis när jag håller på att bli sjuk och jag vet exakt varför och av vilka orsaker jag blir sjuk och därför försöker jag undvika det så långt det är möjligt.

Det betyder att har jag två dagar ledigt, som nu t.ex., och egentligen skulle vilja kanske ut och festa eller träffa en massa folk eller ja, göra nåt, med nån, så väljer jag ändå att inte göra det. För jag vet att nästa vecka ska jag vara runt folk sex dagar i sträck, vara på topp varje kväll, med rösten i skick och kroppen i skick, så jag kan inte tumma på vilan nu heller. Jag kan inte vaka, det är den största boven för mig, en natts vak är inte bra, två nätter är katastrof. Jag blir alltid sjuk om jag inte sover tillräckligt. Därför har jag heller aldrig dåligt samvete över mitt sovande för det är livsviktigt för mig. Jag kan inte ränna ute på krogen på natten och tanka i mig en massa sprit, sova dåligt, äta dåligt för då blir jag sjuk. Mitt immunförsvar rasar och jag blir SJUK. Jag VET det. Och det är inte värt det!

Så till alla vänner och bekanta där ute. Jag VILL verkligen ses och jag VILL verkligen göra en massa och vara överallt. Men jag vill INTE bli sjuk. Jag kan inte bli sjuk. Jag får inte bli sjuk. Punkt.

Det hör till arbetsdagen, som skådespelerska, att hålla sig frisk. Både fysiskt och själsligt.

Om Nuläget

Oktober är slut och tio månader är avklarade. Nykter och rökfri och Hesburgerfri och som vanligt har jag fuskat med shoppandet. Jag är å andra sidan väldigt nöjd nuförtiden om jag kan gå i klädbutiker utan att komma hem med femton halsdukar och två kappor och sjutton örhängen och trettitvå tröjor i månaden. Jag känner mig otroligt stolt över att jag kan gå i butiker, bli sugen på nåt och låta det vara. Det jag har köpt har varit tavelramar, porslin till samlingar, fotoalbum, vykort, ett pack strumpor, gardiner och lite ljus och ljuslyktor till november mörkret. Så länge jag håller mig borta från lumpbutiker som H&M eller Gina tricot eller Indiskas klädavdelning så är jag nöjd. Och köper jag nya gardiner eller några muggar så kan tänka att ja, den här muminmuggen kostar lika mycket som tre cigarettpaket eller tre lonken. Jag vet inte, jag får inte så dåligt samvete då.

Annars så är jag nöjd med tillvaron. Jag gillar jobbet just nu och jag gillar att vara hemma. Jag har resor och massage inplanerade och jag har regelbunden kontakt med de närmaste. Jag tränar inte ofta men regelbundet och jag sover väldigt gott. Jag känner mig på det hela taget väldigt frisk och stark just nu. Jag blir väldigt lycklig av tanken på att ingen alkohol eller inget nikotin har flödat i min kropp på tio månader. Jag är nöjd över att tio månader har gått och jag har inte spökat ut mig och utövat destruktivitet under dom månaderna. Jag känner mig "ren" och "hel" och färdig med väldigt många saker. Det känns som att jag har rett ut många tankar och många orosmoln och mycket ångest är bort. Ibland är det annan ångest som kommer som är helt ny. T.ex. är jag mycket oftare orolig för att jag ska bli sjuk eller att jag går och bär på nån sjukdom som jag inte vet om. Det är nånting med att jag känner mig så otroligt frisk och kry just nu som gör mig misstänksam. Jag tycker jag har klara ögon och fin hy och rosiga kinder, jag andas lugnt och sover rofyllt och mycket. Jag känner mig inte jagad och stressad även om jag har mycket att göra. Jag begränsar väldigt hårt mitt sociala liv just nu och det är så otroligt skönt att vara i fred. Och jag känner att jag inte kan tumma på det alls just nu. Jag har också ovanligt långa nerver just nu och är väldigt duktig på att direkt konfrontera orättvisor och inte låta irritation eller ledsenhet bli och gro utan direkt ta itu med saker eller människor som i mitt tycke beter sig illa. Jag är väldigt effektiv på den punkten, jag säger ifrån direkt. Innan jag hinner bli irriterad eller arg eller förbannad och hysterisk. Och trött.

Det jag saknar nu är nånslags action. Fest kanske! Men jag vill absolut inte ut i köttdiskmörkret på stan. Jag märker jag håller på och odlar ett totalt "'rädd-för-fulla-människor"-syndrom. Ett syndrom jag alltid haft tror jag, men som jag själv supit ur världen. Men jag vill verkligen inte gå ut på nattklubb. Men jag skulle vilja dansa och äta middag och umgås med folk. Träffa folk typ. Inte så att jag har astråkigt, jag trivs så bra hemma också. Det är underbart! Men jag skulle vilja träffa folk och se hur dom mår, möta världen liksom med mina nya ögon och mitt nya tänk.

Och så saknar jag väl lite kärlek. Nu gick ju jag och dumpade den där mannen och det står jag för och ångrar icke. Men lik förbannat är jag fortfarande ogift och den önskan har ju inte försvunnit för det. Att träffa nån vore ju trevligt. Och det jag oroar mig för är väl att hur ska jag göra det när jag inte vill gå ut på nattklubb och när det jag längtar efter är så sällsynt. På nåt vis. Men jag lugnar mig själv med ett mantra om att det finns både en och fler rätta för alla och att min dag kommer den också. Nånstans, nångång.

Sen kan jag våndas över att jag är tråkig och asocial. Det är mycket frestelser nu överallt och varje dag i turnébussen får jag fokusera på att inte trilla dit. I dricka alkohol-träsket. För jag vill inte dricka men jag förstår ändå att man är roligare om man dricker. Och jag vill ju gärna vara liksom med och vara social och skojig. Är man nykter så drar man sej på nåt vis undan, kanske för sin egen skull men kanske också för andras. Tobaksröken och spritdoften ger mej dels kväljningar och tankar från förr, det är väldigt mycket som påminner om saker man gjort och tänkt. Och människor som tänker som jag tänkte för och som besitter dom tankarna och uttrycker dom tankarna som jag helst inte vill tänka eller vara nära eller bli påmind om. Samtidigt så ger mej tobaksröken och spritdoften en sån enorm lust att ge upp allt och bara flyta med och acceptera och bejaka det som cigaretterna och spriten har gett en. Den kicken och den ansvarslösheten, den oeftertänksamheten och den friheten. Den kan jag längta till, även om jag vet att den räcker bara några timmar och slutar oftast i fördärvet. Men den är ju där, längtan. Att möta och neka.

Året börjar också lida mot sitt slut och onekligen börjar jag fundera att vad händer sen. Ja men att hålla sig ett år är väl ingenting, som ett projekt, men sen då? Hur ska jag göra för att tillämpa detta för evigt? Jamen, ska jag ta ett glas bubbel vid tolvslaget eller ska jag låta bli? Vad vill jag? Och kan jag efter det här året lita på att det jag upplever som min vilja och mitt behov och min önskan, verkligen är det, och inte en destruktiv demon? Ska jag behöva analysera och förklara varje glas vin jag tar eller ska jag alls ta det? Det enda som är säkert är att inget går att lova. Vi får se, en dag i taget. Och istället för att falla för frestelser, hellre ta sig an frestelsen. Som ett medvetet val. I så fall.

Om Två artiklar och Tro och Tackochhejleverpastej

http://www.dagen.se/insikt/han-tar-dod-pa-myten-att-religion-skapar-krig/


och


http://blogs.wsj.com/speakeasy/2010/12/19/a-holiday-message-from-ricky-gervais-why-im-an-atheist/


Nu har jag blivit ateist igen. Inte ateist kanske, men i alla fall känner jag mig otroligt o-kristen och väldigt övertygad om att inte nog med att jag inte känner att jag passar i Guds gäng, men Guds är nog också ganska nöjd över att jag kliver åt sidan en stund. Det är så märkligt, det är alltid dom med en stark kristen tro som gör att jag väljer att dra mej ur spektaklet. Det borde väl vara tvärtom skulle man tycka. Men icke. Anledningen till att jag inte pallar kristenhet är alltid samma sak och det är för att dels jag själv känner mig berövad på rätten att uttrycka MIN personliga, högst privata åsikt utan att behöva dra in Gud i debatten. Dessutom blir jag så irriterad när andra människor drar in Gud i debatten som ett vapen, som ett argument, som ett hot. Inte uttalar sin åsikt eller sitt hjärtas melodi, inte säger saker som man känner bottnar i just den personen utan bottnar i nån religiös allmän värdegrund som är inlärd och uppfostrad och aldrig ifrågasatt eller tvättad,centrifugerad, torktumlad och upphängd i en annan värld med en annan värdegrund. Det är som den där leken "SPEGEL". Nån säger Oj, vad ful du är och då svarar den andra Spegel, vilket då betyder att anklagelsen studsar tillbaka till den som sa först. Sen säger den första Dubbelspegel, så säger den andra Trippelspegel, första säger SuperMegaTurboSpegel, och den andra säger BautaHorrorMultiSpegel och så håller man på sådär tills "argumenten" är slut. Detta är en slags skolgårdsdebatt på gräsrotsnivå. En slags övning i att argumentera på nåt vis. Men hela idéen försvinner ju när nån av dom där debattörerna plötsligt sätter upp handen som en spegel och säger GUD. Och man bara... eh... jaha...då var den leken/diskussionen slut. För man börjar ju inte att argumentera med det!! Och det är så jävla fräckt att i en diskussion, så fort man upplever att man är i underläge och inte har några argument längre så drar man till med vapnet Gud. Och börjar tala i Guds namn och det går ju inte att diskutera eller ifrågasätta, för det är ju en trosfråga. Och jag respekterar folk för det. Jag förstår att vi tror olika i denna världen och jag ser det som en rikedom, jag vill inte att vi alla ska tro och tycka lika, jag tycker det skulle vara pisstråkigt om det vore så. Och jag tänker inte börja strida om Gud eller i Guds namn, för det, om nånting känns ju skändande och hedniskt. Sen får den där snubben i artikel nummer 1 där ovan säga vad han vill om "myten" men så länge folk krigar i Guds namn och pratar om det som att det skulle vara Guds vilja att bomba ner folk och städer så FINNS det ju religiöst våld. Så är det ju. Och det är förkastligt. Och dumt. Och tråkigt. Vem orkar strida om trosfrågor, det är väl var och ens egen sak vad som tror på. Men det tycker inte de flesta som tror. För de flesta som tror har nånslags jävla behov av att tala om hur man tror rätt. Och ju fler människor som babblar om hur jag ska tro för att tro rätt, desto mer upplever jag således att jag tror fel och drar mig följdaktligen ur.

Jag drog mig för övrigt också ur ett förhållande för nån dag sen. Bland annat p.g.a. just detta. Ja, jag gjorde slut med denna trygga, stabila, visserligen frånvarande men ändå fantastiska mannen i Grekland. Dels för att sättet han väljer att visa sin "enorma" kärlek inte tilltalar mig. Jag har hela tiden tyckt att denna enorma kärlek dessutom är ogrundad eftersom den infann sig ungefär efter en kvart. En halv dag senare hade han sagt att han älskar mig och ett dygn senare ville han gifta sig. Det betyder i praktiken att allt mellan att man träffas och det att man gifter sig som en pik och fantastisk höjdpunkt, hoppade han över. Men den påföljden att det blev skittråkigt. Natruligtvis ännu mer tråkigt eftersom vi ses och länge kunde skylla på det faktum och trodde på hans ord att allt skulle bli annorlunda när vi äntligen skulle få se varandra. Men nu har jag insett att jag inte är förälskad i honom. Jag skulle gärna vara det. Jag är väldigt förälskad i tanken på chokladbarn och ett börja bygga bo och hitta en andra hälft. Det har jag inte varit intresserad av på tio-tolv år. Sådär seriöst liksom. Men nu känner jag mig redo och skulle förstås väldigt gärna ha lyckats på första försöket. Mitt tålamod är som bekant inte särskilt långt och jag gillar inte att misslyckas med saker. Och jag bet ihop ganska länge, just bara därför. Men man måste vara sann mot sig själv. Jag kan inte gifta mig med någon bara för att den personen är den enda som friat. Jag kan inte skaffa barn med någon bara för att den personen är den första som ansett mig vara ens en smula kapabel att ta hand om barn. Även om han nog lät mig förstå att min uppgift främst var att vara vacker och duktig på mitt jobb. Uppfostran, kunskap, filosofi och teologi skulle hålla mig ifrån. Inte för att inte respekterade min åsikt, det var bara det att den var fel och därmed helt onödig att yppa. Han visste till och med mer om mina vänner, min familj och mitt land än vad jag gjorde och detta enbart på grund av att han trodde på Gud, kunde sin bibel utan till och därmed kunde applicera precis allt i verkliga livet på nån text ur nån bok av nån lärljunge. Och så var den saken ur världen. Spegel.

Största anledningen var ändå att inget som kom ur hans mun kom från hans hjärta kändes det som. Han kunde aldrig visa sina känslor via sina egna upplevelser utan allting refererade till Gud på ett eller annat vis. Jag är inte mycket för komplimanger annars heller utan gillar mer när folk uppmärksammar en för de sidor som verkligen är specifikt mina, goda eller onda sådana. För det är ett tecken på att man inte är allmängiltig för den andra. Ett tecken på att man har noterat just dom speciella sidorna och att det är därför man är förtjust. Eller inte bara egenskaper utan också intressen och passioner. Jag blir mera kär om nån frågar om mina bilder på lövverk på facebook eller mina ryska trädockor än om nån säger att jag är Guds skapelse och är så vacker när jag ler. Jag blir mera kär om nån bryr sig om att fråga om den där väninnan jag går på kaffe med varje dag, vad hon heter och hur länge vi har känt varandra och hurdan kontakt vi har än om någon säger att det är Guds vilja att jag har henne medan jag väntar på att karln ska få sina papper i ordning och komma hit och underhålla mig. Som om inte jag skulle behöva min kaffeväninna sen när han är här. Som om hon är en liksom tillfällig leksak i väntan på den stora, fantatsiska mannen. Oh please säger jag...kom ner på jorden människa. Nä, ursäkta Gud, men det blir en väldigt enkelspårig och opersonlig dialog när allt ska vi profetiorna och svänga.

Till en början var det skönt med en lugn och stabil och trygg man som höll ihop medan jag krackelerade känslomässigt. Till slut upplever man detta känslolugn som är så otroligt högaktat i kristna sammahang, har jag läst, som likgiltigt. Också passion, flirt, humor, romantik (även om jag spyr viss romantik, ogrundad romantik framförallt) och allt det här som föraktas och som vi inte ska sträva efter och som inte är "riktig" kärlek, är viktigt för mig. Och det är skitsvårt att flirta med en profet. Det är nåt av det tråkigaste jag har varit med om. Alla vuxna, kloka människor kan säga att i långa loppet är kärlek egentligen vänskap, respekt och lojalitet. Kanske är det sant men jag vägrar acceptera att det inte ens i början skulle få finnas lite spänning, flirt, roligt, skoj, humor, passion. Jag vägrar. Det måste gå att få alltihop. Utan att för den skull kallas kräsen... Vilket jag för övrigt tycker att man har all rätt att vara, när det kommer till den man ska leva med resten av sitt liv.

Mannen har inte accepterat, ej heller respekterat mitt beslut. Han ignorera egentligen helt och hållet vad jag tycker och känner. Han säger att vi kommer att bli tillsammans, för det är Guds vilja, och så ska det bli. Och jag respekterar hans Gud och hans tro och tänker att om detta får honom att må bra och kämpa med sitt så är det helt okej. Sen blir ju naturligtvis mållös när jag säger att vi kommer INTE att bli tillsammans för det är Guds vilja. Min Guds vilja. Då säger han nej. Nej. För det är hans Gud som räknas då. Antar jag. Min Gud förlorar alltid mot hans. Spegel. Vad min Gud har att säga mig är inte relevant. Min Guds åsikt respekterar han inte. Och igen en gång så är det den "riktiga" kristna som är respektlös och inte kan respektera andra för det dom är och det dom tycker. JAG kan utan problem leva med att han tror som han vill eller att andra tror som dom vill. Det är helt lugnt för mig. Men varför är det aldrig lugnt att tro som jag gör? Varför är det alltid ett mål för anklagaelser och ifrågasättande? Och varför bryr man sig överhuvudtaget om att ifrågasätta trosfrågor. Jag tror på ufon, astrologi, reinkarnation, medvetenhet och intuition. Jag tror på sanning, ärlighet, meditation, healing, reiki, stearinljus och skribasånger. Jag tror på ljuset, på att ge och ta och på att lyssna. Jag tror på skratt och gråt och fritt känsloflöde när man vill och var man vill. Jag tror på vatten. Jag tror på barn och resenärer. Jag tror på massage, sömn och värme. Jag tror på att allt kommer tillbaka. Jag tror på cirklar, bollar, bubblor, runda grejer, prickar, glober, kulor och klot. Jag tror på konst, träd och inredning. Jag tror på snö och hav och löv och kärlek. Och vad alla andra tror på är helt okej det också.

I artikel nummer ett ovan skriver han i slutet att snart kan våra fiender kanske blir våra vänner. Och jag tycker att han den meningen beskriver hur på djupt vatten den där människan är från första början. Det är skevt, hör ni det, det är skevt så in i bängen när man från första början utgår från att dom andra är fiender och att "dom ska bli" vår vänner. Fattar inga den där muppen att om vi vänder på steken så är vi fienderna och det vi som ska förändras för att få bli deras vänner. Den där meningen är kärnan till all jävla osämja i hela världen. Men, jag respekterar honom för hans åsikt. Om den där uppfattningen om att religiösa krig bara är en myt, får honom att må bra och känna sig tillfreds och lycklig, så ska han få tro det. Jag har inget behov av att han ska tycka som jag. Men så är jag ju inte heller kristen. Alldeles tydligt.

Om Note to the world

Nu är tiden inne att ta itu med alla monster som spökar. Gå till botten med allt och inse att alla har sina skelett i garderoben. Liksom på riktigt. Gå djupt och sen gå ännu djupare. Länge, länge har vi kommit undan men många med mig har de senaste åren tagit tjuren vid hornen och sett sig själva i spegeln, sett sig själva i barndomen och i framtiden. Bearbetat, rivit upp, sörjt, sovit, sörjt igen, bearbetat, pratat, rett ut, lämnat, gått vidare och blivit starkare. Nu kommer vi inte att komma undan. Enligt alla stjärnor och planeter är det dags. Annars smäller det. Om det får chansen att smälla så blir processen betydligt längre. För de flesta kommer det att smälla.

Alla har vi vårt. Föräldraband, relationer, trauman, kriser etc. Vi lever i relationer som vi inte trivs i, vi lever liv som andra ordnat för oss, vi jobbar på arbetsplatser vi inte uppskattas på, vi längtar efter nåt annat, nåt bättre. Vi förgiftar oss och avtrubbar oss. Vi stressar ihjäl oss och vågar inte säga nej. Vi glömmer bort vår hälsa, våra barn, vår familj. Vi ljuger och är oärliga både mot oss själva och andra.

Det är löjligt att tro att vi ska bli perfekta människor. Det kommer aldrig att hända. Vi gör alltid misstag och det ska vi göra också. Men att jobba mot lite medvetenhet, ärlighet, öppenhet och lycka kan väl knappast skada. Så vitt vi vet har vi ett liv och hur vi väljer att leva det, är upp till var och en.

Men finns det nåt vi vill förändra, finns det nåt som inte är "sant" så kommer det att visa sig nu. Vi kommer inte undan längre. Vi går mot en tid av upplysning, medvetenhet, vakenhet och ärlighet. Men innan vi når dit så måste vi ner, djupt, djupt ner i mörkret en sväng först.

It's now or never. :)

Om Roliga Saker

I septmeber drack jag inte, rökte inte och åt inte Hesburger. Däremot handlade jag två par skor, en trädocka och en monchichi. Roliga saker just nu är att det känns som att jag är stark och har kontroll när det kommer till shopping. I nåt skede under månaden hade jag grymt behov av att röka och dricka. Det är nog för att det blir kallare i luften och jag har alltid blivit ganska glad i sprit och cigaretter till hösten. Tobak smakar godast i krispig höstluft och tanken på att stå och dricka lonken på nån busshållplats under en gatlykta känns bekant och tyvärr lite romantisk. Men det var inget mer med det, jag drömde att jag var skitfull och att jag rökte och det var jävligt obehagligt att vara full i drömmen.

Hur som helst och känns det som att jag har koll på shoppandet. Tänk att det tog nio månader innan jag lugnt kan känna att jag kan köpa en grej utan att för den skull köpa en massa annat. Eller att jag kan vänta med att köpa grejer några veckor, även om jag har pengar. Oftast glömmer jag ju bort plagget eller saken om jag inte köper den direkt och det om nånting är väl ett tecken på att jag inte behöver skiten egentligen. Jag är väldigt stolt över att vi är sju dagar in i oktober och jag har inte köpt nåt alls fast jag har pengar. Jag har snurrat i affärer men hela tiden känt att äh, det där kommer jag ändå aldrig att använda. Jag har börja känna skillnad på mina impulser, skillnad på när jag gillar en färg eller en modell eller ett tyg och när jag faktiskt gillar hela plagget som helhet... Jag har köpt så mycket kläder p.g.a. färgen eller tyget.Kläder som aldrig har passat eller helt enkelt inte passat min stil men som bara tyget har varit så vackert så att jag inte har kunnat låta bli. Det finns ju himmelskt mycket vackert men vissa grejer är ju vackrare i andras hem eller på andras kroppar. Det är rolig sak! Att ha kontroll över sina impulser!

En annan rolig sak är att allt smink och salvor och krämer och parfymer och hårband och spännen och tandkräm och schampon och oljor och puder och pennor och läppglans så småningom börjar ta slut. Jag har köpt två shower gel på nio månader. Det är allt jag har inhandlat i liksom kosmetika/hygienartikel-väg. Kan ni begripa hur mycket jag har samlat på mig? Detta mycket p.g.a. många flytter och resor som gör att man glömmer hemma och köper nytt i utlandet och så samlar man på sig en massa burkar och flaskor. Men nu börjar det faktiskt sina. Ännu räcker det en god tid framöver men jag har så mycket utrymme i mina lådor och skåp nu så det känns väldigt roligt. Nästa gång jag köper en bodylotion eller nåt smink så ska jag köpa kvalitet, nåt riktigt bra, drygt och gärna dyrt.

Mitt klädskåp börjar också vara tomt. Nu har jag genomlevt tre årstider, vinter, vår och sommar och kan nu på rak arm säga vilka plagg jag helt enkelt inte använder. Dem har jag gett bort eller sålt bort. Så nu börjar jag ha en massa ordning och utrymme i mina skåp. Det känns också väldigt kul. Jag vet att dom plagg jag har i skåpet nu så använder jag faktiskt och trivs i. Det är nåt väldigt skönt och tillfredsställande att inse vilka plagg som är rena rama självbedrägeriet. Det känns coolt att vara okej med att det här plagget är "jag" och dom där andra plaggen är "trendigt" men inte jag. Det känns fint att acceptera sin egen stil (eller icke stil) så helt och fullt så att man utan dåligt samvete kan ge bort eller sälja urfina plagg som tyvärr inte är skapta för mig. Plagg som jag har köpt för att jag har trott eller önskat att jag varit någon annan än jag är. Det känns vuxet att ta det steget att i framtiden fylla mitt klädskåp med MINA kläder och inte med drömmen om mina kläder...

Annat roligt är att jag känner mig trygg och lugn i mitt ganska tråkiga förhållande till mannen i Grekland. Hade väl nån panik över det också i nåt skede, att jag inte "känner" tillräckligt eller att jag känner fel saker. Jag har fått inse att kärlek inte är problemfritt vilket jag har inbillat mig. Riktig kärlek är däremot när man vill lösa problemen och kompromissa och försöker kommunicera med varandra istället för att ge upp. Just nu är jag inte hysteriskt passionerat förälskad på det sätt som jag kanske ha varit tidigare eller som jag har trott att man ska vara. Just nu är jag bara väldigt lycklig över att vi pratar och är ärliga och säger direkt när nånting känns galet, även om det inte alltid är grejer man vill höra. Jag är väldigt stolt över mig över det. Att jag talar och säger ifrån. Drar gränser. Det gäller i andra sammanhang också. Att jag säger nej, tackar nej och gör val som passar min rytm och kalender. Jag är väldigt stolt över att göra lite mindre, vara lite mindre duktig och behändig. Jag är väldigt, väldigt stolt över det.

Jag är väldigt stolt över att jag gör klart för mannen i Grekland om vad för slags fruntimmer han slagit sig i slang med. Och jag är väldigt ärlig, brutalt ärlig. Jag marknadsför mig som den jag verkligen är och inte den han vill att jag ska vara, eller den jag tror att han vill att jag ska vara, eller den jag vill vara, eller den jag drömmer om att vara. Utan verkligen vem jag är och hur jag lever och tänker. Jag vill inte, kan inte tumma på det. Jag är väldigt självständig och behöver en som är det också. Jag vill inte ha en svans. Jag vill ha en man som har ett liv, ett intresse, ett sammanhang, en glöd. En glöd. En egen passion för nånting som jag kan bli attraherad av. På samma sätt som han blir attraherad av min glöd.

Jag är också väldigt stolt över att jag har rett ut mina tankar och samlat dem och insett att det jag vill behöver inte vara det nån annan vill. Ibland börjar man leva upp till nån annans dröm eller man börja tycka att ens förhållande ska se ut som nån annan vill att ett perfekt förhållande ska se ut. Det finns mycket man ska leva upp till och framförallt ska man få det att se ut som att allt är perfekt hela tiden. Nu känns bra när jag har fått klart för mig vad jag vill ha, hur jag vill ha det, i alla fall just nu. Om han vill det också, och kan möta mej i detta, så kommer det att gå bra det här.

Så, ett litet inlägg fullt med klappar på axeln. ;)

Om Seportaget

Oj, oj tiden går och jag hinner inte med allt som det ska bloggas om. Har ju knappt hunnit konstatera att septembermånad överlevdes och att nya mål för oktober är lagda. Nå mer om det senare. Det som trycker mest på just nu är ett blogginlägg om det omtalade programmet Seportaget: Efter tre vintrar kommer våren, som behandlade den tragiska självmordsvågen bland unga i Pargas de senaste åren. Jag skrev visst nåt inlägg tidigare om detta och mycket av det jag iakttog då fick jag bekräftat i och med programmet.

Programmet var ett bra program och om det var på ungdomarnas initiativ så var det ännu bättre. Jag lyfter på hatten för ungdomarna och jag tycker det är helt rätt att programmet har väckt diskussion oberoende vilken vinkling eller vilket syfte av programmet man väljer att diskutera. Trots detta blev jag aningens otillfredsställd. Jag har i flera dagar försökt sätta fingret på vad det var som för mig inte var sant. Det kändes som om en väldigt väsentlig poäng fattades, men jag kunde inte komma på vilken det var. Denna poäng satt så in i bövelen djupt inne i mej så den börjar först idag, efter att ha fått bolla med en väninna, komma fram. Ännu är den inte helt glasklar men ganska ofta brukar det klarna medans jag bloggar. Bara det faktum att den här känslan jag hade efter programmet, en slags djup, primär obehags-känsla blandat med sorg och ångest. Usch, jag börjar gråta medan jag skriver och bara det är ett tecken på att nånting har sprungits förbi i ren och skär panik och desperation och vånda. Nånting väldigt skadat inom mig får sig en smäll på käften när jag ser programmet och det rör om i min egen tonårsgryta nåt fruktansvärt och jag blir helt kall och blek när jag tänker på den tiden som var och att allting tycks se likadant ut nu. Eller värre. Vad vet jag. I kampen om att överleva tonåren har jag sprungit förbi alla dom känslorna man hade då, ignorerat dem och dämpat dem på ett eller annat sätt. Löst det snabbt bara, för stunden.

När jag ser programmet ser jag igen en massa människor som i kampen om att överleva tre tragedier försöka lösa nånting snabbt som fan. Med möten, diskussioner och gräl om huruvida ungdomsgårdar behövs eller inte. Och jag blir så förvirrad och frustrerad när så mycket av programmet handlar om att det inte finns nåt för ungdomarna att göra, dom har ingenstans att ta vägen...

Men varför ska dom ta vägen?

Till saken hör att vuxna verkar tro att när deras barn kommer i tonåren så är det allra värst för dom vuxna. Precis som när vuxna skiljer sig så verkar dom tro att det är värst för dem, inte för barnen som är tvungna att anpassa sig till de vuxnas beslut. Jag säger inte att barn och ungdomar ska ha rätten att bestämma men för alla vuxna i världen vill jag upplysa er om att tonåren ändå är allra, allra värst för dem som faktiskt är i tonåren. Så kan vi nu en gång för alla sluta förpassa våra tonåringar bort från hemmet. Tonåringars illamående beror inte på huruvida det finns en ungdomsgård eller inte. Mår man illa så mår man illa överallt, eventuellt får man en paus i illamåendet bland vänner på ungdomsgården. Men så fort ungdomsgården stänger så är illamåendet tillbaka.

Jag ville p.g.a. diverse orsaker inte vara hemma under min egen tonårstid. Jag hängde på stan. Vi satt på olika utvalda ställen, dom som rökte rökte, dom som drack drack. Mest umgicks vi och spanade efter dom vi var kära i. Vi pratade om skolan och familjen. Om varandra. Jag tänkte tankar som jag inte berättade för nån. Som jag aldrig berättar för nån. Jag tänkte på självmord. Absolut. Och jag var inget "speciellt" barn, ingen skulle ha misstänkt nåt sånt. Jag tror inte att jag är ensam om dom här tankarna. Saker och ting i tonåren är så in i helvete jobbigt så det är inte så jävla konstigt att man som vuxen inte minns hur jobbigt det var. Det kallas förträngning. Det kan vara olika saker, kärlek, kroppen, skolan, mobbing, hemförhållanden, kläder, pengar, acne, skilsmässor, flytt etc. plus ett hav av hopplösa hormoner man inte vet vad man ska göra med och som inte verkar hitta sin plats i kroppen. Det handlar om hångel, sex, relationer, utveckling... Ja men you name it. Ångesten och förtvivlan, liksom lycka och eufori kan nå oanade höjder. Höjder som på äldre dar inte ens går att nå även om man ville det.

Vi hängde i Piugen. Där fanns en ung familj som höll ordning. Där fick man vara som man ville. Dom vuxna talade till en som om man var vuxen och hade ansvar för sitt eget liv. Jag mådde väldigt bra där. Det var tydliga reglern, gränser för vad som var okej och inte. I övrigt fick man se ut hur man ville, man fick må hur man ville, man fick sitta-stå-ligga hur man ville, man fick pussas med vem man ville. Jag sov väldigt ofta där. Dom vuxna väckte mig vid tio när piugen stängde. Jag är absolut FÖR ungdomsgård. Absolut. Men det ska vara ordning och reda. Det ska finnas vuxna som inte är intresserad av att vara kompis med en. Som låter en vara och har ett eget liv. Men som finns där om och när nånting händer.

Dom kallaste kvällarna hängde vi i Lyan. Eller så gick vi dit för att värma oss. Vi stank sprit och cigaretter ibland och kände oss inte välkomna där. Vi var målade i ansiktet och svor ganska mycket. I Lyan var det ganska helylle och lugnt. Folk spela spel och umgicks där med men språket och attityden var en annan. Men det var väldigt varmt där inne även om åtminstone jag kände att här får man nog inte riktigt vara som man vill. Alltså...jag förstod att tanken var att man fick vara som man ville men i praktiken var det inte riktigt så. Det kändes ibland som att man störde. Att man var i vägen. Ungefär som hemma. Men vi gick dit i doser, till Lyan, för att värma oss. Sen gick vi ut igen under nån lyktstolpe och huttrade tills det blev olidligt och vi fick gå in och värma oss. En tid arbetade där en kvinna från Amerika. Under den tiden fick man vara som man ville i Lyan. Hon tog emot alla och tog hand om oss. Det gick att prata med henne också. Hon var väldigt mjuk men samtidigt väldigt färgglad och speciell. Det var som att hon hade hamnat fel. Men hon var väldigt inbjudande och varm och fördomsfri och tröstande. Till henne har jag berättat några hemligheter som ingen annan fått veta och aldrig heller kommer att få veta. Jag vet inte var hon är idag. Hon försvann plötsligt. Jag tror hon fick sparken. Dom där  vuxna i piugen försvann också. Kanske gick inte deras godisförsäljning runt. Jag vet inte vad som hände. I gymnasiet hade vi en färgglad och varm och fördomsfri religionslärare. Hon försvann också. Ingen verkade riktigt orka med oss. Vi var för jobbiga och finniga och fel. Inte ens våra föräldrar orkade med oss. Inte allas i alla fall. Vissa föräldrar orkade både med sina egna och andras.

Jag hängde hos kompisar. I en kompis källare gjorde vi allt. Vi gjorde allt förbjudet där i källaren. Det är väldigt skönt att göra förbjudna saker i en källare när det finns två vuxna på övervåningen. Om och när nånting händer. För det händer alltid nånting. Nån blir för full. Nån blir dumpad. Nån vågar inte gå hem. Vuxna kan hålla på och förmana och varna och sätta upp regler och säga ifrån. Det ska dom göra också. Det är deras jobb. Men det räcker inte. Dom måste ändå ta hand om oss, tonåringarna, deras barn och ibland andras, när vi gjort bort oss. När vi gjort fel och dummat till det igen. Att hålla på och straffa och skuldbelägga och panikera och skaffa fram ungdomsgårdar på löpande band är ingen lösning. Bara för stunden.

Min kloka man sa en gång att barnen och ungdomarna är på allas ansvar oberoende vem som har fött fram dem. Tar vi inte hand om våra egna barn och andras barn och respekterar dem och lär dem hur man behandlar folk, genom att behandla barnen så, så får vi betala för det senare i livet. För alla barn blir nångång vuxna och barn som inte har blivit omhändertagna och förmanade och älskade av vuxna människor som visat dem respekt (utan att för den skull vilja vara kompis) kommer inte att visa andra människor respekt. Att bli tillrättavisad betyder att någon bryr sig om en så pass mycket så att man orkar tillrättavisa denne. Det är när vi är likgiltiga mot våra tonåringar som vi får problem. När vuxna börjar bete sig som tonåringar mot sina tonåringar så går det åt helvete. Liksom whatever. Det är vuxnas jävla plikt att säga att dom älskar sina barn även om barnet skriker att dom hatar det fem gånger per dag.

Jag vet inte min poäng. Poängen är väl att tonåren suger för det mesta och för de flesta. Det är naivt att tänka att bara för att ingen i programmet sa exakt vad dom mår dåligt över så skulle dom inte må dåligt. Tonåringar mår skit för att dom är tonåringar och det ska dom göra. Dom ska höras, synas och lukta illa eller för mycket billig parfym. Dom ska leta stil och ändra stil och ha rätten att göra det. Dom ska testa grejer och göra fel, göra bort sig och göra om, och antagligen göra fel igen. Och dom behöver vuxna vid sin sida som tillåter dem att leta, göra bort sig, sminka sig fult och bete sig "opassande." Dom behöver däremot INTE vuxna som fixar allt. Som säger hur dom ska sminka sig eller klä sig, eller vara och göra eller vem dom umgås med och var. Den generationen vi pratar om nu, dom ungarna är födda av fixar-föräldrar eller bomullsföräldrar som ska fixa allting så att allting blir bra. Fixa bort det där jobbiga och ångestfyllda. Men allt går inte att fixa bort, vissa saker, som t.ex. tonåren, måste genomlidas även om det är jobbigt. Det man behöver då är vuxna som står vid ens sida hela tiden, uppmuntrar en att leta efter sig själv, hitta sin stil. Inte en vuxen som serverar en stil och säger att den här är bra, nu blir du pop. Nu börjar du må bra. För det handlar inte om att bli pop. Även dom som är pop våndas i tonåren. Det handlar om att stå ut med sig själv. Och när man försöker stå ut mej själv så blir det inte bättre av att nån försöker erbjuda en en variant av en själv som inte känns som en själv. Nu blir det väldigt flummigt här...

Det handlar om att stå ut med sig själv. Då behöver man vuxna som stöttar en och som inte har fullt upp med att stå ut med sig själva i sin tur. Dom där vuxna i piugen var anställda där, alltså fanns dom där för oss. Hon där amerikanskan tog sitt arbete som ungdomsledare på allvar och fanns där för oss, oberoende hur vi var eller såg ut. Hon kokade alltid te och frågade vad som händer där ute i kylan. Hon bara lyste av självkänsla och självförtroende och det smittade av sig. Hon var så bekväm med sig själv. Föräldrar på övervåningen som tittade på teve fanns där för oss kändes det som. Vi åt dem antagligen ur huset och gjorde säkert saker de inte skulle ha uppskattat men vi fixade själva sysselsättning åt oss i en trygg omgivning.

Jag vet fortfarande inte vad min poäng är. Men det finns i alla fall så jävla mycket vuxna som har så mycket problem med sig själva så dom knappt kan se nån annans problem. Om alla vuxna kunde ta sitt ansvar och ta itu med alla sina egna monster, reda ut dem och komma till ro, så skulle de inte vara så jävla rädda för barn och ungdomars monster. För alla har monster i sig, svarta sidor, dunkla och förbjudna tankar som i värsta fall kan bli handling. Monstren på bordet nu för fan, så inget dumt händer. Kommunikation!! Tala med varandra, visa känslor, säg vad ni tänker högt, var ärliga och avdramatisera all skit genom att formulera det högt och märk att ni inte är ensamma och tillsammans kommer vi igenom även denna våg av mörker.

Vi har de senaste 15-20 åren, typ efter laman på nittiotalet så tror jag att vi gick in i en polerad fasad-period där allt skulle åtminstone till det yttre skina. Tårar, snor och svett var fult och tecken på icke-kontroll medan skinande leenden, dyra bilar och small-talk var ett tecken på sundhet och harmoni. Det är när man inte kan leva upp till detta, när ens inre monster inte vill vara instängd i en lyxig nytvättad bil, när ens känslor hålls i styr med hjälp av tv-spel och datoranvändning, när ens morsa gråter i smyg i jacuzzin i det nykaklade badrummet eller när ens farsa måste ta en jävla massa lån för att betala för all flärd man måste krama sig med, det är då dagens tonårigar med allt sitt saliv och all sin svett och alla sina finnar och sina svarta okontrollerbara känslor och tankar plötsligt får för sig att självmord är lösningen.

Det är så jävla mycket man ska leva upp till nuförtiden. Det är fan inga konstigt att man som sjutton år ung inte orkar mer. Jag fattar det alltså. Alla ska leva upp till allt och vi glömmer att vara dom vi är och ta hand om varandra för dom som vi är. Kan vi stoppa den här jävla karusellen nångång?? Kan vi gå tillbaka till det som är viktigt och sluta acceptera allt vi matas med dagarna långa? Kan vi sluta jämföra oss med varandra och mäta allting i prylar och flärd? Finns det nån möjlighet att vi skulle kunna leva här tillsammans på denna jord i harmoni, på riktigt, där människor har svarta och vita sidor, där människor har känslor, där människor blir sårade, besvikna, lyckliga och euforiska och får visa det och lära sig att hantera det? Kan vi få vara ärliga med hur vi känner även om det innebär saker som vi är rädda för att säga och för att höra? Kan vi uppfostra våra barn att livet inte är avtrubbat, jämnt och enkelt? Livet är upp och ner och hit och dit med allt vad det innebär och vår uppgift är att lära oss stå ut med det, med oss, mitt i det, livet, eller kaoset eller vad det nu är...? Stå ut, komma vidare, bli hela. Feel, Deal, Heal. Amen.

P.S. Kan dom där vännerna i programmet få nån hjälp för jag tycker det ser ut som att dom inte är helt färdiga med sin process. Dom där tjejerna låter så himmelens duktiga och kloka och killarna vågar inte riktigt ens närma sig faktumet utan slirar liksom lite runt alltihopa och jag känner bara instinktivt att dom skulle behöva få krackelera i bråddjupt ångest-gråt och primärskrik några gånger och sen sakta samla ihop sig. Men det kanske dom har gjort...vad vet jag...men det känns inte så...