Dag 1 i Löparskolan

Först gick jag motvilligt till en naturstig i skogen som jag hade valt ut för dagens pass. Kände mig som en idiot redan när jag gick dit och tyckte att alla tittade på mig som att: Hahahaha, nu ska hon springa jävla fläskberg. Ungefär. Höll inte ens på att komma över vägen eftersom jag hade så jävla låg status och inget självförtroende men till slut så var det en schysst audi som lät fläskberget vanka över gatan. Ju närmare naturstigen jag kom desto bättre kändes det rent mentalt men benen verkade ju inte ha vaknat riktigt och tyckte att dom var obekväma att ha att göra med. Men jag tror allting grundade sig i nånslags mental spärr och avsky och förnedrings-varningsklockor och självförakt. Väl i skogen ville jag inte gå så långt in för tvärtemot vad alla andra verkar tycka så hatar jag skogen. Jag hade glömt hur mycket jag hatar skogen. Jag får panik av att vara omringade av kräk- och spindelfyllda träd och jag är livrädd för att inte hitta ut. Det som folk får av stora torg och öppna slätter, det får jag i skogen. Det känns trångt. Och det börjar klia överallt.

Nå tack och lov var havet placerat alldeles bredvid så jag valde springa längs med vattnet. Jag valde en sträcka mellan en båt och en ful sten, där det inte var så blött och klottigt och sen satte jag liksom igång då. Med springandet.

Att man kan känna sig fånig.
Det var absolut mer fånigt än tungt. Så fånigt så att jag skämdes där i skogsdungen där jag sågade av och an och hit och dit. Vem tror du att du är? ekade i skallen och då jag inte kunde både ha musik och kolla stoppuret på telefonen så fick jag lyssna till mina flåsningar istället. Vilket sen efter en stund, när det vände (jo, det gjorde faktiskt det) blev ganska meditativt och trevligt. Jag försökte fokusera på att tänka att jag var lång och snygg, (för det stod i programmet att man skulle göra det), tänka på tekniken (vilken vittus teknik?) och att spänna bålen (det var det enda jag upplevde att jag lyckades med). Stödet liksom, det har jag nu åtminstone koll på.

Och känslan av idioti var konstant närvarande då jag sprang. Däremot då jag gick kände jag mej lätt och fri och glad och frisk. Att gå, det som hade känts besvärligt när jag gick hemifrån, kändes nu plötsligt som världens enklaste och lättaste sak. Men så fort det skulle joggas så kom skämskudden och dumstruten fram och förstörde. Men till slut dom sista nio minuterna så lyckades jag känna nånslags stolthet och hållning över det jag höll på med och när jag sen gick hem så hade jag en målmedvetenhet som fick alla bilar att stanna utan att jag ens behövde se åt sidan. Ungefär som den där lilla tjejen som sprang till bussen. Den där kaxiga tjejen som jag en gång var.

Jag är nöjd över min första dag i Löparskolan.
Jag skäms dock fortfarande men det känns bra att ha fått det gjort, första gången. :)

Fri matlagning åt folket!

Ett projekt till som jag glömde. Fri matlagning åt folket! Jag är uppväxt med en mor som är mästerkock och som lyckas koka soppa på en spik och förvandla nästan allting till delikatess. Hon undrar varför det här med matlagning inte riktigt har gått i arv. Jag vågar påstå att det beror på en enorm prestationsångest i kombination med ett ännu större behov av att vara till lags. Jag vill liksom laga sån mat som hon gillar eller lagar och om jag inte orkar eller vill sätta tid för den sortens kulinariska äventyr så blir det liksom inte av. Jag kan bli helt stressad av vänner och väninnor som liksom bara helt ohämmat slänger råvaror i en panna och sen äter upp det. Dom har ju ingen rim och reson kan jag tycka. VET dom ens vad dom gör? Hur vågar dom ens ställa sig i köket och påstå att dom lagar mat? Dom verkar ju inte ha nån koll på nånting. Dom vet inte ens vad det heter. Jag skulle aldrig ha mage att stå i köket och koka ihop nånting jag aldrig gjort, inte vet vad som heter, inte ens är en egentligen "rätt" och dessutom bjuda på det... Aldrig!! Det är den sortens respekt jag innehar för kok-konsten. Och den gör mig ingen nytta, jag lider ju bara av den. Den hämmar mig och det enda jag vågar mig på är koka ägg och gröt typ. Det senare lyckas jag bara ibland med. I Italien lagade jag en del mat med Alberto som var kock och Dante som var mannen i mitt liv. Och båda blev helt stressad över att jag frågade så jävla mycket hela tiden. Dom bara: Men ta det lugnt, bruden. Det spelar väl ingen jävla roll hur du hackar grönsakerna. Sätt fart på och släng i dom. Det enda som är viktigt är att pizzabottnet ska vara tunt, att pastan inte ska vara överkokt, att vi får vin till maten och att du ler och fortsätter vara glad och vacker. Resten spelar ingen roll. Och så höll dom på sådär och öste än det ena och än det andra hit och dit utan att ha nån koll på nånting. Och det blev skitgott! :D


Så nu, hör upp, gott folk! Den receptlösa och den respektlösa kok-konsten ska få utrymme i världen och i mitt liv! Nu ska jag laga mat och jag tänker inte tänka efter eller följa några recept. Jag ska bara kocka på känsla. Går det åt helvete så är det ju en ny dag imorgon! :)

Dagens rätt är ugnsgräddade grönsaker och svamp i olja och vitlök och en klick guacamole med en skvätt wasabi i. Vi kan kalla rätten för Victorias Secret så får jag ro i själen. :)

Schema för två veckor

Här är schema för första två veckor om ni vill haka på detta märkliga projekt. Jag har gjort det själv genom att kombinera ett Lär-dig-springa-program och ett Lär-dig-promenera-program. Plus att jag har lagt till ett pass Tabata per dag. De där extra uppgifterna som de här löparmänniskorna föreslår för att göra spring-passen lite roligare kan man ju skita i om man inga behöver nån extra morot eller om man bara blir aggressiv av tanken på att folk orkar vara så satans pedagogiska. :)

MÅ:

Gå 30 minuter och fokusera helhjärtat på tekniken.
2 minuter springa, 3 minuter gång x 6, gärna på mjukt underlag, skog, spån, sand...
6-8 minuter Tabata
Ta tre fina bilder.

TI:

Ta dej till något slags natur med ojämt underlag. Gå en timme, tänk på att använda överkroppen för att bli stabil.
6-8 minuter Tabata
Ha en termos med varm saft eller kaffe eller kakao. Njut på nåt vackert ställe.

ONS:

Gå 45 minuter avslappnat och titta på din omgivning.
2 minuter springa, 3 minuter gång x 6, välj en sand-väg, kuta åt ett håll, vänd tillbaka, typ stafett.
6-8 minuter Tabata
Sjung Små Grodorna varannat varv du springer.

TO:

Gå 30 minuter så fort att du inte skulle kunna snacka.
6-8 minuter Tabata
Sätt House eller Trance eller Techno i lurarna och gå bort allt du stör dej på just nu.

FRE:

Vila
2 minuter springa, 3 minuter gång x 6, spring på sportplan, runt, runt
6-8 minuter Tabata
Peeling, shaving, varm dusch, bastu efteråt...

LÖ:

Gå ut i naturen så länge du känner att du har lust. Tempo, tid och takt är valfri.
6-8 minuter Tabata
Stanna upp ibland och andas djupt, sträck på dig och se dig omkring. Ta bilder.

SÖ:

Vila
2 minuter springa, 3 minuter gång x 6, spring var fan du vill...
6-8 minuter Tabata
Glass!!

MÅ:

Gå 30 minuter och fokusera på tekniken. Analysera och jämför med förra måndagen.
2 minuter springa, 3 minuter gång x 6, spring på ojämn mark
6-8 minuter Tabata
Ta tre valfria bilder!

TI:

Gå en timme i intervaller. Tio minuter lugnt och tio minuter fort.
6-8 minuter Tabata
Fotografera tre gröna bilder!

ONS:

Vila
2 minuter springa, 3 minuter gång x 6, spring stafett på sand eller i skogen
6-8 minuter Tabata
Sjung och flåsa!

TO:

Gå ut i naturen och gå så länge du har lust.
6-8 minuter Tabata
Njut! Ta bilder!

FRE:

Ta en kompis med ut och gå. Raskt en timme. Basta!
2 minuter springa, 3 minuter gång x 6, spring på sportplan. Kompisen tar tid och hejar!
6-8 minuter Tabata
Skvallra!

LÖ:

Gå 45 minuter, så fort så att du hellre skulle springa.
6-8 minuter Tabata
Högt tempo-musik i lurarna.

SÖ:

Fråga dig Vart vill jag? Gå dit och ta bussen tillbaka.
2 minuter springa, 3 minuter gång x 6, spring var fan du vill...
6-8 minuter Tabata
Glass!!


 

Tabata

Tabata är den nyaste och hetaste träningsformen!
Det är hög-intensiv träning i minst 4 minuter men lär ska vara lika effektivt som ett en-timmes-pass med låg intensitet. Jag har testat! Och tycker det är kul, enkelt och effektivt! Jag är lite frälst här och vill dela med mig!

Jag gör för tillfället en 6 minuters Tabata:

20 sek: Knäböj
10 sek: Vila
20 sek: Knäböj
10 sek: Vila

20 sek: Sit-up
10 sek: Vila
20 sek: Sit-up
10 sek: Vila

 20 sek: Arm-press
10 sek: Vila
20 sek: Arm-press
10 sek: Vila

20 sek: Rump-lyft
10 sek: Vila
20 sek: Rump-lyft
10 sek: Vila


20 sek: Hantel-lyft
10 sek: Vila
20 sek: Hantel-lyft
10 sek: Vila

20 sek: Biceps
10 sek: Vila
20 sek: Biceps
10 sek: Vila

Under Vila-delen ska man upp på fötterna och jogga på ställe, oberoende i vilken position man råkar vara. Man kan byta ut övningarna mot vilka man nu tycker att man vill göra. Tips: Om man inte orkar glo på stopp-uret så kan man banda in sig själv som ropar Hepp! var 20:e och 10:e sekund, och sen spela upp det. Då behöver man inte hålla koll på tiden utan kan fokusera helt på vilken övning som kommer när.



 

Projekt och Varför?

Projekt Sommar 2013:
1. Lära mig springa.
2. Odla potatis.
3. Äta vegetariskt och rent åtminstone över sommaren.
4. Laga en eller två masker.
5. Renovera dockskåp.
6. Måla en tavla.
7. Köpa en turkos cykel.
8. Simma och sola.
9. Dansa.
10. Resa till Sicilien två veckor, fast det kommer jag inte ha råd med.

Varför?

1.
*Jag har matångest och är äcklad av mat och känner att det enda sättet att få aptit är att röra på mig fysiskt.
*Jag vill veta om jag kan springa. Om jag kan vara springar-typen.
*Jag har dödsångest och lindrig hypokondri dagligen om jag är hemma och är lycklig. Jag inbillar mig att jag ska dö i kärlkramp, diabetes, hjärtinfarkt, cancer, stroke, blodpropp etc. Jag har mer bukt på dödsångesten om jag känner att jag aktivt gör nånting som sägs förhindra dylika sjukdomstillstånd.
*Jag har just nu tack vare en ganska fysisk föreställning och turné-kånkning i ett år ganska ok flås och muskelstyrka. Det vore dumt att kasta bort det utgångsläget. Hellre jobba vidare.
*Jag lider av Coccygodyni. A.k.a. Satans Ont I Svanskotan. Detta på grund av ett herrans sittande i buss och bil i ett år. Ni kan googla fenomenet och hur undersökningen går till i fall man måste till läkaren. Det är orsak nog för mig att försöka åtgärda svansen med s.k. koti-konsteja. Att lunka, jogga eller skutta på ställe har visat sig "skaka" svanskotan på plats så jag tror, hårt, att springning is the shit för min svans.

2.
*Jag har mat-ångest och måste på riktigt nu försöka styra upp min syn på föda. Och tillagning av densamma.
*Att odla någå som jag kan äta kanske ger en sån kick att jag återfår lusten att äta och att ångesten avtar.
*Dessutom vill jag ta tillbaka potatisen kraft. Jag tycker om potatis och jag mår bra av det, till skillnad från ris och pasta, och jag har leidon på att dieter och media och infall har smutsat ner potatisens rykte. Jag gillar potatis! Det är dessutom en grönsak, hur farligt kan det vara?

3.
*För att all kött-hysteri, alla vakuumförpackningar och halvfabrikat gjort mig äcklad av kött och höna. det ligger inte någå etiska aspekter bakom detta, ej heller dietiska, ej heller att jag skulle vara specifikt äcklad av kött som begrepp. Jag har ingenting emot att man dödar djur för att äta men jag tycker att både djur och människor åtminstone ska ha ett skäligt liv så länge de lever.
*Jag kanske kommer äta kött om jag blir bjuden för jag orkar inte vara ett problem.

4.
*Bara för att jag vill. För att jag vill knåda i lera. För att jag vill göra någå annat än teater.

5.
*För att jag undrar om jag kan och har nerver. Det här kommer att bli ett evighets-projekt. Det finns inga garantier på att det kommer att vara klart till hösten. Det finns en hel dockskåps-värld att utforska där ute...

6.
*För att jag behöver en tavla och jag har inte råd att köpa en.
*För att jag vill.

7.
*För att jag vill.
*För att liksom Why not?
*För att jag vill testa cykla till Norrskata.

8.
*För att det är det enda rätta.
*Endorfiner.

9.
*För att det är det enda rätta.
*Endorfiner.

10.
*För att jag behöver bort två veckor per termin för att slippa vara tillgänglig.
*För att jag behöver ligga i poolen och i solen.
*För att jag vill utforska Siracusas gränder och mat.
*För att jag vill veta om det stämmer att jag faller Sicilienarna i smaken. :)

Amentackpåförhand.
Hur ska jag lyckas med det här?
Hur ska jag ha råd med det?
Jag vet inte.
Men det måste gå.
The sky is the limit.





 

Löparskolan

Nu har jag beslutat mig för att lära mig springa. En halvtimme. Till att börja med. Till saken hör att jag avskyr att springa. Jag har undvikit det och föraktat det så länge jag kan minnas. Men ändå tycker jag att jag skulle vilja kunna säga att jag kan springa. Att jag springer. Att jag är en springande människa. Inte fort eller så. Men jag skulle vilja kunna säga att jag far på länk. Och jag skulle vilja kunna klara av det och framförallt skulle jag vilja kunna länka utan att känna mig som en idiot. För man ser ju ut som en idiot. Ingen annan ser ut som en idiot. Men jag ser ut som en idiot. Och det är det här som stör mig. För jag tror att vissa saker lär man sig aldrig, oberoende hur mycket man övar, bara för att man 1. Har fått för sig att man inte kan, vill, borde, orkar eller att "man inte är springar-typen" MEN framförallt 2. Man har fått för sig att man ser ut som en idiot.

Nå. Kanske man ser ut som en idiot. Men å andra sidan. Vad spelar det för roll? Det måste vara tillåtet att se ut som en idiot ibland, speciellt om det är hälsofrämjande och sunt. Och det här med att springa en halvtimme känns faktiskt lika omöjligt som det nångång kändes för mig att vara nykter och bra gick ju det när man väl bestämde sig. Och det var verkligen ingen som lovade att nykterheten och rökfriheten skulle vara lätt och det var sannerligen heller inte något jag "ville". Gärna hade jag väl fortsatt på i samma takt som i ungdomens glada dagar om jag inte på nåt undermedvetet herrans plan begrep att nånting måste vara oerhört snett och vint och åt skogen då jag behandlar min kropp på det här viset.

Det är nämligen en myt att allting sku handla om vilja. Jag hör hela tiden överallt att det går inte att sluta med det ena och det andra om man inte verkligen har viljan och motivationen. Och jag tror att det är bullshit. Faktiskt. Jag tror att det är precis lika svårt att sluta oberoende om man vill eller inte. Abstinensen och ångesten är lika stor oberoende. Däremot så är det viktigt att man bestämmer sig. Hårt. Och sen gör det. Och sen suger det. Och det är astråkigt och du vill dö och förintas från jordens yta och allt det där... Men sen vänder det. Och det gör det.

Int VILL jag springa. Herregud jag avskyr det. Jag vill mycket hellre ligga på soffan. Men det jag däremot vill veta är att KAN jag springa? Jag har i trettio år tuta i mig självlögner av alla det slag, om vad jag kan och inte kan. Andra har också hjälpt till minsann och hjälper fortfarande och ser till att man nu för bövelen inte åtminstone ska tro att man kan komma precis dit man har bestämt sig för att komma. Senast förra veckan blev jag upplyst om vilka roller jag kommer att få och inte p.g.a. min vikt. Hela livet har kantats av människor som har känt sig förpliktigade att påpeka hur jag ser ut och vad det kommer att innebära för mitt liv. Dom flesta har haft fel kan jag säga. Själv har jag aldrig haft problem med mitt utseende, däremot så har jag fått problem över mitt utseende tack vare andra. Som ung spydde jag upp mat, gömde mat som jag slängde bort och hade nånslags 8 äppel om dagen-diet en tid för att man skulle ha det. Ätstörningar var trendigt, att avsky sin kropp hörde till vardagen, att förakta sig själv och den kropp man hade fått till uppgift att bära var coolt. COOLT. Själv begrep jag ingenting. Jag kände inget sånt förakt. Däremot började jag känna förakt av att spy och mumsa äppel och morot. Jag kände förakt över att jag inte kände förakt för mat. Alltså var det någå fel på mig. Jag som tyckte om mat och trivdes med mig själv var FEL.

Jag är med andra ord trött på att folk talar om för mig vad jag kan och inte. Jag är trött på att jag själv talar om för mig vad jag kan och inte. Att jag själv tillsammans med andra muppar, oftast män i maktpositioner, hämmar mig och begränsar mig och drar slutsatser om mig som inte nödvändigtvis stämmer. Och jag är less på att folk och jag är så sjukt ytliga att de grundar sina åsikter bara på basen av hur folk ser ut och hur de för sig. Jag skulle aldrig våga uttala mig om vem som klarar av vad och inte, om vem som är vilken typ och inte, om vem som är kapabel att jobba var och med vilka uppgifter. Jag känner generellt inte folk tillräckligt bra för att jag ska våga påstå såna saker. I min värld klarar vem som helst av vad som helst om dom bestämt sig. Inte om dom VILL. Utan om dom bestämt sig. The sky is the limit. Och nu fan ska jag lära mig springa.

Om Nuläget

Imorgon är det sista april och det har således gått 1 år och fyra månader sen jag startade mitt lilla omvandlings-projekt. Någonting som började från en liten idé och sen har utvecklats hela tiden. I dagsläget så är jag fortfarande rökfri. (Halleluja!) Jag har druckit alkohol under dessa fyra månader på det här årets sida men det har varit väldigt små mängder och vid väldigt få tillfällen. Vid ett tillfälle förra veckan drack jag mer än JAG hade velat. Det vill säga jag drack två glas vin mer än jag egentligen ville ha för att jag helt enkelt inte vågade tacka nej. Problematiken med att säga nej är nämligen betydligt mer påtaglig när man dricker lite och sunt än när man inte dricker alls. Det verkar som att det är mer accepterat att helt och hållet låta bli än att bara dricka en eller två.

Överlag tycker jag faktiskt fortfarande att det är mer problem med alkoholen än det är nöje och jag ser fortfarande inte riktigt varför jag ska dricka förutom att det stundvis, om man lyckas pricka in ett riktigt gott vitt vin eller om man lyckas få in en riktigt frisk och läskande cider på terassen, faktiskt är väldigt gott.

Nåja, hursomhelst har jag testat mina vingar lite försiktigt här i fyra månader och har nu helt enkelt kommit fram till att det är bra för mig att vara social och gå på middagar och det är helt okej för mig att ta ett glas vin, förutsatt att det är extremt gott, nu och då men att det här med att skåla i bubbel var och varannan helg, kröka mig packad på lonkero och salmiakki eller sänka två och halv flaska rödvin på småtimmarna medan man "pratar ut" med nån sjukt viktig människa som är just så viktig att nästa dag minns man inte vad människan heter, vad den sa eller vad jag ville. Den tiden är förbi. Troligtvis och förhoppningsvis för alltid.

Hesburger-trenden är också bruten. Har vid två tillfällen ätit Hese-burgare och vid de tillfällen har det varken smakat gott eller känts kul. Kicken är borta. Precis som vid alkoholdrickandet. Kicken kommer inte på samma sätt längre. Den avvaktar. Men jag är extremt försiktig, jag vet att den är falsk räv och lurar bakom hörnet för jämnan så jag är inte intresserad av att utmana. Det är viktigt för mig att OM och NÄR jag dricker, shoppar eller hese-mat så vet jag varför jag gör det. Och det är inte för att trösta eller fly eller dämpa nånting utan det finns nån annan mer konkret och medveten orsak. Jag för varje gång vid kassan en dialog med mig själv när jag handlar nuförtiden. Jag för tillbaka grejer och jag ångrar mig och jag har inte dåligt samvete för att jag går till en butik för att köpa det jag ska ha och går ut med just det och inget annat. Om det så bara är ett tuggummi. Jag känner ingen skyldighet mot butikskedjorna på samma sätt som jag gjorde förut. Jag förstår också hur butikskedjor fungerar och hur de placerar sina prylar och vad de lockar med. Jag förstår media och jag kan förutspå farorna på ett annat sätt än förr. Jag försöker se till att om jag handlar någonting så ska det inte sluta med ångest efteråt. Vid ett tillfälle handlade jag så mycket och så "snabbt" så att jag hade ångest efteråt. Tyvärr passade alla plaggen skitbra på mig så notan blev ganska hög och sannolikheten att jag skulle föra dem tillbaka var minimal. Men då redde jag ut detta för mig själv och klargjorde att det här är grejer som passar mig och som jag trivs i och nu ska jag inte ha ångest för det. Nu får jag helt enkelt dra åt svångremmen istället och se till att de här plaggen håller länge, att jag går i dem och att jag har kul i dem. Och så gav jag mig själv en prickning som påminnelse om hur lätt det går åt helvete för en sån som mig om jag inte vaktar mig själv konstant.

Så så här håller jag på. Lev och lär. Gör om och gör bättre. Ha en konstant strävan att förstå mig själv lite bättre varje dag och en konstant framåtrörelse. Lite bättre, lite klokare. Många misstag, många övertramp, många snedtändningar, men också många steg framåt, många resultat och många kloka tankar att ha med sig och att dela med sig av.

I fyra månader har jag dock levt i nånslags 2012-baksmälla. Från att ha satsat så enormt på ett visst projekt och ödat tid och energi på att bryta ingrodda djupa mönster och samtidigt ändå jobbat och levt hela tiden som vanligt och att allt detta sen plötsligt tog slut ledde till att jag tappade riktningen lite, jag tappade fotfästet helt enkelt. Det var som att lära sig gå på nytt. 2012 var tryggt och enkelt på ett vis eftersom det var så extremt. Men det var ju också en drömvärld på nåt vis där jag inte behövde ta ställning eller göra några beslut för besluten var redan tagna och alla visste om dem och jag kunde lugnt simma på i den lilla bubblan jag hade skapat. Och nu skulle jag liksom lämna den bubblan då och ta itu med verkliga livet. Återgå till mitt liv men ändå ta med mig det jag lärt mig under 2012.

Och det visade sig vara ganska svårt. Mycket svårare än att utesluta sig själv från allt och alla sammanhang. Så nu har jag haft en svacka, en rejäl svacka där jag har kämpat för att hitta nånslags gyllene medelväg. Mitt gamla kaxiga jag blandat med mitt nya fromma, renlevnads-jag...svårt. Mycket svårt att hitta medelvägen för en som alltid ska dra allt till sin spets. För en som alltid omringas av nån form av drama. Tråkigt. Medelvägen är tråkig. Och tung. Skit-tung. Att bara lalla sig igenom utan ståndpunkt. För så kändes det faktiskt. 2012 var kantad av "statements" man kunde luta sig mot och trösta sig med och 2013 började helt riktningslöst och utan stöttepelare. Jobbet bara rullade på, inget projekt så långt ögat kunde nå, ingen vision, ingen lust, ingen kreativitet, inget att se fram emot, inget mål att nå...annat än att överleva en dag och sen överleva nästa. Trist. Med andra ord.

Men nu är våren här och jag måste se sanningen i vitögat. Mer om det strax. :)

Om Tredje person

Vad är det som gör att jag tycker om att bli tilltalad i tredje person?

Hur ska jag förklara? Alltså...om någon tilltalar mig som "Hon" eller som "Daniela" i min närvaro. Man gör så här i Österbotten. Jag kommer in i ett rum och någon säger: "Sidu, nu kommer hon också!" Eller istället för att säga till mig "Nå nu kommer vi till ditt problem" så säger dom "Nå nu kommer vi till Danielas problem". Fortfarande riktat till mig och ingen annan. Och i min närvaro. Jag har tidigare kunnat konstatera att jag blir lite smått giftas-sugen av att bli tilltalad med mitt korrekt förnamn. Och det är samma sak med det här österbottniska fenomenet "hon". Om nån ser mig i ögonen och säger "Sidu, nu har hon hittat hit också" så blir jag lite knäsvag. Alltså det låter som en klockren kärleksförklaring i mina öron.

Men jag förstår det inte? Är det för att det blir liksom lite formellt? Att det på nåt vis har sammaklang som typ "fröken", vilket man ju aldrig blir kallad längre. Tyvärr. Jag blir så lycklig när det står Fröken Daniela Franzell på brev och kort som jag får. Alltså jag känner mig så respekterad. Eller när det står Welcome Ms Daniela på teven på hotellrummen när man anländer. Neiti funkar också. Och Signorina Daniela. Jag går igång på det. Och mitt hjärta börjar alltid bulta hårt när jag hör hur jag talas om i "hon"-meningar. Jag gillar det. Men varför? "Nu ska Daniela få säga var hon vill ha sina lampor idag?" säger han där rutiga. Fast jag står alldeles bredvid. Och han riktar det åt mig. Men att bli tilltalad till i tredje person gör att jag tycker att kan vi släcka alla lampor istället och hångla. NU. Så otroligt intressant tycker jag det är att bli tilltalad i tredje person och/eller vid förnamn. "Hur har hon det med örona idag?" Slurp säger det och jag smälter och blir en liten pöl på golvet...

Man kan undra vad det är som gör att jag tycker det här är så himmelens fascinerande. Ingen annan som känner igen sig? Och framförallt, jag undrar om dom som använder sig av den här "tekniken" vet vad dom gör...liksom vilka knappar dom klämmer på...Alltså jag tolkar det som ren och skär flört. Men för dom kanske det bara är nånslags...jamen betydelselös dialekt. I don't know.

Alltså varifrån härstammar detta? Från gamla svartvita filmer kanske...

Upprörd 1

Gjorde just det stora misstaget att titta på halva programmet av De Eurovisa. Ett finlandssvenskt program där nå människor ska sitta och ha åsikter om årets eurovisions-bidrag. Jag vet inte vem de där människorna var och det har heller ingen större betydelse. Jag antar att dom är nånslags teve-personligheter och att de har blivit valda just av den orsaken och ingen annan. Så kändes.

Det som gjorde mig irriterad var att den grundläggande stämningen och inställningen var förakt och negativitet. Utan nån större kunskap i vare sig musik eller än mindre eurovision öste de här människorna kärlekslöst ur sig det ena negativa betyget efter det andra. Detta utan att desto mer motivera VAD exakt i bidraget som gjorde att de upplevde det som tråkigt eller dåligt. Fokus låg också väldigt mycket på hur bidraget borde ha varit och inte på hur det de facto var, vilket ju i den här sortens program faktiskt är det väsentliga. Det fanns inte heller nån egentligen expert i gruppen, någon som kunde komma med lite smarriga insnöade eurovisions-detaljer och inte heller fanns det någon som verkade särskilt förtjust i hela fenomenet. Och då undrar jag: Varför i hela fridens namns sätter man fyra föraktfulla människor i samma soffa för att hacka ner på bidrag efter bidrag? Exakt på vilket sätt kan det kalla underhållande? Varför är det så att en negativ och föraktfull inställning, ironi och verbal "kvickhet" (eller vad det nu var de försökte få till...) räknas som kunskap, intelligens och "smarthet"? Och varför räknas då positivitet, vilja att hitta det fina och ärliga, naivitet, viljan att förstå som nånslags idioti, dumhet och oförmåga att tänka kritiskt?

Jag har stört mig på det här länge! Varför var det i teaterskolan så att de slagkraftiga, kritiska poängerna om varför en pjäs var dålig, vägde tyngre än de positiva, upplevelse-baserade kommentarerna? Och när har de intellektuella, välformulerade (eller nåja...människor som sätter många konstiga ord efter varandra är inte nödvändigtvis för den skull välformulerade), verbalt kvicka åsikterna tillverkade av hjärnan och intellektet blivit sanningen istället för de känsliga, fumliga, flummiga, ogenomtänkta åsikterna tillverkade i hjärtat? När har automatiserad negativism blivit vetenskap och framförallt när har förakt och ironi blivit humor?

Man får skoja och göra sig rolig över bidragen i eurovisionen, väldigt många av bidragen uppmuntrar ju nästan till det, men man måste faktiskt skoja med kärlek och ändå ha nånslags grundläggande intresse och kärlek för hela fenomenet. Man får inte sitta i teve, i en panel, och låta sitt förakt lysa genom rutan. Eller åtminstone så kan man inte bara ha folk som förlöjligar eurovisionen. I så fall får man göra ett sånt program, ett program där man hånfullt garvar åt alla bidragen men då ska det nog kallas nånting annat än "De Eurovisa". När har hånfullt garv och "dissande" blivit underhållning? Vad är det för depp-matt vi ligger under i det här landet?

I Sverige har de motsvarande program. Där har de en programledare som lägger stämningen. Han brinner för hela fenomenet och således är den grundläggande inställningen i programmet positiv. Nu ska vi respektfullt titta på alla bidrag och hålla oss till en saklig men ändå humoristisk och glad nivå. Dock finns det de bidrag som gör att även den brinnande programledaren tvekar på vad han egentligen brinner för men det hör till undantagen. Och det negativa, dissande, ironiserandet ska definitivt vara UNDANTAGET. I vårt land är man ett undantag om man är glad och positiv. Här är den grundläggande inställningen pessimism, negativitet, måla fan på väg, hånfullhet och förakt och ibland, ibland, ibland ser man ett litet jävla minimalt guldkorn i allt det mörka men det ser man knappt då det är så mörkt. Dessutom bländar det så man får ont i ögonen...

Alltså jag blir så upprörd över den här inställningen!! Till allt!! ALLT!! Jag orkar inte med en värld där "Men herregud vad dåligt!" är mera värt än "Men herregud vad bra!" Där man framstår som ett fån om man är glad.

P.S. Min grundinställning till programmet var men herregud vad kul att dom äntligen har gjort ett program i Finland också. Det var då på tiden! Det ska jag se! :) Inte...jaha, har dom börja med det där i Finland nu också. Nå få se nu då om det är någå bra...

Det är grundinställningen jag har problem med!! Bakåtlutad och med armarna i kors-inställningen hos den där damen längst fram i salongen. Man måste ge alla människor en chans goddamnit!! En ärlig chans! På riktigt!

Sen har jag tusen åsikter om varför hela programmet rent dramaturgiskt och kameratekniskt och scenografimässigt och uppläggsmässigt också borde ses över men det orkar jag inte skriva om just nu...

Våga

Nu skriver jag såna saker jag inte vågar länka till facebook.
För tänk om nån blir stött av att jag är:

1. kär
2. kränkt

Två oerhört tabubelagda ämnen.

Om Sexism

Okej. Det finns strategier för hur man ska befatta sig med det. Det finns undersökningar, modeller, varnings-signaler, paragrafer, lagar och all världens riktlinjer som man har försökt sprida och tvingat folk att läsa och upplysa dem om att det är 2013 och att stenåldersfasoner inte är acceptabelt längre. Man har konfronterat, blivit bemött som en idiot, återfått självkänslan och sin självrespekt, hittat glädjen, skrattet, charmen, sitt inre, allra bästa jag. Man njuter. Jag njuter. Jag njuter av att vara jag, av att vara glad, av att vara i min kropp, av att vara i mitt hjärta, i mitt soligaste humör, i mitt esse. Njuter verkligen av det och är stolt och nöjd och glad och tillfreds över att finnas i ett sammanhang där jag kan vara jag. Utan att bli sparkad på, utnyttjad eller kränkt. Inte bli utfryst, mobbad eller pekad på.

Och så bang. Pang!

Det smyger sig på lite sakta. Från ett håll man inte hade kunnat ana. Eller inte jag i alla fall. Det kommer några försök till skämt först. Som man lite sådär halvpaff försöker le åt. Tittar bort i alla fall. Eller i golvet. Vågar inte se den där människan i ögonen. Då kanske man blir avslöjad hur obekvämt man tyckte att det var. Och jag vill ju inte göra honom ledsen. Jag vill ju att han ska tycka om mig. Går lite åt sidan. Det känns plötsligt väldigt trångt här fast det inte alls är det. Rummet är ganska stort och där är andra människor också. Det är ingen garderob eller så. Och inte ens mörkt. Inte skrämmande omgivning alls. Tvärtom känns det väldigt ljust plötsligt. Jag tycker att jag syns lite väl mycket. Känns som att jag har ett par ögon på mig. Att jag står i centrum för nånting jag inte vill vara. Jag är fullt medveten om att jag har ett v-halshål och att halva min tatuering syns på bröstet. Jag har ofta den sortens tunikor. Jag trivs i dem och tycker att dom är klädsamma. Med min kroppsmodell är det bra med tydlig midja och v-halshål. Känner mig fin i dem. Liksom vardags-fin. Och med tatueringen så gör det inget att folk tittar. När jag jorden den så tänkte jag att det är nånting jag får finna mig i och att folk tittar gör mig egentligen ingenting. Det är HUR dom tittar som är avgörande. Nu vill jag absolut byta kläder. Och absolut gå in nånstans var det är mörkt. Undrar om dom kan släcka lamporna en stund. Jag hör att folk säger nånting och skrattar med jag hör inte riktigt vad jag bara ler lite taffligt, igen för att ingen ska tycka att jag är snorkig eller svår. Besvärlig. Jag går åt sidan för att komma undan känslan av att det är trångt.

Sen glömmer jag bort det igen. Jag har varit en stund för mig själv och plötsligt har jag glömt. Allt är som vanligt igen och jag är glad och vanlig och normal och glad. Faktiskt jätteglad. Men sen bangar det till igen. Igen kom det nån kommentar flygande. Nånting jag sa blev omvänt till nånting annat och började handla om mina bröst, mig liggandes på rygg och hans penis. Ja, det var ju ett skämt borde jag förstå. Eller alltså tonen var sån att jag borde fatta att skratta. Och så gör jag det också. Lite halvt och inte särskilt ärligt och bara för att jag absolut inte vill bli illa omtyckt av en som jag för bara för ett tag sen trodde jag kunde lita på. Vi gillade ju varann. Tyckte vi hade kul. Men nu blir ju detta jättekonstigt. Jag känner att jag blir låg och inte vill vara i närheten längre. Håller mig bort. Klamrar mig fast vid han den där andra som är snäll och som hålls i brallan. Han som aldrig skulle säga nånting sånt. Eller det vet man ju inte. Tydligen klarar jag av att provocera fram de sämsta sidorna hos alla som kommer i min väg. Tydligen är det så att när jag trivs som mest och är som mest mig själv och lyckligast och gladast och friast i själen och ljusast i sinnet så smäller det. Så har det alltid varit. Jag har alltid hamnat i obehagligheter när jag har mått som bäst. Lockar jag fram monster ur alldeles vanliga ofarliga män? Är jag så ljus och glad så att djävulen måste ut ur dem för att balansera upp? Plötsligt tänker jag att det blir alldeles väldigt obehagligt att tänka i dom banorna. Tänker plötsligt på utsatta oskyldiga fria barn som är så oskyldiga och fria och spontana så att dom lockar fram ondska hos vuxna människor. Jag blir nästan spyfärdig när jag tänker såna bilder i huvudet.

Jag byter kläder alldeles för tidigt på jobbet. Dels för att det är mindre folk då och för att dom andra kläderna har mindre provocerande urringning. Jag märker att mitt humör är borta. Att jag känner mig ledsen och gråtfärdig. Trött också. Att jag inte vill se honom i ögonen. Att jag inte kan. Att jag skulle vilja vara sådär glad som jag var tidigare nu när jag får vara med han där andra som jag tycker om. Men att det inte går att vara det nu längre. Han där andra försöker närma sig lite men jag är bara tvär och vänder mig bort och blir irriterad fast det inte är hans fel. Men jag vill bara gråta och jag orkar inte vara glad och kan jag inte vara glad så vill jag inte vara med honom för jag vet att han tycker om när jag är glad och att han kanske tror att han stör om jag inte är det. Och det gör han ju inte. Han stör aldrig. Men nu går det hur som helst inte att vara glad. Jag har tappat humöret och luften har gått ur mig. Nu vill jag bara gå hem i duschen och sova. Det som skulle bli så kul, som jag hade väntat på, blev inte kul. Och jag kan bara hålla det inom mig. Finns ingen att prata med, att dela det med.

Plötsligt känner jag mig sjukt ful och äcklig. För bara några timmar sen så kände jag mig som vackrast på jorden bara för att jag var så lycklig och glad och förtjust och vi hade skrattat allihop så mycket och av skratt blir man ju vacker och jag kände mig smal och läcker fast jag var urmätt och magen putade. Men det var plötsligt som bortblåst. Bilden av att jag klipper av mina kroppsdelar susade förbi i huvudet. Ja, det ville jag göra. Jag ville klippa i mig själv. På något vis skulle det kännas så jävla skönt att klippa i mig själv. Några fingrar och öron och bröst.

Jag borde väl ha sagt nånting. Jag sa nånting det vet jag. Nånting som för en lyhörd människa kunde vara ett statement. Jag försvarade mig med en mening eller två. med några ord. Det lyckades jag faktiskt. Men det fanns inget pondus i det. Jag tittade i golvet eller på väggen och mumlade fram ett försvar. Så det hade nog ingen effekt. Jag sa verkligen inte ifrån! Jag drog verkligen inte en gräns. Jag försökte med några ord men jag hade varken hållning eller skärpa eller ens ögonkontakt. Det kunde jag inte. Jag glodde in i han där andras rutiga rygg och fokuserade. Kände mig inklämd och försökte verkligen men kunde inte. Såg han andras ögon i ögonvrån. Såg hur han såg på mig med nacken och kände hur obekväm han också blev av att jag var det. Men han försvarade mig inte och varför skulle han ha gjort det? Det borde jag själv ha gjort. Det blev ett underligt triangeldrama jag ville komma ur.

Senare såg jag i hans ögon. Dom var elaka plötsligt. Goda, snälla ögon hade förvandlats till ormaktiga, elaka och opålitliga ögon. Jag såg i ögonen i smyg. Senare. När jag hade fått tag på mig själv igen och inte längre var intresserad av att stycka mig själv i bitar för att göra mig mindre provokativ och frestande. Men det håller i sig. Man får tag i sig själv igen för en liten stund men man blir vaksam och försiktig. Den där självklara friheten, det där lätta skrattet och bubbliga fnissigheten över att vara lycklig i sig själv och i det sammanhang man befinner sig är som bortblåst. Och det är klart. Det behöver väl inte alltid vara så jävla roligt heller men samtidigt kan jag tycka att det är orättvist att någon kan klippa sönder det finaste man har i sig på bara några sekunder. Bara genom att uttrycka sig plumpt, medvetet eller omedvetet.

Så vad jag vill säga är att okej, alla mappar och kompendier med strategier och lagar och förordningar, med upplysning, info och exempel kanske inte går in i folks huvud just för att det är papper och bokstäver och byråkrati och helt enkelt ganska tråkigt.

Men om jag säger att jag blir ledsen. Vi blir ledsna. Det gör ont. Ont på ett sånt sätt att enda möjligheten är att klippa i sig själv. Jag blir trött. Jag blir låg. Jag vill gråta. Och jag tappar fotfästet och tron på livet och på det goda, på ljuset och skrattet. Jag tappar mig själv. Om jag säger, helt ärligt, hur jävla jobbigt jag tycker att det är att mina specifika kroppsdelar används i jargong, humor, skämt, kan ni sluta då? Kan vi ens försöka kompromissa och säga att det är väl någålunda okej att generellt skämta om sex och kroppsdelar om man nu faktiskt inte kan komma på nåt att annat att skämta om. Men att använda sig av andra människors specifika kroppsdelar i sammanhang, bland andra människor, högt och ljudligt, kanske i positiva ordalag, kanske inte, det spelar ingen roll. Det är ofint. Det är inte okej. Det är liksom aldrig okej.
Så nu vet ni hur det känns.
Såhär känns det för mig.
Det känns obehagligt. Jag blir rädd. Jag vill gråta.
Nu är det är ert val.
Ni kan välja nu. Om ni vill utsätta en annan människa för detta obehag eller inte.
Det är ett val. Ert val.
Välj.

Väljer ni att fortsätta så får ni ta konsekvenserna av det. Ingen pardon.

Om Självkänsla och Självkänsla

Ja. Det här med självkänsla förvirrar mig. Självförtroende har jag koll på och tycker att det fungerar helt som det bör i mitt fall. I mitt yrke behöver man ganska mycket självförtroende för att gång på gång kasta sig ut på djupt vatten och på nåt eländigt vänster simma sig till framgång via total förnedring, skam och pinsamheter. Att påbörja en ny pjäs, ett nytt verk, ett nytt projekt är alltid lika skrämmande och att första gången ställa sig på golvet och försöka jobba fram någonting som någon vid något tillfälle gladeligen ska betala för att se på, är hemskt. Med tiden, och med det grundläggande goda självförtroendet, vänjer man sig vid detta. En del mer, andra mindre. Jag tror jag är ganska lyckligt lottad och lider kanske mindre av detta bekymmer än andra i samma läge. Jag är ganska lite rädd för att göra bort mig och att göra fel, detta för att jag på nåt icke-ödmjukt vis ganska sällan tycker att jag gör fel. Alltså det låter onekligen ganska snorkigt men det handlar väl mest om att jag förlitar mig ganska mycket på min kunskap och erfarenhet och vet att jag inte är sämre än någon annan i mitt hantverk. Sen gör jag ju fel eller bort mig i alla fall och njuter av det så länge det är under repetition. Sker det under föreställning kan jag bli helt paralyserad och haka upp mig på det i evigheter, vilket retar gallfeber på mig själv och tyvärr också mina kollegor ibland som alla, precis som jag brukar, säger: Äh, glöm det! Det där händer ju alla! Ingen märkte nåt!
En mening som man inte överhuvudtaget kan ta på allvar när det gäller en själv.

Så självförtroendet är lugnt. Jag narcissistisk nog att tro att alla tycker om mig och blir alltid lite sårad en stund när jag får motsatsen bevisad men gräver inte heller ner mig över det. Man kan inte vara alla till lags och faller jag inte i smaken så finns det ju en herrans massa andra människor jag kan umgås med istället. Såna som vill till exempel.

Självkänsla däremot... Eller självbild eller vad det nu kallas. Det är annat. Och det verkar som att det finns olika sorter av självkänsla. Jag har t.ex. definitivt självkänsla nog att kräva en skaplig lön och upphöja mitt bidrag till min arbetsplats till skyarna och hävda att jag är det som den här teatern absolut behöver. Jag kan marknadsföra mig själv och jag kan utan att skämmas kräva pengar för det jag valt att göra till yrket. Så kaxig är jag. Jag är också kaxig nog att se till att ingen fan behandlar mig som skit. Blir jag utsatt för trakasserier så blir jag chockad, ledsen och kränkt men i slutändan arg, förbannad och ilsken och kräver upprättelse. Naivt nog tror jag visserligen att allt går att lösa och att alla människor är snälla och att allt måste vara ett missförstånd men jag låter vanligtvis inte, när jag är frisk och mig själv, nån köra över mig med sina klumpigheter. Jag har självkänsla nog att inse att jag förtjänar bättre behandling än så. Jag förtjänar respekt. Får jag ett uppdrag jag inte är särskilt bekväm med och inte ens särskilt kunnig i så har jag ändå självkänsla nog att ro det i land på nåt konstigt vis även om det hela tiden kantas av osäkerhet, tvivel och frustration. Jag får nog till det, har jag bestämt mig för nånting så gör jag det. Det finns en massa uppdrag jag aldrig skulle klara av men tackar jag ja till något uppdrag så brukar min självkänsla och mitt självförtroende på något vis få igenom det med flaggan åtminstone nästan i topp.

Kärleksmässigt är jag dock i botten. Det är otroligt att jag har självkänsla nog att köpa och sälja lägenheter på egen hand, flytta, rensa röja, bråka med hyresgäster, konfrontera korkade karlar, chefer, bossar eller kollegor, dra gränser, resa land och rike runt och vara övertygad om att det här klarar jag, det här förtjänar jag, det här kan jag och vet jag hur man gör när jag rent kärleksmässigt mer eller mindre placerar mig själv på jumbo-plats. Jag fattar inte riktigt hur jag tänker. Eller jo jag fattar. Jag försöker våldsamt bli kär i dem som bli kär i mig även om jag innerst inne vet att detta är inget jag vill ha. Men jag tycker att man måste ju ta det man får och det man vill ha får man ju aldrig. Dom jag själv faller pladask för, dom börjar jag sällan ens flirta med eftersom jag upplever att dom är så perfekta att det inte finns en chans på jorden att de kunde tycka om mig. Jag som bara är helt vanlig med en massa fel och brister och hysterier och skavanker. Jag liksom ger upp direkt. Jag har absolut ingen självkänsla på den punkten. Det spelar ingen roll hur vanlig eller blyg eller icke-Johnny Depp:ig den där personen är som jag råkar kärar ner mig i, i mina ögon är han inte för mig. Nej, jag förtjänar verkligen inte det som denne har att erbjuda. Nej, det är för någon annan. Nån som är bättre, roligare, sötare, finare, vänare, mjukare, snällare, mer rätt längd, mer rätt ålder, mer rätt bara. Som matchar bättre. Jag tycker inte att jag matchar med nån riktigt faktiskt. Försöker titta på folk på stan och föreställer mig bredvid dem på café, vid ett köksbord vid frukost, i en soffa i ett vardagsrum, i en kyrkgång, i en bil på väg på semester och jag det matchar faktiskt aldrig. Aldrig tycker jag att jag passar dit i den bilden. Jag kommer alltid tillbaka till att det där är inte för mig. Vem fan skulle vilja åka på bilsemester med mig? Jag är ju hur tråkig som helst största delen av dygnet. Jag orkar vara charmig, glad och extrovert ungefär tre timmar per dag och resten av tiden är jag tyst och inne i mitt huvud och borta från verkliga världen. Vem fan skulle vilja hänga med en sån? Nej. Det kommer aldrig att funka. Jag kommer inte att kunna göra den där människan lycklig och glad och nöjd dag ut och dag in. Aldrig. Jag har ju fullt upp med att hålla mig själv lycklig och glad.

Det ultimata vore kanske att träffa någon som kan underhålla sig själv. Det är oftast dom jag blir kär i också. Dom som verkar lyckliga och trygga och underhållna alldeles på egen hand. Dom som inte "behöver" nånting av mig. Fast sen när jag kärat ner mig så vill jag ju känna att dom behöver mig och blir helt galen på att den där människan faktiskt inte behöver mig utan står helt på egna ben. Med eller utan mig. Det är ju så man vill ha det. Sen. Sen när man är säker på att den där typen är lika förälskad i en själv som man är i den. Men det är absolut inte det man vill ha när man går och suktar efter någon i smyg och försöker räkna ut ifall det är besvarat eller inte. Då blir man ju bara oerhört frustrerad på att den där människan tycks vara helt lycklig av att prata med någon annan också. Någon annan än mig. Även om det ju för fan är det sundaste jävla tecknet på jorden. Det bästa och tydligaste tecknet på att den där människan är trygg i sig själv och tillfreds med allt. Och hur jävla attraktivt är inte det? Det är så attraktivt så man dör.

Nej. Fy farao. Vad ska jag ta mig till?

Obsession

Obsession. Besatthet. Eller vad det nu heter. Nu börjar det likna nåt dylikt. Ah, min Gud, jag avskyr det. Och jag känner absolut igen det. 1997 fick jag syn på Grannpojken och blev besatt. Glorifierade honom och placerade honom på en piedestal och hävdade att han var så att säga "out of my League". Jag beslöt mej ganska fort för att absolut INTE aldrig någonsin under några som helst omständigheter bekänna min förtjusning utan istället levde jag i nånslags drömvärld och målade upp det ena scenariot efter det andra, ritade, förde bok, skrev anteckningar, skrev pjäser och noveller, fantiserade och frustrerades. I sex år. I SEX ÅR. Tills min goda vän tack och lov, måste jag nästan säga, snuvade honom åt sig, blev ihop med honom och gifte sig med honom. Tack och lov alltså! Ingen människa vet hur länge denna besatthet skulle ha pågått om jag inte hade fått chansen att bli riktigt jävla förbannad på honom. En gång för alla.

Och nu är vi där igen. En rutig skjorta. Svartbågade brillor. Nördigheten. Kepsen. Håret han rufsar när han tar av sig kepsen. Händigheten. Fixaren. Problemlösaren. Glimten i ögat. Tystheten. Tryggheten. Humorn. Buset. Kikandet under lugg. Snickarbyxorna. Skiten under naglarna. Kablarna. Principerna.

Jag blir galen!!!

Till en början är det ju bara roligt, soligt och roligt igen. Sen blir det svårt. Osäkerhet och tvivel och hallå ser du mig inte, hallå måste du prata med någon annan, hallå hatar du mig? Du hatar mig? Jag vet att du hatar mig. Du tycker inte om mig. Du tycker jag är störande. Åh herregud jag har förstört allt. Fast sen får man en glimt och ett ögonblick och så tänds det ett hopp. Jo men kanske det är okej i alla fall. Kanske han inte är arg på mig. Kan ske han tycker om mig i alla fall. Åtminstone lite. Och så håller det på sådär. Upp och ner och av och an och upp och ner och hit och dit och jag...

...jag blir galen.

Alltså jag vill bara sparka och slå!! Ta hit nåt anådas vapen som jag kan bläkta iväg alla påträngande tankar och känslor nu för jag vill inte ha dem. Det är helt orimligt. Olagligt. Onödigt. Fel. Dåligt. Bort. Hjälp. Jag kan inte. Jag vill inte. Vill inte. Vill. NEJ. Adjö. Hejtå!!

Det här är helt idiotiskt. Varenda vaken sekund ägnar jag energi till att inte hångla upp hela karln. Jag blir helt slut av det projektet att hålla mig borta och inte blanda mig i och jag lyckas inte ens särskilt bra. Hela tiden hittar jag mig själv flamsandes i nåt JÄVLA hörn, tiggandes om uppmärksamhet som en fånig jävla hundvalp!! Jag blir så TRÖTT på mig själv! Hallå. Kan man få be om lite skärpning, pliiis! Jag ska bara försöka genomlida detta nu och sen bara fortsätta leva mitt liv som vanligt. Ska faktiskt göra mitt absolut allra allra bästa att inte rådda till nånting och ha mig och löjla mig och styra upp nånting. Herregud, han är fullständigt, totalt out of my League. Totalt alldeles för fin och gullig och händig och rolig. Totalt. Jag ser varje dag på stan lämpliga jäntor han kan bli ihop med. Såna med olivgröna vårjackor och blonda ponnysvansar uppe på hjässan. Såna med nånslags fina stuprörsjeans. Släta pannor och skrattgropar. Rimliga lår. Vettiga kinder. Såna som ser svenska ut. Dom kan han väl bli ihop med. Varför kan han inte vara ihop med nån sån svensk tjej?! Nån som ser svensk ut. Det vore rimligt. Vettigt. Det är dom han ska ha!

Gud, han kommer göra nån kvinna så jävla lycklig en vacker dag. I just know it.

Och så går jag igång när karlar pratar om sina mammor och sina syskon. Så jävla simpelt. Världens jävla enklaste förbannade raggnings-trick och jag trillar dit som en jävla kommandora i en varggrop. Och ylar. Parnings-ylar värre än Lönnebergas kommandora. Ylar så jag får ont på mig själv. Kan jag för helvete skärpa mig!!! ORKA!!!

It is not meant to be!! Tro nu ren.
Gud så frustrerande.

 

Om Glorifiering av Stress och Sjukdom

Kan vi sluta glorifiera stress och sjukdom? Det är inte coolt att vara sönderstressad och sjuk hela tiden. Det är ingen som får medalj för att man går till jobbet eller till sina hobbyn när man är sjuk. Och det är ingen som kommer att tacka en för att man är överallt, man är till lags, man gör alla dom projekt som man fått för sig att måste göras. Av en själv. Nu. På en gång. Man är inte en bättre människa med större rätt att existera bara för att man sitter i femtitvå olika nämnder, arbetsgrupper, direktioner, styrelser och klubbar. Man är inte en dålig kvinna av 2013 bara för att man INTE vill ta dom möjligheter som numera finns för kvinnor år 2013. Man är en minst lika underbar och fantastisk kvinna och människa om man blir lycklig av att föda barn, dammsuga och laga mat till sin familj. Det är fullt tillåtet att gå den vägen även om man hör till dem som anses av någon ha "högre potential" att göra nånting "viktig" och "betydelsefullt". Helt som om det att ta hand om sina barn, föda och göda dem inte vore uppgift viktig nog för en människa. Det finns en massa projekt som är ogjorda, en massa föreställningar, diskussioner, kamper som borde göras och föras. Vi matas med att vi ska ha en åsikt, vi ska framföra den och vi ska få folk att tänka efter mer och utvecklas. Det är extremt mycket fokus på att få andra människor att öppna ögonen och fatta saker som jag/vi har fattat innan dem. Det är absolut ingen fokus på att man bara genom att stå för sig själv, leva sitt liv som man ärligt vill leva det, vara ärlig mot sig själv och mot andra, skulle räcka till. Det är absolut inte okej känner jag att jag som har fått chansen att gå den dyraste utbildning i landet, går omkring och lyfter månadslön och spelar en föreställning i taget. Jag borde vara ute och erövra mark. Jag borde skriva sjuhundra olika cv:n, portfolion, showreels, jag borde registrera mig på alla världens jobb-hunting-pages, jag borde sikta mot stjärnor, mot Hollywood, eller ens mot en kortfilm. Jag borde ha en hemsida, en agent, en eller ens för helvete nån jävla PLAN. Men jag har inte det. Jag kan ibland tänka att ja, det vore kul. Det vore underbart att få göra en egen show som Mia Skäringer t.ex., eller Lena Ph, eller Jonas Gardell. Och det vore härligt att ha ett dansband! Och så skulle jag tycka att det kunde vara roligt att göra en film, en riktig sån härlig Svensson-film, typ komedier eller så. Ja, det skulle vara roligt. Men jag har det inte i mig, i alla fall inte just nu, att anstränga särdeles mycket för att det ska ske. Jag vill det inte tillräckligt verkar det som.

Man kan fråga sig om jag ens förtjänar det här yrket och den här utbildningen. Jag visar ju ingen respekt eller tack. Jag kunde väl försöka lite i alla fall och inte "nöja mej med" det jag har. Det jobb jag har, den lön jag har, det liv jag har. Mitt liv som visserligen är ganska tråkigt ibland. Eller många upplever det nog så, och jag med stundvis. Jag gör liksom inte så mycket. Men jag har också gjort väldigt mycket tidigare. Jag är ganska trött och tycker att det här pensionärslivet passar mig ganska bra. Det enda som saknas är familj. Lite kärlek. Några barn. Det vill jag.

Men att susa omkring och förverkliga mig själv som skådespelare, liksom sådär "aktivt" som många andra gör, det vill inte jag. Jag orkar inte det. Jag vill inte stressa ihjäl mig och bli sjuk. Jag har gjort det redan och det känns inte kul. Känns inte alls kul att ha bråttom och att vara jagad av projekt och människor och byråkrati. Känns inte alls kul heller att vara jagad av konstnärlighet. Alltså jag vill jobba. Rent hantverksmässigt. Jag vill diska. Laga mat. Repetera en pjäs. Handla mat. Åka på resa. Inga konstigheter. Liksom. Det vill jag. Lappa en strumpa. Fålla upp en byxa. Byta gardiner. Klippa gräs. Dansa. Göra grejer. På riktigt. Jag vill inte sitta på möten, planera saker, strukturera saker, hålla på och ha skype-möten och en massa viktiga papper i väskan. Jag har gärna en bra bok och lite näsdukar i väskan när jag går hemifrån. Och jag vill gärna vara frisk och ta det lugnt. Ta hand om mig. Och de mina. Sen om det blir tid över så kan jag kanske förverkliga nånting då som jag har tänkt på och visionerat kring men det blir ju sällan tid över, verkar det som. Jag har nästan aldrig tråkigt.

Det enda som stör är att jag har dåligt samvete för att det känns som att jag förväntas göra mer än jag gör. Att jag förväntas tillföra mer rent professionellt. Att jag borde vilja mer. Att jag borde ha samma iver och puls som jag hade för tio år sen. Samma ork och samma ambitioner. Ibland undrar jag om jag är deprimerad som inte verkar gå igång på nånting riktigt sådär hundra. Är jag utarbetad? Har jag gjort för mycket? Ja, det kanske jag har gjort. Kanske kommer ivern igen om tio år. Då får den göra det. Men just nu är jag inte intresserad. Jag avundas inte all jäkt som svischar förbi mig. Folks om ångar på trots att snoret rinner och lungorna hasar tio meter efter när dom susar fram. Jag avundas inte det och jag hyllar inte det heller. Jag ser inte poängen med att applåder dem som tar slut sig helt. Jag ser inte poängen med att applådera mig själv heller när jag ramlar in i det spåret.
 

Om Neggo, neggo, neggo

Det här är helt dumt. Jag förstår nog att det är bra att belysa alla sidor, vända och vrida på journalistik och ifrågasätta och kritisera allt och alla hela tiden. Det är viktigt att inte vara godtrogen och tro på allt som står skrivet och som sägs i media. Och en ska veta att jag minsann kan kritisera och vara Tom Tvärtom också, speciellt under några dagar varje månad då jag mot min vilja surar och vill vara av annan åsikt och blir grälsjuk och onödigt provocerande utan orsak. Och det finns ingenting jag avskyr mer  med mig själv än när jag blir just sådär enfaldigt störande, en bråkstake utan like. Jag önskar nån bara kunde säga till mig att skärp dig. Vänligt men bestämt.

MEN jag blir ändå helt sjukt störd på (bl.a.) denna arma fokusering på det negativa. Margaret Thatcher dör och visserligen gjorde hon mycket klantigt och kanske hjälteförklarades hon lite onödigt mycket i pressen men ÄNDÅ, hon körde sitt race, var envis och stark och föll inte alls alla i smaken men hon stod åtminstone för vad hon trodde på och det är väl värt att hyllas, liksom rent generellt. Jonas Gardell, som jag högaktar, var förstås snabb med en artikel om att jo men hon gjorde inte det och inte det och inte försvarade hon dem och inte dem och alla dom här kom i kläm och hamna snett och kränktes när hon skötte sin politik och han har säkert rätt, MEN varför envisas vi hela tiden med att belysa allt som folk INTE har gjort, allt folk INTE är eller kan eller vill göra. Varför får olyckshändelser och misär och krig och ondska så himmelens mycket plats i tidningen och vem väljer egentligen vad som visas på nyheterna för ibland eller ganska ofta är det helt orimliga bilder och ljud och klipp som de sänder. Och varför hakar jag själv upp mig på allt som är dåligt hos folk och hos mig själv och varför fokuserar jag inte på allt som de facto är helt fantastiskt, eftersom mycket faktiskt är ganska fantastiskt här i livet! På riktigt!

Varför får Sannfinländarnas idiot-politik så mycket plats i media-rummet när det finns en del bra politik hos dem som ingen ids påpeka? Varför skriver inte kvällstidningarna om alla barn som INTE blivit ihjälklämda i snöras eller blivit utsatta för misshandel och pedofili? Jag fattar ju att all orättvisa och alla obehagligheter ska lyftas fram och att alla katter ska på bordet för att kunna lösa problem och diskutera svåra frågor och jag är verkligen inte intresserad av att sopa otäckheter under mattan på så vis men det finns väl ändå nånting gott i alla människor som trakasseras och fläks ut i pressen och varje dag måste det väl finnas nån god nyhet på jorden som kunde vara värd att tas upp? Ingen svärta utan ljus, ingen natt utan dag! Och nu upplever jag att det är så himla mycket fokus på allt som är natt och mörker...

Och detta arma målande av fan på vägg!! Alltså Fan förtjänar inte det! Han ska inte vara på väggen överallt för då tar han över hela härligheten, sakta men säkert. Alltså tråkigheter och besvikelser kommer vi alla att möta, det är LIVET liksom, men ska vi ändå försöka utgå ifrån att det här klarar jag, det här kommer att gå fint, det här kommer att bli så bra som det bara kan bli! Kan vi göra det?
Kan vi utgå ifrån att alla människor tar ansvar och gör som dom själva upplever att är bäst för dem, kan vi utgå ifrån att folk mår bra och trivs och är nöjda med allting tills motsatsen visar sig? Folk gör som dom gör och dom har säkert sina orsaker till varför dom gör som dom gör och det enda jag tycker att vi kan göra är att respektera det och sen helt enkelt tänka på nåt annat. Eller sköta våra egna affärer och styra upp vårt eget liv. Det borde faktiskt vara projekt nog för alla!

SEN när det visar sig att nånting är skumt, någon far illa eller en situation känns obehaglig eller fel, DÅ är vi jävligt snabba på att lösa våra egna problem och liv. Ja, nä DÅ vill vi inte lägga oss i för det är jobbigt och svårt och obehagligt att konfrontera. Nej, då är det bättre att stå och speja bakom gardin och ringa runt till folk och höra vad dom har hört. Ingen jävel frågar personen i fråga själv vad som är på gång. Inte jag heller. Och jag HATAR att jag inte gör det. Och jag HATAR när inte andra gör det heller. 

Åh, jag känner att det måste bli ändring på detta. Jag behöver bli bättre på detta. På konfrontation. På att se ljust på saker, positivt, optimistiskt. Pronto! På att sköta mitt och utgå i från att allt kommer att gå bra och sen, om, när det känns som att det inte går så bra, konfrontera den personen eller situationen direkt istället för att gå och grubbla ihjäl mig, spekulera och älta...

Bra. Tack för ordet.

Vad ska barnet heta?

Minea klappar mig på magen och önskar sig inget hellre än att jag skaffa fram en kusin åt henne. Och det vill jag så gärna göra. Hon vill också att jag skaffar åt mig en man. Det vill hon att jag ska ha och jag vill gärna skaffa mig en man som hon kan tycka om. Gärna en som ser henne och pratar med henne för det vill hon väldigt gärna. Det finns ingenting som är viktigare, att kidsen gillar den mannen jag släpar hem. Jag skulle liksom inte kunna leva om det inte synkade där. Jag skulle välja bort mannen i så fall. Faller det inte i smaken så får han gå. Väldigt enkelt. Och hon är inte kräsen. Hon vill bara ha kontakt. Hon vill ha ärlig kommunikation och bekräftelse. Hon vill inte ha presenter eller tjocka kuvert med pengar. Hennes hjärta går inte att köpa. Visserligen tar hon emot allt hon får men man får inget tillbaka. Hon har för sin egen del vissa synpunkter på utseende och hårfärg och vi har definitvit inte samma smak. Men hon har också blivit överbevisad flera gånger. Hon gick hela livet och sa att rödhåriga inte var i hennes smak tills hon plötsligt träffade en som både var rödhårig och i hennes smak. Jag vet att hon inte i slutändan bryr sig om hårfärgen eller längden eller kroppsformen. För det enda som räknas är att man ser henne i ögonen och lyssnar på vad hon har att säga. Alltid. På riktigt. Inte för att man ska göra det utan för att man vill göra det. På henne funkar inga spel. Gud vi är så likadana hon och jag så det gör ont. Jag känner igen mig i nästan allt hon gör och säger. Och jag känner i mig när hon fryser till is och hon blir låst. När hon bli obekväm. Och jag kan alla hennes trick för dom har jag kommit på själv. Jag förstår precis. Aj, aj vad ont det gör. Jag kan knappt titta på henne för jag fryser också till is. I samma sekund som hon.

Tröstsamt är att man vet var man har henne. Hon är den ärligaste människan jag vet. Jag vet att om hon godkänner den karl jag släpar hem, så är han en keeper. Det finns ingen annans omdöme jag litar mer på än hennes.

Vad ska han heta om det blir en pojke?
Och det vet jag precis, men säger inte. Om jag säger det så är det som att magin försvinner. Flicknamnen är förhandlingsbara men inte pojknamnet. Och hon tror på mig. Hon är så hoppfull den lilla jäntan och tror stenhårt på att jag kommer att ge henne en kusin en vacker dag. Och jag vill inte göra henne besviken. Och inte mig själv heller.

Silverfiskar i blodet

Just nu är jag deppig. Jag vet att det är hormorner och det har säkert gått om om några dagar men det hjälper inte tillståndet just nu. Jag har ont över allt, hostar som en dåre och låter som en hundleksak i lungorna. Jag håller på och förblöder och har ont från nacken till knäna och all ondska strålar ut från en fullkomligt oanvänd livmoder som bara skriker att den vill göra nån jävla nytta och inte bara kläcka ägg, hoppas, och stöta ut varenda jävla månad. Den skriker lika högt som jag skriker i mitt hjärta att kan jag får göra nånting meningsfullt för helvete. Göra nån nytta. Jag är hormonstinn, får finnar, humörsvänging, irriterad och ledsen om vartannat och jag blir GALEN. Och hur jag än vänder på steken så kommer jag bara till samma jävla punkt. Jag vill bli träffa någon och göra ett barn. Eller två. Jag vill träffa den där personen som plockar fram de allra bästa sidorna i mig, den där personen som får mig att ASgarva, som får mig att förundras och som lär mig allt som livet inte ännu har lärt mig. Den där muppen som kryper på alla fyra och ber om att få vakna med mig följande morgon, det där trollet som med sin blotta närvaro gör att allting känns så enkelt så självklart. Den där personen som får mig att på riktigt bli en såndär: Men det löser sig. Jag vill inte stressa över det där nu för just nu är det så bra. Jag vill inte förstöra den här stunden som vi har för snart är den över och jag kan inte veta om den nånsin kommer tillbaka.

Jag har helt orimliga känslor nu. Jag förstår att det är helt orimligt det här och jag vill skrika ut allt samtidigt som jag inte vill säga nånting alls. Alltså jag vet inte vad jag ska göra av dom här känslorna. Dom tar över mitt liv totalt. Jag försöker gömma dom under sängen, slänga dom i soporna, duscha av mig dom men jag är helt i upplösningstillstånd inombord och det är enbart och endast i näravaro av den där ena personen som det lugnar ner sig och jag blir fri och lycklig och en fantastisk människa plockar han fram ur mig. Den människan jag önskar att jag kunde vara alltid hela tiden. Jag är helt komplex-fri, i hans närhet är allting enkelt, ingenting är ett problem, allt är möjligt. Det är när jag inte är med honom som jag håller på att fullkomligt FÖRGÅS av oro, längtan, funderingar, fan-på-väg-måleri etc. Det enda jag kan göra är rita. Rita och lyssna på Coldplay. Typiska tecken på att jag är kär.

Jag är gumsjuk. Jag fattar ju det. Vad inbillar jag mig. Det är helt orimligt. Jag är en gammal häst i ögonen på den här unga mannen med hela livet framför sig. Han ska ju leva studentliv och jag har redan varit där. Och det är INTE KLOKT DETTA.

Blir helt nervös på att vara hemma. Hemma och sjuk dessutom. Och sysslolös. Det är som att ha silverfiskar simmandes i blodet. Rastlösheten är oerhörd. Jag vill bort. Jag vill upp. Jag vill dit.

Fast där inget finns. Ingen. Men det är ändå närmare. Vill vara så nära som möjligt. Glädjen. Glädjen finns där.

Och Gud förlåt hur han säger mitt förnamn.

Det får man inte göra. Jag blir såld. Jag har så många smeknamn så jag vet knappt vem jag är längre. Det är det absolut enklaste sättet att förföra mig. Bara säg mitt förnamn i nån mening. Eller vad tycker du, Daniela? Splätt. Jag faller som en kägla och ligger som en död fisk och sprattlar på kakelgolvet och bara hoppas att den där människan ska lägga händerna på mig och göra slut på min pina.

Jag är svag för händighet. Väldigt väldigt svag för händighet. "Säg du, så gör jag." sa han en gång när vi stod och funderade om nånting skulle vara mer till vänster eller höger. Åh herregud tänkte jag, vad den där människan kommer att göra nån kvinna lycklig ännu en vacker dag.

Retas han?

Han ser inte ut som en som retas. Men han får mer självförtroende för var dag som går. Ibland är han nästan liten kaxig och retsam. Det är attraktivt när man ser att det inte är ett spel utan det krävs enormt mod att våga det. Retas. Utmana. Hålla blicken.

Gud, jag inbillar mig. Jag gör ju det. Allt. Alltså jag tycker inte att det är nåt nöje det här måste jag faktiskt säga. Tycker det är skitjobbigt. Please, release me!!! Usch vad äcklig jag är. Han måste ju vara livrädd för mig. Tycka att det är asjobbigt att jag är överallt. Att jag skrattar och ler och fnissar. Antagligen tycker han att jag är en idiot men låter mig hållas för det är i alla fall bättre än att jag är arg. Han tycker antagligen att jag är ett jävla fruntimmer att ta plats här i världen. Skrattar högt och skämtar festligt och skojar. Flirtar och busar! Har inte förstånd att skämmas alls. Han måste tycka att jag är sänd av djävulen. Han tycker antagligen att han förstår varför jag är singel. Att ingen människa kan orka se på det där maniska skådespelet, hysteriska fnissandet och blåsta hönshjärnan varje dag.

Hur fan gick detta till?? Fan. Fan. Fan. Jag är ju en idiot. Nu vet jag precis hur det kommer att gå till. Jag kommer att speeda upp allt detta till en ohanterlig nivå och sen kommer jag att till slut få någå spel och tvinga den där stackars oskyldiga människan att lyssna till min kärleksförklaring, VILKET i sin tur kommer att leda till att han blir helt panikslagen och antagligen ARG och TRÖTT och definitivt jävligt äcklad av att en gammal tant kommer och säger att hej, jag vill absolut, absolut, absolut nu vara din kvinna och att du är min man och att det finns inget jag hellre vill än att du bygger ut hus och gör mej med barn. Helst NU. Han kommer antagligen att spy. På mig. Och jag på honom av skräck och idioti och vittu KÄRLEK.

Och sen kommer allt att vara förstört. Han kommer att säga att NEJ  SATAN, fy fan, USCH eller någå annat meningslöst som att nejnej vi är ju bara vänner och jag är ju satan 19 och du är 105 år gammal OCH fet. No WAY! Kommer han att säga och vara sårad och upprörd för att jag har misstolkat hans vänskap och vänlighet helt vittu åt helvete fel IGEN as fricking Always! Och sen är det förbi. Allting tar slut. Både vänskap och allt och fan och hans moster.

Nej jag måste stoppa detta innan snöbollen rullar iväg alltså åt helt och fanders fel hål och jag inte kan kontrollera det. Men att leva i lögn alltså...det är omöjligt. Hur gör man? Inte kan jag och inte vill jag gå omkring och inte säga hur jag känner. Det gör jag ju hela tiden och alltid, säger. Säger hur allt är. Det är helt omöjligt att inte säga detta. Ärlighet varar längst men stackars människa...jag kommer att förstöra hela hans jävla vår. Alltså typ sommar. Han kommer att bli helt....helt FÖRSKRÄCKT!

Nej. Nej...det är helt orimligt detta. HELT orimligt. Hur ska jag får ett slut på det?
Mitt hjärta kokar upp.

 

Det är tidig morgon, kallt och soligt och dimmigt och jag står med en kaffe i handen och en trist macka från Neste i andra. Jag är förberedd på att det har gått om. Tio dagar har gått och jag har knappt hunnit tänka på klicket och jag är nästan säker på att det har gått om. Jag har tänkt att jag tycker att det ska gå om för även om det är kul så vill jag inte att det slår rot. Orkar inte med nånting sånt problematiskt.

Sen kommer han släntrande över gården. Kikar under lugg och flinar och jag ser att han har klippt sig och har nya byxor redan på 50 meters avstånd. Jag vinkar med mackan och den biten jag har in munnen sväller och känns omöjlig att få ner. Det har inte alls gått om. Instinktivt vill jag backa men det går ju inte. Snart ska vi ju åka bil i flera tusen kilometer. Eller hundra i alla fall. Dom har sagt att den tredje killen inte ska komma. Nä, vi vill ha dej med istället säger dom. Det är roligare. Det är så roligt när du är med. Du är som en frisk vind. (Tänk att nån kan tänka så om mig? Tänk att dom vill det? Ha mig med? Att jag ska vara med som med mig själv. Hela mig själv. Liksom sån som jag är bara. Och att dom vill det. Att jag är sån. Som jag är.) Hela dagen ska vi vara tillsammans och det är skräckblandad förtjusning som infinner sig. Äh, jag får försöka vara tyst bara och göra det som ska göras. Inte skratta så mycket. Inte flamsa och fnissa. Absolut inte röra honom. Undvika närkontakt.

Vi fnissar inom fem minuter åt nånting dumt. Jag minns inte vad. Han skojar och jag fnissar. Som en jävla idiot. Hans nya byxor är löjligt fina och när han äntligen vänder sig med ryggen åt tittar jag på hans ryggtavla och andas ut (eller in kanske, luften rör i alla fall på sig nu igen), skakar på huvudet och svär och bannar mig själv på hur otroligt dålig jag är på att skärpa mig. Vi har ju inte ens kommit iväg ännu och jag har redan tappat kontrollen totalt.

Vi sitter i bilen. Våra ben, eller mitt i alla fall, försöker de första femton minuterna att ta hänsyn till varandra och inte luta sig mot varann men sen verkar också benen ge upp. Liksom jag. Jag orkar inte, av hänsyn till honom, till realiteter, till faktum, till åldrar, till allt vad det nu kan vara, styra fniss, ögonkast, benlutningar, ord, tankar, skämt, leenden. Jag orkar inte. Nu tänker jag bara njuta av att det är roligt. Jag har kul. Jag skrattar. Skrattar mer på en dag än jag gjort på fyra månader. Bråkar. Skojar. Rodnar. Fnissar. Tystnar. Lyssnar. Frågar. Tittar. Ler. Jag tänker inte börja styra upp det här, inte börja ragga, inte börja lägga in en stöt och planera en framtid. Jag orkar inte med det. Det brukar gå åt skogen när jag börjar ordna saker. Jag tänker bara njuta och förlita mig på att universum ordnar det så som det ska bli. Nu får universum ta lite ansvar här. Inte jag. Våra ben lutar. Mitt är större. Det är varmt mellan våra lår.

Han är blek. Har grågröna ögon. Ljusbrun i huvudet. Lite böjligt, halvrufsigt. Mörka ögonbryn ändå. Röd guppy-mun. Torra läppar. Sneda hörntänder. Några finnar. De mittersta ögonfransar böjer sig uppåt så det blir nånting piggt och stjärnlikt och pojkigt över hans ögonform. Glasögon. Såna svarta moderna saker. I sina snickarbyxor och i sina randiga tröjor och i sina svarta glasögon liknar han på Riddo. Också med sin torra humor. Han pratar också med alla. Hittar nånting att prata om med alla. Ser liksom alla. Ibland känns han blyg. Står och sparkar på nå stenar om vi råkar bli ensamma nånstans. Och sneglar. Lite James Deanskt. Fast mycket nördigare. Och utan cigarett. Snart säger han "Sjung någå", tänker jag och ler.

Kan en massa. Om musik. Bilar. Byggen. Historia. Prylar. Form och färg. Ser detaljer. Mer än mig. Han förstod precis när jag förklarade vilken salong jag tyckte var bäst. Och varför. Vi tittar på hus tillsammans. Tak. Formen på taken. Formen på husen. Färgen. Formen på fönstren. Fyrkantigt. Runt. Rakt. Snett. Pelare. Struktur. Material. Vi jämför material och pratar om tyger och råvaror. Hantverk. Han berättar allt han har byggt. Ibland känns det som att han gör det för att imponera. Vet inte varför. Han blir förvånad i ögat när jag pratar om fartyg, pråmar och isbrytare. Han blir glansig i ögat och jag ser nästan hans puls på halsen när jag säger att jag ritar pinuppor. Han börjar berätta när jag säger att jag gillar finsk krigshistoria. Och så bilarna såklart. Gamla bilar kan vi prata om. Och om den fina i att åka tåg eller buss. Länge. Det rofyllda i det.

Han öppnar dörrar. Han är snäll. Han skrattar mycket. Och ler. Och jag tycker det är så ovant med folk som skrattar och ler. Helt sådär liksom ärligt. Gör ingen det? Tycker folk för det mesta är arga och irriterade och uppgivna. Jag med allt oftare fast jag inte vill. Jag blir stressad när det ringer och folk sms:ar och försöker dra in mig i deras värld där det bara är problem, strul, beräkning, taktik. Jag vill stanna kvar här i nuet. Här var man pekar på skyltar och hus och träd och bilar och bara skrattar åt allt.

Han doftar sött. Det gjorde han inte från början. Eller kanske han gjorde det. Men jag märkte det kanske inte. Men han har en svag, svag doft av nån söt lukta-gott. Jag vill dra in doften hela tiden men man känner den bara om man står alldeles nära. Det kan man inte göra alltför ofta. Det verkar suspekt. Men ibland kommer han nära och då får man passa på att fylla lungorna. Ibland rycker han undan nästan. Kanske blir han skrämd. Antagligen skrämmer jag honom. Som alltid. Men fast han är blyg och försiktig och inte gör särskilt mycket väsen av sig så är han stundvis ändå modig. Utmanar. Håller blicken. Är lite kaxig och kittlande. Då blir han James Dean (och jag perplex). Fast sötare. Mjukare. Och yngre såklart.

Han är ung. Mycket ung. Kanske därför han är glad ännu. Och kan skratta. Och tycka om människor. Kanske därför han inte har nånting emot att jag är glad och skrattar också. Trivs när jag är glad liksom. Att han inte vill förstöra det utan hellre vill uppmuntra mig till det. Tycker om att få mig att skratta. Tycker om att jag får honom att skratta. Att vi fjantar oss. Liksom att han tycker om det och kan tycka det är kul. För att han är så ung.

Men jag fattar ju. Jag har varit med om det här förut. Det är klart att det inte är mer än så. Ibland blir man ju god vän med nån och det är fantastiskt och så tycker jag att det börjar bli lite väl kul för att kunna kallas vänskap men det är ändå det det är. Sen. Visar det sig. Sen när man frågar. När man bestämt sig för att nu måste jag få veta vad detta är. Är det nåt? Är det liksom platoniskt rodnad jag ser på din kind? Och det är det. Säger dom alltid. Fast det känns inte så i mig. Men man måste ju tro på vad folk säger. Och sen är allt förstört. Ja, eller sen blir det inget mer. Varken hit eller dit.

Nå det här är nu just en sån situation och nu tänker jag inte rådda i den. Den får rinna ut i sanden i slutet av april, senast i mitten på maj och sen är det ett vackert minne jag har nånstans långt inne och kan plocka fram ibland. Universum får sköta resten. Det enda jag kan göra är att dagligen önska att jag ska få bli snickarhustru och tvåbarnsmor. Och tro på att allt som man önskar får man. Och det tror jag. Bara man vågar önska först.

Den stora Alkoholkrisen

Påsken är förbi och jag har upplevt en otippad känsla. Jag hade tänkt försöka mig på att dricka lite. Försöka mig på att vara som alla andra och göra det som alla andra gör och uppleva det som alla andra upplever och som väldigt många längtat efter att jag igen ska vilja uppleva. Hela vintern har det pratats om att nu jävlar ska vi ta oss en fylla i alla fall, det händer ju ingenting. Hur ska vi våga gå ut på krog? Jo, men vi grundar ordentligt först hemma så ska det nog gå bra. Ja, men okejdå. Det kan ju inte vara så farligt. Man träffar ju aldrig nån om man bara sitter hemma. Och att gå ut nykter är testat och det är väldigt svårt.

Och på påsken brukar folk gå ut. Påsken och julen är klockrena fylleslag som garanterar mycket folk och tjolahopp. Bra! Ska jag supa så ska jag göra det när det är värt det, när det garanterar folk och roligt. Vill inte för säkerhets skull supa varje helg OM det skulle bli nåt kul. Och att gå ut och ta en öl på en lördag är inte ett alternativ längre tydligen. Man är en svikare om man efter en säger att man vill gå hem, att det inte verkar bli nåt. Att gå ut betyder nuförtiden att ta sig en blecka till vilket pris som helst oberoende om det är kul, mycket eller lite folk eller om man vill det. För vi har ju bestämt så. En stor insikt för mig. Och det är sanningen. I mitt förra liv så satsade man allt på en eller flera dagar och tankade man in och gick ut, tankade in mer, var kvar tills det stängde, gick på efterfest, vaknade bredvid nån illaluktande i nån avlägsen by, skam-åkte taxi hem, låste in sig, mådde illa, spydde lite, sov bort dagen och låtsades som ingenting på måndag. DET är att gå ut. Det VAR att gå ut. Allt annat var ett svek.

Idag betyder att gå ut för mig...att jag kanske dricker två glas vin hemma, går ut, tar ett stop mineralvatten, ser mig omkring, pratar med folk, känner efter, tittar på klockan, pratar lite igen, kanske tar ett sista glas vin igen, överväger att gå hem, tycker inte det känns nå kul just idag, äh, då vill jag hellre ha en god natts sömn, skiter i det sista glaset vin fast det är odrucket och går hem när jag vill, med vem jag vill, vaken, så gott som nykter och nöjd. För mig. Eller så går jag ut och dansar, dricker vattenflaska efter vattenflaska och dansar fem timmar i sträck, går till garderoben när de börjar spela de sista långsamma eller kanske tidigare om folk börjar bli för vingliga på dansgolvet. Tack för mig och går hem och lägger mig. Det betyder att gå ut.

Den stora alkoholkrisen just nu är att trots att jag har försökt och trots att jag har sett fram emot det och trots att jag har planerat detta i flera månader så verkar det omöjligt för mig att gå ut i gammal bemärkelse. Jag dricker försiktigt, känner mig kanske lite luddig de första klunkarna men sen stannar det där. Jag blir inte ens full eftersom jag inte vill bli full. Jag blir nervös av att behöva vistas på ställen där folk spyr på golvet, fäller stop och skriker åt varandra. Där folk ramlar in i mig för att de inte kan gå rakt, kissar i hörn och rör mig oförsiktigt fast jag inte ens känner dem. Jag blir väldigt stressad och obekväm av det. Jag vill inte utsätta mig för det.

Detta var jag inte förberedd på. Jag var förberedd på att fy fan vad kul det skulle vara, det kommer att spåra ur och jag kommer att göra bort mig och sen helt enkelt inse att fyllor inte är bra för mig och på grund av det fortsätta mitt nyktra liv. Eller så var jag förberedd på att det här går ju bra, jag kan dricka med måtta, vara med till sist, utan att göra bort mig, alkoholförgifta mig, spy eller vakna i fel säng. Dricka så som jag skulle önska att jag kunde dricka. Dricka så som jag inbillar mig att alla andra kan, vilket är en lögn, för de flesta kan inte det men det medger dom inte.

Jag var inte förberedd på att jag inte skulle vilja detta. Har man alkoholproblem så borde man väl vilja åt alkoholen liksom. Det är väl den man borde längta efter. Och jo, jag kan tänka mig att dricka en cider i solnedgången på min terrass i hemmets trygga vrå och jo, jag kan tänka att skåla i ett glas skumpa på första maj. Men jag vill absolut inte ut i alkoholkulturen! Det är det jag inte vill. Jag blir så äcklad och får sånt obehag och tappar suget på alkohol på ett endaste ögonblick.

Så varför "går man ut"? Ja, inte är det för att umgås med folk i alla fall. Det kan man ju göra hemma. Bjuda hem dem man vill umgås med och inte överhuvudtaget gå ut på hela kvällen. Utmärkt! Nej, anledningen till att man går ut är för att man är singel. Man vill träffa nån. Och det vill alla andra också som är ute. Träffa nån för en kväll eller för en framtid eller kanske bara en flört i baren för att sedan gå hem till sin fru och sitt lyckliga äktenskap. Ut går man för att få bekräftelse på ett eller annat sätt. Punkt.

Inte för att ha roligt.
Inte för att umgås.
Inte för att träffa "folk" förutom den rätte eller ens nån som kan likna den rätte ens för en kväll. När det är mörkt. Och man är full. Och vad som helst duger.

Ut går man för att träffa någon. Inte alla. En. Någon. Och medan man väntar på att det ska ske, där kring halv fyra ungefär, så dricker man och laddar som tidsfördriv. Detta är i alla fall min upplevelse.
Och det ledsammaste av allt är att detta är den finländska människans parnings-dans. Voila! Grattis! Och är du livrädd för den sortens parnings-dans och inte vill ta del av den sortens kultur för att träffa någon så blir du högst antagligen...en patetisk, evig singel, ogift, barnlös, olegad, tills du dör. Eller åtminstone känns det så för tillfället. Eller åtminstone känns det så i Finland. I Finland kan man inte parningsdansa på nåt annat sätt. Och vill inte heller.

Jag blir deprimerad...

Bevis för detta är att jag vid tre tillfällen denna vinter blivit kontaktad av fulla män på kvällen/natten som tycker att nu vill de ses. "De vill kramas. Jag skickar en taxi. Jag kommer och möter dej. Klä på dig nu och kom hit!! " Blablablabla... Och jag blir lite smickrad och tycker att det är kul och kunde absolut tänka mig att hoppa i en taxi eller tassa en kilometer i minus femton mitt i natten, absolut! Jag gillar äventyr och otippad påhitt! NYKTER! Och dom är ju aldrig nyktra. Aldrig någonsin. Och jag blir så trött.

Så jag svarar smickrat att när som helst bara du är nykter. Hör av dej imorgon när du har nyktrat till så är jag med! "Nej, nej, NU!!" Nä men jag har alkolås på mig nuförtiden. Jag äventyrar gärna med dig men bara nykter. Jag startar inte om föraren är full!! "Förut hade du inget alkolås!" Nej, jag vet att jag "körde" på fyllan. Och krockade också många gånger. Och skadade mig själv och andra. Jag vill inte det längre. Jag vill bli körd av en nykter chaufför. "Men jag blåser bara 1,5 promille. Jag får ju nästan köra en båt!" Jo, men jag är ingen BÅT!! Jag är en människa för i helvete och JAG VILL INTE!! Hör av dej imorgon!

Och så lovar dom att dom ska höra av sig. Och man hör ju aldrig av dem. Aldrig. Och jag blir inte ledsen direkt. Eller ens besviken. Jag blir mest bara trött och tänker att det var väl själva fan vad folk ska vara fega! Man vill ju vara ett nyktert infall, inte ett fullt infall efter två flaskor vodka. Jag vill ju att nån hör av sig på eftermiddagen klockan halv tre och säger att "nu vill jag att du kommer hit till mig på EN JÄVLA GÅNG!! Jag skickar en taxi!" Det skulle ju vara coolt och riktigt spännande!

Inte halv fem på morgonen. Efter två flaskor vodka. Då ingen annan råkar vara inloggad på facebook. Jag vill inte vara det infallet. Det infallet ska jag inte behöva vara. Jag förtjänar väl bättre?
Ja, det gör jag.

Så vart vill jag med detta. Jo. Med facit i hand vet jag nu att jag inte vill ta del av alkoholkulturen, men jag pinar mig att göra det eftersom jag vet att det är så folk träffar varandra i det här landet. Fast jag vill inte träffa någon på det sättet i och för sig så då kan jag väl lika gärna bara stanna hemma och försöka få liv i några narcisser. Men då träffar man ju inte nån. Moment fucking 22. Gode Gud, ska jag verkligen måsta supa skallen av mig varje helg för att slippa vara singel i resten av mitt liv? VA?? Svara mig!! För i så fall måste jag verkligen ta mig en funderare om det är värt det. Ensam eller aspackad? Ensam eller aspackad? Dude, det är som pest eller kolera. Men svara mig nu så ska jag ta mig en funderare. Please. Amentackpåförhand.

Jag vill ju bara bli snickarhustru och två-barns-mor. Tackpåförhand. Alltså på riktigt AMENtackpåförhand. Jag önskar mig en snickare och två barn. Tack, tack. Ingen fylla om det går att undvika. Tack. Verkligen tack.

P.S. Tack också för att du besparat mig från flunssor och magsjuka denna vinter. Alltså TACK! Jag fattar inte...det verkar som att jag är den enda på JORDEN som sluppit. Tack tack!