Det är tidig morgon, kallt och soligt och dimmigt och jag står med en kaffe i handen och en trist macka från Neste i andra. Jag är förberedd på att det har gått om. Tio dagar har gått och jag har knappt hunnit tänka på klicket och jag är nästan säker på att det har gått om. Jag har tänkt att jag tycker att det ska gå om för även om det är kul så vill jag inte att det slår rot. Orkar inte med nånting sånt problematiskt.

Sen kommer han släntrande över gården. Kikar under lugg och flinar och jag ser att han har klippt sig och har nya byxor redan på 50 meters avstånd. Jag vinkar med mackan och den biten jag har in munnen sväller och känns omöjlig att få ner. Det har inte alls gått om. Instinktivt vill jag backa men det går ju inte. Snart ska vi ju åka bil i flera tusen kilometer. Eller hundra i alla fall. Dom har sagt att den tredje killen inte ska komma. Nä, vi vill ha dej med istället säger dom. Det är roligare. Det är så roligt när du är med. Du är som en frisk vind. (Tänk att nån kan tänka så om mig? Tänk att dom vill det? Ha mig med? Att jag ska vara med som med mig själv. Hela mig själv. Liksom sån som jag är bara. Och att dom vill det. Att jag är sån. Som jag är.) Hela dagen ska vi vara tillsammans och det är skräckblandad förtjusning som infinner sig. Äh, jag får försöka vara tyst bara och göra det som ska göras. Inte skratta så mycket. Inte flamsa och fnissa. Absolut inte röra honom. Undvika närkontakt.

Vi fnissar inom fem minuter åt nånting dumt. Jag minns inte vad. Han skojar och jag fnissar. Som en jävla idiot. Hans nya byxor är löjligt fina och när han äntligen vänder sig med ryggen åt tittar jag på hans ryggtavla och andas ut (eller in kanske, luften rör i alla fall på sig nu igen), skakar på huvudet och svär och bannar mig själv på hur otroligt dålig jag är på att skärpa mig. Vi har ju inte ens kommit iväg ännu och jag har redan tappat kontrollen totalt.

Vi sitter i bilen. Våra ben, eller mitt i alla fall, försöker de första femton minuterna att ta hänsyn till varandra och inte luta sig mot varann men sen verkar också benen ge upp. Liksom jag. Jag orkar inte, av hänsyn till honom, till realiteter, till faktum, till åldrar, till allt vad det nu kan vara, styra fniss, ögonkast, benlutningar, ord, tankar, skämt, leenden. Jag orkar inte. Nu tänker jag bara njuta av att det är roligt. Jag har kul. Jag skrattar. Skrattar mer på en dag än jag gjort på fyra månader. Bråkar. Skojar. Rodnar. Fnissar. Tystnar. Lyssnar. Frågar. Tittar. Ler. Jag tänker inte börja styra upp det här, inte börja ragga, inte börja lägga in en stöt och planera en framtid. Jag orkar inte med det. Det brukar gå åt skogen när jag börjar ordna saker. Jag tänker bara njuta och förlita mig på att universum ordnar det så som det ska bli. Nu får universum ta lite ansvar här. Inte jag. Våra ben lutar. Mitt är större. Det är varmt mellan våra lår.

Han är blek. Har grågröna ögon. Ljusbrun i huvudet. Lite böjligt, halvrufsigt. Mörka ögonbryn ändå. Röd guppy-mun. Torra läppar. Sneda hörntänder. Några finnar. De mittersta ögonfransar böjer sig uppåt så det blir nånting piggt och stjärnlikt och pojkigt över hans ögonform. Glasögon. Såna svarta moderna saker. I sina snickarbyxor och i sina randiga tröjor och i sina svarta glasögon liknar han på Riddo. Också med sin torra humor. Han pratar också med alla. Hittar nånting att prata om med alla. Ser liksom alla. Ibland känns han blyg. Står och sparkar på nå stenar om vi råkar bli ensamma nånstans. Och sneglar. Lite James Deanskt. Fast mycket nördigare. Och utan cigarett. Snart säger han "Sjung någå", tänker jag och ler.

Kan en massa. Om musik. Bilar. Byggen. Historia. Prylar. Form och färg. Ser detaljer. Mer än mig. Han förstod precis när jag förklarade vilken salong jag tyckte var bäst. Och varför. Vi tittar på hus tillsammans. Tak. Formen på taken. Formen på husen. Färgen. Formen på fönstren. Fyrkantigt. Runt. Rakt. Snett. Pelare. Struktur. Material. Vi jämför material och pratar om tyger och råvaror. Hantverk. Han berättar allt han har byggt. Ibland känns det som att han gör det för att imponera. Vet inte varför. Han blir förvånad i ögat när jag pratar om fartyg, pråmar och isbrytare. Han blir glansig i ögat och jag ser nästan hans puls på halsen när jag säger att jag ritar pinuppor. Han börjar berätta när jag säger att jag gillar finsk krigshistoria. Och så bilarna såklart. Gamla bilar kan vi prata om. Och om den fina i att åka tåg eller buss. Länge. Det rofyllda i det.

Han öppnar dörrar. Han är snäll. Han skrattar mycket. Och ler. Och jag tycker det är så ovant med folk som skrattar och ler. Helt sådär liksom ärligt. Gör ingen det? Tycker folk för det mesta är arga och irriterade och uppgivna. Jag med allt oftare fast jag inte vill. Jag blir stressad när det ringer och folk sms:ar och försöker dra in mig i deras värld där det bara är problem, strul, beräkning, taktik. Jag vill stanna kvar här i nuet. Här var man pekar på skyltar och hus och träd och bilar och bara skrattar åt allt.

Han doftar sött. Det gjorde han inte från början. Eller kanske han gjorde det. Men jag märkte det kanske inte. Men han har en svag, svag doft av nån söt lukta-gott. Jag vill dra in doften hela tiden men man känner den bara om man står alldeles nära. Det kan man inte göra alltför ofta. Det verkar suspekt. Men ibland kommer han nära och då får man passa på att fylla lungorna. Ibland rycker han undan nästan. Kanske blir han skrämd. Antagligen skrämmer jag honom. Som alltid. Men fast han är blyg och försiktig och inte gör särskilt mycket väsen av sig så är han stundvis ändå modig. Utmanar. Håller blicken. Är lite kaxig och kittlande. Då blir han James Dean (och jag perplex). Fast sötare. Mjukare. Och yngre såklart.

Han är ung. Mycket ung. Kanske därför han är glad ännu. Och kan skratta. Och tycka om människor. Kanske därför han inte har nånting emot att jag är glad och skrattar också. Trivs när jag är glad liksom. Att han inte vill förstöra det utan hellre vill uppmuntra mig till det. Tycker om att få mig att skratta. Tycker om att jag får honom att skratta. Att vi fjantar oss. Liksom att han tycker om det och kan tycka det är kul. För att han är så ung.

Men jag fattar ju. Jag har varit med om det här förut. Det är klart att det inte är mer än så. Ibland blir man ju god vän med nån och det är fantastiskt och så tycker jag att det börjar bli lite väl kul för att kunna kallas vänskap men det är ändå det det är. Sen. Visar det sig. Sen när man frågar. När man bestämt sig för att nu måste jag få veta vad detta är. Är det nåt? Är det liksom platoniskt rodnad jag ser på din kind? Och det är det. Säger dom alltid. Fast det känns inte så i mig. Men man måste ju tro på vad folk säger. Och sen är allt förstört. Ja, eller sen blir det inget mer. Varken hit eller dit.

Nå det här är nu just en sån situation och nu tänker jag inte rådda i den. Den får rinna ut i sanden i slutet av april, senast i mitten på maj och sen är det ett vackert minne jag har nånstans långt inne och kan plocka fram ibland. Universum får sköta resten. Det enda jag kan göra är att dagligen önska att jag ska få bli snickarhustru och tvåbarnsmor. Och tro på att allt som man önskar får man. Och det tror jag. Bara man vågar önska först.