Okej. Det finns strategier för hur man ska befatta sig med det. Det finns undersökningar, modeller, varnings-signaler, paragrafer, lagar och all världens riktlinjer som man har försökt sprida och tvingat folk att läsa och upplysa dem om att det är 2013 och att stenåldersfasoner inte är acceptabelt längre. Man har konfronterat, blivit bemött som en idiot, återfått självkänslan och sin självrespekt, hittat glädjen, skrattet, charmen, sitt inre, allra bästa jag. Man njuter. Jag njuter. Jag njuter av att vara jag, av att vara glad, av att vara i min kropp, av att vara i mitt hjärta, i mitt soligaste humör, i mitt esse. Njuter verkligen av det och är stolt och nöjd och glad och tillfreds över att finnas i ett sammanhang där jag kan vara jag. Utan att bli sparkad på, utnyttjad eller kränkt. Inte bli utfryst, mobbad eller pekad på.
Och så bang. Pang!
Det smyger sig på lite sakta. Från ett håll man inte hade kunnat ana. Eller inte jag i alla fall. Det kommer några försök till skämt först. Som man lite sådär halvpaff försöker le åt. Tittar bort i alla fall. Eller i golvet. Vågar inte se den där människan i ögonen. Då kanske man blir avslöjad hur obekvämt man tyckte att det var. Och jag vill ju inte göra honom ledsen. Jag vill ju att han ska tycka om mig. Går lite åt sidan. Det känns plötsligt väldigt trångt här fast det inte alls är det. Rummet är ganska stort och där är andra människor också. Det är ingen garderob eller så. Och inte ens mörkt. Inte skrämmande omgivning alls. Tvärtom känns det väldigt ljust plötsligt. Jag tycker att jag syns lite väl mycket. Känns som att jag har ett par ögon på mig. Att jag står i centrum för nånting jag inte vill vara. Jag är fullt medveten om att jag har ett v-halshål och att halva min tatuering syns på bröstet. Jag har ofta den sortens tunikor. Jag trivs i dem och tycker att dom är klädsamma. Med min kroppsmodell är det bra med tydlig midja och v-halshål. Känner mig fin i dem. Liksom vardags-fin. Och med tatueringen så gör det inget att folk tittar. När jag jorden den så tänkte jag att det är nånting jag får finna mig i och att folk tittar gör mig egentligen ingenting. Det är HUR dom tittar som är avgörande. Nu vill jag absolut byta kläder. Och absolut gå in nånstans var det är mörkt. Undrar om dom kan släcka lamporna en stund. Jag hör att folk säger nånting och skrattar med jag hör inte riktigt vad jag bara ler lite taffligt, igen för att ingen ska tycka att jag är snorkig eller svår. Besvärlig. Jag går åt sidan för att komma undan känslan av att det är trångt.
Sen glömmer jag bort det igen. Jag har varit en stund för mig själv och plötsligt har jag glömt. Allt är som vanligt igen och jag är glad och vanlig och normal och glad. Faktiskt jätteglad. Men sen bangar det till igen. Igen kom det nån kommentar flygande. Nånting jag sa blev omvänt till nånting annat och började handla om mina bröst, mig liggandes på rygg och hans penis. Ja, det var ju ett skämt borde jag förstå. Eller alltså tonen var sån att jag borde fatta att skratta. Och så gör jag det också. Lite halvt och inte särskilt ärligt och bara för att jag absolut inte vill bli illa omtyckt av en som jag för bara för ett tag sen trodde jag kunde lita på. Vi gillade ju varann. Tyckte vi hade kul. Men nu blir ju detta jättekonstigt. Jag känner att jag blir låg och inte vill vara i närheten längre. Håller mig bort. Klamrar mig fast vid han den där andra som är snäll och som hålls i brallan. Han som aldrig skulle säga nånting sånt. Eller det vet man ju inte. Tydligen klarar jag av att provocera fram de sämsta sidorna hos alla som kommer i min väg. Tydligen är det så att när jag trivs som mest och är som mest mig själv och lyckligast och gladast och friast i själen och ljusast i sinnet så smäller det. Så har det alltid varit. Jag har alltid hamnat i obehagligheter när jag har mått som bäst. Lockar jag fram monster ur alldeles vanliga ofarliga män? Är jag så ljus och glad så att djävulen måste ut ur dem för att balansera upp? Plötsligt tänker jag att det blir alldeles väldigt obehagligt att tänka i dom banorna. Tänker plötsligt på utsatta oskyldiga fria barn som är så oskyldiga och fria och spontana så att dom lockar fram ondska hos vuxna människor. Jag blir nästan spyfärdig när jag tänker såna bilder i huvudet.
Jag byter kläder alldeles för tidigt på jobbet. Dels för att det är mindre folk då och för att dom andra kläderna har mindre provocerande urringning. Jag märker att mitt humör är borta. Att jag känner mig ledsen och gråtfärdig. Trött också. Att jag inte vill se honom i ögonen. Att jag inte kan. Att jag skulle vilja vara sådär glad som jag var tidigare nu när jag får vara med han där andra som jag tycker om. Men att det inte går att vara det nu längre. Han där andra försöker närma sig lite men jag är bara tvär och vänder mig bort och blir irriterad fast det inte är hans fel. Men jag vill bara gråta och jag orkar inte vara glad och kan jag inte vara glad så vill jag inte vara med honom för jag vet att han tycker om när jag är glad och att han kanske tror att han stör om jag inte är det. Och det gör han ju inte. Han stör aldrig. Men nu går det hur som helst inte att vara glad. Jag har tappat humöret och luften har gått ur mig. Nu vill jag bara gå hem i duschen och sova. Det som skulle bli så kul, som jag hade väntat på, blev inte kul. Och jag kan bara hålla det inom mig. Finns ingen att prata med, att dela det med.
Plötsligt känner jag mig sjukt ful och äcklig. För bara några timmar sen så kände jag mig som vackrast på jorden bara för att jag var så lycklig och glad och förtjust och vi hade skrattat allihop så mycket och av skratt blir man ju vacker och jag kände mig smal och läcker fast jag var urmätt och magen putade. Men det var plötsligt som bortblåst. Bilden av att jag klipper av mina kroppsdelar susade förbi i huvudet. Ja, det ville jag göra. Jag ville klippa i mig själv. På något vis skulle det kännas så jävla skönt att klippa i mig själv. Några fingrar och öron och bröst.
Jag borde väl ha sagt nånting. Jag sa nånting det vet jag. Nånting som för en lyhörd människa kunde vara ett statement. Jag försvarade mig med en mening eller två. med några ord. Det lyckades jag faktiskt. Men det fanns inget pondus i det. Jag tittade i golvet eller på väggen och mumlade fram ett försvar. Så det hade nog ingen effekt. Jag sa verkligen inte ifrån! Jag drog verkligen inte en gräns. Jag försökte med några ord men jag hade varken hållning eller skärpa eller ens ögonkontakt. Det kunde jag inte. Jag glodde in i han där andras rutiga rygg och fokuserade. Kände mig inklämd och försökte verkligen men kunde inte. Såg han andras ögon i ögonvrån. Såg hur han såg på mig med nacken och kände hur obekväm han också blev av att jag var det. Men han försvarade mig inte och varför skulle han ha gjort det? Det borde jag själv ha gjort. Det blev ett underligt triangeldrama jag ville komma ur.
Senare såg jag i hans ögon. Dom var elaka plötsligt. Goda, snälla ögon hade förvandlats till ormaktiga, elaka och opålitliga ögon. Jag såg i ögonen i smyg. Senare. När jag hade fått tag på mig själv igen och inte längre var intresserad av att stycka mig själv i bitar för att göra mig mindre provokativ och frestande. Men det håller i sig. Man får tag i sig själv igen för en liten stund men man blir vaksam och försiktig. Den där självklara friheten, det där lätta skrattet och bubbliga fnissigheten över att vara lycklig i sig själv och i det sammanhang man befinner sig är som bortblåst. Och det är klart. Det behöver väl inte alltid vara så jävla roligt heller men samtidigt kan jag tycka att det är orättvist att någon kan klippa sönder det finaste man har i sig på bara några sekunder. Bara genom att uttrycka sig plumpt, medvetet eller omedvetet.
Så vad jag vill säga är att okej, alla mappar och kompendier med strategier och lagar och förordningar, med upplysning, info och exempel kanske inte går in i folks huvud just för att det är papper och bokstäver och byråkrati och helt enkelt ganska tråkigt.
Men om jag säger att jag blir ledsen. Vi blir ledsna. Det gör ont. Ont på ett sånt sätt att enda möjligheten är att klippa i sig själv. Jag blir trött. Jag blir låg. Jag vill gråta. Och jag tappar fotfästet och tron på livet och på det goda, på ljuset och skrattet. Jag tappar mig själv. Om jag säger, helt ärligt, hur jävla jobbigt jag tycker att det är att mina specifika kroppsdelar används i jargong, humor, skämt, kan ni sluta då? Kan vi ens försöka kompromissa och säga att det är väl någålunda okej att generellt skämta om sex och kroppsdelar om man nu faktiskt inte kan komma på nåt att annat att skämta om. Men att använda sig av andra människors specifika kroppsdelar i sammanhang, bland andra människor, högt och ljudligt, kanske i positiva ordalag, kanske inte, det spelar ingen roll. Det är ofint. Det är inte okej. Det är liksom aldrig okej.
Så nu vet ni hur det känns.
Såhär känns det för mig.
Det känns obehagligt. Jag blir rädd. Jag vill gråta.
Nu är det är ert val.
Ni kan välja nu. Om ni vill utsätta en annan människa för detta obehag eller inte.
Det är ett val. Ert val.
Välj.
Väljer ni att fortsätta så får ni ta konsekvenserna av det. Ingen pardon.
Och så bang. Pang!
Det smyger sig på lite sakta. Från ett håll man inte hade kunnat ana. Eller inte jag i alla fall. Det kommer några försök till skämt först. Som man lite sådär halvpaff försöker le åt. Tittar bort i alla fall. Eller i golvet. Vågar inte se den där människan i ögonen. Då kanske man blir avslöjad hur obekvämt man tyckte att det var. Och jag vill ju inte göra honom ledsen. Jag vill ju att han ska tycka om mig. Går lite åt sidan. Det känns plötsligt väldigt trångt här fast det inte alls är det. Rummet är ganska stort och där är andra människor också. Det är ingen garderob eller så. Och inte ens mörkt. Inte skrämmande omgivning alls. Tvärtom känns det väldigt ljust plötsligt. Jag tycker att jag syns lite väl mycket. Känns som att jag har ett par ögon på mig. Att jag står i centrum för nånting jag inte vill vara. Jag är fullt medveten om att jag har ett v-halshål och att halva min tatuering syns på bröstet. Jag har ofta den sortens tunikor. Jag trivs i dem och tycker att dom är klädsamma. Med min kroppsmodell är det bra med tydlig midja och v-halshål. Känner mig fin i dem. Liksom vardags-fin. Och med tatueringen så gör det inget att folk tittar. När jag jorden den så tänkte jag att det är nånting jag får finna mig i och att folk tittar gör mig egentligen ingenting. Det är HUR dom tittar som är avgörande. Nu vill jag absolut byta kläder. Och absolut gå in nånstans var det är mörkt. Undrar om dom kan släcka lamporna en stund. Jag hör att folk säger nånting och skrattar med jag hör inte riktigt vad jag bara ler lite taffligt, igen för att ingen ska tycka att jag är snorkig eller svår. Besvärlig. Jag går åt sidan för att komma undan känslan av att det är trångt.
Sen glömmer jag bort det igen. Jag har varit en stund för mig själv och plötsligt har jag glömt. Allt är som vanligt igen och jag är glad och vanlig och normal och glad. Faktiskt jätteglad. Men sen bangar det till igen. Igen kom det nån kommentar flygande. Nånting jag sa blev omvänt till nånting annat och började handla om mina bröst, mig liggandes på rygg och hans penis. Ja, det var ju ett skämt borde jag förstå. Eller alltså tonen var sån att jag borde fatta att skratta. Och så gör jag det också. Lite halvt och inte särskilt ärligt och bara för att jag absolut inte vill bli illa omtyckt av en som jag för bara för ett tag sen trodde jag kunde lita på. Vi gillade ju varann. Tyckte vi hade kul. Men nu blir ju detta jättekonstigt. Jag känner att jag blir låg och inte vill vara i närheten längre. Håller mig bort. Klamrar mig fast vid han den där andra som är snäll och som hålls i brallan. Han som aldrig skulle säga nånting sånt. Eller det vet man ju inte. Tydligen klarar jag av att provocera fram de sämsta sidorna hos alla som kommer i min väg. Tydligen är det så att när jag trivs som mest och är som mest mig själv och lyckligast och gladast och friast i själen och ljusast i sinnet så smäller det. Så har det alltid varit. Jag har alltid hamnat i obehagligheter när jag har mått som bäst. Lockar jag fram monster ur alldeles vanliga ofarliga män? Är jag så ljus och glad så att djävulen måste ut ur dem för att balansera upp? Plötsligt tänker jag att det blir alldeles väldigt obehagligt att tänka i dom banorna. Tänker plötsligt på utsatta oskyldiga fria barn som är så oskyldiga och fria och spontana så att dom lockar fram ondska hos vuxna människor. Jag blir nästan spyfärdig när jag tänker såna bilder i huvudet.
Jag byter kläder alldeles för tidigt på jobbet. Dels för att det är mindre folk då och för att dom andra kläderna har mindre provocerande urringning. Jag märker att mitt humör är borta. Att jag känner mig ledsen och gråtfärdig. Trött också. Att jag inte vill se honom i ögonen. Att jag inte kan. Att jag skulle vilja vara sådär glad som jag var tidigare nu när jag får vara med han där andra som jag tycker om. Men att det inte går att vara det nu längre. Han där andra försöker närma sig lite men jag är bara tvär och vänder mig bort och blir irriterad fast det inte är hans fel. Men jag vill bara gråta och jag orkar inte vara glad och kan jag inte vara glad så vill jag inte vara med honom för jag vet att han tycker om när jag är glad och att han kanske tror att han stör om jag inte är det. Och det gör han ju inte. Han stör aldrig. Men nu går det hur som helst inte att vara glad. Jag har tappat humöret och luften har gått ur mig. Nu vill jag bara gå hem i duschen och sova. Det som skulle bli så kul, som jag hade väntat på, blev inte kul. Och jag kan bara hålla det inom mig. Finns ingen att prata med, att dela det med.
Plötsligt känner jag mig sjukt ful och äcklig. För bara några timmar sen så kände jag mig som vackrast på jorden bara för att jag var så lycklig och glad och förtjust och vi hade skrattat allihop så mycket och av skratt blir man ju vacker och jag kände mig smal och läcker fast jag var urmätt och magen putade. Men det var plötsligt som bortblåst. Bilden av att jag klipper av mina kroppsdelar susade förbi i huvudet. Ja, det ville jag göra. Jag ville klippa i mig själv. På något vis skulle det kännas så jävla skönt att klippa i mig själv. Några fingrar och öron och bröst.
Jag borde väl ha sagt nånting. Jag sa nånting det vet jag. Nånting som för en lyhörd människa kunde vara ett statement. Jag försvarade mig med en mening eller två. med några ord. Det lyckades jag faktiskt. Men det fanns inget pondus i det. Jag tittade i golvet eller på väggen och mumlade fram ett försvar. Så det hade nog ingen effekt. Jag sa verkligen inte ifrån! Jag drog verkligen inte en gräns. Jag försökte med några ord men jag hade varken hållning eller skärpa eller ens ögonkontakt. Det kunde jag inte. Jag glodde in i han där andras rutiga rygg och fokuserade. Kände mig inklämd och försökte verkligen men kunde inte. Såg han andras ögon i ögonvrån. Såg hur han såg på mig med nacken och kände hur obekväm han också blev av att jag var det. Men han försvarade mig inte och varför skulle han ha gjort det? Det borde jag själv ha gjort. Det blev ett underligt triangeldrama jag ville komma ur.
Senare såg jag i hans ögon. Dom var elaka plötsligt. Goda, snälla ögon hade förvandlats till ormaktiga, elaka och opålitliga ögon. Jag såg i ögonen i smyg. Senare. När jag hade fått tag på mig själv igen och inte längre var intresserad av att stycka mig själv i bitar för att göra mig mindre provokativ och frestande. Men det håller i sig. Man får tag i sig själv igen för en liten stund men man blir vaksam och försiktig. Den där självklara friheten, det där lätta skrattet och bubbliga fnissigheten över att vara lycklig i sig själv och i det sammanhang man befinner sig är som bortblåst. Och det är klart. Det behöver väl inte alltid vara så jävla roligt heller men samtidigt kan jag tycka att det är orättvist att någon kan klippa sönder det finaste man har i sig på bara några sekunder. Bara genom att uttrycka sig plumpt, medvetet eller omedvetet.
Så vad jag vill säga är att okej, alla mappar och kompendier med strategier och lagar och förordningar, med upplysning, info och exempel kanske inte går in i folks huvud just för att det är papper och bokstäver och byråkrati och helt enkelt ganska tråkigt.
Men om jag säger att jag blir ledsen. Vi blir ledsna. Det gör ont. Ont på ett sånt sätt att enda möjligheten är att klippa i sig själv. Jag blir trött. Jag blir låg. Jag vill gråta. Och jag tappar fotfästet och tron på livet och på det goda, på ljuset och skrattet. Jag tappar mig själv. Om jag säger, helt ärligt, hur jävla jobbigt jag tycker att det är att mina specifika kroppsdelar används i jargong, humor, skämt, kan ni sluta då? Kan vi ens försöka kompromissa och säga att det är väl någålunda okej att generellt skämta om sex och kroppsdelar om man nu faktiskt inte kan komma på nåt att annat att skämta om. Men att använda sig av andra människors specifika kroppsdelar i sammanhang, bland andra människor, högt och ljudligt, kanske i positiva ordalag, kanske inte, det spelar ingen roll. Det är ofint. Det är inte okej. Det är liksom aldrig okej.
Så nu vet ni hur det känns.
Såhär känns det för mig.
Det känns obehagligt. Jag blir rädd. Jag vill gråta.
Nu är det är ert val.
Ni kan välja nu. Om ni vill utsätta en annan människa för detta obehag eller inte.
Det är ett val. Ert val.
Välj.
Väljer ni att fortsätta så får ni ta konsekvenserna av det. Ingen pardon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar