Nu har jag beslutat mig för att lära mig springa. En halvtimme. Till att börja med. Till saken hör att jag avskyr att springa. Jag har undvikit det och föraktat det så länge jag kan minnas. Men ändå tycker jag att jag skulle vilja kunna säga att jag kan springa. Att jag springer. Att jag är en springande människa. Inte fort eller så. Men jag skulle vilja kunna säga att jag far på länk. Och jag skulle vilja kunna klara av det och framförallt skulle jag vilja kunna länka utan att känna mig som en idiot. För man ser ju ut som en idiot. Ingen annan ser ut som en idiot. Men jag ser ut som en idiot. Och det är det här som stör mig. För jag tror att vissa saker lär man sig aldrig, oberoende hur mycket man övar, bara för att man 1. Har fått för sig att man inte kan, vill, borde, orkar eller att "man inte är springar-typen" MEN framförallt 2. Man har fått för sig att man ser ut som en idiot.
Nå. Kanske man ser ut som en idiot. Men å andra sidan. Vad spelar det för roll? Det måste vara tillåtet att se ut som en idiot ibland, speciellt om det är hälsofrämjande och sunt. Och det här med att springa en halvtimme känns faktiskt lika omöjligt som det nångång kändes för mig att vara nykter och bra gick ju det när man väl bestämde sig. Och det var verkligen ingen som lovade att nykterheten och rökfriheten skulle vara lätt och det var sannerligen heller inte något jag "ville". Gärna hade jag väl fortsatt på i samma takt som i ungdomens glada dagar om jag inte på nåt undermedvetet herrans plan begrep att nånting måste vara oerhört snett och vint och åt skogen då jag behandlar min kropp på det här viset.
Det är nämligen en myt att allting sku handla om vilja. Jag hör hela tiden överallt att det går inte att sluta med det ena och det andra om man inte verkligen har viljan och motivationen. Och jag tror att det är bullshit. Faktiskt. Jag tror att det är precis lika svårt att sluta oberoende om man vill eller inte. Abstinensen och ångesten är lika stor oberoende. Däremot så är det viktigt att man bestämmer sig. Hårt. Och sen gör det. Och sen suger det. Och det är astråkigt och du vill dö och förintas från jordens yta och allt det där... Men sen vänder det. Och det gör det.
Int VILL jag springa. Herregud jag avskyr det. Jag vill mycket hellre ligga på soffan. Men det jag däremot vill veta är att KAN jag springa? Jag har i trettio år tuta i mig självlögner av alla det slag, om vad jag kan och inte kan. Andra har också hjälpt till minsann och hjälper fortfarande och ser till att man nu för bövelen inte åtminstone ska tro att man kan komma precis dit man har bestämt sig för att komma. Senast förra veckan blev jag upplyst om vilka roller jag kommer att få och inte p.g.a. min vikt. Hela livet har kantats av människor som har känt sig förpliktigade att påpeka hur jag ser ut och vad det kommer att innebära för mitt liv. Dom flesta har haft fel kan jag säga. Själv har jag aldrig haft problem med mitt utseende, däremot så har jag fått problem över mitt utseende tack vare andra. Som ung spydde jag upp mat, gömde mat som jag slängde bort och hade nånslags 8 äppel om dagen-diet en tid för att man skulle ha det. Ätstörningar var trendigt, att avsky sin kropp hörde till vardagen, att förakta sig själv och den kropp man hade fått till uppgift att bära var coolt. COOLT. Själv begrep jag ingenting. Jag kände inget sånt förakt. Däremot började jag känna förakt av att spy och mumsa äppel och morot. Jag kände förakt över att jag inte kände förakt för mat. Alltså var det någå fel på mig. Jag som tyckte om mat och trivdes med mig själv var FEL.
Jag är med andra ord trött på att folk talar om för mig vad jag kan och inte. Jag är trött på att jag själv talar om för mig vad jag kan och inte. Att jag själv tillsammans med andra muppar, oftast män i maktpositioner, hämmar mig och begränsar mig och drar slutsatser om mig som inte nödvändigtvis stämmer. Och jag är less på att folk och jag är så sjukt ytliga att de grundar sina åsikter bara på basen av hur folk ser ut och hur de för sig. Jag skulle aldrig våga uttala mig om vem som klarar av vad och inte, om vem som är vilken typ och inte, om vem som är kapabel att jobba var och med vilka uppgifter. Jag känner generellt inte folk tillräckligt bra för att jag ska våga påstå såna saker. I min värld klarar vem som helst av vad som helst om dom bestämt sig. Inte om dom VILL. Utan om dom bestämt sig. The sky is the limit. Och nu fan ska jag lära mig springa.
Nå. Kanske man ser ut som en idiot. Men å andra sidan. Vad spelar det för roll? Det måste vara tillåtet att se ut som en idiot ibland, speciellt om det är hälsofrämjande och sunt. Och det här med att springa en halvtimme känns faktiskt lika omöjligt som det nångång kändes för mig att vara nykter och bra gick ju det när man väl bestämde sig. Och det var verkligen ingen som lovade att nykterheten och rökfriheten skulle vara lätt och det var sannerligen heller inte något jag "ville". Gärna hade jag väl fortsatt på i samma takt som i ungdomens glada dagar om jag inte på nåt undermedvetet herrans plan begrep att nånting måste vara oerhört snett och vint och åt skogen då jag behandlar min kropp på det här viset.
Det är nämligen en myt att allting sku handla om vilja. Jag hör hela tiden överallt att det går inte att sluta med det ena och det andra om man inte verkligen har viljan och motivationen. Och jag tror att det är bullshit. Faktiskt. Jag tror att det är precis lika svårt att sluta oberoende om man vill eller inte. Abstinensen och ångesten är lika stor oberoende. Däremot så är det viktigt att man bestämmer sig. Hårt. Och sen gör det. Och sen suger det. Och det är astråkigt och du vill dö och förintas från jordens yta och allt det där... Men sen vänder det. Och det gör det.
Int VILL jag springa. Herregud jag avskyr det. Jag vill mycket hellre ligga på soffan. Men det jag däremot vill veta är att KAN jag springa? Jag har i trettio år tuta i mig självlögner av alla det slag, om vad jag kan och inte kan. Andra har också hjälpt till minsann och hjälper fortfarande och ser till att man nu för bövelen inte åtminstone ska tro att man kan komma precis dit man har bestämt sig för att komma. Senast förra veckan blev jag upplyst om vilka roller jag kommer att få och inte p.g.a. min vikt. Hela livet har kantats av människor som har känt sig förpliktigade att påpeka hur jag ser ut och vad det kommer att innebära för mitt liv. Dom flesta har haft fel kan jag säga. Själv har jag aldrig haft problem med mitt utseende, däremot så har jag fått problem över mitt utseende tack vare andra. Som ung spydde jag upp mat, gömde mat som jag slängde bort och hade nånslags 8 äppel om dagen-diet en tid för att man skulle ha det. Ätstörningar var trendigt, att avsky sin kropp hörde till vardagen, att förakta sig själv och den kropp man hade fått till uppgift att bära var coolt. COOLT. Själv begrep jag ingenting. Jag kände inget sånt förakt. Däremot började jag känna förakt av att spy och mumsa äppel och morot. Jag kände förakt över att jag inte kände förakt för mat. Alltså var det någå fel på mig. Jag som tyckte om mat och trivdes med mig själv var FEL.
Jag är med andra ord trött på att folk talar om för mig vad jag kan och inte. Jag är trött på att jag själv talar om för mig vad jag kan och inte. Att jag själv tillsammans med andra muppar, oftast män i maktpositioner, hämmar mig och begränsar mig och drar slutsatser om mig som inte nödvändigtvis stämmer. Och jag är less på att folk och jag är så sjukt ytliga att de grundar sina åsikter bara på basen av hur folk ser ut och hur de för sig. Jag skulle aldrig våga uttala mig om vem som klarar av vad och inte, om vem som är vilken typ och inte, om vem som är kapabel att jobba var och med vilka uppgifter. Jag känner generellt inte folk tillräckligt bra för att jag ska våga påstå såna saker. I min värld klarar vem som helst av vad som helst om dom bestämt sig. Inte om dom VILL. Utan om dom bestämt sig. The sky is the limit. Och nu fan ska jag lära mig springa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar