Gjorde just det stora misstaget att titta på halva programmet av De Eurovisa. Ett finlandssvenskt program där nå människor ska sitta och ha åsikter om årets eurovisions-bidrag. Jag vet inte vem de där människorna var och det har heller ingen större betydelse. Jag antar att dom är nånslags teve-personligheter och att de har blivit valda just av den orsaken och ingen annan. Så kändes.
Det som gjorde mig irriterad var att den grundläggande stämningen och inställningen var förakt och negativitet. Utan nån större kunskap i vare sig musik eller än mindre eurovision öste de här människorna kärlekslöst ur sig det ena negativa betyget efter det andra. Detta utan att desto mer motivera VAD exakt i bidraget som gjorde att de upplevde det som tråkigt eller dåligt. Fokus låg också väldigt mycket på hur bidraget borde ha varit och inte på hur det de facto var, vilket ju i den här sortens program faktiskt är det väsentliga. Det fanns inte heller nån egentligen expert i gruppen, någon som kunde komma med lite smarriga insnöade eurovisions-detaljer och inte heller fanns det någon som verkade särskilt förtjust i hela fenomenet. Och då undrar jag: Varför i hela fridens namns sätter man fyra föraktfulla människor i samma soffa för att hacka ner på bidrag efter bidrag? Exakt på vilket sätt kan det kalla underhållande? Varför är det så att en negativ och föraktfull inställning, ironi och verbal "kvickhet" (eller vad det nu var de försökte få till...) räknas som kunskap, intelligens och "smarthet"? Och varför räknas då positivitet, vilja att hitta det fina och ärliga, naivitet, viljan att förstå som nånslags idioti, dumhet och oförmåga att tänka kritiskt?
Jag har stört mig på det här länge! Varför var det i teaterskolan så att de slagkraftiga, kritiska poängerna om varför en pjäs var dålig, vägde tyngre än de positiva, upplevelse-baserade kommentarerna? Och när har de intellektuella, välformulerade (eller nåja...människor som sätter många konstiga ord efter varandra är inte nödvändigtvis för den skull välformulerade), verbalt kvicka åsikterna tillverkade av hjärnan och intellektet blivit sanningen istället för de känsliga, fumliga, flummiga, ogenomtänkta åsikterna tillverkade i hjärtat? När har automatiserad negativism blivit vetenskap och framförallt när har förakt och ironi blivit humor?
Man får skoja och göra sig rolig över bidragen i eurovisionen, väldigt många av bidragen uppmuntrar ju nästan till det, men man måste faktiskt skoja med kärlek och ändå ha nånslags grundläggande intresse och kärlek för hela fenomenet. Man får inte sitta i teve, i en panel, och låta sitt förakt lysa genom rutan. Eller åtminstone så kan man inte bara ha folk som förlöjligar eurovisionen. I så fall får man göra ett sånt program, ett program där man hånfullt garvar åt alla bidragen men då ska det nog kallas nånting annat än "De Eurovisa". När har hånfullt garv och "dissande" blivit underhållning? Vad är det för depp-matt vi ligger under i det här landet?
I Sverige har de motsvarande program. Där har de en programledare som lägger stämningen. Han brinner för hela fenomenet och således är den grundläggande inställningen i programmet positiv. Nu ska vi respektfullt titta på alla bidrag och hålla oss till en saklig men ändå humoristisk och glad nivå. Dock finns det de bidrag som gör att även den brinnande programledaren tvekar på vad han egentligen brinner för men det hör till undantagen. Och det negativa, dissande, ironiserandet ska definitivt vara UNDANTAGET. I vårt land är man ett undantag om man är glad och positiv. Här är den grundläggande inställningen pessimism, negativitet, måla fan på väg, hånfullhet och förakt och ibland, ibland, ibland ser man ett litet jävla minimalt guldkorn i allt det mörka men det ser man knappt då det är så mörkt. Dessutom bländar det så man får ont i ögonen...
Alltså jag blir så upprörd över den här inställningen!! Till allt!! ALLT!! Jag orkar inte med en värld där "Men herregud vad dåligt!" är mera värt än "Men herregud vad bra!" Där man framstår som ett fån om man är glad.
P.S. Min grundinställning till programmet var men herregud vad kul att dom äntligen har gjort ett program i Finland också. Det var då på tiden! Det ska jag se! :) Inte...jaha, har dom börja med det där i Finland nu också. Nå få se nu då om det är någå bra...
Det är grundinställningen jag har problem med!! Bakåtlutad och med armarna i kors-inställningen hos den där damen längst fram i salongen. Man måste ge alla människor en chans goddamnit!! En ärlig chans! På riktigt!
Sen har jag tusen åsikter om varför hela programmet rent dramaturgiskt och kameratekniskt och scenografimässigt och uppläggsmässigt också borde ses över men det orkar jag inte skriva om just nu...
Det som gjorde mig irriterad var att den grundläggande stämningen och inställningen var förakt och negativitet. Utan nån större kunskap i vare sig musik eller än mindre eurovision öste de här människorna kärlekslöst ur sig det ena negativa betyget efter det andra. Detta utan att desto mer motivera VAD exakt i bidraget som gjorde att de upplevde det som tråkigt eller dåligt. Fokus låg också väldigt mycket på hur bidraget borde ha varit och inte på hur det de facto var, vilket ju i den här sortens program faktiskt är det väsentliga. Det fanns inte heller nån egentligen expert i gruppen, någon som kunde komma med lite smarriga insnöade eurovisions-detaljer och inte heller fanns det någon som verkade särskilt förtjust i hela fenomenet. Och då undrar jag: Varför i hela fridens namns sätter man fyra föraktfulla människor i samma soffa för att hacka ner på bidrag efter bidrag? Exakt på vilket sätt kan det kalla underhållande? Varför är det så att en negativ och föraktfull inställning, ironi och verbal "kvickhet" (eller vad det nu var de försökte få till...) räknas som kunskap, intelligens och "smarthet"? Och varför räknas då positivitet, vilja att hitta det fina och ärliga, naivitet, viljan att förstå som nånslags idioti, dumhet och oförmåga att tänka kritiskt?
Jag har stört mig på det här länge! Varför var det i teaterskolan så att de slagkraftiga, kritiska poängerna om varför en pjäs var dålig, vägde tyngre än de positiva, upplevelse-baserade kommentarerna? Och när har de intellektuella, välformulerade (eller nåja...människor som sätter många konstiga ord efter varandra är inte nödvändigtvis för den skull välformulerade), verbalt kvicka åsikterna tillverkade av hjärnan och intellektet blivit sanningen istället för de känsliga, fumliga, flummiga, ogenomtänkta åsikterna tillverkade i hjärtat? När har automatiserad negativism blivit vetenskap och framförallt när har förakt och ironi blivit humor?
Man får skoja och göra sig rolig över bidragen i eurovisionen, väldigt många av bidragen uppmuntrar ju nästan till det, men man måste faktiskt skoja med kärlek och ändå ha nånslags grundläggande intresse och kärlek för hela fenomenet. Man får inte sitta i teve, i en panel, och låta sitt förakt lysa genom rutan. Eller åtminstone så kan man inte bara ha folk som förlöjligar eurovisionen. I så fall får man göra ett sånt program, ett program där man hånfullt garvar åt alla bidragen men då ska det nog kallas nånting annat än "De Eurovisa". När har hånfullt garv och "dissande" blivit underhållning? Vad är det för depp-matt vi ligger under i det här landet?
I Sverige har de motsvarande program. Där har de en programledare som lägger stämningen. Han brinner för hela fenomenet och således är den grundläggande inställningen i programmet positiv. Nu ska vi respektfullt titta på alla bidrag och hålla oss till en saklig men ändå humoristisk och glad nivå. Dock finns det de bidrag som gör att även den brinnande programledaren tvekar på vad han egentligen brinner för men det hör till undantagen. Och det negativa, dissande, ironiserandet ska definitivt vara UNDANTAGET. I vårt land är man ett undantag om man är glad och positiv. Här är den grundläggande inställningen pessimism, negativitet, måla fan på väg, hånfullhet och förakt och ibland, ibland, ibland ser man ett litet jävla minimalt guldkorn i allt det mörka men det ser man knappt då det är så mörkt. Dessutom bländar det så man får ont i ögonen...
Alltså jag blir så upprörd över den här inställningen!! Till allt!! ALLT!! Jag orkar inte med en värld där "Men herregud vad dåligt!" är mera värt än "Men herregud vad bra!" Där man framstår som ett fån om man är glad.
P.S. Min grundinställning till programmet var men herregud vad kul att dom äntligen har gjort ett program i Finland också. Det var då på tiden! Det ska jag se! :) Inte...jaha, har dom börja med det där i Finland nu också. Nå få se nu då om det är någå bra...
Det är grundinställningen jag har problem med!! Bakåtlutad och med armarna i kors-inställningen hos den där damen längst fram i salongen. Man måste ge alla människor en chans goddamnit!! En ärlig chans! På riktigt!
Sen har jag tusen åsikter om varför hela programmet rent dramaturgiskt och kameratekniskt och scenografimässigt och uppläggsmässigt också borde ses över men det orkar jag inte skriva om just nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar