Silverfiskar i blodet

Just nu är jag deppig. Jag vet att det är hormorner och det har säkert gått om om några dagar men det hjälper inte tillståndet just nu. Jag har ont över allt, hostar som en dåre och låter som en hundleksak i lungorna. Jag håller på och förblöder och har ont från nacken till knäna och all ondska strålar ut från en fullkomligt oanvänd livmoder som bara skriker att den vill göra nån jävla nytta och inte bara kläcka ägg, hoppas, och stöta ut varenda jävla månad. Den skriker lika högt som jag skriker i mitt hjärta att kan jag får göra nånting meningsfullt för helvete. Göra nån nytta. Jag är hormonstinn, får finnar, humörsvänging, irriterad och ledsen om vartannat och jag blir GALEN. Och hur jag än vänder på steken så kommer jag bara till samma jävla punkt. Jag vill bli träffa någon och göra ett barn. Eller två. Jag vill träffa den där personen som plockar fram de allra bästa sidorna i mig, den där personen som får mig att ASgarva, som får mig att förundras och som lär mig allt som livet inte ännu har lärt mig. Den där muppen som kryper på alla fyra och ber om att få vakna med mig följande morgon, det där trollet som med sin blotta närvaro gör att allting känns så enkelt så självklart. Den där personen som får mig att på riktigt bli en såndär: Men det löser sig. Jag vill inte stressa över det där nu för just nu är det så bra. Jag vill inte förstöra den här stunden som vi har för snart är den över och jag kan inte veta om den nånsin kommer tillbaka.

Jag har helt orimliga känslor nu. Jag förstår att det är helt orimligt det här och jag vill skrika ut allt samtidigt som jag inte vill säga nånting alls. Alltså jag vet inte vad jag ska göra av dom här känslorna. Dom tar över mitt liv totalt. Jag försöker gömma dom under sängen, slänga dom i soporna, duscha av mig dom men jag är helt i upplösningstillstånd inombord och det är enbart och endast i näravaro av den där ena personen som det lugnar ner sig och jag blir fri och lycklig och en fantastisk människa plockar han fram ur mig. Den människan jag önskar att jag kunde vara alltid hela tiden. Jag är helt komplex-fri, i hans närhet är allting enkelt, ingenting är ett problem, allt är möjligt. Det är när jag inte är med honom som jag håller på att fullkomligt FÖRGÅS av oro, längtan, funderingar, fan-på-väg-måleri etc. Det enda jag kan göra är rita. Rita och lyssna på Coldplay. Typiska tecken på att jag är kär.

Jag är gumsjuk. Jag fattar ju det. Vad inbillar jag mig. Det är helt orimligt. Jag är en gammal häst i ögonen på den här unga mannen med hela livet framför sig. Han ska ju leva studentliv och jag har redan varit där. Och det är INTE KLOKT DETTA.

Blir helt nervös på att vara hemma. Hemma och sjuk dessutom. Och sysslolös. Det är som att ha silverfiskar simmandes i blodet. Rastlösheten är oerhörd. Jag vill bort. Jag vill upp. Jag vill dit.

Fast där inget finns. Ingen. Men det är ändå närmare. Vill vara så nära som möjligt. Glädjen. Glädjen finns där.

Och Gud förlåt hur han säger mitt förnamn.

Det får man inte göra. Jag blir såld. Jag har så många smeknamn så jag vet knappt vem jag är längre. Det är det absolut enklaste sättet att förföra mig. Bara säg mitt förnamn i nån mening. Eller vad tycker du, Daniela? Splätt. Jag faller som en kägla och ligger som en död fisk och sprattlar på kakelgolvet och bara hoppas att den där människan ska lägga händerna på mig och göra slut på min pina.

Jag är svag för händighet. Väldigt väldigt svag för händighet. "Säg du, så gör jag." sa han en gång när vi stod och funderade om nånting skulle vara mer till vänster eller höger. Åh herregud tänkte jag, vad den där människan kommer att göra nån kvinna lycklig ännu en vacker dag.

Retas han?

Han ser inte ut som en som retas. Men han får mer självförtroende för var dag som går. Ibland är han nästan liten kaxig och retsam. Det är attraktivt när man ser att det inte är ett spel utan det krävs enormt mod att våga det. Retas. Utmana. Hålla blicken.

Gud, jag inbillar mig. Jag gör ju det. Allt. Alltså jag tycker inte att det är nåt nöje det här måste jag faktiskt säga. Tycker det är skitjobbigt. Please, release me!!! Usch vad äcklig jag är. Han måste ju vara livrädd för mig. Tycka att det är asjobbigt att jag är överallt. Att jag skrattar och ler och fnissar. Antagligen tycker han att jag är en idiot men låter mig hållas för det är i alla fall bättre än att jag är arg. Han tycker antagligen att jag är ett jävla fruntimmer att ta plats här i världen. Skrattar högt och skämtar festligt och skojar. Flirtar och busar! Har inte förstånd att skämmas alls. Han måste tycka att jag är sänd av djävulen. Han tycker antagligen att han förstår varför jag är singel. Att ingen människa kan orka se på det där maniska skådespelet, hysteriska fnissandet och blåsta hönshjärnan varje dag.

Hur fan gick detta till?? Fan. Fan. Fan. Jag är ju en idiot. Nu vet jag precis hur det kommer att gå till. Jag kommer att speeda upp allt detta till en ohanterlig nivå och sen kommer jag att till slut få någå spel och tvinga den där stackars oskyldiga människan att lyssna till min kärleksförklaring, VILKET i sin tur kommer att leda till att han blir helt panikslagen och antagligen ARG och TRÖTT och definitivt jävligt äcklad av att en gammal tant kommer och säger att hej, jag vill absolut, absolut, absolut nu vara din kvinna och att du är min man och att det finns inget jag hellre vill än att du bygger ut hus och gör mej med barn. Helst NU. Han kommer antagligen att spy. På mig. Och jag på honom av skräck och idioti och vittu KÄRLEK.

Och sen kommer allt att vara förstört. Han kommer att säga att NEJ  SATAN, fy fan, USCH eller någå annat meningslöst som att nejnej vi är ju bara vänner och jag är ju satan 19 och du är 105 år gammal OCH fet. No WAY! Kommer han att säga och vara sårad och upprörd för att jag har misstolkat hans vänskap och vänlighet helt vittu åt helvete fel IGEN as fricking Always! Och sen är det förbi. Allting tar slut. Både vänskap och allt och fan och hans moster.

Nej jag måste stoppa detta innan snöbollen rullar iväg alltså åt helt och fanders fel hål och jag inte kan kontrollera det. Men att leva i lögn alltså...det är omöjligt. Hur gör man? Inte kan jag och inte vill jag gå omkring och inte säga hur jag känner. Det gör jag ju hela tiden och alltid, säger. Säger hur allt är. Det är helt omöjligt att inte säga detta. Ärlighet varar längst men stackars människa...jag kommer att förstöra hela hans jävla vår. Alltså typ sommar. Han kommer att bli helt....helt FÖRSKRÄCKT!

Nej. Nej...det är helt orimligt detta. HELT orimligt. Hur ska jag får ett slut på det?
Mitt hjärta kokar upp.