Ja. Det här med självkänsla förvirrar mig. Självförtroende har jag koll på och tycker att det fungerar helt som det bör i mitt fall. I mitt yrke behöver man ganska mycket självförtroende för att gång på gång kasta sig ut på djupt vatten och på nåt eländigt vänster simma sig till framgång via total förnedring, skam och pinsamheter. Att påbörja en ny pjäs, ett nytt verk, ett nytt projekt är alltid lika skrämmande och att första gången ställa sig på golvet och försöka jobba fram någonting som någon vid något tillfälle gladeligen ska betala för att se på, är hemskt. Med tiden, och med det grundläggande goda självförtroendet, vänjer man sig vid detta. En del mer, andra mindre. Jag tror jag är ganska lyckligt lottad och lider kanske mindre av detta bekymmer än andra i samma läge. Jag är ganska lite rädd för att göra bort mig och att göra fel, detta för att jag på nåt icke-ödmjukt vis ganska sällan tycker att jag gör fel. Alltså det låter onekligen ganska snorkigt men det handlar väl mest om att jag förlitar mig ganska mycket på min kunskap och erfarenhet och vet att jag inte är sämre än någon annan i mitt hantverk. Sen gör jag ju fel eller bort mig i alla fall och njuter av det så länge det är under repetition. Sker det under föreställning kan jag bli helt paralyserad och haka upp mig på det i evigheter, vilket retar gallfeber på mig själv och tyvärr också mina kollegor ibland som alla, precis som jag brukar, säger: Äh, glöm det! Det där händer ju alla! Ingen märkte nåt!
En mening som man inte överhuvudtaget kan ta på allvar när det gäller en själv.
Så självförtroendet är lugnt. Jag narcissistisk nog att tro att alla tycker om mig och blir alltid lite sårad en stund när jag får motsatsen bevisad men gräver inte heller ner mig över det. Man kan inte vara alla till lags och faller jag inte i smaken så finns det ju en herrans massa andra människor jag kan umgås med istället. Såna som vill till exempel.
Självkänsla däremot... Eller självbild eller vad det nu kallas. Det är annat. Och det verkar som att det finns olika sorter av självkänsla. Jag har t.ex. definitivt självkänsla nog att kräva en skaplig lön och upphöja mitt bidrag till min arbetsplats till skyarna och hävda att jag är det som den här teatern absolut behöver. Jag kan marknadsföra mig själv och jag kan utan att skämmas kräva pengar för det jag valt att göra till yrket. Så kaxig är jag. Jag är också kaxig nog att se till att ingen fan behandlar mig som skit. Blir jag utsatt för trakasserier så blir jag chockad, ledsen och kränkt men i slutändan arg, förbannad och ilsken och kräver upprättelse. Naivt nog tror jag visserligen att allt går att lösa och att alla människor är snälla och att allt måste vara ett missförstånd men jag låter vanligtvis inte, när jag är frisk och mig själv, nån köra över mig med sina klumpigheter. Jag har självkänsla nog att inse att jag förtjänar bättre behandling än så. Jag förtjänar respekt. Får jag ett uppdrag jag inte är särskilt bekväm med och inte ens särskilt kunnig i så har jag ändå självkänsla nog att ro det i land på nåt konstigt vis även om det hela tiden kantas av osäkerhet, tvivel och frustration. Jag får nog till det, har jag bestämt mig för nånting så gör jag det. Det finns en massa uppdrag jag aldrig skulle klara av men tackar jag ja till något uppdrag så brukar min självkänsla och mitt självförtroende på något vis få igenom det med flaggan åtminstone nästan i topp.
Kärleksmässigt är jag dock i botten. Det är otroligt att jag har självkänsla nog att köpa och sälja lägenheter på egen hand, flytta, rensa röja, bråka med hyresgäster, konfrontera korkade karlar, chefer, bossar eller kollegor, dra gränser, resa land och rike runt och vara övertygad om att det här klarar jag, det här förtjänar jag, det här kan jag och vet jag hur man gör när jag rent kärleksmässigt mer eller mindre placerar mig själv på jumbo-plats. Jag fattar inte riktigt hur jag tänker. Eller jo jag fattar. Jag försöker våldsamt bli kär i dem som bli kär i mig även om jag innerst inne vet att detta är inget jag vill ha. Men jag tycker att man måste ju ta det man får och det man vill ha får man ju aldrig. Dom jag själv faller pladask för, dom börjar jag sällan ens flirta med eftersom jag upplever att dom är så perfekta att det inte finns en chans på jorden att de kunde tycka om mig. Jag som bara är helt vanlig med en massa fel och brister och hysterier och skavanker. Jag liksom ger upp direkt. Jag har absolut ingen självkänsla på den punkten. Det spelar ingen roll hur vanlig eller blyg eller icke-Johnny Depp:ig den där personen är som jag råkar kärar ner mig i, i mina ögon är han inte för mig. Nej, jag förtjänar verkligen inte det som denne har att erbjuda. Nej, det är för någon annan. Nån som är bättre, roligare, sötare, finare, vänare, mjukare, snällare, mer rätt längd, mer rätt ålder, mer rätt bara. Som matchar bättre. Jag tycker inte att jag matchar med nån riktigt faktiskt. Försöker titta på folk på stan och föreställer mig bredvid dem på café, vid ett köksbord vid frukost, i en soffa i ett vardagsrum, i en kyrkgång, i en bil på väg på semester och jag det matchar faktiskt aldrig. Aldrig tycker jag att jag passar dit i den bilden. Jag kommer alltid tillbaka till att det där är inte för mig. Vem fan skulle vilja åka på bilsemester med mig? Jag är ju hur tråkig som helst största delen av dygnet. Jag orkar vara charmig, glad och extrovert ungefär tre timmar per dag och resten av tiden är jag tyst och inne i mitt huvud och borta från verkliga världen. Vem fan skulle vilja hänga med en sån? Nej. Det kommer aldrig att funka. Jag kommer inte att kunna göra den där människan lycklig och glad och nöjd dag ut och dag in. Aldrig. Jag har ju fullt upp med att hålla mig själv lycklig och glad.
Det ultimata vore kanske att träffa någon som kan underhålla sig själv. Det är oftast dom jag blir kär i också. Dom som verkar lyckliga och trygga och underhållna alldeles på egen hand. Dom som inte "behöver" nånting av mig. Fast sen när jag kärat ner mig så vill jag ju känna att dom behöver mig och blir helt galen på att den där människan faktiskt inte behöver mig utan står helt på egna ben. Med eller utan mig. Det är ju så man vill ha det. Sen. Sen när man är säker på att den där typen är lika förälskad i en själv som man är i den. Men det är absolut inte det man vill ha när man går och suktar efter någon i smyg och försöker räkna ut ifall det är besvarat eller inte. Då blir man ju bara oerhört frustrerad på att den där människan tycks vara helt lycklig av att prata med någon annan också. Någon annan än mig. Även om det ju för fan är det sundaste jävla tecknet på jorden. Det bästa och tydligaste tecknet på att den där människan är trygg i sig själv och tillfreds med allt. Och hur jävla attraktivt är inte det? Det är så attraktivt så man dör.
Nej. Fy farao. Vad ska jag ta mig till?
En mening som man inte överhuvudtaget kan ta på allvar när det gäller en själv.
Så självförtroendet är lugnt. Jag narcissistisk nog att tro att alla tycker om mig och blir alltid lite sårad en stund när jag får motsatsen bevisad men gräver inte heller ner mig över det. Man kan inte vara alla till lags och faller jag inte i smaken så finns det ju en herrans massa andra människor jag kan umgås med istället. Såna som vill till exempel.
Självkänsla däremot... Eller självbild eller vad det nu kallas. Det är annat. Och det verkar som att det finns olika sorter av självkänsla. Jag har t.ex. definitivt självkänsla nog att kräva en skaplig lön och upphöja mitt bidrag till min arbetsplats till skyarna och hävda att jag är det som den här teatern absolut behöver. Jag kan marknadsföra mig själv och jag kan utan att skämmas kräva pengar för det jag valt att göra till yrket. Så kaxig är jag. Jag är också kaxig nog att se till att ingen fan behandlar mig som skit. Blir jag utsatt för trakasserier så blir jag chockad, ledsen och kränkt men i slutändan arg, förbannad och ilsken och kräver upprättelse. Naivt nog tror jag visserligen att allt går att lösa och att alla människor är snälla och att allt måste vara ett missförstånd men jag låter vanligtvis inte, när jag är frisk och mig själv, nån köra över mig med sina klumpigheter. Jag har självkänsla nog att inse att jag förtjänar bättre behandling än så. Jag förtjänar respekt. Får jag ett uppdrag jag inte är särskilt bekväm med och inte ens särskilt kunnig i så har jag ändå självkänsla nog att ro det i land på nåt konstigt vis även om det hela tiden kantas av osäkerhet, tvivel och frustration. Jag får nog till det, har jag bestämt mig för nånting så gör jag det. Det finns en massa uppdrag jag aldrig skulle klara av men tackar jag ja till något uppdrag så brukar min självkänsla och mitt självförtroende på något vis få igenom det med flaggan åtminstone nästan i topp.
Kärleksmässigt är jag dock i botten. Det är otroligt att jag har självkänsla nog att köpa och sälja lägenheter på egen hand, flytta, rensa röja, bråka med hyresgäster, konfrontera korkade karlar, chefer, bossar eller kollegor, dra gränser, resa land och rike runt och vara övertygad om att det här klarar jag, det här förtjänar jag, det här kan jag och vet jag hur man gör när jag rent kärleksmässigt mer eller mindre placerar mig själv på jumbo-plats. Jag fattar inte riktigt hur jag tänker. Eller jo jag fattar. Jag försöker våldsamt bli kär i dem som bli kär i mig även om jag innerst inne vet att detta är inget jag vill ha. Men jag tycker att man måste ju ta det man får och det man vill ha får man ju aldrig. Dom jag själv faller pladask för, dom börjar jag sällan ens flirta med eftersom jag upplever att dom är så perfekta att det inte finns en chans på jorden att de kunde tycka om mig. Jag som bara är helt vanlig med en massa fel och brister och hysterier och skavanker. Jag liksom ger upp direkt. Jag har absolut ingen självkänsla på den punkten. Det spelar ingen roll hur vanlig eller blyg eller icke-Johnny Depp:ig den där personen är som jag råkar kärar ner mig i, i mina ögon är han inte för mig. Nej, jag förtjänar verkligen inte det som denne har att erbjuda. Nej, det är för någon annan. Nån som är bättre, roligare, sötare, finare, vänare, mjukare, snällare, mer rätt längd, mer rätt ålder, mer rätt bara. Som matchar bättre. Jag tycker inte att jag matchar med nån riktigt faktiskt. Försöker titta på folk på stan och föreställer mig bredvid dem på café, vid ett köksbord vid frukost, i en soffa i ett vardagsrum, i en kyrkgång, i en bil på väg på semester och jag det matchar faktiskt aldrig. Aldrig tycker jag att jag passar dit i den bilden. Jag kommer alltid tillbaka till att det där är inte för mig. Vem fan skulle vilja åka på bilsemester med mig? Jag är ju hur tråkig som helst största delen av dygnet. Jag orkar vara charmig, glad och extrovert ungefär tre timmar per dag och resten av tiden är jag tyst och inne i mitt huvud och borta från verkliga världen. Vem fan skulle vilja hänga med en sån? Nej. Det kommer aldrig att funka. Jag kommer inte att kunna göra den där människan lycklig och glad och nöjd dag ut och dag in. Aldrig. Jag har ju fullt upp med att hålla mig själv lycklig och glad.
Det ultimata vore kanske att träffa någon som kan underhålla sig själv. Det är oftast dom jag blir kär i också. Dom som verkar lyckliga och trygga och underhållna alldeles på egen hand. Dom som inte "behöver" nånting av mig. Fast sen när jag kärat ner mig så vill jag ju känna att dom behöver mig och blir helt galen på att den där människan faktiskt inte behöver mig utan står helt på egna ben. Med eller utan mig. Det är ju så man vill ha det. Sen. Sen när man är säker på att den där typen är lika förälskad i en själv som man är i den. Men det är absolut inte det man vill ha när man går och suktar efter någon i smyg och försöker räkna ut ifall det är besvarat eller inte. Då blir man ju bara oerhört frustrerad på att den där människan tycks vara helt lycklig av att prata med någon annan också. Någon annan än mig. Även om det ju för fan är det sundaste jävla tecknet på jorden. Det bästa och tydligaste tecknet på att den där människan är trygg i sig själv och tillfreds med allt. Och hur jävla attraktivt är inte det? Det är så attraktivt så man dör.
Nej. Fy farao. Vad ska jag ta mig till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar