Det här är helt dumt. Jag förstår nog att det är bra att belysa alla sidor, vända och vrida på journalistik och ifrågasätta och kritisera allt och alla hela tiden. Det är viktigt att inte vara godtrogen och tro på allt som står skrivet och som sägs i media. Och en ska veta att jag minsann kan kritisera och vara Tom Tvärtom också, speciellt under några dagar varje månad då jag mot min vilja surar och vill vara av annan åsikt och blir grälsjuk och onödigt provocerande utan orsak. Och det finns ingenting jag avskyr mer med mig själv än när jag blir just sådär enfaldigt störande, en bråkstake utan like. Jag önskar nån bara kunde säga till mig att skärp dig. Vänligt men bestämt.
MEN jag blir ändå helt sjukt störd på (bl.a.) denna arma fokusering på det negativa. Margaret Thatcher dör och visserligen gjorde hon mycket klantigt och kanske hjälteförklarades hon lite onödigt mycket i pressen men ÄNDÅ, hon körde sitt race, var envis och stark och föll inte alls alla i smaken men hon stod åtminstone för vad hon trodde på och det är väl värt att hyllas, liksom rent generellt. Jonas Gardell, som jag högaktar, var förstås snabb med en artikel om att jo men hon gjorde inte det och inte det och inte försvarade hon dem och inte dem och alla dom här kom i kläm och hamna snett och kränktes när hon skötte sin politik och han har säkert rätt, MEN varför envisas vi hela tiden med att belysa allt som folk INTE har gjort, allt folk INTE är eller kan eller vill göra. Varför får olyckshändelser och misär och krig och ondska så himmelens mycket plats i tidningen och vem väljer egentligen vad som visas på nyheterna för ibland eller ganska ofta är det helt orimliga bilder och ljud och klipp som de sänder. Och varför hakar jag själv upp mig på allt som är dåligt hos folk och hos mig själv och varför fokuserar jag inte på allt som de facto är helt fantastiskt, eftersom mycket faktiskt är ganska fantastiskt här i livet! På riktigt!
Varför får Sannfinländarnas idiot-politik så mycket plats i media-rummet när det finns en del bra politik hos dem som ingen ids påpeka? Varför skriver inte kvällstidningarna om alla barn som INTE blivit ihjälklämda i snöras eller blivit utsatta för misshandel och pedofili? Jag fattar ju att all orättvisa och alla obehagligheter ska lyftas fram och att alla katter ska på bordet för att kunna lösa problem och diskutera svåra frågor och jag är verkligen inte intresserad av att sopa otäckheter under mattan på så vis men det finns väl ändå nånting gott i alla människor som trakasseras och fläks ut i pressen och varje dag måste det väl finnas nån god nyhet på jorden som kunde vara värd att tas upp? Ingen svärta utan ljus, ingen natt utan dag! Och nu upplever jag att det är så himla mycket fokus på allt som är natt och mörker...
Och detta arma målande av fan på vägg!! Alltså Fan förtjänar inte det! Han ska inte vara på väggen överallt för då tar han över hela härligheten, sakta men säkert. Alltså tråkigheter och besvikelser kommer vi alla att möta, det är LIVET liksom, men ska vi ändå försöka utgå ifrån att det här klarar jag, det här kommer att gå fint, det här kommer att bli så bra som det bara kan bli! Kan vi göra det?
Kan vi utgå ifrån att alla människor tar ansvar och gör som dom själva upplever att är bäst för dem, kan vi utgå ifrån att folk mår bra och trivs och är nöjda med allting tills motsatsen visar sig? Folk gör som dom gör och dom har säkert sina orsaker till varför dom gör som dom gör och det enda jag tycker att vi kan göra är att respektera det och sen helt enkelt tänka på nåt annat. Eller sköta våra egna affärer och styra upp vårt eget liv. Det borde faktiskt vara projekt nog för alla!
SEN när det visar sig att nånting är skumt, någon far illa eller en situation känns obehaglig eller fel, DÅ är vi jävligt snabba på att lösa våra egna problem och liv. Ja, nä DÅ vill vi inte lägga oss i för det är jobbigt och svårt och obehagligt att konfrontera. Nej, då är det bättre att stå och speja bakom gardin och ringa runt till folk och höra vad dom har hört. Ingen jävel frågar personen i fråga själv vad som är på gång. Inte jag heller. Och jag HATAR att jag inte gör det. Och jag HATAR när inte andra gör det heller.
Åh, jag känner att det måste bli ändring på detta. Jag behöver bli bättre på detta. På konfrontation. På att se ljust på saker, positivt, optimistiskt. Pronto! På att sköta mitt och utgå i från att allt kommer att gå bra och sen, om, när det känns som att det inte går så bra, konfrontera den personen eller situationen direkt istället för att gå och grubbla ihjäl mig, spekulera och älta...
Bra. Tack för ordet.
MEN jag blir ändå helt sjukt störd på (bl.a.) denna arma fokusering på det negativa. Margaret Thatcher dör och visserligen gjorde hon mycket klantigt och kanske hjälteförklarades hon lite onödigt mycket i pressen men ÄNDÅ, hon körde sitt race, var envis och stark och föll inte alls alla i smaken men hon stod åtminstone för vad hon trodde på och det är väl värt att hyllas, liksom rent generellt. Jonas Gardell, som jag högaktar, var förstås snabb med en artikel om att jo men hon gjorde inte det och inte det och inte försvarade hon dem och inte dem och alla dom här kom i kläm och hamna snett och kränktes när hon skötte sin politik och han har säkert rätt, MEN varför envisas vi hela tiden med att belysa allt som folk INTE har gjort, allt folk INTE är eller kan eller vill göra. Varför får olyckshändelser och misär och krig och ondska så himmelens mycket plats i tidningen och vem väljer egentligen vad som visas på nyheterna för ibland eller ganska ofta är det helt orimliga bilder och ljud och klipp som de sänder. Och varför hakar jag själv upp mig på allt som är dåligt hos folk och hos mig själv och varför fokuserar jag inte på allt som de facto är helt fantastiskt, eftersom mycket faktiskt är ganska fantastiskt här i livet! På riktigt!
Varför får Sannfinländarnas idiot-politik så mycket plats i media-rummet när det finns en del bra politik hos dem som ingen ids påpeka? Varför skriver inte kvällstidningarna om alla barn som INTE blivit ihjälklämda i snöras eller blivit utsatta för misshandel och pedofili? Jag fattar ju att all orättvisa och alla obehagligheter ska lyftas fram och att alla katter ska på bordet för att kunna lösa problem och diskutera svåra frågor och jag är verkligen inte intresserad av att sopa otäckheter under mattan på så vis men det finns väl ändå nånting gott i alla människor som trakasseras och fläks ut i pressen och varje dag måste det väl finnas nån god nyhet på jorden som kunde vara värd att tas upp? Ingen svärta utan ljus, ingen natt utan dag! Och nu upplever jag att det är så himla mycket fokus på allt som är natt och mörker...
Och detta arma målande av fan på vägg!! Alltså Fan förtjänar inte det! Han ska inte vara på väggen överallt för då tar han över hela härligheten, sakta men säkert. Alltså tråkigheter och besvikelser kommer vi alla att möta, det är LIVET liksom, men ska vi ändå försöka utgå ifrån att det här klarar jag, det här kommer att gå fint, det här kommer att bli så bra som det bara kan bli! Kan vi göra det?
Kan vi utgå ifrån att alla människor tar ansvar och gör som dom själva upplever att är bäst för dem, kan vi utgå ifrån att folk mår bra och trivs och är nöjda med allting tills motsatsen visar sig? Folk gör som dom gör och dom har säkert sina orsaker till varför dom gör som dom gör och det enda jag tycker att vi kan göra är att respektera det och sen helt enkelt tänka på nåt annat. Eller sköta våra egna affärer och styra upp vårt eget liv. Det borde faktiskt vara projekt nog för alla!
SEN när det visar sig att nånting är skumt, någon far illa eller en situation känns obehaglig eller fel, DÅ är vi jävligt snabba på att lösa våra egna problem och liv. Ja, nä DÅ vill vi inte lägga oss i för det är jobbigt och svårt och obehagligt att konfrontera. Nej, då är det bättre att stå och speja bakom gardin och ringa runt till folk och höra vad dom har hört. Ingen jävel frågar personen i fråga själv vad som är på gång. Inte jag heller. Och jag HATAR att jag inte gör det. Och jag HATAR när inte andra gör det heller.
Åh, jag känner att det måste bli ändring på detta. Jag behöver bli bättre på detta. På konfrontation. På att se ljust på saker, positivt, optimistiskt. Pronto! På att sköta mitt och utgå i från att allt kommer att gå bra och sen, om, när det känns som att det inte går så bra, konfrontera den personen eller situationen direkt istället för att gå och grubbla ihjäl mig, spekulera och älta...
Bra. Tack för ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar