Om Glorifiering av Stress och Sjukdom

Kan vi sluta glorifiera stress och sjukdom? Det är inte coolt att vara sönderstressad och sjuk hela tiden. Det är ingen som får medalj för att man går till jobbet eller till sina hobbyn när man är sjuk. Och det är ingen som kommer att tacka en för att man är överallt, man är till lags, man gör alla dom projekt som man fått för sig att måste göras. Av en själv. Nu. På en gång. Man är inte en bättre människa med större rätt att existera bara för att man sitter i femtitvå olika nämnder, arbetsgrupper, direktioner, styrelser och klubbar. Man är inte en dålig kvinna av 2013 bara för att man INTE vill ta dom möjligheter som numera finns för kvinnor år 2013. Man är en minst lika underbar och fantastisk kvinna och människa om man blir lycklig av att föda barn, dammsuga och laga mat till sin familj. Det är fullt tillåtet att gå den vägen även om man hör till dem som anses av någon ha "högre potential" att göra nånting "viktig" och "betydelsefullt". Helt som om det att ta hand om sina barn, föda och göda dem inte vore uppgift viktig nog för en människa. Det finns en massa projekt som är ogjorda, en massa föreställningar, diskussioner, kamper som borde göras och föras. Vi matas med att vi ska ha en åsikt, vi ska framföra den och vi ska få folk att tänka efter mer och utvecklas. Det är extremt mycket fokus på att få andra människor att öppna ögonen och fatta saker som jag/vi har fattat innan dem. Det är absolut ingen fokus på att man bara genom att stå för sig själv, leva sitt liv som man ärligt vill leva det, vara ärlig mot sig själv och mot andra, skulle räcka till. Det är absolut inte okej känner jag att jag som har fått chansen att gå den dyraste utbildning i landet, går omkring och lyfter månadslön och spelar en föreställning i taget. Jag borde vara ute och erövra mark. Jag borde skriva sjuhundra olika cv:n, portfolion, showreels, jag borde registrera mig på alla världens jobb-hunting-pages, jag borde sikta mot stjärnor, mot Hollywood, eller ens mot en kortfilm. Jag borde ha en hemsida, en agent, en eller ens för helvete nån jävla PLAN. Men jag har inte det. Jag kan ibland tänka att ja, det vore kul. Det vore underbart att få göra en egen show som Mia Skäringer t.ex., eller Lena Ph, eller Jonas Gardell. Och det vore härligt att ha ett dansband! Och så skulle jag tycka att det kunde vara roligt att göra en film, en riktig sån härlig Svensson-film, typ komedier eller så. Ja, det skulle vara roligt. Men jag har det inte i mig, i alla fall inte just nu, att anstränga särdeles mycket för att det ska ske. Jag vill det inte tillräckligt verkar det som.

Man kan fråga sig om jag ens förtjänar det här yrket och den här utbildningen. Jag visar ju ingen respekt eller tack. Jag kunde väl försöka lite i alla fall och inte "nöja mej med" det jag har. Det jobb jag har, den lön jag har, det liv jag har. Mitt liv som visserligen är ganska tråkigt ibland. Eller många upplever det nog så, och jag med stundvis. Jag gör liksom inte så mycket. Men jag har också gjort väldigt mycket tidigare. Jag är ganska trött och tycker att det här pensionärslivet passar mig ganska bra. Det enda som saknas är familj. Lite kärlek. Några barn. Det vill jag.

Men att susa omkring och förverkliga mig själv som skådespelare, liksom sådär "aktivt" som många andra gör, det vill inte jag. Jag orkar inte det. Jag vill inte stressa ihjäl mig och bli sjuk. Jag har gjort det redan och det känns inte kul. Känns inte alls kul att ha bråttom och att vara jagad av projekt och människor och byråkrati. Känns inte alls kul heller att vara jagad av konstnärlighet. Alltså jag vill jobba. Rent hantverksmässigt. Jag vill diska. Laga mat. Repetera en pjäs. Handla mat. Åka på resa. Inga konstigheter. Liksom. Det vill jag. Lappa en strumpa. Fålla upp en byxa. Byta gardiner. Klippa gräs. Dansa. Göra grejer. På riktigt. Jag vill inte sitta på möten, planera saker, strukturera saker, hålla på och ha skype-möten och en massa viktiga papper i väskan. Jag har gärna en bra bok och lite näsdukar i väskan när jag går hemifrån. Och jag vill gärna vara frisk och ta det lugnt. Ta hand om mig. Och de mina. Sen om det blir tid över så kan jag kanske förverkliga nånting då som jag har tänkt på och visionerat kring men det blir ju sällan tid över, verkar det som. Jag har nästan aldrig tråkigt.

Det enda som stör är att jag har dåligt samvete för att det känns som att jag förväntas göra mer än jag gör. Att jag förväntas tillföra mer rent professionellt. Att jag borde vilja mer. Att jag borde ha samma iver och puls som jag hade för tio år sen. Samma ork och samma ambitioner. Ibland undrar jag om jag är deprimerad som inte verkar gå igång på nånting riktigt sådär hundra. Är jag utarbetad? Har jag gjort för mycket? Ja, det kanske jag har gjort. Kanske kommer ivern igen om tio år. Då får den göra det. Men just nu är jag inte intresserad. Jag avundas inte all jäkt som svischar förbi mig. Folks om ångar på trots att snoret rinner och lungorna hasar tio meter efter när dom susar fram. Jag avundas inte det och jag hyllar inte det heller. Jag ser inte poängen med att applåder dem som tar slut sig helt. Jag ser inte poängen med att applådera mig själv heller när jag ramlar in i det spåret.