Imorgon är det sista april och det har således gått 1 år och fyra månader sen jag startade mitt lilla omvandlings-projekt. Någonting som började från en liten idé och sen har utvecklats hela tiden. I dagsläget så är jag fortfarande rökfri. (Halleluja!) Jag har druckit alkohol under dessa fyra månader på det här årets sida men det har varit väldigt små mängder och vid väldigt få tillfällen. Vid ett tillfälle förra veckan drack jag mer än JAG hade velat. Det vill säga jag drack två glas vin mer än jag egentligen ville ha för att jag helt enkelt inte vågade tacka nej. Problematiken med att säga nej är nämligen betydligt mer påtaglig när man dricker lite och sunt än när man inte dricker alls. Det verkar som att det är mer accepterat att helt och hållet låta bli än att bara dricka en eller två.
Överlag tycker jag faktiskt fortfarande att det är mer problem med alkoholen än det är nöje och jag ser fortfarande inte riktigt varför jag ska dricka förutom att det stundvis, om man lyckas pricka in ett riktigt gott vitt vin eller om man lyckas få in en riktigt frisk och läskande cider på terassen, faktiskt är väldigt gott.
Nåja, hursomhelst har jag testat mina vingar lite försiktigt här i fyra månader och har nu helt enkelt kommit fram till att det är bra för mig att vara social och gå på middagar och det är helt okej för mig att ta ett glas vin, förutsatt att det är extremt gott, nu och då men att det här med att skåla i bubbel var och varannan helg, kröka mig packad på lonkero och salmiakki eller sänka två och halv flaska rödvin på småtimmarna medan man "pratar ut" med nån sjukt viktig människa som är just så viktig att nästa dag minns man inte vad människan heter, vad den sa eller vad jag ville. Den tiden är förbi. Troligtvis och förhoppningsvis för alltid.
Hesburger-trenden är också bruten. Har vid två tillfällen ätit Hese-burgare och vid de tillfällen har det varken smakat gott eller känts kul. Kicken är borta. Precis som vid alkoholdrickandet. Kicken kommer inte på samma sätt längre. Den avvaktar. Men jag är extremt försiktig, jag vet att den är falsk räv och lurar bakom hörnet för jämnan så jag är inte intresserad av att utmana. Det är viktigt för mig att OM och NÄR jag dricker, shoppar eller hese-mat så vet jag varför jag gör det. Och det är inte för att trösta eller fly eller dämpa nånting utan det finns nån annan mer konkret och medveten orsak. Jag för varje gång vid kassan en dialog med mig själv när jag handlar nuförtiden. Jag för tillbaka grejer och jag ångrar mig och jag har inte dåligt samvete för att jag går till en butik för att köpa det jag ska ha och går ut med just det och inget annat. Om det så bara är ett tuggummi. Jag känner ingen skyldighet mot butikskedjorna på samma sätt som jag gjorde förut. Jag förstår också hur butikskedjor fungerar och hur de placerar sina prylar och vad de lockar med. Jag förstår media och jag kan förutspå farorna på ett annat sätt än förr. Jag försöker se till att om jag handlar någonting så ska det inte sluta med ångest efteråt. Vid ett tillfälle handlade jag så mycket och så "snabbt" så att jag hade ångest efteråt. Tyvärr passade alla plaggen skitbra på mig så notan blev ganska hög och sannolikheten att jag skulle föra dem tillbaka var minimal. Men då redde jag ut detta för mig själv och klargjorde att det här är grejer som passar mig och som jag trivs i och nu ska jag inte ha ångest för det. Nu får jag helt enkelt dra åt svångremmen istället och se till att de här plaggen håller länge, att jag går i dem och att jag har kul i dem. Och så gav jag mig själv en prickning som påminnelse om hur lätt det går åt helvete för en sån som mig om jag inte vaktar mig själv konstant.
Så så här håller jag på. Lev och lär. Gör om och gör bättre. Ha en konstant strävan att förstå mig själv lite bättre varje dag och en konstant framåtrörelse. Lite bättre, lite klokare. Många misstag, många övertramp, många snedtändningar, men också många steg framåt, många resultat och många kloka tankar att ha med sig och att dela med sig av.
I fyra månader har jag dock levt i nånslags 2012-baksmälla. Från att ha satsat så enormt på ett visst projekt och ödat tid och energi på att bryta ingrodda djupa mönster och samtidigt ändå jobbat och levt hela tiden som vanligt och att allt detta sen plötsligt tog slut ledde till att jag tappade riktningen lite, jag tappade fotfästet helt enkelt. Det var som att lära sig gå på nytt. 2012 var tryggt och enkelt på ett vis eftersom det var så extremt. Men det var ju också en drömvärld på nåt vis där jag inte behövde ta ställning eller göra några beslut för besluten var redan tagna och alla visste om dem och jag kunde lugnt simma på i den lilla bubblan jag hade skapat. Och nu skulle jag liksom lämna den bubblan då och ta itu med verkliga livet. Återgå till mitt liv men ändå ta med mig det jag lärt mig under 2012.
Och det visade sig vara ganska svårt. Mycket svårare än att utesluta sig själv från allt och alla sammanhang. Så nu har jag haft en svacka, en rejäl svacka där jag har kämpat för att hitta nånslags gyllene medelväg. Mitt gamla kaxiga jag blandat med mitt nya fromma, renlevnads-jag...svårt. Mycket svårt att hitta medelvägen för en som alltid ska dra allt till sin spets. För en som alltid omringas av nån form av drama. Tråkigt. Medelvägen är tråkig. Och tung. Skit-tung. Att bara lalla sig igenom utan ståndpunkt. För så kändes det faktiskt. 2012 var kantad av "statements" man kunde luta sig mot och trösta sig med och 2013 började helt riktningslöst och utan stöttepelare. Jobbet bara rullade på, inget projekt så långt ögat kunde nå, ingen vision, ingen lust, ingen kreativitet, inget att se fram emot, inget mål att nå...annat än att överleva en dag och sen överleva nästa. Trist. Med andra ord.
Men nu är våren här och jag måste se sanningen i vitögat. Mer om det strax. :)
Överlag tycker jag faktiskt fortfarande att det är mer problem med alkoholen än det är nöje och jag ser fortfarande inte riktigt varför jag ska dricka förutom att det stundvis, om man lyckas pricka in ett riktigt gott vitt vin eller om man lyckas få in en riktigt frisk och läskande cider på terassen, faktiskt är väldigt gott.
Nåja, hursomhelst har jag testat mina vingar lite försiktigt här i fyra månader och har nu helt enkelt kommit fram till att det är bra för mig att vara social och gå på middagar och det är helt okej för mig att ta ett glas vin, förutsatt att det är extremt gott, nu och då men att det här med att skåla i bubbel var och varannan helg, kröka mig packad på lonkero och salmiakki eller sänka två och halv flaska rödvin på småtimmarna medan man "pratar ut" med nån sjukt viktig människa som är just så viktig att nästa dag minns man inte vad människan heter, vad den sa eller vad jag ville. Den tiden är förbi. Troligtvis och förhoppningsvis för alltid.
Hesburger-trenden är också bruten. Har vid två tillfällen ätit Hese-burgare och vid de tillfällen har det varken smakat gott eller känts kul. Kicken är borta. Precis som vid alkoholdrickandet. Kicken kommer inte på samma sätt längre. Den avvaktar. Men jag är extremt försiktig, jag vet att den är falsk räv och lurar bakom hörnet för jämnan så jag är inte intresserad av att utmana. Det är viktigt för mig att OM och NÄR jag dricker, shoppar eller hese-mat så vet jag varför jag gör det. Och det är inte för att trösta eller fly eller dämpa nånting utan det finns nån annan mer konkret och medveten orsak. Jag för varje gång vid kassan en dialog med mig själv när jag handlar nuförtiden. Jag för tillbaka grejer och jag ångrar mig och jag har inte dåligt samvete för att jag går till en butik för att köpa det jag ska ha och går ut med just det och inget annat. Om det så bara är ett tuggummi. Jag känner ingen skyldighet mot butikskedjorna på samma sätt som jag gjorde förut. Jag förstår också hur butikskedjor fungerar och hur de placerar sina prylar och vad de lockar med. Jag förstår media och jag kan förutspå farorna på ett annat sätt än förr. Jag försöker se till att om jag handlar någonting så ska det inte sluta med ångest efteråt. Vid ett tillfälle handlade jag så mycket och så "snabbt" så att jag hade ångest efteråt. Tyvärr passade alla plaggen skitbra på mig så notan blev ganska hög och sannolikheten att jag skulle föra dem tillbaka var minimal. Men då redde jag ut detta för mig själv och klargjorde att det här är grejer som passar mig och som jag trivs i och nu ska jag inte ha ångest för det. Nu får jag helt enkelt dra åt svångremmen istället och se till att de här plaggen håller länge, att jag går i dem och att jag har kul i dem. Och så gav jag mig själv en prickning som påminnelse om hur lätt det går åt helvete för en sån som mig om jag inte vaktar mig själv konstant.
Så så här håller jag på. Lev och lär. Gör om och gör bättre. Ha en konstant strävan att förstå mig själv lite bättre varje dag och en konstant framåtrörelse. Lite bättre, lite klokare. Många misstag, många övertramp, många snedtändningar, men också många steg framåt, många resultat och många kloka tankar att ha med sig och att dela med sig av.
I fyra månader har jag dock levt i nånslags 2012-baksmälla. Från att ha satsat så enormt på ett visst projekt och ödat tid och energi på att bryta ingrodda djupa mönster och samtidigt ändå jobbat och levt hela tiden som vanligt och att allt detta sen plötsligt tog slut ledde till att jag tappade riktningen lite, jag tappade fotfästet helt enkelt. Det var som att lära sig gå på nytt. 2012 var tryggt och enkelt på ett vis eftersom det var så extremt. Men det var ju också en drömvärld på nåt vis där jag inte behövde ta ställning eller göra några beslut för besluten var redan tagna och alla visste om dem och jag kunde lugnt simma på i den lilla bubblan jag hade skapat. Och nu skulle jag liksom lämna den bubblan då och ta itu med verkliga livet. Återgå till mitt liv men ändå ta med mig det jag lärt mig under 2012.
Och det visade sig vara ganska svårt. Mycket svårare än att utesluta sig själv från allt och alla sammanhang. Så nu har jag haft en svacka, en rejäl svacka där jag har kämpat för att hitta nånslags gyllene medelväg. Mitt gamla kaxiga jag blandat med mitt nya fromma, renlevnads-jag...svårt. Mycket svårt att hitta medelvägen för en som alltid ska dra allt till sin spets. För en som alltid omringas av nån form av drama. Tråkigt. Medelvägen är tråkig. Och tung. Skit-tung. Att bara lalla sig igenom utan ståndpunkt. För så kändes det faktiskt. 2012 var kantad av "statements" man kunde luta sig mot och trösta sig med och 2013 började helt riktningslöst och utan stöttepelare. Jobbet bara rullade på, inget projekt så långt ögat kunde nå, ingen vision, ingen lust, ingen kreativitet, inget att se fram emot, inget mål att nå...annat än att överleva en dag och sen överleva nästa. Trist. Med andra ord.
Men nu är våren här och jag måste se sanningen i vitögat. Mer om det strax. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar