Vad är det som gör att jag tycker om att bli tilltalad i tredje person?
Hur ska jag förklara? Alltså...om någon tilltalar mig som "Hon" eller som "Daniela" i min närvaro. Man gör så här i Österbotten. Jag kommer in i ett rum och någon säger: "Sidu, nu kommer hon också!" Eller istället för att säga till mig "Nå nu kommer vi till ditt problem" så säger dom "Nå nu kommer vi till Danielas problem". Fortfarande riktat till mig och ingen annan. Och i min närvaro. Jag har tidigare kunnat konstatera att jag blir lite smått giftas-sugen av att bli tilltalad med mitt korrekt förnamn. Och det är samma sak med det här österbottniska fenomenet "hon". Om nån ser mig i ögonen och säger "Sidu, nu har hon hittat hit också" så blir jag lite knäsvag. Alltså det låter som en klockren kärleksförklaring i mina öron.
Men jag förstår det inte? Är det för att det blir liksom lite formellt? Att det på nåt vis har sammaklang som typ "fröken", vilket man ju aldrig blir kallad längre. Tyvärr. Jag blir så lycklig när det står Fröken Daniela Franzell på brev och kort som jag får. Alltså jag känner mig så respekterad. Eller när det står Welcome Ms Daniela på teven på hotellrummen när man anländer. Neiti funkar också. Och Signorina Daniela. Jag går igång på det. Och mitt hjärta börjar alltid bulta hårt när jag hör hur jag talas om i "hon"-meningar. Jag gillar det. Men varför? "Nu ska Daniela få säga var hon vill ha sina lampor idag?" säger han där rutiga. Fast jag står alldeles bredvid. Och han riktar det åt mig. Men att bli tilltalad till i tredje person gör att jag tycker att kan vi släcka alla lampor istället och hångla. NU. Så otroligt intressant tycker jag det är att bli tilltalad i tredje person och/eller vid förnamn. "Hur har hon det med örona idag?" Slurp säger det och jag smälter och blir en liten pöl på golvet...
Man kan undra vad det är som gör att jag tycker det här är så himmelens fascinerande. Ingen annan som känner igen sig? Och framförallt, jag undrar om dom som använder sig av den här "tekniken" vet vad dom gör...liksom vilka knappar dom klämmer på...Alltså jag tolkar det som ren och skär flört. Men för dom kanske det bara är nånslags...jamen betydelselös dialekt. I don't know.
Alltså varifrån härstammar detta? Från gamla svartvita filmer kanske...
Hur ska jag förklara? Alltså...om någon tilltalar mig som "Hon" eller som "Daniela" i min närvaro. Man gör så här i Österbotten. Jag kommer in i ett rum och någon säger: "Sidu, nu kommer hon också!" Eller istället för att säga till mig "Nå nu kommer vi till ditt problem" så säger dom "Nå nu kommer vi till Danielas problem". Fortfarande riktat till mig och ingen annan. Och i min närvaro. Jag har tidigare kunnat konstatera att jag blir lite smått giftas-sugen av att bli tilltalad med mitt korrekt förnamn. Och det är samma sak med det här österbottniska fenomenet "hon". Om nån ser mig i ögonen och säger "Sidu, nu har hon hittat hit också" så blir jag lite knäsvag. Alltså det låter som en klockren kärleksförklaring i mina öron.
Men jag förstår det inte? Är det för att det blir liksom lite formellt? Att det på nåt vis har sammaklang som typ "fröken", vilket man ju aldrig blir kallad längre. Tyvärr. Jag blir så lycklig när det står Fröken Daniela Franzell på brev och kort som jag får. Alltså jag känner mig så respekterad. Eller när det står Welcome Ms Daniela på teven på hotellrummen när man anländer. Neiti funkar också. Och Signorina Daniela. Jag går igång på det. Och mitt hjärta börjar alltid bulta hårt när jag hör hur jag talas om i "hon"-meningar. Jag gillar det. Men varför? "Nu ska Daniela få säga var hon vill ha sina lampor idag?" säger han där rutiga. Fast jag står alldeles bredvid. Och han riktar det åt mig. Men att bli tilltalad till i tredje person gör att jag tycker att kan vi släcka alla lampor istället och hångla. NU. Så otroligt intressant tycker jag det är att bli tilltalad i tredje person och/eller vid förnamn. "Hur har hon det med örona idag?" Slurp säger det och jag smälter och blir en liten pöl på golvet...
Man kan undra vad det är som gör att jag tycker det här är så himmelens fascinerande. Ingen annan som känner igen sig? Och framförallt, jag undrar om dom som använder sig av den här "tekniken" vet vad dom gör...liksom vilka knappar dom klämmer på...Alltså jag tolkar det som ren och skär flört. Men för dom kanske det bara är nånslags...jamen betydelselös dialekt. I don't know.
Alltså varifrån härstammar detta? Från gamla svartvita filmer kanske...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar