Obsession

Obsession. Besatthet. Eller vad det nu heter. Nu börjar det likna nåt dylikt. Ah, min Gud, jag avskyr det. Och jag känner absolut igen det. 1997 fick jag syn på Grannpojken och blev besatt. Glorifierade honom och placerade honom på en piedestal och hävdade att han var så att säga "out of my League". Jag beslöt mej ganska fort för att absolut INTE aldrig någonsin under några som helst omständigheter bekänna min förtjusning utan istället levde jag i nånslags drömvärld och målade upp det ena scenariot efter det andra, ritade, förde bok, skrev anteckningar, skrev pjäser och noveller, fantiserade och frustrerades. I sex år. I SEX ÅR. Tills min goda vän tack och lov, måste jag nästan säga, snuvade honom åt sig, blev ihop med honom och gifte sig med honom. Tack och lov alltså! Ingen människa vet hur länge denna besatthet skulle ha pågått om jag inte hade fått chansen att bli riktigt jävla förbannad på honom. En gång för alla.

Och nu är vi där igen. En rutig skjorta. Svartbågade brillor. Nördigheten. Kepsen. Håret han rufsar när han tar av sig kepsen. Händigheten. Fixaren. Problemlösaren. Glimten i ögat. Tystheten. Tryggheten. Humorn. Buset. Kikandet under lugg. Snickarbyxorna. Skiten under naglarna. Kablarna. Principerna.

Jag blir galen!!!

Till en början är det ju bara roligt, soligt och roligt igen. Sen blir det svårt. Osäkerhet och tvivel och hallå ser du mig inte, hallå måste du prata med någon annan, hallå hatar du mig? Du hatar mig? Jag vet att du hatar mig. Du tycker inte om mig. Du tycker jag är störande. Åh herregud jag har förstört allt. Fast sen får man en glimt och ett ögonblick och så tänds det ett hopp. Jo men kanske det är okej i alla fall. Kanske han inte är arg på mig. Kan ske han tycker om mig i alla fall. Åtminstone lite. Och så håller det på sådär. Upp och ner och av och an och upp och ner och hit och dit och jag...

...jag blir galen.

Alltså jag vill bara sparka och slå!! Ta hit nåt anådas vapen som jag kan bläkta iväg alla påträngande tankar och känslor nu för jag vill inte ha dem. Det är helt orimligt. Olagligt. Onödigt. Fel. Dåligt. Bort. Hjälp. Jag kan inte. Jag vill inte. Vill inte. Vill. NEJ. Adjö. Hejtå!!

Det här är helt idiotiskt. Varenda vaken sekund ägnar jag energi till att inte hångla upp hela karln. Jag blir helt slut av det projektet att hålla mig borta och inte blanda mig i och jag lyckas inte ens särskilt bra. Hela tiden hittar jag mig själv flamsandes i nåt JÄVLA hörn, tiggandes om uppmärksamhet som en fånig jävla hundvalp!! Jag blir så TRÖTT på mig själv! Hallå. Kan man få be om lite skärpning, pliiis! Jag ska bara försöka genomlida detta nu och sen bara fortsätta leva mitt liv som vanligt. Ska faktiskt göra mitt absolut allra allra bästa att inte rådda till nånting och ha mig och löjla mig och styra upp nånting. Herregud, han är fullständigt, totalt out of my League. Totalt alldeles för fin och gullig och händig och rolig. Totalt. Jag ser varje dag på stan lämpliga jäntor han kan bli ihop med. Såna med olivgröna vårjackor och blonda ponnysvansar uppe på hjässan. Såna med nånslags fina stuprörsjeans. Släta pannor och skrattgropar. Rimliga lår. Vettiga kinder. Såna som ser svenska ut. Dom kan han väl bli ihop med. Varför kan han inte vara ihop med nån sån svensk tjej?! Nån som ser svensk ut. Det vore rimligt. Vettigt. Det är dom han ska ha!

Gud, han kommer göra nån kvinna så jävla lycklig en vacker dag. I just know it.

Och så går jag igång när karlar pratar om sina mammor och sina syskon. Så jävla simpelt. Världens jävla enklaste förbannade raggnings-trick och jag trillar dit som en jävla kommandora i en varggrop. Och ylar. Parnings-ylar värre än Lönnebergas kommandora. Ylar så jag får ont på mig själv. Kan jag för helvete skärpa mig!!! ORKA!!!

It is not meant to be!! Tro nu ren.
Gud så frustrerande.