Först gick jag motvilligt till en naturstig i skogen som jag hade valt ut för dagens pass. Kände mig som en idiot redan när jag gick dit och tyckte att alla tittade på mig som att: Hahahaha, nu ska hon springa jävla fläskberg. Ungefär. Höll inte ens på att komma över vägen eftersom jag hade så jävla låg status och inget självförtroende men till slut så var det en schysst audi som lät fläskberget vanka över gatan. Ju närmare naturstigen jag kom desto bättre kändes det rent mentalt men benen verkade ju inte ha vaknat riktigt och tyckte att dom var obekväma att ha att göra med. Men jag tror allting grundade sig i nånslags mental spärr och avsky och förnedrings-varningsklockor och självförakt. Väl i skogen ville jag inte gå så långt in för tvärtemot vad alla andra verkar tycka så hatar jag skogen. Jag hade glömt hur mycket jag hatar skogen. Jag får panik av att vara omringade av kräk- och spindelfyllda träd och jag är livrädd för att inte hitta ut. Det som folk får av stora torg och öppna slätter, det får jag i skogen. Det känns trångt. Och det börjar klia överallt.
Nå tack och lov var havet placerat alldeles bredvid så jag valde springa längs med vattnet. Jag valde en sträcka mellan en båt och en ful sten, där det inte var så blött och klottigt och sen satte jag liksom igång då. Med springandet.
Att man kan känna sig fånig.
Det var absolut mer fånigt än tungt. Så fånigt så att jag skämdes där i skogsdungen där jag sågade av och an och hit och dit. Vem tror du att du är? ekade i skallen och då jag inte kunde både ha musik och kolla stoppuret på telefonen så fick jag lyssna till mina flåsningar istället. Vilket sen efter en stund, när det vände (jo, det gjorde faktiskt det) blev ganska meditativt och trevligt. Jag försökte fokusera på att tänka att jag var lång och snygg, (för det stod i programmet att man skulle göra det), tänka på tekniken (vilken vittus teknik?) och att spänna bålen (det var det enda jag upplevde att jag lyckades med). Stödet liksom, det har jag nu åtminstone koll på.
Och känslan av idioti var konstant närvarande då jag sprang. Däremot då jag gick kände jag mej lätt och fri och glad och frisk. Att gå, det som hade känts besvärligt när jag gick hemifrån, kändes nu plötsligt som världens enklaste och lättaste sak. Men så fort det skulle joggas så kom skämskudden och dumstruten fram och förstörde. Men till slut dom sista nio minuterna så lyckades jag känna nånslags stolthet och hållning över det jag höll på med och när jag sen gick hem så hade jag en målmedvetenhet som fick alla bilar att stanna utan att jag ens behövde se åt sidan. Ungefär som den där lilla tjejen som sprang till bussen. Den där kaxiga tjejen som jag en gång var.
Jag är nöjd över min första dag i Löparskolan.
Jag skäms dock fortfarande men det känns bra att ha fått det gjort, första gången. :)
Nå tack och lov var havet placerat alldeles bredvid så jag valde springa längs med vattnet. Jag valde en sträcka mellan en båt och en ful sten, där det inte var så blött och klottigt och sen satte jag liksom igång då. Med springandet.
Att man kan känna sig fånig.
Det var absolut mer fånigt än tungt. Så fånigt så att jag skämdes där i skogsdungen där jag sågade av och an och hit och dit. Vem tror du att du är? ekade i skallen och då jag inte kunde både ha musik och kolla stoppuret på telefonen så fick jag lyssna till mina flåsningar istället. Vilket sen efter en stund, när det vände (jo, det gjorde faktiskt det) blev ganska meditativt och trevligt. Jag försökte fokusera på att tänka att jag var lång och snygg, (för det stod i programmet att man skulle göra det), tänka på tekniken (vilken vittus teknik?) och att spänna bålen (det var det enda jag upplevde att jag lyckades med). Stödet liksom, det har jag nu åtminstone koll på.
Och känslan av idioti var konstant närvarande då jag sprang. Däremot då jag gick kände jag mej lätt och fri och glad och frisk. Att gå, det som hade känts besvärligt när jag gick hemifrån, kändes nu plötsligt som världens enklaste och lättaste sak. Men så fort det skulle joggas så kom skämskudden och dumstruten fram och förstörde. Men till slut dom sista nio minuterna så lyckades jag känna nånslags stolthet och hållning över det jag höll på med och när jag sen gick hem så hade jag en målmedvetenhet som fick alla bilar att stanna utan att jag ens behövde se åt sidan. Ungefär som den där lilla tjejen som sprang till bussen. Den där kaxiga tjejen som jag en gång var.
Jag är nöjd över min första dag i Löparskolan.
Jag skäms dock fortfarande men det känns bra att ha fått det gjort, första gången. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar