Vad ska barnet heta?

Minea klappar mig på magen och önskar sig inget hellre än att jag skaffa fram en kusin åt henne. Och det vill jag så gärna göra. Hon vill också att jag skaffar åt mig en man. Det vill hon att jag ska ha och jag vill gärna skaffa mig en man som hon kan tycka om. Gärna en som ser henne och pratar med henne för det vill hon väldigt gärna. Det finns ingenting som är viktigare, att kidsen gillar den mannen jag släpar hem. Jag skulle liksom inte kunna leva om det inte synkade där. Jag skulle välja bort mannen i så fall. Faller det inte i smaken så får han gå. Väldigt enkelt. Och hon är inte kräsen. Hon vill bara ha kontakt. Hon vill ha ärlig kommunikation och bekräftelse. Hon vill inte ha presenter eller tjocka kuvert med pengar. Hennes hjärta går inte att köpa. Visserligen tar hon emot allt hon får men man får inget tillbaka. Hon har för sin egen del vissa synpunkter på utseende och hårfärg och vi har definitvit inte samma smak. Men hon har också blivit överbevisad flera gånger. Hon gick hela livet och sa att rödhåriga inte var i hennes smak tills hon plötsligt träffade en som både var rödhårig och i hennes smak. Jag vet att hon inte i slutändan bryr sig om hårfärgen eller längden eller kroppsformen. För det enda som räknas är att man ser henne i ögonen och lyssnar på vad hon har att säga. Alltid. På riktigt. Inte för att man ska göra det utan för att man vill göra det. På henne funkar inga spel. Gud vi är så likadana hon och jag så det gör ont. Jag känner igen mig i nästan allt hon gör och säger. Och jag känner i mig när hon fryser till is och hon blir låst. När hon bli obekväm. Och jag kan alla hennes trick för dom har jag kommit på själv. Jag förstår precis. Aj, aj vad ont det gör. Jag kan knappt titta på henne för jag fryser också till is. I samma sekund som hon.

Tröstsamt är att man vet var man har henne. Hon är den ärligaste människan jag vet. Jag vet att om hon godkänner den karl jag släpar hem, så är han en keeper. Det finns ingen annans omdöme jag litar mer på än hennes.

Vad ska han heta om det blir en pojke?
Och det vet jag precis, men säger inte. Om jag säger det så är det som att magin försvinner. Flicknamnen är förhandlingsbara men inte pojknamnet. Och hon tror på mig. Hon är så hoppfull den lilla jäntan och tror stenhårt på att jag kommer att ge henne en kusin en vacker dag. Och jag vill inte göra henne besviken. Och inte mig själv heller.