Note to self 1

Läs inte om alkohol för då blir du sugen.
Gjorde just misstaget att läsa om alkohol och alkoholism.
Blev helt sjukt sugen på lonkero. Inte så att jag behöver en
just nu men började plötsligt fantisera om sommaren och
terasser och sommardanser... Damn... Hur fan ska det gå?

Nå. Nog går det.
Får väl ta en Jaffa.
Socker som socker...

Om Januari

Sådär.
Nu har det gått en månad.
Alkoholfri, rökfri, köpfri, hamburgerfri.

Sammandrag och bekännelser:
1. Har ätit 1 hamburgare när jag höll på att svimma efter tusen timmar på tåget.
2. Har köpt två par underbyxor i rena rama paniken när jag hade glömt att packa med.
3. Jag är 316 euro på plus den här månaden, vilket är lite skevt eftersom jag har haft mer inkomster men också mer utgifter den här månaden än vanligt. Jag tror att februari kommer att vara mera sanningsenlig av hur det kommer att vara normalt. Dock har mitt konto vanligen varit på minus 500 varje månad i ungefär ett och halvt års tid, så ur den synvinkeln är det här verkligen ett positivt besked.
4. Under januari har det varit åtta tillfällen då jag vanligen skulle ha druckit alkohol. 5 av de tillfällena skulle vanligtvis ha innehållit mer än bara en portion. Om vi låtsas att jag dricker 8 alkoholportioner i medeltal per sådan kväll så skulle det ha blivit 40 alkoholportioner. Plus kanske 6 alkoholportioner för de andra tillfällena då man bara ha varit "ut på en" mitt i veckan. Således kan vi säga att jag har låtit bli att dricka ungefär 46 alkoholportioner under januari. Vilket jag vanligen skulle ha druckit. Nu skulle jag ju helst vilja veta hur många hjärnceller jag har sparat på det här men det vet jag inte hur man räknar ut.
5. Jag har endast ätit två huvudvärkstabletter och 1 finrexin på en månad. Och då var det tvunget! Tidigare åt jag två huvudvärkstabletter per fylla, plus några till för vanlig huvudvärk mitt i veckan. Ja, räkna själva...
6. Jag har inte tränat ett endaste ett träningspass och det suger ju.
7. Jag har ätit orimliga mängder godis. Eller i alla fall orimliga jämfört med vad jag brukar.
8. Jag har inte rökt en enda cigarett, eller tagit en enda snus.

Så.
Det var nu väl ungefär det.
Ganska bra jobbat tycker jag.
Nu ska jag köpa ett träningskort och sluta låtsas att jag tycker om godis.
För det tycker jag faktiskt inte.
Ikväll blir det bio för att fira!

Om Februari

1. Fortsätta vara nykter, rökfri, köpfri, hamburgerfri. :)

2. Sluta äta socker, godis, glass, pizza och cocacola och annat som jag fritt och medvetet har använt mig av sen årets början, som substitut. Vanligen köper jag aldrig läsk, godis och pizza. Och det ska jag heller inte göra i framtiden. Men det har funkat bra som "istället för", men nu anser jag att den värsta fasen är över så nu ska det nog gå bra att återgå till vanliga normala matvanor, utan extra utsvävningar.

3. Sluta spela Bubbel-spel i den mån det är möjligt. Det är ju ett relativt ofarligt beroende även om det leder till att jag inte får så mycket annat gjort. Och det är ett otroligt bra substitut på alla sätt och vis. Jag glömmer enkelt bort suget när jag koncentrerar mig på bubblorna. Men sen händer det tyvärr lätt att jag kan ödsla en hel tågresa Vasa-Åbo på att stirra på telefonen och färgglada bubblor och det kan väl ingen människa må bra av.

4. Börja träna! Och framförallt börja träna normalt. Vanligtvis när jag börjar träna så får jag fnatt och börjar överträna. Fyra pass per dag är inte ovanligt och helst fem dagar i veckan. På så vis vilar jag aldrig, musklerna skriker och lederna värker... Jag öser också mera tyngder i alltför snabb takt och njuter inte av att träna, utan det blir som en tävling med mig själv som börjar handlar om prestation och som sedan naturligtvis leder till ångest, misslyckanden, trötthet och kramp. Till slut ger jag upp och tränar inte alls. Således är det nu viktigt att försöka hålla sig till de rekommenderade 3-4 ggr i veckan, försöka variera och ett pass måste innehålla nån form av stretching och avslappning. Målet skulle vara att försöka få en sund och frisk inställning till träning och mat. Hur fan det nu ska gå till vet jag inte... Är lite rädd för det här faktiskt. Men...ja...vi får se. Tjuvstartar idag. Ska gå på Bodypump och ska ta riktigt "pinsamt lite" tyngder, mindre än instruktören rekommenderar och försöka stå ut med det "misslyckandet" eller "förnedringen"... Ja, det är ju så det känns när man inte är "lika bra" som andra, eller "lika stark". Men jag ska försöka ignorera att där finns andra och att det finns en anda av prestation och ideal på gym. Utan bara försöka fokusera på mitt...

Mantra:
1. Jag gör det för min egen skull.
2. Jag gör det för att förbli frisk.
3. Jag behöver inte prestera nånting.

Lycka till, till mig! :)

Om Saker man kan vara stolt över

Man kan till exempel vara väldigt stolt över att snart ha varit nykter, rökfri, köpfri och hamburgarfri i en månad. Man kan också vara stolt över att man har konfronterat två människor och gett dem en saklig lektion i hur världen fungerar och vilka värderingar och egenskaper jag anser att är viktiga här i livet. Man kan också vara stolt över att man kom igenom första genomdraget på jobbet utan större katastrofer, nu finns det bara en väg och det är framåt. Man kan också vara stolt över att man har sagt nej och sagt ner foten, ett flertal tillfällen och dragit en gräns. Markerat vad som är okej och inte. Till exempel såna saker kan man vara stolt över nu när januari snart är slut. :)

Om Att det går bra

Det går så jäkla bra det här nu så inte vet jag nu riktigt vad jag ska med den här bloggen egentligen. Jag har inget att gnälla om riktigt. Inte som gäller mitt löfte i alla fall. Cigaretterna har jag glömt, likaså alkoholen. Tänkte på det senast förra helgen. Ska på crazy-åttitals-party på lördag men det kommer att vara så kul gäng och bra musik så jag tror inte det behövs nån alkohol faktiskt. Jag tror det ska gå bra bara jag hinner dit och hittar någå kläder åt mig utan att stressa ihjäl mig!

Köpsugen är ju svårare nog. Drömmer fortfarande om den där jumpsuiten. Och jag råkade faktiskt gå in i en i Vasas köpcentrum, den kostade 179 jävla euroner... Seriöst?? Näe. Det går ju inte. Jag övervägde en stund att få köpa en födelsedagspresent åt mig och att det då skulle vara en mörkblå jumpsuit, men inte fan tänker jag pröjsa så många pengar. Däremot så har jag funderat på att eventuellt låta mig får en present under tio euro per månad... På så vis skulle jag kunna ha chansen att t.ex. köpa en pocketbok i månaden eller vad det nu kan vara jag vill ha. Hittills i januari har jag ju inte köpt nånting annat än mat och resor. Samt faktiskt två par trosor förra helgen för jag hade glömt att packa ner dem... Men dom fick jag två för fem euro eller något så det finns lite kvar att använda i januari.

Det jag har tänkt köpa för pengen är en trä-ring. Ja, jag kanske skrev om den. Den finns i en liten hipp affär i Tammerfors. En affär man kan besöka när man väntar å följande tåg. Det är i mörkt skiftande trä och den är slät och fin. En sån ring skulle jag väldigt gärna ha faktiskt. Nu minns jag inte vad den kostade, men kostar den mer än fem euro så kan jag ju använda både februaris peng och halva januaris peng, då borde det räcka. Jag tror inte den kostar mer än femton euro.


I slutet på januari så ska jag också räkna ut hur mycket pengar jag har sparat. Nu kommer det att inte vara helt sanningsenligt i januari för jag kommer att få mycket mera lön i januari än vad jag vanligtvis får. Men jag ska i alla fall räkna hur mycket jag har kvar den sista januari. Sen ska jag besluta mig för vad februari ska handla om.

Januari har ju handlat ganska mycket om att stå ut, reda ut, försöka förstå, känna efter och allra mest att bara helt enkelt hålla vad jag lovat. Vakta på mig själv och överleva. Nu är det inte lika jobbigt längre. Så i februari så tror jag att jag ska försöka återgå till mina vanliga sysslor. Träna, läsa, äta bra och inte hålla på och slarva med mat och godis och cocacola. Försöka hitta mina vanliga rutiner, med sömn och mat. Försöka vara lite mer social, våga utmana lite... Inte tacka nej till fester och evenemang bara för att jag inte orkar med frestelserna. Försöka bredda lite. Jag tror det är det det ska handla om. Men jag vet inte än... Det vet man ju först sen. Jag ska vänta in, alldeles lugnt och lita på att temat kommer. :)

Så här långt. Tack.
Jag är lycklig och glad.

Om Sanningsrysningen

Sanningsrysningen är som en vanlig rysning fast mycket större. Den kan komma i intervaller eller bara en gång. Den kommer när man gör nånting som känns helt rätt. Det kan vara att man tar emot ett jobb, eller säger nej till ett. Lägger sin röst i valurnan eller gör ett oväntat val. Sanningsrysningen kan komma innan en premiär, man får liksom känslan av att det här kommer att bli succé. Den kan också komma tillsammans med vissa människor. Oftast tror jag att man springer förbi sanningsrysningen men är man också lite intuitiv och känslig så borde man känna av den. Låren, armarna och nacken är ofta utsatta. På sistone har det varit mycket med sanningsrysningar. I valbåset när jag röstade på Haavisto tillsammans med Tessi. Då rös vi hela vägen till teatern. Igår rös jag hela valet igenom. Det är inte samma sak som nervositet och spänning. Det är nånting annat.

Jag har en annan sanningsrysning också. En sanningsrysning om att jag gör helt rätt. Att jag har valt rätt. Jag ska inte vara rädd för att gå min egen väg. Emot alla andra. Både när det gäller Den Stora Utmaningen. Men också när det gäller arbete. Och familj. Jag vet nog vad som enligt normen förväntas av mig som kvinna, skådespelerska och människa. Men jag vill inte göra saker bara för att göra. Eller vara med folk bara för att vara. Jag inväntar Sanningsrysningen, så att jag vet att det är rätt.

Sanningsrysningar jag just nu tar på allvar. Jag sanningsryser över Haavisto så det står härliga till. Aldrig har jag ryst så starkt i politik. Jag sanningsryser över ett arbetserbjudande jag har fått. Jag är rädd för vad andra ska säga. Lite. Men innerst inne vet jag så hårt att det är rätt att jag ryser på utsidan. När jag var skengravid i början på året sanningsrös jag som en häst. Jag har länge tvekat på om det här med barn riktigt är min grej. Men jag trodde på riktigt att jag var gravid och det kändes på alla sätt och vis helt rätt. Jag sanningsrös. Det skrämde mig inte alls och jag var enbart lugn och harmonisk över tanken. Jag litar på Sanningsrysningen.

Om Kramar

Hamnade som hastigast in i en diskussion om kramar häromdagen. Någon frågade, då jag krävde närhet i form av en kram, i fall jag inte får sådan närhet i Vasa, där jag nu arbetar. Jag hävde ur mig att jo, nog får jag kramar alltid, men det är mest sånadär frikyrkliga kramar och inte såna riktiga. Nå det är nu inte helt sant. Jag får visst närhet, vare sig jag vill eller inte, i Vasa. Och inte en enda frikyrklig har försökt sig på att krama mig. Så det var nu till att börja med en lögn.

Det jag däremot fortfarande hävdar är att det finns kramar och så finns det frikyrkliga kramar. Frikyrkliga kramar betyder, i min värld, kramar som ges till en annan för att man "förtjänar" den lika mycket som alla andra. "Du förtjänar en kram, som alla andra." Dom kramarna tycker jag inte alls lika bra om. Jag vill ha kramar där man kramar mig för att det är jag och inte i största allmänhet. En sak med kristenhet som jag stör mig på är nämligen det att alla är lika värda. Alltså det är ju folk. Lika värda liksom. Men jag vill inte gå omkring och krama en massa människor bara för att alla ska blir kramade och alla är värda dem lika mycket. Jag vill krama om dem jag tycker om. Och jag tycker inte alls om alla. Alla är ju lika värdefulla som människor för det men det är ju rent omänskligt att tycka om alla människor i hela världen. Och jag tycker det är omänskligt och konstigt och absurt att krama en massa människor som jag innerst inne inte känner ett behov av att krama. Alltså förstår ni?

Jag ljuger ju liksom för sig själv då på något vis. Går där och kramar per automatik en massa människor som jag inte ens har en kram-relation till. En del kristna (och många okristna också för övrigt) anser liksom att de har rätt att krama vem som helst bara för att Gud säger så. Och anser dessutom att man ska vilja krama tillbaka. Och vill man inte krama, ja, då har man någå problem med närhet eller att ta emot kärlek. Ursäkta nu bara men jag vill inte ta emot kärlek av alla. Ett helt vanligt neutralt professionellt tillmötesgående funkar bra för mig.

Och sen seriöst, alla är lika värda, utom Jesus som är lite bättre. Wtf?
Han är väl lika mycket värd som nån annan, alltså tänker jag lyssna på honom lika mycket som jag lyssnar på alla andra. Jag tycker om honom lika mycket som jag tycker om alla andra och tycker inte om honom lika mycket som jag inte tycker om någon annan.

Och så blir det tråkigt och så börjar det låta som Hagmans blogginlägg "Romantiskt tjafs". Och han är väl teolog och kristen och allt möjligt. Där säger han typ att allt går åt helvete med den riktiga kärleken eftersom vi blandar ihop den sanna kärleken med romantiskt tjafs. (Ja han formulerar ju sig på ett mer eftertänksamt sätt förvisso) Alltså att vi inbillar oss att kärleken i en parrelation per automatik ska vara större, häftigare och starkare än kärleken som finns i vilken annan relation som helst.

Men alltså det får han ju tycka om han vill. Men jag tycker inte så.
Jag håller med om att alla relationer kräver hårt arbete och att relationer handlar om betydligt mer än dans på ljusröda moln och passion. Men inte behöver man väl för den skull utesluta romantik, känslor och värdet i att en specifik person betyder mer för mig än en annan.

Nej. Jag tycker mera om min mamma än om nån annans mamma.
Och jag tycker mer om mina egna barn än om andras.
Det betyder ju för den skull inte att de skulle vara mera värda, som människor, än nån annan. Liksom.
Och jo, jag är romantisk och vill att den rätte finns, och att det bara är att vänta, och att det ska ske vid första ögonkastet och allt det där. Och jag vill att den relationen ska vara viktigare än nån annan relation med någon annan. Och jag tycker Mister Jiisös är pisstråkig om han inte kan bjukka på det.  Seriöst.
Hagman säger att "känslor är för kristna ingen säker väg till sanningen, den finns på annat håll."
Jaha, nå då undrar jag att, på vilket håll är det? För mina känslor är typ den enda källa som känns ens lite tillförlitlig och sanningsaktigt just nu. Så är det faktiskt.

Ja. Nog är jag oense i en hel del när det gäller Jesus och tro och sann kärlek. Int hjälps det.

P.S Jag gillar Hagman.

Om 3 veckor

I helgen möttes jag av trean igen. Var lite oförberedd eftersom det var så hektiskt med föreställningar och fester och annat bök. Blev dock redan på fredagen uppmärksam på att jag första gången kände ett sug efter vitt vin. Det har jag inte känt. Vitt vin var typ det enda jag tänkte på på tåget. Under lördagen blev jag så stressad och hann inte med mig själv och på två röda sekunder var både alkoholdjävulen och cigarettdjävulen där. Alkoholdjävulen har lyst med sin frånvaro hittills men nu verkar den ha vaknat. Höll dessutom på att fuska mot köpstoppet flera gånger för att jag tänkte att, det är ju ingen som "ser" vad jag köper. Blev sugen på en mörkblå klänning i syrrans Ellos-katalog och så finns det en trä-ring på järnvägsstationen i Tammerfors som jag höll på att köpa då tåget var försenat på vägen till Vasa i söndags. Jag var trött, hungrig och irriterad på mina aspackade och idiotiska medresnärer. Jag hade för lite kläder på mig och Tammerfors var svinkallt och blåsigt. Jag tyckte jag "förtjänade" ringen. Tack och lov var butiken stängd då det var söndag... Drömmer också om en mörkblå Onepiece med vita snören och vit dragkedja att skutta omkring i hemma och på rep... Som tur vet jag inte var man kan köpa sådana.

Så utmaningarna har varit många de senaste dagarna. Men som genom ett mirakel gick Haavisto vidare till rond två i finska presidentvalet och som genom ett mirakel fick jag någon himmelsk kick av det vilket ledde till att jag skärpte till mig. Så idag, första dagen på Drakens år, städade jag ungkarlslyan i Vasa. Tvättade rent, tvättade mitt hår (!), dammsög, diskade undan och slängde alla pizzakartonger och godispapper och cocacola-burkar. Jag har deppat ihop fullständigt sen jag kom till Vasa, sen utmaningarna började och sen Kaptenen slet ut mitt hjärta och vippade det i "silppurin". Jag har med nöd och näppe klarat av att gå till jobbet, med nöd och näppe klara av att laga mat åt mig, klä på mig och rycka upp mig. Ett rejält Bridget Jones-förfall, inser jag ju nu...

Men idag är det nya tag. Tre-veckors-krisen är förbi, sugen är som bortblåsta och jag har en ny riktning. Också på jobbet var det klarare och renare och tydligare idag. Jag var skärpt och klar. Dessutom har jag en såndär underlig förändrings-vibba... Jag vet inte riktigt vad det gäller, men det känns som att snart är det min tur, vår tur eller bara tur. Jag har det liksom på tungan, det är bakom knuten, snart, snart, snart händer det nånting bra, nånting avgörande.

Om Meningslösheten

Träffade en missbrukare idag med 25 års erfarenhet av den branschen. Han var helt underbar på alla sätt och jag tror jag aldrig ha mött en människa som så öppet och ödmjukt kan tala om sina allra största rädslor. Speciellt inte en man. Fan vad man har kommit långt med sig själv när man vågar säga högt vad man är rädd för. Han var så helvetes klok den här mannen och jag hade gärna pratat mer med honom! Men hans berättelse bekräftade för mig att det här är helt rätt väg att gå. Och det är helt normalt att det inte är lätt och det är helt normalt att känna sig meningslös och vidrig. Ängslig och äcklig. Det pågår stora processer i kroppen och själen och huvudet just nu och det är inte så konstigt att de här känslorna dyker upp. Han påpekade vikten av att inte ersätta det ena med det andra. Inte inbilla sig att man är deprimerad eller övergiven. Inte trösta sig med socker eller medicin. Utan bara stå ut och försöka hitta ro och inre frid. Det går över. Lita på att det går över.

“Some changes look negative on the surface but you will soon realize that space is being created in your life for something new to emerge.” Eckhart Tolle

Om Orättvisa

Jag brukar inte anse att jag är felfördelad. Jag är ganska nöjd med min tillvaro vanligtvis. Jag hör inte till dem, anser jag själv, som på något vis har stått i livets sämre kö. Tvärtom, ibland kan jag nästan tycka att jag har haft det oförskämt bra och är snarare rädd för när det ska smälla.

Men det finns en sak jag tycker är orättvis. Och det är att här går jag och är redo. Jag är redo att vara hemma, jag är redo att avla fram ungar, jag skulle inte ha någonting emot att sitta hemma på lördagskvällarna med en egen familj i ett eget hem. Nöjd och glad och trygg. Jag har sett nattlivet på många håll och det ser ut precis som det alltid gjort. Jag har besökt köttdiskarna, stått där och försökt balansera ett gintonic-sugrör mellan läpparna i diskolampornas sken. Och jag vet att jag inte har nånting att hämta därifrån längre. Inte som det känns just nu i alla fall. Jag trivs mest hemma, i tysthet, i mysbyxor, pysslandes, tittandes på film eller tillsammans med vänner eller familj. Jag har aldrig varit otrogen. Jag har alltid varit ärlig, om än väldigt rättfram och rak och snabb i vändningarna, men ändå alltid ärlig i mina relationer. Ibland har jag gjort förhastade beslut, det medger och vägrat diskutera saker. Men de senaste åren har jag varit en vän av kommunikation, respekt och ärlighet. Jag har också trappat ner arbetstakten till förmån för relationer och fritid. Jag är inte så väldans karriärinriktad längre och känner mig ganska bekväm med tanken på man och barn. Tråkigt nog, tycker kanske en del, när man kunde göra så mycket annat. Men så är det faktiskt.

Jag är också ganska schysst, ärlig och rättfram fortfarande, vilket inte är schysst enligt många men nog enligt mig. Jag försöker vara optimistisk och positiv, glad och rolig. Samarbetsvillig, öppen och inspirerande. Jag försöker lyssna på folk och hjälpa dem. Jag är dessutom ohyggligt lojal och folk som inte ens förtjänar mina försvarstal, får dem hela tiden. Det jag däremot har svårt att göra är att ställa mig in och smeka medhårs. Upplever jag orättvisor har jag svårt att bara se förbi. Upplever jag att saker och ting ses på endast ur en vinkel så kan jag inte låta bli att komma med tusen andra vinklar även om min åsikt kanske är en annan. Så jag är kanske inte snäll. Snäll som i att jag säger och gör som folk tycker att jag ska göra alla gånger.

Dessutom upplever folk att jag är stark, kreativ, självsäker och social. Även om jag själv inte alltid är enig i detta så är det i alla fall egenskaper som jag har hört att folk uppfattar mig som. Ja, tack för det, jag är smickrad. Men så till orättvisan. Hur är det då möjligt att jag inte kan hitta en man?

Seriöst?

Och hur är det då möjligt att lögnaktiga, otrogna, självcentrerade, falska människor får ha, inte bara en partner utan dessutom ett flertal, leksaker, flirtar, älskare och relationer? Jag dömer inte dem. Det gör jag verkligen inte. Folk får göra som de vill i den frågan. Men är det inte lite skevt ändå?

Utan att vara bitter, så tycker jag faktiskt att det är orättvist. Det tycker jag.
Jag tycker det är fel att dom som har barn inte fattar att vara hemma med barnen och uppskatta sina barn och göra allt för att uppfostra och utveckla sina barn så mycket dom bara kan. Umgås med dem. När det finns andra som bara väntar på att få barn med allt vad det innebär. Väntar på allt det där ansvaret och alla dom där uppoffringarna. Jag tycker att dom som har partners som älskar dem bottenlöst och kravlöst ska uppskatta det och inte utnyttja det och finner de något missnöje i sina relationer så ska de hellre bryta upp än att spela dubbelspel. Det tycker jag faktiskt. Jag tycker det är jävligt fult. Och jag tycker det är orättvist, mot oss som är ensamma och inte har en enda.

Om Att vara kristen

Det finns vissa saker jag inte kan berätta för vissa kristna människor. Jag det här är ju fräckt och krasst, men för mig är det sant. Dessa vissa kristna människor är oftast dem som envisas med att kalla sig kristna. Som att man blir mer troende och kristen och andlig och spirituell för att man titulerar sig på ett visst sätt. På samma sätt som vissa tror att dom är mer jämställda bara för att de kallar sig feminister eller för att vissa tror att de blir mer homosexuella för att de deltar i Pride. Jag fattar nog, sammanhang är roligt och stärkande. Men är inte den stora utmaningen ändå att stå ensam i sin tro, sin läggning och sina åsikter. Utan att hänvisa till filosofer, kloka gubbar, böcker, artiklar och evenemang.

Jag är troende. Jag tror på Gud. Inte för att jag tror att han nödvändigtvis heter Gud men jag är nu uppväxt med att den där kraften man ber till, när man är i nöd eller som man tackar när allt har gått bra, kallas så. Det skulle kännas jäkla konstigt att börja kalla den där kraften Svante eller Asfalt helt plötsligt. Men jag är inte kristen. Eller jag tror inte det i alla fall. Jag har hur som helst inget behov av att kalla mig det. Jag är inte det minsta intresserad av nattvarder, ritualer och Gamla Testamentet. Jag tycker om kyrkor som byggnader och kyrkogårdar för att det finns så mycket nedgrävda historier där. Men jag har inget behov av att bekänna mina synder i kyrkbänken varje söndag. Tro mig, det går så bra så hemma i soffan.

Plus att det finns en massa med bibeln som jag inte har någon lust att "tro" på eller följa. Dessutom svär jag som en borstbindare och det har jag inte heller något intresse av att sluta med. Jag följer dessutom mitt hjärta och mina känslor och jag visar dem också på ett synnerligen syndigt och okristligt sätt. Jag har förstått att man inte gör det om man är en "riktig kristen". Överlag tycker jag att kristendomen mest går ut på att liksom "gilla läget".
Ja, men går det utförs så är det liksom meningen på något plan. Och det kan jag tycka att är en trygghet och en tröst när det känns för jävligt. Det betyder dock inte att jag kan hålla mig lugn och neutral och känslolös.

Det är därför man inte kan berätta vissa saker till kristna människor. För det känns som att de vill be för en för att man ska bli av med den hetsiga djävulen i ens bröst som gör att man blir upprörd och förbannad, passionerad och oeftertänksam. Och jag vill inte att dom ber bort det. (Jag utgår ifrån att Gud lyssnar på dom som är kristna sådär på riktigt.) Jag vill gärna ha den där hetsiga djävulen i mitt bröst för så är jag skapad och då får väl den där guden ta ansvar för sitt verk som alla andra. Dessutom tror jag inte att det ska vara antingen eller. Jag tror att man ska ha lite helvete i sig för att riktigt kunna uppskatta himlen. Det tror dom nog inte här i Bibelbältet dock. Således har min personlighet lite svårt att acklimatisera sig. För på tåget slog det mig att ju högre upp jag kommer, desto trevligare är alla, och desto otrevligare framstår jag...

Om Klassens Clown

Jag har varit på en dejt i veckan. Utan att uttala mig om hur och när och varför vill jag resonera lite kring varför det ofta blir fel. I alla relationer, oberoende om det gäller parrelation, arbetsrelationer och/eller vänskap. Det finns de som tycker att jag är öppen, glad, humoristisk, framåt, lättsam och driftig. Och det är delvis sant. Sen ska man inte förglömma att jag arbetar som skådespelerska och då är dessa egenskaper kanske bra att ha. Jag vet inte. Men hur som helst, jag vill inte vara skådespelerska i mina relationer. Jag är så innerligt trött på att vara klassens clown. Jag är så innerligt trött på att vara kuttersmycke och prydnad. Jag är så innerligt trött på att bjuda ut mig. Och jag är så innerligt trött på att vara behändig, följsam och tillgänglig. Jag är också innerligt trött på mingel, small-talk och jargong. Jag är trött på ironi, sarkasm och pikar. Och jag är trött på skitsnack.

Och om jag är bjuden till en fest, en middag eller på en dejt. Så vill jag bli bjuden på den för den jag är, inte den alla tror jag är eller vill att jag ska vara. Jag vill inte sitta och underhålla och vara rolig på en dejt. Jag vill inte vara i en relation för att jag muntrar upp den andres liv med "mina juttun". För det gör jag på jobbet, och när jag jobbar vill jag ha betalt.

Så nu får det vara slut på:
"Le, nu lite, ids int va så sur."
"Va int såndär nu."
"Berätta nu någå."

samt
1. Hångla med nån bara för att den vill hångla med en. För annars blir den ju ledsen.
2. Ta emot ett jobb, utan att blinka, bara för att nån erbjuder en ett.
3. Gå på fester och middagar och tillställning där jag VET att min enda uppgift är att vara snygg och trevlig, glad och flirtig, rolig och charmig.
4. Leva i nånslags evig tacksamhetsskuld. Som att jag ska hångla med nån bara för att jag ska vara tacksam för att nån överhuvudtaget vill. Som att jag ska gå med på vad som helst i arbetslivet eftersom jag ska vara tacksam över att jag överhuvudtaget har något jobb. Som att jag ska envisas med att ha en massa vänner även om jag vet att vi egentligen inte har nånting gemensamt. För jag ska ju vara tacksam för att jag har några överhuvudtaget.

Alltså: Värdera mig själv högre och Kvalitet framför Kvantitet.

Ärliga, sanna relationer i privatlivet. Med fokus på kommunikation, upplevelser och kärlek.
Ärliga sanna relationer i arbetslivet. Med fokus på utveckling, respekt och jämställdhet.

Hur svårt kan det vara?

Amentack!

15 dagar rökfri, alkoholfri och köpfri.
Under dessa dagar har jag bytt jobb,
flyttat, haft premiär och premiärfest,
varit på dejt och varit skengravid.
Klarade jag detta, klarar jag vad som helst.
11 och halv månad kvar. Amentack! :)

Om Nuläget

Nu har jag inte bloggat på ett tag och det känns inombords. Men i alla fall kan jag nu konstatera att det är femtonde januari och att en halv månad är avklarad. Bara 50 veckor kvar eller 11 och halv månad till. :)
Dom två första veckorna skulle handla om att bara stå ut med tillvaron och med mig själv oberoende vilka signaler kroppen ger. Inte falla för frestelser och inte luras att delta i saker jag inte vill. Ja, det gick ju nog in alles helt bra. Rökfri, spritfri, köpfri och hamburgerfri förutom på torsdag då jag höll på att svälta ihjäl efter rep, tågresa och ännu mera rep. Svårast är det nog för omgivningen att fatta verkar det som. Obekvämt med en som är nykter. Och det är ju helt förståeligt. Svårt är också att vänta. Väntan är det värsta för en rökare. Att vänta på bussen, tåget eller dejten är olidligt. Men det går ju också. Bara man förbereder sig mentalt. De här två veckorna har jag tillåtit mig själv att äta vad som helst och det har lett till att jag kommit hem med de mest märkliga matvarorna. Halvfabrikat, coca cola och yoghurt. Godis och apelsiner. Saker jag inte har köpt på flera år. Nu är den tiden förbi. Ingen av dessa varor mår jag särskilt bra av och nu ska frukten, vita mjölet och sockret bort igen. Detta utan att istället trilla in i nikotinet och alkholen... Hmm...

Det följande två veckorna ska jag alltså fokusera på fritiden. Vad jag väljer att göra. Och med vem och var. Och varför. Jag ska försöka vara social. Lagom social. Försöka motionera. Lagom mycket. Försöka planera utan att proppa kalendern full med borden och måsten. Försöka vara tillgänglig utan att känna mig jagad. Jag tror det här kommer att bli mycket svårare än att låta bli alkohol och nikotin. Men det lär ju visa sig.

Om Motgångar

Idag är det elfte januari och enligt mitt förstånd bara en helt vanlig onsdag. Ute snöar det disktrasor och jag håller på att bekanta mig med den hysteriska tvättmaskinen i tvättstugan. Om ett tag ska jag och prova bruna linser till optikern och senare ikväll ska jag på dejt. Bowling. Ja, idag verkar allt vara helt okej. Jag har skickat mail, dammsugit, tvättat, borstat håret, plockat undan och packat lite för hemfärd imorgon. Ja, jag har skärpt mig helt enkelt.

Igår tog ett sju månader långt helvete på riktigt slut. Ja, det har ju nog tagit slut  flera gånger och det ena löftet efter det andra har vandrat ur min mun angående den här människan. Men igår tog det slut. Det fick räcka. Orkar inte gå in på detaljer och varför just igår men det har varit väntat. Nu är människan blockad, raderad och förintad ur mitt system.

När sånt händer gäller det att vara på sin vakt. Och det har jag varit och jag har trots motgångarna och känslostormarna och grubblerierna hållit mina löften. Igår hade det naturliga varit att röka och kröka, tömt skallen som det ju heter på alkoholisters vis. Ja, det är bara hälsosamt att tömma skallen lite.Nolla liksom.
Ja, det är det ju inte, men ni kan ju fortsätta tro så om ni vill... Och för all del, även om man inte tror att det är hälsosamt så kan man ju nolla ändå. Det finns ju en massa ohälsosamt vi gör trots att vi vet att det är ohälsosamt.

Det taskiga är att nu har jag slirat in på godis och cokis-spåret. Ett spår jag inte trivs i och vanligtvis inte är i. Jag är inte en godisråtta. Jag köper sällan godis, chips och cola. Mina svaga punkter är glass och hamburgare. Och mat. Och vin. Och skumppa. Men nu när mina svaga punkter inte är ett alternativ så har jag hamnat in på det näst bästa. Ungefär som att snusa när man förbjudit sig själv att röka...

Nåja, hur som helst så tillåter jag mig själv att vara på det spåret fram tills på söndag. Jag tror spåret kommer att ta slut innan dess. Men det är åtminstone okej att suga på turkisk peppar tills på söndag. Jag sörjer ju för fan.

Egentligen skulle jag blogga om att förtjäna och att inte förtjäna idag, men jag tappade tråden innan jag ens hittade den så jag får vänta med det. Kanske kommer det ikväll när jag har gjort alla plikter som förväntas av mig denna dag. Jag återkommer.

Ska ju för fan på dejt ikväll. Helst vill jag ju äta lantchips och fisa. Men jag tror inte dejten innefattar det. Ska försöka klämma in en fis i alla fall. För säkerhets skull. O, Gud hjälpe mig.

Om Publikfrieri

Igår såg jag Pleppo Live- Välkomna till Mommos på Wasa Teater. Jag hade höga förväntningar eftersom det är i princip omöjligt att få biljetter till föreställningen och för att jag har hört så mycket gott. Jag tänker inte ha några åsikter om föreställningen för sånt sysslar jag helst inte med, om jag får välja. Men jag hade i korthet skitroligt i första akten och i andra akten kunde jag inte mera andas för att jag garva så mycket.

Det jag kom att tänka på sen senare på natten, när jag låg sömnlös, baserade sig på en kort snutt i föreställningen. Det var Kaj Korkea-Aho som valsa omkring i trumpetbyxor i guld, nej...eller var han pandan... Herregud jag minns inte. Jag är till och med osäker på vad han sjöng och i vilket skede låten kom i pjäsen men skitsamma. Detta att jag inte ens minns det bevisar min teori ännu mer på något vis. Hur som helst i refrängen så valde han vid, kanske tre tillfällen, ut en brud i publiken som han raggade på och den här gången råkade den bruden vara jag. Jag blev naturligtvis 7 år och kände mig otroligt utvald och speciell och viktig eftersom han valde just mig bland alla andra i publiken. Det är som att vinna på lotto när sånt händer liksom och jag blir ett barn och vill per automatik gå med i leken! Jag är ett stort fan av Kaj Korkea-Aho som människa och artist så ur den synvinkeln så kanske jag är lite jävig. Men om vi bortser från det så var upplevelsen väldigt sann. Jag, som publik, kände mig sedd. Jag, som publik, kände att nån där på scenen gjorde nånting för mig. Och det är det om kommer att stanna kvar i mitt hjärta längst. Det var en upplevelse.

Och det är det som jag vill ge min publik! Det är därför jag har svårt med begreppet "fjärde vägg" på scenen. Alltså att man ska dra en låtsas fjärde vägg där publiken sitter och låtsas som att dom inte är där. Inte ta in dem, inte se på dem, inte reagera på deras reaktioner. Utan helt enkelt låtsas som att de inte är där. Det är oftast den sortens teater jag tycker är dålig, märker jag nu. Den teatern där jag känner mig utesluten från sammanhangen, den teatern där jag i salongen känner att jag inte får reagera eller leva mig in i spektaklet genom att möta rollfigurernas ögon, känslor, andning och tankar.

Fjärde väggen hör inte hemma i teatergenrer som fars, komedi, revy, show etc. Därför tror jag att den här sortens publikfrieri, som en del postmodernistiska högtflygande riktiga konstnärer (förlåt, förlåt min sarkasm, jag tycker om postmodernistiska högtflygande riktiga konstnärer men jag är inte själv en sån...tror jag...) kanske skulle kalla det, ofta har dåligt rykte. Det är i underhållningsbranschen som sådant flirtande hör hemma. Inte på den riktiga, dramatiska och konstnärliga scenen. Det tycker jag är bullshit. Jag tycker kontakten till publiken och medvetenheten om att den faktiskt är där och respekten gentemot publiken passar i alla scenkonstformer.

Jag tror att publiken skulle tycka det är roligare att gå på teater om publiken nångång skulle känna att den behövs, att den är en viktig faktor. Alla säger det här hela tiden: Teatern är ingenting utan sin publik. Men hur många visar det verkligen? Visar att jag gör det här i första hand för dig, för just dig där på första raden, för att du ska få en upplevelse och för att du ska trivas. Inte för att JAG, skådespelaren, ska få en upplevelse och trivas. Inte för att JAG, skådespelaren ska hävda mig själv och synas. Det är en avsevärd skillnad tycker jag. Och igår blev det väldigt tydligt, det som hände. Så, tack, Pleppo, för det.

Om Citymarket och meningen med livet vol. 1

Allt går som en dans. Fortfarande ingen abstinens på varken nikotin eller sprit eller Hesburger. Har inget sug på att gå ut och partaja men det är väl helt sunt efter en lång jul- och nyårshelg med mycket av den varan. Ännu är det således ingen panik på torpet. Jag tycker inte jag har ersatt mitt beroende med nånting annat heller. Har inte ätit godis eller pizza som en tok. Det brukar jag inte heller göra men det är ju vanligt att man ersätter ett beroende med ett annat. Igår hade jag grymt sug på kladdkaka men som sagt igår var ju allt stängt så det var bara att gilla läget... Inte heller jag har shoppat nånting. Annat än mat. Möjligen har jag ersatt mina beroenden lite med att titta på tv och spela telefonspel. Har fått nedladdat ett Skjuta-bubblor-spel och jag min naiva kossa trodde att man bara kan komma till en viss nivå och sen tar spelet slut. Men nu verkar det inte vara så. Jag är nu 247:e "världen" och jag bara undrar: När satan tar bubblorna slut??

Inte nog med att man blir helt "hooked" på bubbelspelet. Man får dessutom kramp. I ögonen, i axeln, i fingret och i hjärnan. Det hoppar färgglada bollar framför en när man blundar och ska försöka sova. Det, i kombination med att pizzasnubbarna packar paff ute på innergården och att ett gäng packade Fifa-nördar har spelkväll i lägenheten ovanför är ingen höjdare... Nästa natt går den här arga tanten och hytter med näven!

Och så det här med Wordfeud! Världens bästa uppfinning. Alltså Alfapet/Scrabble på telefonen. Man kan spela med utvalda vänner eller i brist på riktiga vänner med vem som helst i hela världen. Vissa verkar tro att Wordfeud är den nya nät-dejting-sajten. För jo, man kan chatta med folk också. Och ha bild. Det är enda nackdelen med spelet. Annars är det ju ett underbart tidsfördriv för en som måste fingra på nånting hela tiden.

Och Citymarket. Man kan alltid testa sig själv med att gå i Citymarket. Citymarket är en STOR butik för en som är van vid att handla hela sitt liv i Valintatalo. Först ska man gå igenom ett hav av filmer, cd:n, smink, kläder, skor, dvd-spelare, städattiraljer, pynt, kärl och ljusstakar. Allt detta ska man värja sig för! Den här tiden på året ska man dessutom värja sig för tusentals olika storlekars realisations-lappar till höger och vänster OCH en vänlig sammetslen svensk röst som i högtalarna talar om för en ALLT vad man nu behöver plötsligt just idag när jag råkar riktningslöst simma igenom detta hav! Gud bevare och bredvid ligger Alko med långa rader av halvsöta vita viner, Baileys och Fresita. Och så har dom en hel separat disk för lottkuponger av alla det slag där man kan vinna miljoners miljarder och ett nytt liv och en självkänsla och snygg kropp och ett mod, ett framgångsrikt yrke, en man och några nätta, ljuva, tysta barn, styrka, kraft och solsken alla dagar. Typ.

Citymarket är en butik av satans ondo vill jag bara påpeka.

Jag får alltid hjärtklappning, blir skitnödig och panikslagen. I rena rama förvirringen och overloaden av intryck går jag vilse och får hjärnsläpp i rädslan för att jag inte ska hitta ut. Till Citymarkets försvar kan jag säga att det här händer i de flesta varhus jag går in i. Det enda sättet att lätta på trycket är att köpa allt som kommer i ens väg. Kicken, adrenalinet, botar den mest panikslagna. Det vet väl en skådespelerska som jag...

Nåja. Har man bara kommit så långt som till matavdelningen, dit jag allt som oftast är på väg (numera), så är det lugnt. Speciellt i dessa tider då jag verkar tycka att allt är äckligt. Jag kan nog också shoppa loss på matavdelningen men väldigt sällan. Det är nog helt enkelt för att min hjärna helt enkelt har den uppfattningen att mat är dåligt. Mat är gott. Men det är dåligt. Allt är dåligt. Halvfabrikat är dåligt. Natriumglutamat är dåligt. Light är dåligt. Fett är dåligt. Pasta är dåligt. Vakumförpackat är dåligt. Ris är dåligt. Laktos är dåligt. Gluten är dåligt. Potatis är dåligt. Ägg är dåligt. Kolesterol är dåligt. Socker är dåligt. Frusna bär är dåligt. Det finns inte en enda vara i butiken som jag med min hopplösa ämnesomsättning och värdelösa självbild inte nånstans har läst eller hört eller fått mig förklarat att är dåligt. På ett eller annat jävla sätt.

Mat handlar överlag om dåligt samvete. För mig. Jämt. Det är astråkigt för det är ju så in i helvete gott.
Det är därför jag kan få för mig att jag måste resa nånstans för att få äta. Jag brukar säga att jag ska åka till Riga och äta. Inget annat. Gå på restaurang. Äta kött. Där kan jag i lugn och ro lägga ansvaret på nån stackars lettisk kock och hans åsikter om bra och dåliga råvaror. Resor går ut på att äta, sova och titta. Punkt slut. När man är på resa får man "unna sig". På semestern behöver man inte ha dåligt samvete för att man slöar och äter och frossa och mållöst ser sig omkring. Men här hemma är ju det mesta dåligt och vad jag än äter så får jag dåligt samvete. Här hemma ska allting ha en poäng, varenda promenad ska ha ett syfte. Det kan vara så enkelt som att förflytta sig från A till B, men mest är det väl motion, hälsa, frisk luft som vi skyller på. När det egentligen handlar om att vi vill bli snygga. Mållöst dallande i halva promenader ingenstans, som man får göra på semestern, nej, det går inte. Det ska vara en poäng, ett syfte, ett mål med allt satan här i världen... Allt man gör eller hittar på ska liksom LÖNA SIG. Det ska på ett eller annat sätt vara vinstingivande. Att göra saker för höga nöjets skull är bara okej på semestern... Och till och med då är det okej bara därför att det LÖNAR SIG att ta en paus, varva ner, ta det lugnt ibland.

Det är ju inte alls okej att åka på semester när man inte alls behöver det.

Man förutsätts liksom vara helt slutkörd och sjuk innan man förtjänar en vecka på Mallorca. DÅ är det okej. Att åka färdigt utvilad till Thailand är ju verkligen ohederligt på alla sätt och vis. Nej, du ska vara en trasa, mörbultad och panikslagen innan du får han något kul. Så är det bara. Straff och belöningen, jippii!!

Och om man nu mot förmodan skulle tillåta sig att att åka iväg på semester för sitt höga nöjes skull innan man blivit ett utbränt nervvrak så då ska man åka på något jävla meningsfullt äventyr av något slag. Man ska bestiga någå satan berg, gå 800 km Via Dolorosa, pinas i kloster och celibat för att finna sig själv eller rabbla mantror i någå indiskt bönehus. Eller så kan man åka på nånslags mission till något fattigt land och hjälpa små barn eller klättra bland bergsgorillor eller tågluffa i nöd och lust på nån pissluktande transsibirisk järnväg eller sen det bästa av allt resa till ett annat land för att skriva en bok.

Det är ju alltså inget fel med det här och jag sysslar flitigt med det själv. Jag tycker bara det är pisstråkigt att man inte bara kan få åka på semester för satan. Spotta i taket, sova, se sig omkring, äta. Punkt. Varför ska allting vara så in i helvete meningsfullt hela tiden? Kan man nångång få vakna upp och bara känna efter vad meningen är med den här dagen och detta uppvaknandet istället för att ha bestämt sin mening, sitt mål, sitt syfte färdigt tills man dör.

Jag vill resa till nån djungel och säga till gorillguiden som ska guida oss upp i amazonbushen: Fuck you, jag vill inte se några jävla gorillor. (Det är en lögn, jag skulle verkligen vilja se berggorillor, egentligen skulle jag vilja ha en egen. Hemma. Att ligga armhåla med) Jag blir här och dricker kaffe med den här...öh krokodilen, eller palmen eller hövdingen istället. Så att hejdå, ha så kul.

Nåja. Hur som helst. Idag blev det yoghurt, apelsiner och cokis till middag. Urdåligt, jag vet. Men seriöst, alla dessa långa rader av stramande glansiga korvar och högar av gräddiga ostar och enögda fiskar och sockersöta bullar och utrealiserade säsongschokladaskar och hälsovitaminsafter och eländesvarianter av mjölkar och plastinpackade hönsslarvor och malet kött-klimpar och fullproppade kaviartuber  och sladdriga sallader och ihjälbesprutade välpolerade tomater och rullader blev bara för mycket!

En yoghurt, tack, blir bra.
Och en egen bergsgorilla.
Om ni har.

Om illamående

Idag mår jag illa. I övrigt är jag lugn och harmonisk och känner ingen abstinens efter nånting alls. Det enda jag har varit sugen på i några dagar är egentligen Coca Cola. Jag köper aldrig cocacola förutom till hamburgaren, men idag gick jag till slut till affären och köpte mig en Cola Zero. Gud vad jag ska dricka den hela helgen. Imorgon är ju en bra dag, för då är affärerna stängda så möjligheter till misslyckande reduceras avsevärt. Bonus är också att leva i en ny stad där man inte har koll på öppenhållningstider. Jag har undvikit många fällor bara för att affärerna råkar vara stängda då när dom i Åbo vanligtvis är öppna.

Men jo, illamående. Vaknade med dunderhunger i morse och förberedde en bautafrukost. Men så åt jag ett kokt ägg rakt upp och ner, och sen ville jag inte ha mer. Snopet. Har lätt huvudvärk, illamående och när jag gick på stan fick jag kräkreflexer av Hesburger-doften. Ett bra tecken tycker jag. :) Vet inte om det beror på avgiftningen eller deep muscle massagen igår eller både och. Men man kan väl inte annat än bara gilla läget liksom.

För övrigt är det som att allt smakar annorlunda i Vasa. Lantäggen (jag har kylen full) är skitgoda, majonnäsen smakar bajs, osten smakar inte illa men inte bra heller. Till och med rågbrödet, fast det är samma märke, smakar annorlunda. Hittills har Arnolds Café alltid varit stängt men det skulle inte förvåna mig om kaffet smakar röv också. Och grynost. Det är ju gott. Men här smakar det ingenting. Antingen har jag tappat aptiten helt eller så har dom andra recept och råvaror här uppe i norr.

Jag har inga visdomord idag. Inga insikter. Så kan det ju också vara. Och vackert så. Det betyder väl att dagen har varit ganska okomplicerad och skön. Men vill ni läsa mer om vad som händer i Vasa så kan ni gå in på
www.kontaktmedgud.ratata.fi där jag och några andra skådespelare bloggar om vår produktion på Wasa Teater.

Om njutning

Jag överlevde tredje dagen och belönade mig på fjärde dagen med massage i 90 minuter. Huvudfokus det här året är ju att satsa på njutning som inte är skadligt för kroppen, själen och ekonomin. Massage är således toppen! Men eftersom varje dag är ett experiment och varje sekund finns till för att analyseras så måste jag nu berätta om vilka tankar som rörde sig i skallen under själva massagen.

Jag slängde mig på britsen i ett flashigt spa. En liten jänta kom genast leende och frågade om det fanns några speciella områden jag ville att hon skulle koncentrera sig på och jag sa nej, helkroppsmassage och inte för hårt så att jag är tvungen att spänna mig i 90 minuter. Jag vill slappna av, inget annat. Sagt och gjort.

Först försökte jag känna efter om jag kände mig liksom obekväm med att klä av mig men det enda obehag jag kunde uppbåda var att det var ganska kallt i rummet. Annars tycker jag det är ganska befriande att ligga näck hos massören just för att det är så tillåtet. Det är ju liksom meningen att man inte ska ha kläder på och då känns det okej. Ungefär på samma sätt resonerar jag hos gynekologen vanligtvis. En och annan horror-historia har jag haft från gyn-besöken men i grunden tycker jag inte det är särskilt jobbigt eller pinsamt. Tvärtom kan jag tycka att det är ganska intressant. Egentligen tycker jag att det är ganska synd att jag inte ser själv vad läkaren gör när man ligger där med benen i vädret. Nåja, det var inte det jag skulle skriva om. Men nej, det kändes alltså inte obekvämt alls. Bara kallt.

Sen börja den här jäntan knåda och det gjorde hon bra. Men nu kommer kruxet! Av 90 minuter så gick hälften åt till att jag hade dåligt samvete. De första tio minuterna angstade jag i huvudet om hur dyrt det var och att hur fan tänkte jag nu när jag med nöd och näppe har råd med mat. De följande 20 minuterna angstade jag över att den där stackars jäntan var tvungen att knåda just mig. Fy fan vad tråkigt tänkte jag, för henne. Och sen resten av minuterna kombinerade jag allt det här och slutsatsen var att jag förtjänar absolut inte det här. Under inga omständigheter förtjänar jag detta. Så halva nöjet var ju förbi innan jag klarar av att bogsera bort de tankarna som inte hörde hemma i huvudet... Till slut lyckades jag med hjälp av en lång dialog i huvudet slappna av. Jag resonerade att jäntan för helvete har valt sitt yrke själv, jäntan få lön för det här och om jäntan inte tycker om sitt jobb så är det inte mitt problem. Jag resonerade att jag har betalat dyra pengar (alltså va...pengar kan väl int va dyra...eller?) för det här och att jag nu ska passa på att njuta för det förtjänar jag. Och det här mantrat hade jag i de återstående minuterna och sen var massagen slut och visst hade det varit skönt...men tömt hjärnan hade jag ju inte gjort... Dessutom började jäntan prata om sin mammas bröstcancer och jämställdheten på sin arbetsplats i något skede och då var det helt meningslöst... Hade hon kunnat hålla käften och jag kunnat hålla ordning på mina destruktiva tankar så hade det varit helt underbart för jäntan var trots allt väldigt duktig på det hon gjorde och jag kände trots allt att det här var precis det jag behövde.

Och såhär funkar jag. Allt tar så länge. Man måste krama mig 20 gånger för att jag ska förstå att jag vill bli kramad, att jag jag vill bli kramad av just den som kramar, att den som kramar faktiskt vill krama mig och att jag förstå att njuta av den kramen just då när den kommer och ta ut allt av den som finns att få. Alltså borde jag gå 20 gånger till massören innan massagen verkligen har den effekt jag hade förväntat mig och jag borde gå 20 gånger till psykologen innan jag ens vågar säga vad problemet egentligen är jag behöver gå 20 gånger på dejt med någon innan jag fattar att den där människan verkligen vill gå på dejt. Med mej.

Alltså det svåraste i universum är inte att orka jobba, marknadsföra sig, bli framgångsrik, hitta kärleken, vara en god mamma, skaffa familj, dejta och motionera. Det svåraste är att njuta av det, precis så som det är, slappna av och acceptera och retirera, i nuet. Hur jävla svårt kan det vara??

Det som däremot är otroligt enkelt är att påstå att cigaretter, sprit och shopping handlar om njutningsämnen för mig. Det är ju en ren och skär lögn. Anledningen till att jag tycker att jag njuter av att supa, röka och shoppa är för att det känns bättre och enklare att njuta av saker som i grunden skadar en, än att njuta av saker som i grunden inte skadar en... Eftersom min hjärna, mitt hjärta och själ anser, vad än det gäller, att jag inte förtjänar äkta, sann, välgörande njutning. Och jag är inte ensam om det! Men då undrar jag bara, hur fan är man funtad då, på en skala??

Utmaningen är fortfarande alltså att våga njuta av det som "är exklusivt, mer hållbart och fullständigt ofarligt" istället för att "njuta" av det som är "billigt, ögonblickskort och fullständigt livsfarligt". Varför är det här så svårt? Varför? Varför perkele varför?

Om tredje dagen

Siffran tre är magisk i min värld. Och avgörande. Därför lönar det sig att vara uppmärksam på just den och låta den hjälpa en. Idag är det tredje dagen in på det nya året och som ett brev på posten kommer således tvivlen, abstinensen och oförmågan att gilla läget. Under dessa dagar i Vasa har jag mest varit på jobb, läst manus, sovit, ätit, gått vilse och sett på tv. Två av dessa sysslor är godkända i mitt huvud. Jobba och läsa på manus är "vettigt", det övriga anser jag att jag bör ha mer eller mindre dåligt samvete över. Skam och dåligt samvete går över med hjälp av cigaretter, alkohol och shopping (konstigt nog) eftersom det avtrubbar känslorna och gör att man för stunden glömmer bort ångesten. Sen får man ju såklart ännu mera ångest efter att man handlat, rökt eller supit, men då kan man ju alltid handla lite mer, supa lite mer och röka lite mer. Nå nu vet vi ju att allt det här är dåligt och det ska man inte syssla med. Arbeta däremot, det är ju vettigt och minst lika känsloavtrubbande om man arbetar tillräckligt. Alltså har jag jobbat ganska mycket i mitt liv. Så mycket att jag är uppe i 170 euro i pension redan som 29-åring och då är fyra år av arbete inte ens medräknade. Så jo, jag kan jobba och jag gillar att jobba men tyvärr räcker inte det. Det förintar inte ångesten tillräckligt. Jag borde träna. Skriva en pjäs. Öppna en blogg. Träffa vänner. Läsa böcker. Tänka. Bli smartare. Snyggare. Gladare. Och så vidare.

Problemet är att jag är så in i helvete trött. Jag vill jobba, sova, äta, skratta, motionera lagom i en halv promenad och titta på teve som jag inte har gjort på flera år. Men jag kan inte. Det är inte okej. Det är inte tillräckligt. Jag måste ju åstadkomma nånting också. Bli nånting. Och det är då abstinensen dyker upp. Det tvinnar i skallen och inget kan jag riktigt göra riktigt helhjärtat. Jag försöker andas, meditera, titta på en film, stänga facebook och chilla och vila. Men jag kan inte slappna av. Jag blir så jävla stressad. Det kliar i hela kroppen och jag kan inte urskilja om det är rastlöshet, abstinens, trötthet eller ångest. Jag vet inte skillnad längre. Jag vet att jag orkar inte masa mig ut bland folk. Jag orkar knappt vara vaken. Jag tvingar mig att vara vaken till efter nio för att undvika sömnsvårigheter på natten. Jag orkar inte träna. Jag ORKAR inte skriva alla tusentals pjäsidéer jag har och det ger mig ångest. Jag orkar inte skriva en bok. Jag orkar inte söka pengar till min kurs. Jag orkar ingenting.

Jag älskar att jobba och det orkar jag med. Det känns meningsfullt och kul. Allt annat suger. Jag vill ligga på soffan i nattlinne och dregla och glo på sjuhundra avsnitt av Friends men inte ens det kan jag riktigt njuta av och tillåta mig för då känner jag mig lat, onödig och oviktig och det är hemskt. Och det är då jag bara vill röka, dricka gott sött vitt vin och shoppa en massa färgglada kläder för då blir jag glad igen. Och pigg.

Varför är det så svårt att stiga upp, ta en promenad, gå till jobbet, gå hem, handla mat, laga mat, äta mat, titta på teve, sova? Hur svårt kan det vara? Det är väl det vad normala människor gör. Varför upplever jag att JAG måste förändra världen och hitta på alla fantastiska idéer och kreativa lösningar? Varför kan jag inte bara ta det lugnt? Varför spinnar det i min skalle och kliar i min kropp?

Varför är det så svårt att bara vara? Jag kan inte. Inte tillräckligt. Måste bli nånting. Vara någon. Skaffa karriär eller kärlek. Måste välja. Måste göra någå vettigt. Måste bli smartare. Skriva nånting. Va duktig liksom på nånting.

Dag 3 är det omöjligt att förstå att jag har en familj, karriär, kärlek.
Dessutom har jag god hälsa, tak över huvudet och vackra ögon.
Detta betyder ingenting, dag 3. Jag är ingen dag 3.

Dag 3 finns det risk att allt man försökt, lovat, sagt och stått för raseras och det är därför man ska vara extra uppmärksam just dag 3, för då finns det åtminstone en liten chans att man kan skydda sig och bara genomlida dagen i väntan på den fjärde.

Snart är den slut.
Amen tack.

Om nikotin

Ja, nikotinet. Det har jag sysslat med sen tidiga tonår. Jag tänker inte ingående berätta hur det gick till när jag började men i korthet gick det ut på att jag blev arg, stal en ask tobak från en ficka och gick ut i natten och rökte. Och sen var jag fast. Konstant kedjerökning syssla jag friskt med hela gymnasiet och ännu året efter det. Det var väldigt svårt för väldigt många vuxna att se mig röka. Av nån anledning så passa det inte på mig, sa dom. Både vuxna som jag kände men också helt vilt främmande muppar tog sig friheten att tala om för mig huruvida tobaksrökning passade mig, huruvida mina kläder passade mig eller huruvida det var vettigt eller inte att gå utan mössa och vantar i minus trettio. Det här har folk, allt från lärare, till kompisars föräldrar, till kompisars kompisar, till kassatanter, till föräldrars klasskamrater till präster, läkare, släktingar, försäkringssnubbar, alkisar, tanter och farbröder och så vidare försökt förklara för mig så länge jag kan minnas. Detta trots att jag var långt över myndig. Jag undrade då, och även idag, om det fanns nån oskriven lag att om man var sådär lite halvt känd för allmänheten så gav det automatiskt allmänheten friheten att uttala sig om saker som i min värld räknades till mitt fria val och privatliv.

Detta irriterade mig otroligt.
Och triggade.
Således rökte jag som aldrig förr, började gå med mössa igen först efter att jag fyllt 25 och väljer helst den sämsta kombinationen av kläder när jag går i butiker, än idag. Jag får sån otrolig kick av att gå i pyjamas till butiken eller i nattlinne till biografen och när jag jobbade på båten så ville jag helst svansa omkring i uppseendeväckande kaninformade illrosa morgontofflor så fort jag fick chans.
Fortfarande vägrar jag använda vantar. I ren protest.
Jag har alltid blivit lite sådär småfittig när folk behandlat mig som en fyraåring.
Även när jag var fyra.

Jag tyckte om att krackelera den perfekta bilden av mig själv som jag upplevde att vuxna hade om mig och som jag själv inte alls upplevde att stämde. T.ex. förstår jag inte hur jag har kunnat bli godkänd från högstadie och gymnasiet. Jag var ju för helvete aldrig närvarande! Vad jag än gjorde så fick jag aldrig något straff... Inte för att jag ville ha något straff men jag tyckte det var orättvist att andra blev bestraffade för betydligt mindre saker. Geografiläraren i gymnasiet underkände mig aldrig i proven trots att jag nog skulle ha förtjänat det, istället fick jag 5 miiiiiiiinus och en liten bekymrad blick i en halv sekund. Också historielektionerna lyckades jag slarva mig igenom och bli godkänd i. I högstadiet fick jag engelskaläraren att gråta, jag stal en uppstoppad räv av biologiläraren och vid ett tillfälle låste jag in en lärare i hissen. Dessutom skolka jag från alla gymnastiklektioner ungefär från femman i lågstadie framåt. När jag vädjade till Matteläraren att jag aldrig nånsin skulle klara av Sannolikhetsläran så sa han att han kunde tänka sig att godkänna mig ändå om jag bara stod ut med att ens närvara på lektionerna... Och sen detta arma marrande om att: Du som är så söt och kiva flicka, måste du nu vara så besvärlig, måste du nu ha sjuhundra kilo kajal under ögonen, måste du nu demonstrativt stå på de förbjudna områdena och röka och varför kan du inte ha mössa på dig när det är minus trettio ute? Jo. Jag måste. Du kan själv vara en söt och kiva flicka om du tycker det är så satans roligt. Satan. Förresten är jag inte en söt och kiva flicka, det är du som vill att jag ska vara en. Och sen finns det nån annan som vill att jag ska vara nånting annat och helt plötsligt vet jag inte ens själv vem jag vill vara eller vem jag är. Och det är då det går åt helvete. (Bara så ni vet, alla föräldrar och lärare och vuxna.)

Det enda som var riktigt kul (förutom att röka och äta berlinermunk) var musik och modersmål. Teckning hade kunnat vara kul om man hade fått göra vad man ville, måla undervattensvärldar med fiskar i alla färger och former, rita psykedeliska ansikten i tusch och laga stora tavlor av skrot. Att rita äpplen och händer med billiga blyertspennor eller dreja askkoppar (som ändå alltid gick sönder vid bränningen) uppfattade jag inte riktigt som kul eller ens särskilt viktigt.

Ja, hur som helst, det var bra att röka så fick dom nånting att gnälla på.
Och då kunde jag äntligen få sparka bakut och protestera och känna att jag var besvärlig och av annan åsikt. Att jag tänker satan inte göra som ni vill, jag har faktiskt en EGEN VILJA, fuck you! Jag tror att jag alltid har känt mig lite berövad på min egen vilja, rätten till en egen åsikt och möjligheten att påverka.
Det är nog därför jag har så satans mycket att uttala mig om nuförtiden...
Dessutom har jag alltid räknats som duktig.
Och det är störande. Det finns väl en massa andra sexigare egenskaper man hellre har som ung vuxen.
Än duktig och trevlig och artig.

I alla fall. För länge sen var jag beroende av cigaretter. Eller trodde att jag var det.
På senare år har jag rökt allt mindre. En cigarett i veckan, lite fler om det blivit fest och sen ibland har det spårat ut rejält längre perioder. Nu på sistone har jag dövat festsuget med snus och det tröttnar jag oftast ganska snabbt på. Inte är jag sugen nu heller och jag vet att det inte smakar gott längre och då kan jag väl lika gärna lägga av helt och hållet tänker jag.

Nu behöver jag inte chockera och vara rebell längre.
Mitt yrke sköter det av sig självt.
Plus att numera vågar ingen längre uttala sig om huruvida jag har mössa eller inte,
rätt sorts kläder eller om jag beter mig som de anser och förväntar sig att Daniela
ska göra. Och det är väldigt skönt. Det är fråga om nånslags integritet antar jag.
Ett fenomen som jag också vill behandla under året...

Om packning

Jag håller på att halvt förflytta mig till Vasa en tid framöver. Min lägenhet i Åbo blir kvar men själv ska jag vara i Vasa på jobb de närmaste fyra månaderna. Således behöver man ju en del grejer. Vanligtvis är jag värdelös på att packa och släpar alltid med mej för mycket grejer, detta återigen p.g.a. min oförmåga att välja och förstå vad en människa seriöst, på riktigt, helt allvarligt, behöver! Detta i kombination med att jag inte orkar, har lust eller förmår tänka efter. De flesta packningarna sker mer eller mindre omedvetet, således är det alltid en överraskning när jag kommer fram.

Köp-stoppet gör att jag tror att jag behöver ännu mer. Den första packningen handlade mest om rädsla för att få tråkigt. Jag tryckte ner pennor, papper, böcker, pyssel, målfärg, penslar, färgläggningsböcker och annat fanstyg. Den andra packningen handlade om inredning. Ljusstake, värmeljus, ljusslingor, gardiner, thai-tyger, borddukar, pynt, servetter, handdukar, lakan, en liten matta (!!). Allt detta för att jag tydligen inbillar mig att Wasa Teater har inackorderat mig i en fängelsehåla från medeltiden och för att jag tror att människans välmående och humör enbart baserar sig på huruvida inredningen matchar eller inte...

Idag, nyårsdagen, dagen efter alla satans löften och raketer vaknade jag, liksom säkert många andra upp, med tanken: Vad har jag gjort? En del vaknade bredvid någon snarkande gorilla upphittad vid tolvslaget, hemsläpad vid femslaget och avslagen vid sjuslaget. Andra vaknade upp med vetskapen om att de har lovat världen saker de inte vet om de kan hålla... Hur var det nu med det där lovandet igen...? Fan. Perkele. Satan. Jag hörde till dem.

Dessutom hade jag en helt omotiverad baksmälla, ska analysera det i ett senare skede, bara jag har kommit på analysen... I alla fall, plötsligt såg jag allting glasklart. Jag tömde således alla väskor och slängde ut allt på golvet. Sen valde jag. Gud, så jag valde. Jag valde så noggrannt. Tänkte efter och funderade. Packade om, sakta men säkert, i fyra timmar och nu tror jag att jag har vad jag behöver. Mera fokus på värme och praktik. Det enda tokiga är att min spikmatta inte rymdes med. Men jag har länge funderat på att skaffa en till, och jag försökte verkligen hitta en turkos sådan innan årsskiftet, men det gick inte. Så om det nu skulle ramla över mig en sådan så tänker jag köpa den, den räknas till upplevelser... Eller, bryter jag då mot reglerna? Ja, det tål funderas på.

Nu ska jag hoppa i en taxi (Ja, det får man åka, för det räknas till resor, mer om lyxen att åka taxi senare) och åka till järnvägsstationen. Vasa, nästa!

P.S. Den omotiverade baksmällan gick över när jag läste kommentarerna om utmaningen. Hittills inte en enda vän som velat säga upp kontraktet! Enbart positiva tankar! Men, så är det ju också bara första januari. Sen när det kommer presenter gjorda av gamla strings och mysli till  folks barn och jag sitter nykter och betraktande på folks fester, ja, då är nog risken stor att det vänder. ;)

P.S. Absolut inget röksug idag. Ej heller spritsug. Och inget hamburgar-sug. Mest orolig över att inte få nån mat när jag kommer fram. Det är lång väg till Vasa och på nyårsdagen är allt stängt...

Om 2012

Jag har antagit utmaningen. Utmaningen som slog rot i skallen på mig nångång i november. Utmaningen som har gjort mig lätt ångestfylld och panikdrabbad  hela december, konsumenternas frosserimånad. Men också utmaningen som har känts helt rätt av någon obegriplig anledning.

Tänk om jag skulle klara av att bryta alla mönster, alla normer och sluta leva upp till förväntningar. Förväntningar som jag är osäker på om jag själv har skapat i mitt huvud eller om det på riktigt är så att människor förväntas leva så som de flesta människor förväntas leva. Inte vet jag riktigt hur man förväntas leva heller... Funderar man tillräckligt länge och ofta på saken, så blir man lite snurrig. Därför beslöt jag mig för att hellre fokusera på hur jag vill leva, om jag fick välja alltså. Eller om jag kunde välja snarare.

Och det är här som den stora utmaningen kommer. Att välja. Att göra val. Att hinna göra valet innan jag redan har gjort det. Att tänka innan jag handlar och att stå för konsekvenserna som kommer med mina val. Detta ger mig hjärtflimmer och kramp. Det är väl den största rädslan i universum. Att ta ansvar. Att inte springa bort från ansvaret och skylla på att jag hinner inte, jag måste, jag tänkte inte.

Utan att resonera alltför mycket i det här skedet ska jag beskriva den egentliga utmaningen. Detta för att jag ska få klarhet i skallen och för att ni ska kunna hänga med i svängarna. Påpekas bör att detta inte är frågan om nånslags nyårslöften. Jag gillar inte nyårslöften för de känns som väldigt kortvariga och desperata lösningar gjorda i vånda efter en lång och på alla vis överdriven julhelg. Nej, det här är fråga om ett experiment. Det finns inga garantier för att jag ska lyckas. Snarare högst sannolikt kommer jag att misslyckas med nånting förr eller senare. Och då ska jag tala om det för er, inte som en skamsen snorvalp utan som en vuxen människa kapabel att göra fel och stå för dem. Det är en avsevärd skillnad.
Nå hur som helst, för att komma igång, utmaningarna är följande:

1. Köp-stopp. Jag är en hysterisk shoppare. I första hand är det kläder, böcker och pyssel jag går lös på. Men även i mataffären kan jag få spel och shoppa loss på en massa delikatesser jag aldrig hinner äta innan de blir gamla. Från och med idag 1 januari 2012- 31december 2012 är det förbjudet (Arma öde!) att köpa kläder, böcker, pyssel, smink, smycken, inredningsartiklar, tidningar och allt annat tänkbart strunt som jag har i ett rent överflöd. Dessutom måste jag använda varenda plagg i min garderob oberoende hur ful, dum, fet jag känner mig eller hur illa det sitter. Om pinan blir för stor ska plagget förintas å det snaraste på ett eller annat sätt. Tillåtet är att återanvända sina grejer hur man vill. Göra presenter av gamla prylar, göra julgransprydnader av gamla kläder, bestick eller tidningar. Jag ska utmana kreativiteten. Hur satan gör man när det är förbjudet att köpa nytt och julen knackar på t.ex.?

2. Att leva utan alkohol och nikotin. Jag gillar att festa! Men jag gillar inte att må dåligt och nuförtiden mår jag dåligt väldigt länge. Jag gillar inte heller att bli påtvingad alkohol och nikotin vilket är en nästan daglig kamp i den här branschen. Utmaningen är således att på något jävla obegripligt vänster klara av att säga nej till alkohol och nikotin. I ett år. Satan. Nu får jag hjärtklappning igen. Kommer jag att ha några vänner 2013? Eller snarare, har jag några nu?

3. Hesburger. Jag måste lägga ner Hesburger. Jag ska reda ut fenomenet hamburgare i ett senare kapitel.

Dessa tre punkter ingår alltså i Den Stora Utmaningen. (Gud, nu blev jag röksugen.) Den fjärde punkten är att hela detta äventyr ska dokumenteras i denna blogg och ni är alla varmt välkomna att följa min högst personliga resa. Jag ska försöka vara så ärlig som möjligt och verkligen noggrant försöka sätta ord på hur det känns, vad som känns och hur jag löser problemen som kommer att dyka upp. Mitt enda hopp och lindring just nu är således Orden. Den enda chansen att det här ska fungera är att jag skriver om det. Dokumenterar och våndas tillsammans med cyberspace och er... Någon annan möjlighet finns inte.

Så. Det om det.
Nu till det roliga!
Vad som däremot är fullständigt tillåtet:
Resa, teater, bio, gym, simhall, yoga, massage, museer, kyrkor, vänskap, filosofi, astrologi, Arnolds kaffe + Fruitie (utan mysli!!), hygienartiklar (alltså typ tandkräm, deodorant blabla), kärlek och omsorg. Tejp, kuvert och frimärken får jag också köpa!

Dessutom ska jag ta itu med saker jag har glömt att man kan göra, t.ex. låna böcker på ett bibliotek, ringa till folk istället för att bara läsa deras statusuppdateringar på facebook, skriva brev, resa runt i Finland (största delen av landet har jag faktiskt aldrig sett) samt kommunicera (ja, jag tror att jag gör det, men det finns alltid en möjlighet att bli bättre). Jag ska också ta itu med saker jag aldrig har vågat eller velat göra, för att jag trott att det inte är nånting för mig, t.ex. yoga, meditation, boxning, säga nej, träffa pappa, gå hos psykolog, gå på massage två gånger i månaden och mycket annat.
Men mer om det sen.

Ja, det här är utmaningen i korthet.
Jag kanske har glömt nånting men det lär ju visa sig.
Allting är perfekt and there must be something perfect about this moment too.
Gott Nytt År 2012, lycka, hälsa och kärlek.
Nu börjar äventyret!
(Åh, herregud vad jag vill röka...)

P.S. Jag har ett nyktert nyår bakom mej. Hujedamej. Inte ens raketerna är lika fina genom en klar och skärpt blick. Jag har ett pisstråkigt år framför mig, där allt syns tydligt och klart, även alla fel och brister.
Eller, speciellt dom, kanske.
(Fortfarande röksugen för övrigt)